Utförsäljningarna av kommunala bostäder till enskilda aktörer ökar igen runtom i landet. Ett tjugotal allmännyttiga bostadsbolag har hittills i år beslutat om eller inlett försäljning av hyresfastigheter till privata bolag. Bara fram till juli månad handlade det om 14 000 lägenheter.
Till skillnad från när borgerliga politiska majoriteter i Stockholms stad tidigare år beslutat sig för att satsa på ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, eller när borgerligt styrda höginkomsttagarkommuner – också de som regel belägna i Storstockholmsområdet – av ideologiska skäl sålt av sina kommunala bostadsbolag, är motiven för bostadsavyttringar i landets kommuner i dag oftast högst pragmatiska: Det handlar om att få råd att bygga nytt.
För varje planerat lägenhetsnybygge behöver i snitt två gamla lägenheter säljas av, för den kommun som inte har full lånefinansiering eller täcker kostnaderna för nybygge på annat sätt.
Trenden är av flera skäl bekymmersam.
Alla möjliga typer av människor har tvärtom bebott de kommunalt ägda lägenheterna, i synnerhet i storstäderna.
En av det svenska välfärdssamhällets obestridliga landvinningar jämfört med många andra länder med likartad samhällsstruktur har varit att vi byggt upp en stark allmännytta som olika sorters människor bott i. Trots att även Sverige på många andra sätt varit segregerat har det gemensamt ägda bostadsbeståndet inte haft rollen av moderna undantagsstugor eller ”social housing” för mindre bemedlade – alla möjliga typer av människor har tvärtom bebott de kommunalt ägda lägenheterna, i synnerhet i storstäderna.
Dessutom har det hedrat den svenska politiken att boendet, ett grundläggande mänskligt behov, i så pass hög grad kunnat stå utanför profitintressets sfär. Principen att hela den inbetalda hyran ska komma hyresgästerna till del har på senare år dessvärre urholkats i stora delar av allmännyttan, i och med att många kommuner inte återinvesterat hela avkastningen från sina bostadsbolag utan valt att plocka ut vinst till kommunen, men skillnaden är ändå stor jämfört med hur det kunnat se ut på en helt privatdominerad marknad.
På sikt blir det en klar rörelse i hyreshöjande riktning om privata, vinstdrivande aktörer ökar sin andel av hyresmarknaden och kräver avkastning för sina investeringar.
Det är absurt att en regering som säger sig ha bostadssociala ambitioner inte kan hitta fler sätt att underlätta kommunalt nybyggande.
Det är absurt att en regering som säger sig ha bostadssociala ambitioner inte kan hitta fler sätt att underlätta kommunalt nybyggande än att kommunerna på kuppen åker på att minska sin andel av bostadsbeståndet.
Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt föreslog i förra veckan att staten ska låna upp till 25 miljarder kronor i en satsning mot bostadsbristen – pengar som sedan ska lånas vidare till de företag som är villiga att bygga. Det är ett lovvärt förslag, även om det också lär vilja till ytterligare åtgärder för att försäkra sig om en kommunal nybyggnation som inte hotar det befintliga allmännyttiga bostadsinnehavet. Hur som helst är det högst tveksamt om regeringen nappar.
Det i våras fattade regeringsbeslutet om införandet av ett särskilt statsbidrag till kommunerna för ökat bostadsbyggande är ett steg i rätt riktning, men det är troligen långt ifrån tillräckligt.
Vad som behövs är att en samlad upprioritering av bostadspolitiken – där det inte snålas med de offentliga ekonomiska insatserna, där man vågar vända nyliberalt färgade dysfunktionella marknadsdoktriner ryggen, och där man lägger sina förslag med boendets centrala samhälleliga roll för ögonen.
Att bygga för framtiden är att möjliggöra ett substantiellt allmännyttigt bostadsbestånd som kan ha en utjämnande effekt på samhället. Att däremot avyttra allmännyttiga lägenheter för att få möjlighet att bygga nytt – det är som att sälja smöret och tappa pengarna.
