Regi: Anders Wahlgren
Victoria av Baden föddes 1862, som prinsessa, och växte upp med en stenhård uppfostran i iskalla rum och drillad i musik och andra lämpliga kulturkonster på lagom nivå inför giftermålet med en lämplig man. Kanske var det därför inte konstigt att hon 18 år gammal kände sig ”överlycklig” vid förlovningen med den svenske kronprinsen Gustav V som hon känt en vecka.
Ett halvår senare stod bröllopet i Sverige, det oåterkalleliga. Victoria var lämplig för det svenska kungahuset för att knyta banden med Tyskland, dessutom med sina anor från Gustav Vasa. Efter ett drygt år föddes första pojken av tre.
Victoria vantrivdes i Sverige. Hennes preussiskt stränga ideal passade inte in, äktenskapet blev snart ett fängelse. Hälsoproblemen hon fick gav skäl till att göra långresor till varmare länder. Så småningom hittade hon en personlig vän i läkaren Axel Munthe, som hjälpte henne att skapa ett hem på den italienska ön Capri där han själv levde och arbetade.
Resorna hem till Sverige blev allt glesare av hälsoskäl, så fort Victoria kom till Capri och Munthe blev hon friskare. Arrangemanget fungerade fram till Victorias död nästan 50 år senare. Munthe och änklingen umgicks till och från på Solliden, slottet på Öland som Victoria låtit bygga i italiensk stil.
Det blir korta glimtar av en obevisad kärlekshistoria, beskrivning av ett arrangemang där drottningens sjukdom kanske till dels förstärktes av hennes vantrivsel.
Anders Wahlgren har gjort dialog av några av breven mellan Victoria och Munthe till dokumentära, officiella rörliga bilder från tiden. Till det smäktande musik.
Trots en ibland känslig, ibland rolig uppläsning av Peter Andersson och Marie Richardson blir det en obegriplig film, varken dokumentär eller spelfilm. Tillrättalagd – men vad är det han vill säga eller skildra? Det blir korta glimtar av en obevisad kärlekshistoria, beskrivning av ett arrangemang där drottningens sjukdom kanske till dels förstärktes av hennes vantrivsel.
Men Wahlgren försöker antyda stor romantik mellan de två som kanske fanns, men knappast finns belägg för. Drottning Victoria som representant för ett system som inte hade utrymme för det humana är lite väl övertydlig, inga känslor av empati uppstår i mötet med henne och flyktvägen som Munthe utgjorde.
Det enda som berör här är några hundraåriga fotografier av den fattiga befolkningen på Capri, den som Munthe säger att han vill finnas för och därför inte kan lämna ön. De väcker omedelbart större intresse än resten av filmen.
Munthes engagemang antyds i filmen vara djupt känt, men återigen är det väl ett tillrättalagt urval ur brev mellan de två – i memoarerna Boken om San Michele (1929) framstår han mer som en man som självgott ville skapa bilden av sig själv som den store filantropen. Möjligtvis en attityd som passade in i tiden, men gåtorna kring den svenske läkaren som behandlade fattig som rik, och hans roll i Victorias liv är allt för många.
Anders Wahlgrens film lyckas inte annat än att göra förvirringen än större. Frågan är om ens filmens titel har täckning.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr