Regi: Andreas Dresen
Tyskland 1989 – muren faller mellan öst och väst. Snart rör sig vågen av östberlinare över den före detta gränsen som om den aldrig funnits. Men det har den. Miljoner unga har uppfostrats i socialistisk anda som lämnat många luckor i förståelsen av omvärlden.
I Andreas Dresens film Medan vi drömde, som bygger på Clemens Meyers roman med samma namn, är det Dani som tänker tillbaka på barndomen i DDR. Minnena varvas med bilder av vad det blivit av gänget.
Vilsenheten efter återföreningen är monumental – men den grundlades redan då, när lärarna inte vågade svara på frågorna som skolbarnen ställde om historien och det avskärmade samhället.
I undertexten ligger en frågeställning kring om det är öst eller väst som stod för det största tvånget.
Skildringen av det gamla DDR är sedvanligt beige, men det framgår att barn och ungdomar i stor utsträckning växte upp i sin egen värld precis som i väst. Under 1990-talet är livet trots allt sig ganska likt.
Dani harvar på i skolan i förhoppningen om att bli journalist, men drömmen blir allt svagare. Discot som vännerna driver i en källarlokal blir sönderslaget av konkurrerande nynazistgäng (där nazimotståndet Antifa framstår som en grupp svekfulla förvuxna filosofer) och vardagen domineras av bilstölder, misshandel, alkohol och tunga droger.
Någon tar en överdos, en mamma sliter för brödfödan och gråter över sonens otacksamhet. Den enda pausen från vansinnet blir domen på en månads fängelse. Den individuella processen in i vuxenlivet som är så svår är betydligt starkare än mötet med väst. I undertexten ligger en frågeställning kring om det är öst eller väst som stod för det största tvånget.
Tillsammans med ett fantastiskt foto är det ett drygt två timmars storartat fyrverkeri att ofta bara insupa.
Medan vi drömde är en nattsvart skildring av ett förlorat tonårsliv, men den är fantastiskt vackert berättad. De unga pojkarna dansar fram på gatorna och skvätter testosteron och endorfiner över förskräckta medborgare som råkar komma i vägen.
Minst en koreograf måste ha varit inblandad i filmen, som ofta framstår som en enkönad West Side Story. Tillsammans med ett fantastiskt foto är det ett drygt två timmars storartat fyrverkeri att ofta bara insupa.
Tyvärr är hälften av samhället inte inbjuden annat än som projektioner, av sura tanter eller sexiga unga flickor, för de unga männen. Även om filmen skildrar en tid för några decennier sedan känns det nästan chockerande att möta detta på bioduken i en i övrigt så intressant och modern film i dag.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr