”Rätt avskyvärt att asylsökande tar sig friheten att säga till Sverige vad vi borde göra eller ej. Som om de har en rättighet att vara här. De borde inte ens ha rätt att få hålla demonstrationer – det borde vara förbehållet medborgare. Dessutom; detta är ytterligare ett argument varför asylsökande inte ska få vistas fritt.”
SD-riksdagsledamoten och justitieutskottsmedlemmen Kent Ekeroths kommentar på Facebook härom dagen angående asylsökandes rätt att demonstrera – i det aktuella fallet mot den nya tillfälliga asyllagen – har väckt rättmätig vämjelse i många läger. Samtidigt har Ekeroth fått stöd från Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i uppfattningen att asylsökande inte borde få röra sig fritt. Jomshof framhåller i ett uttalande till TT att de i stället borde låsas in i förvar under den tid de ansöker om att få stanna i Sverige.
Ekeroths och Jomshofs resonemang säger mycket om Sverigedemokraternas syn på medborgarskapet – och ickemedborgarskapet – och om partiets djupt rotade antidemokratiska perspektiv. I en tid när andra partier börjat låta sig inspireras av SD:s politik, vilket bland annat tagit sig uttryck i just den tillfälliga asyllag som flyktingarna demonstrerar mot, är det värt att påminna sig om att SD ännu intar en särställning bland riksdagspartierna när det gäller att torgföra en utpräglat auktoritär samhällssyn – antydd i återkommande kommentarer från partiföreträdare och tydlig för var och en som gör en reflekterad läsning av partiets material.
Underförstått ska det enligt motionärerna i praktiken finnas två typer av medborgarskap – det allt igenom svenska, som inte kan återkallas, och det villkorade nysvenska.
Det är nämligen inte bara icke-medborgaren som i Sverigedemokraternas värld anses kunna förvägras grundläggande rättigheter. I en riksdagsmotion om ”medborgarskapets betydelse” av SD-ledamöterna David Lång och Mikael Jansson från 2013 yrkas på att ”den som vid födseln innehade ett annat medborgarskap än svenskt” ska kunna bli fråntagen sitt svenska medborgarskap vid bland annat grov brottslighet. Underförstått ska det enligt motionärerna i praktiken finnas två typer av medborgarskap – det allt igenom svenska, som inte kan återkallas, och det villkorade nysvenska.
I partimotionen ”En ansvarsfull invandringspolitik” från 2015 anges vad partiet förväntar sig av den som ansöker om svenskt medborgarskap. Bland annat ska den sökande ”bekräfta sin lojalitet med Sverige”.
Det är här det börjar bli riktigt intressant. Det är i SD:s värld i själva verket inte så att den politiska pluralismen står och väntar på andra sidan medborgarskapets barriär, för den som efter åratal av mänskligt undantagstillstånd berättigat sig till rörelsefrihet, demonstrationsrätt och fullvärdigt socialt liv. Tvärtom är det ideala medborgarskapet hos SD i grunden kopplat till lojaliteten med ett specifikt värderingspaket.
Fram träder ett ideal av påtvingad social harmoni som i förlängningen skulle påverka fler än bara personer med invandrarbakgrund.
”Till att börja med måste vi frigöra oss från de påhittade konflikter man har lurat i oss.”
I Sverigedemokraternas reklamfilm från i våras, där partiet ger sin – utstuderat skräckinjagande – bild av tillståndet i dagens Sverige, blir detta tydligt. I filmen beskriver partiledaren Jimmie Åkesson vad de första stegen för att få till stånd en förändring av det sönderfallande samhället är. Han säger:
”Till att börja med måste vi frigöra oss från de påhittade konflikter man har lurat i oss. Konflikten i det svenska samhället handlar inte om hudfärg, kön, sexuell läggning eller klass.”
Lite senare i filmen säger han:
”Kort sagt: Konflikten står mellan de som stärker vårt land och de som förstör vårt land. Min övertygelse är att ett starkt svenskt medborgarskap överbryggar de konstlade konfliktlinjerna och ger oss den sammanhållning vi behöver för att klara de svåra utmaningar vi står inför. Det är i medborgarskapet vi hittar medborgarandan, vårt arv, respekten för kulturen och de generationer som byggt upp det här landet. Det är så du, jag och de kan bli vi.”
Bland Sverigedemokraternas medborgare råder med andra ord nationell disciplin; sociala maktstrukturer erkänns inte som konfliktskapande – de är i själva verket påhittade! – och motsättningar inom samhället ses inte som en legitim del av det sociala livet.
Alla som känner igen tongångarna från en annan tid och plats kan räcka upp en hand.
Det är i detta konfliktförnekande perspektiv som talet om de svenska värderingarna kan ses.
Det är i detta konfliktförnekande perspektiv som talet om de svenska värderingarna, där SD under sommaren inspirerat en stor del av det svenska politiska etablissemanget, kan ses. Förutom att värderingsretoriken underblåser mytiska föreställningar om det nationellt exklusiva i olika mänskliga beteenden, och anspelar på att det skulle föreligga mycket svåröverstigliga skillnader i synsätt mellan folkgrupper, finns där den underförstådda föreställningen om nationell enhet, där perspektivskillnader, klass- och socialgruppskonflikter – och i förlängningen även de föreställda möjligheterna till progressiva förändringar av samhället – sopas under mattan.
Sådana synsätt går på tvärs med alla långsiktiga strävanden för social rättvisa.
Ännu är Sverigedemokraterna på denna punkt extremfallet i svensk riksdagspolitik. Låt det förbli så.
