Under 1900-talet var amerikansk proffsidrott en spegel av, och ett andra slagfält i, de två strider som definierade hela samhällsutvecklingen: kampen för arbetares rätt och den tvåhundraåriga strid för lika rättigheter som kulminerade i medborgarrättsrörelsens landvinningar på 1960-talet.
Två årtionden tidigare, 1947, hade Jackie Robinson blivit den förste afroamerikanske spelaren i Major League Baseball och på så vis brutit den långvariga ”gentlemannaöverenskommelse” som hållit svarta spelare borta från de vitas spelplan.
Men om spelarna nu var jämlika inför varandra så var de inför klubbägarna en handelsvara som man kunde göra vad man ville med.
Spelare hade ingen rätt att förhandla med andra lag eller vägra ett byte.
Den så kallade reservklausulen, som fanns i alla spelarkontrakt, slog fast att när ett lag hade anställt en spelare så var han bunden till det laget ända tills han blev bortbytt eller ratad, vilket kunde ske från en säsong till nästa.
Spelare hade ingen rätt att förhandla med andra lag eller vägra ett byte. Resultatet blev en artificiell marknad, där klubbägarna kunde hålla ned lönerna genom att aldrig bjuda över varandra.
I filmen Eight Men Out (1988) skildras hur det snedvridna maktförhållandet mellan ägare och spelare skapade den största skandalen i basebollens historia.
1919 var Chicago White Sox basebollens bästa lag, men ägaren Charles Comiskey vägrade belöna spelarna för den väl genomförda säsongen. Pitchern Eddie Cicotte hade blivit lovad 10 000 dollar i bonus om han vann 30 matcher under säsongen.
När White Sox vunnit American League hade Cicotte stannat på 29 vinster och trots att det var det bästa resultatet i hela ligan vägrade Comiskey betala ut bonuspengarna.
I Eight Men Out startar detta den händelsekedja som skapar en av de tyngsta konspirationerna i idrottens historia. Inför World Series kontaktades en grupp White Sox-spelare av vadhållare som ville att de skulle göra det otänkbara – frivilligt förlora World Series. För besväret fick de mer än fyra gånger så mycket som en årslön i White Sox.
På den här tiden var många spelare tvungna att arbeta under säsongsuppehållet, samtidigt som de saknade anställningstrygghet. Sjukfrånvaro innebar indragen lön.
Detta drabbade ishockeyspelaren och Toronto Maple Leafs-backen Tim Horton när han bröt benet 1957. Efter att Horton kommit tillbaka från skadan var han inte i samma form längre, så Maple Leafs kapade sin stjärnas lön inför nästa säsong.
Händelsen ledde till att NHL-spelarna startade sin första fackförening, men projektet kollapsade under trycket från ägarna och interna stridigheter.
Men utvecklingens långsamma maskineri rullade vidare, i alla proffsligor började spelarna så småningom organisera sig i fackföreningar.
Phillies var ett av de sämsta lagen i ligan och den svarte Flood var rädd för hur han skulle behandlas av deras notoriskt rasistiska supportrar.
Curt Flood var en framgångsrik basebollspelare, en av de bästa defensiva spelarna under sin tid. I slutet av 1960-talet hade han spelat för St. Louis Cardinals i tio år och som en av lagets stora stjärnor vunnit World Series två gånger.
Men efter en lönekonflikt med ledningen meddelades Flood att han hade blivit utbytt – han skulle nu spela i Philadelphia Phillies. Phillies var ett av de sämsta lagen i ligan och den svarte Flood var rädd för hur han skulle behandlas av deras notoriskt rasistiska supportrar.
Flood vägrade bytet och drog igång en rättslig process som så småningom skulle nå Högsta domstolen. Floods strid handlade om reservklausulen, han skulle förlora den men ändå sätta igång en process som ledde till dess fall.
Sex år efter att Högsta domstolen slagit ned Floods begäran kunde ett välorganiserat spelarfack förhandla bort reservklausulen.
Historien om Curt Flood är ett viktigt kapitel i berättelsen om amerikanska idrottares resa från livegenskap till mångmiljonärer.
Det var inom basebollen som den stora segern slutligen blev vunnen, snart följde alla de stora proffsligorna efter. Free agency blev normen, alla spelares löner höjdes.
Floods agerande, den benhårda kompromisslöshet som gjorde slut på hans karriär, visade både spelare och allmänhet att reservklausulen inte var skriven i sten. Det orättfärdiga systemet kunde förändras. Men det krävde att spelarna förenade sig i en röst som ägarna inte kunde ignorera, som hotade att lamslå deras vinstmaskin om de inte fick gehör för sina krav.
De amerikanska idrottsmännens astronomiska löner är alltså resultatet av framgångsrik facklig kamp. De har helt enkelt en mer rättvis del av kakan, som står någorlunda i proportion till vad de bidrar med. De är inte exploaterade, åtminstone inte i samma utsträckning som de var för 50 eller 100 år sedan.
Amatörismen uppfanns för att hålla arbetarklassen utanför idrotten, det skulle vara en aktivitet för priviligierade gentlemen.
Facklig kamp inom idrotten skiljer sig naturligtvis från facklig kamp inom nästan alla andra områden. Världens bästa basketspelare är oersättliga, om NBA vill fortsätta vara världens bästa basketliga. Men den grundläggande mekanismen för förändring är densamma. Framgång kräver organisering.
Vår föreställning om att idrottare inte ska tjäna alltför mycket pengar är en engelsk 1800-talsidé. Amatörismen uppfanns för att hålla arbetarklassen utanför idrotten, det skulle vara en aktivitet för priviligierade gentlemen.
I dag utnyttjas den amatöristiska idén fortfarande på en stor arena – collegeidrotten. Amerikansk fotboll-grenen av collegeidrotten omsätter många miljarder, mer pengar än ishockeyn eller basebollen ens kommer i närheten av.
De bästa unga idrottsmännen rekryteras till ett universitet som betalar deras utbildning, i utbyte mot att de spelar i universitetets lag. Den massiva exponeringen i media – de stora universitetslagen har supportrar över hela landet – leder i bästa fall till ett kontrakt med ett NFL-lag.
I dokumentären Schooled (2013) berättar en ung stjärna inom amerikansk fotboll på University of California att universitets idrottsstipendium var hans enda chans att lämna sitt fattiga och våldsutsatta uppväxtområde. Det finns tusentals ungdomar i hela USA med samma berättelse.
På ytan framstår det här som ett väl uttänkt system, men på senare år har allt fler ifrågasatt rättvisan i det. Universiteten tecknar avtal med tv-kanaler och sponsorer, fyller sina arenor och säljer souvenirer till extatiska supportrar. Skolorna tjänar 12 miljarder dollar om året på sina idrottslag, utan att betala någon lön alls till dem som genererar intäkterna.
Hela systemet är en väloljad pengamaskin, men ju mer det växer desto mer hycklande framstår amatörprincipen som det vilar på.
Om du slutar prestera på planen kan du tvingas lämna universitet, oavsett hur framgångsrik du är i dina studier. Universiteten har uppfunnit termen ”studentidrottare”, för att markera att deras spelare i första hand är studenter – så att de slipper ersättningsskyldighet när studenten skadar sig under sina aktiviteter utanför studierna.
Men många kritiker hävdar att eftersom de här unga männen har antagits bara på grund av sin idrottstalang är skolornas akademiska ambitionsnivå mycket låg, de bryr sig inte om att ge en fullödig utbildning eftersom de under rekryteringen inte kontrollerar spelarens förmåga att tillgodogöra sig högre utbildning.
Studenten ska prestera tillräckligt för att över huvud taget vara behörig att fortsätta sin utbildning nästa år, så att han kan fortsätta spela.
Om man ens anstränger sig så mycket – nyligen avslöjades att University of North Carolina ordnat ”fantomkurser” för sina idrottsstjärnor, där högskolepoäng och höga betyg delades ut till studentidrottarna i utbyte mot ingen eller mycket lite akademisk prestation.
98,5 procent av studentidrottarna når aldrig proffslivet. Många av dem lämnar skolan med en halvdan utbildning och en skadad kropp. Det finns inte heller några alternativ, sedan 2006 har bara tre amerikanska spelare nått NFL och NBA utan att spela i ett collegelag.
Exploatering uppstår i alla anställningssituationer och det kortsiktiga målet med facklig kamp är mildra exploateringens effekter.
Det är alldeles tydligt att collegeidrottarna är exploaterade. Exploatering uppstår i alla anställningssituationer och det kortsiktiga målet med facklig kamp är mildra exploateringens effekter. Då spelar det ingen roll om ditt arbete är att tvätta lagets kläder eller att kasta bollen bäst av alla. Den grundläggande konflikten är alltid densamma.
White Sox-spelarna avslöjades och avstängdes från professionell baseboll på livstid. Deras berättelse visar att idrotten behöver vara rättvis, att sneda maktförhållanden skapar korruption och är ett svek mot oss som år ut och år in följer klubb och spelare. Och den enda vägen till rättvisa i idrotten, precis som överallt annars, är organisering.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr
