Vissa svenska fackförbund har på senaste tiden brustit i ansvarstagande. I sitt arbete för minskade löneklyftor mellan yrkesgrupper, där en del fack försökt få upp de egna medlemmarnas löner med mer än det så kallade industrimärket på 2,2 procent, har de visat bristande förståelse för Sveriges beroende av exportmarknaden och tillämpat synsätt som hör hemma på 1970-talet.
Ovanstående är kontentan av de synpunkter som Svenskt Näringslivs vice vd Peter Jeppssons framför i en intervju med tidningen Arbetet den 11 augusti.
”De senaste 20 åren har reallöneökningarna varit ungefär 60 procent. Om man inte tycker att det är tillräckligt bra då har man någonting att förklara tycker jag”, säger Peter Jeppsson i intervjun.
Industriavtalet innebär att arbetsköparna och facken inom industrin ”sätter märket” för övriga kollektivavtal.
Bakgrunden till Peter Jeppssons upprördhet är denna: År 1997 slöt arbetsköpare och fackförbund inom industrin det så kallade industriavtalet, i syfte att ”stabilisera den svenska lönebildningen”. Den bakomliggande tankegången är att om lönerna inom industrin, och därmed i slutändan produktionskostnaderna, blir för höga i förhållande till de länder som svenska företag konkurrerar med kommer svenska produkter att bli för dyra, vilket minskar de svenska företagens konkurrenskraft och hotar jobben i Sverige.
Industriavtalet innebär att arbetsköparna och facken inom industrin ”sätter märket” för övriga kollektivavtal – deras avtal blir riktlinje för löneökningarna inom de övriga delarna av arbetsmarknaden. Därmed tänker man sig kunna stävja ett fördyrande lönerace.
Eftersom många löneavtal efter förra avtalsrörelsens brustna LO-samordning blev ettåriga blir det snart ny avtalsrörelse, och där vill flera fack slippa följa märket slaviskt. Bland annat menar fackförbundet Kommunal att löneklyftorna, och då i synnerhet de mellan kvinnor och män, ökar om alla yrkesgrupper måste följa märket exakt. Ett ansvarslöst resonemang med tanke på exportföretagen, tycker Peter Jeppsson.
Det ger smärre overklighetskänslor att reflektera över hur den samtida tolkningsramen för arbetsmarknadsfrågor i Sverige egentligen ser ut, och hur den möjliggör uttalanden som Peter Jeppssons.
Förutom att det i grunden är ett bakvänt synsätt att det ska vara en uppgift för facken att hålla nere kapitalägarnas löneutgifter i Sverige för att värna välståndet här – snarare än att göra det genom att tillsammans med arbetarna i andra länder ta strid för att höja priset på arbetskraften – ger det smärre overklighetskänslor att reflektera över hur den samtida tolkningsramen för arbetsmarknadsfrågor i Sverige egentligen ser ut, och hur den möjliggör uttalanden som Peter Jeppssons.
Naturligtvis kan tjuvnyp och anklagelser om bristande ansvarskänsla ses som en del av arbetsmarknadsspelets regler, och naturligtvis lär Svenskt Näringsliv kunna få mothugg för sina försök till verbal uppläxning av facken. Men upplägget med industrimärket är ändå sådant att Svenskt Näringsliv utåt kan framställa sig själva som märkets ansvarsfulla försvarare, och angripa facken med konkurrenskraftsargument som de i och med industriavtalet själva kan hävdas ha skrivit under på, trots att det egentligen är Svenskt Näringsliv som borde ha en hel del att förklara.
Det är nämligen dess medlemsföretag som kammar hem vinsterna.
Vinsternas andel sjönk fram till ungefär 1980, och därefter har de lika bestämt stigit igen.
Från 1980 har vinstandelen i svenska företag, i procent av förädlingsvärdet, ökat från runt 20 procent till att numera ligga på mellan 30 och 35 procent. Det går lite upp och ned från år till år, men tittar man på kurvan från 1950-talet och fram till i dag ser man ett tydligt V-mönster – vinsternas andel sjönk fram till ungefär 1980, och därefter har de lika bestämt stigit igen.
Tittar man i stället på lönerna över tid ser man rakt motsatt tendens – ekonomihistorisk forskning har visat att löneandelen steg från omkring 65 procent av industrisektorns produktion 1870 till runt 85 procent 1980. Därefter har sjunkit tillbaka till 65 procent igen.
Den utvecklingen borde resultera i ett samhälleligt ramaskri. I stället ses det i rådande samtalsklimat som fullt adekvat att anklaga fackföreningar för ansvarslöshet för deras – mycket beskedliga – ansatser till inkomstutjämning.
Något är väldigt ruttet på den svenska arbetsmarknaden. Och det har inte med bristande respekt för industrimärket att göra.
