Regi: Stephen Frears
Skulle du berätta för en vän att du visste att hen blev bedragen? En fråga som kan ställas som sällskapslek eller på allvar. Svaret landar kanske i att det beror på hur stor vinsten är för offret att stanna kvar i okunnighet och hur stor smärtan blir i att släppa illusionen.
Florence Foster Jenkins levde i övertygelsen –(ingenting annat har framkommit) att hon kunde sjunga lika väl och musikaliskt som de stora operastjärnorna under hennes tid, det tidiga 1900-talet. Trots vad som måste varit en total tondövhet höll hon konserter som drog mycket folk under decennier, till viss del tack vare stor kontroll på vilka som tilläts köpa biljetter bör sägas.
Foster Jenkins föddes till en stor förmögenhet som bekostade hennes karriär och tillvaron för många kring henne. Hennes stora kärlek, den avdankade skådespelaren St. Clare Bayfield underhöll självbedrägeriet och levde själv gott på det.
Filmen lyckas ge alla dessa människor en liten tvetydighet kring avsikterna att uppehålla bedrägeriet, kanske knackade samvetet på ibland, men dövades av att stjärnan själv ville bli bedragen.
Regissören Stephen Frears är mannen bakom klassiker som Min sköna tvättomat och Prick up your ears, men också en del slarvig och lättköpt sentimentalitet som kan smärta ett gammalt fan. Florence Foster Jenkins tillhör de filmerna.
Det är lätt för en tilltufsad anka att känna igen sig i drömmen om att med hjälp av pengar kunna förvandla sig och bli den där vackra svanen som andra verkar födda till. Meryl Streep, som inte kan göra en dålig gestaltning, jobbar hårt för att fylla upp karaktären Foster Jenkins, men hon kämpar i princip förgäves.
Hela dramat handlar mer om hur partnern, assistenterna, ackompanjatören, vännerna omkring henne ska kunna hålla undan dåliga recensioner, övertyga stjärnan om hennes glans och förmåga. De har ju alla intresse av att falsksjungarfabriken ska fortsätta producera sina varor.
Jag tycker att det gör ont att se hur kassakon mjölkas så långt det går, att Hugh Grant försöker ge någon ömhet åt sin tolkning av hennes partner lättar inte upp stämningen. Filmen lyckas ge alla dessa människor en liten tvetydighet kring avsikterna att uppehålla bedrägeriet, kanske knackade samvetet på ibland, men dövades av att stjärnan själv ville bli bedragen.
Den enda som inte har denna glipa i karaktären är hon själv. Så snart Streep försöker plocka fram tvivlet dövas det omedelbart av slapstick utövad av Grant eller (den i och för sig underbare Simon Helberg) som hennes ackompanjatör.
Det hade varit spännande med en mörkare film där Florence Foster Jenkins hade fått bli subjektet, i stället får vi en obekväm komedi. En falsk.