Under högstadietiden hände det sig att det gick ut bud om att alla vi skolelever skulle genomgå en ”praktisk yrkeslivsorientering”. Pryo, som det förkortades (senare Prao), var ännu under 1980-talet ett obligatoriskt moment i de flesta skolor. Bakgrunden låg i 1960-talets skolreformer där det antogs att få elever skulle läsa vidare och att det därför var viktigt för ungdomen att tidigt bekanta sig med yrkeslivet.
Det är fortfarande lite oklart vad detta skulle vara bra för. En vanlig kritik mot Pryo och liknande program har varit att den pedagogiska planeringen ofta är undermålig och att det är vanligare att eleverna får sitta och glo på någon släktings arbetsplats än att de får någon djupare insikt i arbetslivet.
Det viktigaste jag någonsin lärt mig lärde jag mig av min högstadiepryo, även om det var oavsiktligt och jag inte förstod innebörden förrän långt senare.
För min egen del var det tvärtom. Det viktigaste jag någonsin lärt mig lärde jag mig av min högstadiepryo, även om det var oavsiktligt och jag inte förstod innebörden förrän långt senare.
Min pryovecka förlades till en elektronikfirma i en närliggande by. Företaget tillverkade kretskort för industrin. Processen var ganska komplicerad och de tekniska detaljerna går mig fortfarande över huvudet. Den verkliga lärdomen kom när personalen förklarade att varje enskilt kretskort såldes för tusentals kronor. Högstadienaivt opolitisk som jag var blev jag förstås imponerad och antog att de som jobbade där också tjänade stora pengar. Det gjorde de förstås inte. De hade helt vanliga löner.
Jag skäms nästan lite när jag skriver det här, men jag kunde verkligen inte begripa hur detta hängde ihop. Hur kunde dessa arbetare skapa så mycket rikedom och få så lite av den?
Det tog mig faktiskt flera år att vränga min hjärna runt denna paradox. Inte för att gåtan saknar lösning, utan för att lösningen knappt kan uttalas i detta samhälle.
Kapitalismens officiella klokhet säger ju att i ett fritt samhälle belönas var och en efter förtjänst. Men sanningen är att ingen någonsin har blivit rik på eget arbete. Rik kan man bara bli på andras arbete.
Egentligen är det ganska självklart. Om man med ”rik” menar att någon äger mycket mer än alla andra, så finns det bara två sätt att förklara den saken på. Antingen har den rike genom egen ansträngning ansamlat mycket större tillgångar än alla andra, eller så har hen på något sätt lyckats tillskansa sig en del av frukten av andras arbete.
Det första alternativet har sina uppenbara begränsningar. För hur mycket mer än någon annan kan man egentligen arbeta och anstränga sig? Dubbelt så mycket? Tre gånger så mycket? Fyra? Där någonstans närmar vi oss gränserna för den mänskliga förmågan.
Arbetaren måste ju äta och ha tak över huvudet, och då faller det sig ju bara naturligt att ingå ett frivilligt kontrakt där arbetskraft byts mot lön.
Återstår det andra alternativet, att somliga genom att besitta privilegierade positioner i ekonomin – som ägare, chefer, hyresvärdar och mellanhänder – systematiskt kan skumma av en del av det värde som de direkta producenterna skapar.
Men detta förutsätter att arbetarna ger upp en del av sin produkt, och med den det arbete och den del av deras liv som produktionen tagit i anspråk. Detta kräver i sin tur ett visst mått av tvång. Gudskelov behöver inte en enda lillgammal liberal få sina känslor sårade av detta eftersom tvånget sköter sig självt. Arbetaren måste ju äta och ha tak över huvudet, och då faller det sig ju bara naturligt att ingå ett frivilligt kontrakt där arbetskraft byts mot lön.
Så mycket lärde jag mig av min praktiska yrkeslivsorientering. Kanske hade jag förstått mer om jag hade stannat kvar på kretskortsfabriken längre än två dagar. I stället följde jag den oansvariga ungdomens lag, fejkade sjukdom och stannade hemma. Tur ändå att inte alla lägger ned arbetet på det sättet. För vad skulle då hända med lönerna?
