Den syriska tragedin rullar vidare. I Aleppo, en gång Syriens största stad, har flera hundra civila dödats bara de senaste veckorna. Många av dem har fallit offer för ryska flygbomber – andra har dödats till följd av väpnade sammandrabbningar runtom i staden. Det råder akut brist på mat och förnödenheter.
Det syriska inbördeskriget har nu pågått i mer än fem år. Ingen ser ännu slutet på katastrofen, och vi i väst tvingas ta till mentala skyddsmekanismer för att skona oss från maktlöshetskänslorna och det dåliga samvetet.
I det syriska inbördeskrigets fall har de mentala skygglapparna fått delvis andra förtecken än de vanliga.
Ofta sorterar vi bort väpnade konflikter runtom i världen från vår föreställda handlingshorisont med hänvisning till att de ter sig för komplicerade att greppa – vi retirerar till en schablonföreställning om att ”alla ligger i luven på alla”. Människor av kött och blod blir till en grå massa av väpnade kålsupare, alternativt anonyma offer. Ibland, när supermakten USA är iblandad, får vi en något förstärkt känsla av geopolitisk fattbarhet, men oftast bara för en begränsad tid.
I det syriska inbördeskrigets fall har de mentala skygglapparna fått delvis andra förtecken än de vanliga. I stället för att gömma oss bakom konfliktens vaghet har ett galleri färgstarka rollfigurer fått gestalta kriget för oss.
Där finns jihadisterna i Islamiska staten, IS, som fått agera sinnebild för islamistisk terror i vår tid – ibland så till den grad att det framställs som att kriget från början skulle handlat om dem.
Där finns de kurdiska YPG- och YPJ-krigarna, PKK-anknutna PYD och den militära alliansen SDF, som främst är inriktade på att bekämpa just IS. Inte minst bland många vänsterradikaler har de blivit stridbara symboler för hoppet om en sekulär, jämställd och basdemokratisk organisering i landet och regionen.
Där finns Ryssland med president Putin, som antingen får symbolisera generellt återuppväckt rysk militär expansionism eller – bland så kallade antiimperialistiska vänstergrupper – en geopolitisk motmakt mot USA:s inflytande. Där finns Turkiet med president Erdoğan som sätter EU-ledare i skruvstäd och som misstänks spela under täcket med islamistmiliser.
Där finns så också de i västlig nyhetsrapportering påfallande anonyma huvudoppositionsgrupperna med Fria syriska armén, FSA, i spetsen, och slutligen president Assad och hans regimstyrkor som, trots att det till en avgörande del är de som gett upphov till och drivit på inbördeskriget, gör den kanske blekaste figuren i typgalleriet.
Under tiden som Assadregimen med stöd av Ryssland och Iran ringar in och röker ut civilbefolkningen i oppositionella områden står vi handfallna med våra schabloner.
Slutresultatet av detta karaktärspanorama blir tyvärr ofta en abstraktion som mer ställer sig i vägen för vår förmåga att gripa oss an konflikten i hela dess bredd och avskyvärdhet än vad den hjälper oss med kompassriktningen.
Under tiden som Assadregimen med stöd av Ryssland och Iran ringar in och röker ut civilbefolkningen i oppositionella områden står vi handfallna med våra schabloner.
Det är tyvärr fåfängt att förvänta sig fred i Syrien inom överskådlig tid. Förhoppningarna inför hösten får i stället ställas till att vi kan börja bryta handlingsförlamningen. Att vi kan samlas i massprotester mot Assadpartnern Rysslands aggression, jämbördiga med de mot USA:s Afghanistan- och Irakinvasioner, att vi på nytt kan kräva att EU-länderna tar sitt ansvar för flyktingkatastrofen, att vi kan mobilisera ett ekonomiskt och moraliskt stöd till de vita hjälmarna, som kämpar på fältet i Syrien med att rädda civila ur raserade byggnader, att vi kan skapa ett tryck i omvärlden som leder fram till politisk handling.
För eller senare kommer vi att tvingas bli varse att kriget angår oss alla.
