Den lilla italienska ön Lampedusa är Europas sista utpost söderut. Den ligger bara omkring 11 mil från Tunisien, Nordafrika, ungefär hälften så långt som från Sicilien, och hit kommer sedan minst 20 år en ström av flyktingar i båtar av olika kvalitet. Ofta mycket dålig kvalitet och av passagerarna är det en fruktansvärt stor andel som kommer fram döda eller i väldigt dåligt skick, uttorkade, sjuka. Det gäller de båtar som kommer fram och inte går under på havet.
[FILM] Bortom Lampedusa
Regi: Gianfranco Rosi
Folkets Bio, 2016
På Lampedusa arbetar en enda läkare, Pietro Bartolo. Han har hand om öns omkring 6 000 invånare men är också djupt engagerad i de flyktingar som anländer. Regissören Gianfranco Rosi kom till ön för att göra en kortdokumentär men det slumpartade mötet med Bartolo fick honom att vilja göra en långfilm som skildrar öns liv ur flera perspektiv. Det liv som Rosi beskriver som en daglig katastrof.
Ändå är det humanismen som lyser som en klar röd tråd genom Rosis Bortom Lampedusa och gör den inte bara uthärdlig utan också till en hoppfull och varm pusselbit av mänskligheten.
Först och främst Rosis bilder som ständigt söker det mänskliga, det vi känner igen av hopp, rädsla, empati, längtan, strävan efter att hitta trygghet och styrka i en osäker situation. De känslorna är desamma, oavsett om det är en trångt packad grupp skräckslagna flyktingar eller en liten fiskarpojke som får beskedet att han måste dölja sitt friska högeröga för att det vänstra ska stärkas.
Åttaårige Samuele kämpar med skolan, sin sjösjuka och sina andningsproblem som han själv misstänker är ångestrelaterade. Även där är det den känslige doktor Bartolo som lugnt och fint talar med barnet. Nästa dag får doktorn ge order och vätska till båtflyktingar som ligger och krampar på ett räddningsfartyg.
De är inte grupper med namnlösa utan individer med mänskliga band och sammanhang.
Oändligt vackra bilder från det Medelhav som många av oss nordbor minns som semesterfond blir mindre romantiska från ett skepp som är ute på räddningsuppdrag som aldrig vill ta slut. Men de knyter samman världen för oss – de skildrade framstår som vänner, syskon, föräldrar och medmänniskor till oss. De är på väg till ett förhoppningsvis mindre livshotande liv, och redan här har många av dem varit på väg en längre tid.
De är inte grupper med namnlösa utan individer med mänskliga band och sammanhang.
Gianfranco Rosi levde ett år på Lampedusa medan han gjorde sin film och säger att han egentligen aldrig kommer att kunna lämna ön. Det gäller också den som i hans film möter doktor Bartolo, lilla Samuele och hans farmor, liksom de flyktingar som skildras med den mest gripande humanism som också tvingar oss att tänka till och kanske börja fundera över vilket vårt ansvar är för vad som händer idag med det som blir allt svårare att hålla ifrån sig.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr