I flera år har sjukvårdspersonal varnat för det allt allvarligare läget inom den svenska sjukvården – för egen skull, för de äldre, samt för de nuvarande och kommande patienternas skull. Tonen har höjts, men inte antalet vårdplatser, antalet vårdanställda per patient eller kvaliten på arbetsmiljön.
På söndag planerar sjukvårdspersonal och potentiella patienter på 26 orter i Sverige att Vårdupprorets landsomfattande vrål ska höras ända in i riksdagens vindlande korridorer.
– Det här håller inte längre. Nu har vi skrikit i femton år snart. När ska någon börja lyssna? Uppenbarligen räcker det inte att vårdpersonalen höjer rösten. Skillnaden mot tidigare är att det inte bara är vårdpersonal som gått ihop den här gången, säger Agneta Lenander, en av initiativtagarna till Vårdupproret.
Varje sommar under de senaste 10 åren har larmen från personalen om underbemanning på landets sjukhus blivit än mer desperata. Den kris som till en början rådde på sommaren råder nu över hela året.
– Samhället måste ta en funderare på vad för vård vi vill ha. Vi står vid ett vägskäl. Om det inte tillförs resurser måste vi börja sätta gränser för vilka som ska vårdas. Ska vi sätta gränsen vid för tidigt födda barn? Om inte måste man nu börja lyssna på vad vi har att säga. Du kan inte få guld och betala för grus.
Under året som gått har protestyttringar kulminerat. Bland sjukvårdspersonal har massuppsägningar blivit allt vanligare. Helsingborg, Kristianstad, Uppsala, Örebro, Eskilstuna och Sundsvall är bara några av de orter där sjuksköterskor på sjukhusen sagt upp sig i protest. Alla dessa orter kommer nu också ha en egen demonstration. Nyköping, där i våras åtta sjuksköterskor lämnade in sin avskedsansökan är en av de 26 orterna där demonstrerationer kommer äga rum.
I ett upprop i Svenska Dagbladet skriver 81 anställda i vården från läkare till undersköterskor på 20 orter i Sverige att ”Vården i Sverige har under de senaste decennierna tagit efter en marknadsfilosofi i ekonomiska styrsystem och lånat produktionsstyrning från industrin vilket lett till en fragmenterad vård med en arbetsmiljö som inte längre är acceptabel.”
Jag vet ju vilka arbetsförhållanden vi har och de är inhumana.
Cecilia Nagler, undersköterska från Nyköping
En av de som undertecknat är Cecilia Nagler, undersköterska från Nyköping.
– Jag kommer att gå dit för att jag hoppas på dess slagkraft. Jag vet ju vilka arbetsförhållanden vi har och de är inhumana. Vi är överbelastade med inhumana arbetstider och uppgifter. Det är inte patientsäkert i längden, säger Cecilia Nagler.
Men under året har också antalet lokala protestaktioner ökat mot nedskärningar, nedläggning av vårdcentraler, vårdavdelningar och ambulansverksamhet på orterna. De har bland annat skett i Varberg, Norrtälje, Södertälje, Stockholm, Brastad, Katrineholm, Örnsköldsvik och Sollefteå. På många av orterna har nätverk bildats som nu också ansluter och demonstrerar på hemmaplan under Vårdupprorets paraply på söndag.
– Det är ett symptom på att det är saker som behöver göras som inte har gjorts. De politiska partier har inte levererat tillräckligt bra lösningar på välfärdens problem. Vi stöttar en delav sakerna som förs fram, säger Johan Larsson, vice ordförande för Vårdförbundet.
Sverige har lägst antal vårdplatser per 1 000 medborgare av alla OECD-länder och har haft så de senaster åren. Den nedåtgående spiralen för vårdplatserna, personaltätheten och arbetsmiljön bara fortsätter. För Agneta Lenander är problemen identifierade, men viljan att verkligen rätta till problemen saknas hos politiker och sjukhusledningar.
– Det behövs resurstillskott, men det behöver också funderas över hur resurserna används. I dag hyr vi in massa dyr personal i stället för att satsa de pengar som krävs för att få folk att stanna och utveckla verksamheterna, säger hon.
I dag hyr vi in massa dyr personal i stället för att satsa de pengar som krävs för att få folk att stanna och utveckla verksamheterna.
Agneta Lenander, Vårdupproret
Agneta Lenander anser även att personalstrukturen är skev: I stället för att administrationen tjänar personalen för att det faktiska patientarbetet ska kunna utföras, är det personalen som tjänar administrationen med ändlös dokumentation och statistikinhämtning, menar hon.
– Trenden måste vända. Här i Skåne har man de sista året anställt 2 000 fler personer. Det låter ju skitmycket, men de har inte kommit ut på golvet där de behövs. Det är enhetschefer och administration, säger Agneta Lenander.
