Veterinäryrket är en kvinnotät bransch som på senare år vuxit explosionsartat och domineras av riskkapitalbolag. Stress, press och ständig under­bemanning sätter sina fotavtryck i form av ohälsa och långa sjuk­skrivningar. Arbetaren har gjort en djup­dykning i ämnet och talat med veterinärer som är oroliga över utvecklingen och som vill se en starkare facklig organisering på arbetsplatserna.

I en våning från förra sekelskiftet, vid Norr Mälarstrand i Stockholm sätter Jessica Berlin med kvicka rörelser fram ett par kaffekoppar och en chokladkaka. Hon är arbetsrättsjurist på Sveriges veterinärförbund och tar med en gång vid där vi avslutade telefonsamtalet som lett fram till dagens möte.

– Vi har inte samlat någon statistik som jämför situationen före och efter att bolagen gick in. Men det är tydligt att de höga vinst­målen gör veterinärer stressade, säger hon.

Jessica Berlin syftar på de riskkapitalbolag som, sedan intåget 2011, lagt under sig en betydande andel av den svenska djur­sjukvårdsbranschen via två koncerner.

Den ena är Evidensia, där majo­rite­ts­ägaren till en början var riskkapitalbolaget Valedo men vars andel tre år senare köptes upp av riskkapitaljätten EQT. Den andra nya aktören är AniCura, som till största del ägs av Fidelio Capital och Nordic Capital – riskkapitalbolag även de. De två koncernerna steg in i en bransch vars netto­omsättning hade ökat från 687 miljoner kronor 1997 till nästan 3,2 miljarder kronor 2010. Nu, fem år senare, domi­nerar de över 60 procent av marknaden, sett till omsättningen. Och det är en mark­nad som fortsätter att växa så det knakar.

De senaste tre-fyra åren har antalet patientbesök ökat med ungefär 10 procent varje år, både på privata och statliga arbetsplatser.
Jessica Berlin, arbetsrättsjurist på Sveriges veterinärförbund

Enligt Jessica Berlin har den ökade efter­frågan på djursjukvård i kombination med för låg veterinärtäthet försämrat arbetsmiljön för förbundets medlemmar.

– Arbetsgivarnas rekrytering har inte hängt med i den extremt höga efterfrågan på kvalificerad djursjukvård som vi ser nu. De senaste tre-fyra åren har antalet patientbesök ökat med ungefär 10 procent varje år, både på privata och statliga arbetsplatser. Det höga arbetstempot gör veterinärer väldigt stressade.

Jessica Berlin berättar om en yrkesgrupp med stark kåranda, men som också alltid haft en pressad arbetssituation. Om ett yrke som dessutom är en identitet för många, där fokus ligger på djurens liv snarare än den egna arbetsmiljön.

– Trots att det är svårare att komma in på veterinärutbildningen än på läkar­utbildningen tjänar våra medlemmar mindre än läkarna.

Arbetsmiljöstatistik är svår att hitta inom branschen. I sin senaste årliga undersökning om arbetsskador, som är en av de största i Sverige, räknar Afa försäkring in djursjukvårdare i yrkesgruppen ”Övrigt hälso-, sjukvårds-, vård- och omsorgsarbete”. Enligt försäkringsbolagets siffror låg denna på tionde plats bland yrken med högst antal nya sjukfall med mer än 90 dagars sjukfrånvaro. Men eftersom alltifrån apotekare till logopeder också ingår i gruppen framkommer inte hur det ser ut specifikt för dem som arbetar med djursjukvård: veterinärer, djurskötare och djursjukskötare.

Den senaste arbetsmiljöutredningen bland medlemmar i Sveriges veterinärförbund gjordes för snart 15 år sedan, år 2002. Enligt den upplevde vissa veteri­närgrupper ett högt tempo och funderade på att byta arbete på grund av den höga pressen. I andra grupper upplevde man det motsatta. Men utmärkande var att kvinnor och yngre personer rapporterade större ohälsa och en mer negativ arbetssituation. ”Det tycks som att våra arbetsplatser är dåligt anpassade till kvinnor och unga”, skrev rapportförfattaren. ”Den arbetsmiljö som veterinärer vid djursjukhus och djurkliniker har tycks, enligt resultaten, vara bäst anpassad till äldre män.”

2007 fanns det enligt SCB 2 490 utbildade veterinärer i Sverige. Av dessa ut­gjorde män 36 procent. I den yngsta åldersgruppen var det 12 procent.

Jonna Gohil driver eget företag och jobbar som konsult på ett stort djursjukhus i Göteborg. Sedan hon började med konsultverksamheten för två år sedan upplever hon att hon lättare kan styra sin arbetstid själv. Numera arbetar hon 80 procent för att kunna tillbringa mer tid med sina barn.

– Jag har varit anställd på andra kliniker tidigare men det är en extremt tuff arbetsmiljö. Som veterinär styr man inte över sin egen tid, det är oftast inte du själv som bokar in patienter och bestämmer hur långa besöken ska vara.

Men ibland behöver kanske veterinären förklara ett djurs symptom för en orolig djurägare, kanske behöver en hund mer lugnande eftersom den första dosen inte var tillräcklig.

– Vid sådana tillfällen krävs mer tid, säger Jonna Gohil.

Att behöva prioritera bort vissa saker och riskera att göra djurägare besvikna skapar mycket psykosocial stress, särskilt bland nya veterinärer, menar hon. Dess­utom ingår många moment som inte är strikt veterinärmedicinska, till exempel att hantera djurägares frågor och känslor och att delegera arbetsuppgifter till djurskötare och djursjukvårdare. När vinst­kraven är höga räknas framför allt antalet patientbesök och ingrepp, till nack­del för sådana ”mjuka” faktorer, och dessutom berörs de inte så mycket inom veterinärutbildningen.

Jonna Gohil säger sig själv ha hittat en balans, men är orolig över sina veterinärkollegor runt om i landet och vill se starkare fackligt engagemang på lokal nivå.

– Och här har vi vår MR-kamera, säger Titti Sjödahl-Essén och pekar mot en stor, rymdfarkostliknande, mjölkvit apparat i ett lika mjölkvitt rum.

Hon är chefsveterinär på AniCura Djursjukhuset Albano i Danderyd utanför Stockholm, och maskinen hon visar är en uppenbar källa till stolthet. Det är en magnetkamera, en av Albanos flera stora investeringar i högteknologisk medicinsk utrustning. De senaste åren har sjukhusets kapacitet utökats rejält, både till ytan och vad gäller teknologi. Titti Sjödahl-Essén berättar att det sker cirka 33 000 patientbesök om året – 75 procent hund, 24 procent katt och 1 procent övriga djur – att jämföra med de cirka 80 000 besök Danderyds sjukhus fick från människopatienter 2013.

Djursjukhuset Albano ingår sedan 2011 i AniCura. Det är koncernens största djursjukhus med 150 anställda, varav 45 är veterinärer. Titti Sjödahl-Essén har jobbat här sedan 1997. Utan de investerare som sitter som majoritetsägare nu hade Albano inte kunnat vara det sjukhus det är i dag, menar hon: ett akutsjukhus på flera våningar, med inte bara möjlighet till magnetkameraundersökning, utan även datortomografi, en intensivvårdsavdelning som bevakas dygnet runt, flera specialistmottagningar, bland annat för neurologi, ortopedi och onkologi, en rehabiliteringsavdelning och laboratorium. Med mera.

De som har sett TV4:s Veterinärerna känner igen de blanka golven, putsade glasen, invecklade instrumenten och de många blonda hästsvansarna – tv-programmet filmades näm­ligen här och hos tre ytterligare medlemmar i AniCura-familjen. Men enligt Titti Sjödahl-Essén är det inte bara utrustningen och diagnostikmöjligheterna som riskkapitalisterna bidragit med.

– Vi har tillgång till nya stödfunktioner, till exempel inom HR, ekonomi och IT. HR-personal har vi aldrig haft tidigare, nu sköts verksamheten mer professionellt, med tydliga rutiner och arbetsbeskrivningar, säger hon.

Att arbeta på ett akutsjukhus innebär stress, det är en självklarhet eftersom patientflöden inte går att styra och eftersom det alltid finns en möjlighet att man blir anmäld till ansvarsnämnden av missnöjda djurägare, säger Titti Sjödahl -Essén. Men hon upplever inte att vare sig vinstkrav eller antal arbetspass har ökat och menar att den årliga procentuella prisökningen inte förändrats efter AniCuras övertagande.

– Det kommer ibland kritik från djur­ägare och försäkringsbolag, men de glömmer bort vilka enorma investeringar som gjorts i teknologi. MR-diagnostik kostar visserligen mer, men det innebär också snabbare och säkrare diagnostik.

Sara Dahlström är HR-ansvarig på AniCura, och det är hon som har föreslagit ett besök på Albano, vars lokaler för övrigt visar sig ligga vägg i vägg med koncernledningens. Hon är på semester, men berättar på telefon om det arbetsmiljöarbete hon anser att koncernen behöver fortsätta arbeta med: ledarskapsutbildningar, schemaförbättringar, åtgärder för minskad sjukfrånvaro, riskfaktorer i arbetsmiljön, tydlig ansvarsfördelning och inte minst kommunikationsträning för att möta stressade och pålästa djurägare.

– Vi vill vara en attraktiv arbetsgivare, och vi vill ha de bästa som finns. Då kan vi inte ha en arbetsmiljö som inte lever upp till det. Dessvärre är det en politisk fråga att det till exempel bara utbildas 50 legitimerade djursjukskötare varje år sam­tidigt som det utfärdas närmare 200 veteri­närlegitimationer.

Utöver de privata jättarna är en av de större aktörerna inom djursjukvården de offentligt finansierade Distriktsveterinärerna. Som en del av Jordbruksverket har organisationen ett statligt uppdrag att arbeta med smittskydd och erbjuda veterinära tjänster dygnet runt. Traditionellt har fokus legat på lantbruksdjur, men Peter Svensson, divisionsdirektör på Distriktsveterinärerna, berättar att efterfrågan på häst- och smådjurssidan ökat kraftigt på senare tid.

Han går igenom planerade och införda arbetsmiljöåtgärder: bättre kommunikation om skyddsföreskrifter, utjämning av arbetsflöden, beredskap bland erfarna veterinärer så att de kan hjälpa nyare kollegor när de stöter på svårigheter. En av de stora utmaningarna, menar han, är att den nya generationen veterinärer har en annan inställning till yrket – det ses inte längre som ett kall.

– Personalstyrkan är ganska ung. De är väldigt engagerade och duktiga, men de vill ha möj­lighet att göra mer saker utanför jobbet. På vilket sätt kan vi ta hänsyn till det och göra det ännu bättre att vara veterinär?

Julia Bengtström har arbetat på Distrikts­veterinärerna i två år. Hon började sommarjobba innan hon tog sin examen och är en del av den nya generation som Peter Svensson talar om. När vi äntligen lyckas få till ett telefonsamtal har hon precis jobbat med beredskap i tre dygn och kör hem från dagpasset som följer den fjärde dagen. Det sker var sjunde helg i hennes distrikt – Halland och Väst­ra Götaland – vilket är ganska bra för att vara Distriktsveterinärerna, säger hon, och berättar om sommarvikariat där det handlat om 4–5 dygn i veckan.

– Jag brukar ledsna någon gång mitt på dagen på söndagen. Inte alltid på grund av att det är mycket att göra, men jag blir stressad av att alltid kunna bli nådd, att jag måste kunna svara i mobilen och åka iväg och jobba, säger hon.

– Det är ofta tungt arbete, jag kanske måste dra ut en kalv eller bråka med en häst som inte lyfter på hoven. Ibland måste jag välja smidiga arbetsställningar framför bra arbetsställningar.

Julia Bengtström säger att det även kan vara obehagligt att vara själv hem­ma hos djurägare som är missnöjda, ibland kan de vara arga och hotfulla. Andra öppnar sig och berättar hur de har det, om att vara sjuka och ensamma. Hon säger också att det är mycket sorg att bära med sig, som när djurägare till exempel inte har råd med behandling och måste avliva djuren.

Hon ser ett självklart samband mellan veterinärers arbetsvillkor och att det är ett kvinnodominerat yrke. Som student fick hon höra att lönerna för läkare och veterinärer utvecklats i samma takt till dess att mer än hälften av veterinärkåren utgjordes av kvinnor, därefter planade veterinärernas lönekurva ut.

– Jag blir vansinnig, vi räddar liv. Samhället är inte jämställt, säger hon.

Jag är inte säker på att jag hade valt den här vägen om jag hade vetat hur det skulle bli.
Julia Bengtström, veterinär

Från kollegor och sina närmaste chefer tyc­ker Julia Bengtström att hon får bra stöd, även om det också finns en inställning som hon beskriver som ”så här har det alltid va­rit”. Hon menar att de förändringar som kommer uppifrån är för långsamma.

– Många av mina kursare jobbade sin första sommar på Distriktsveterinärerna och vill aldrig göra det igen. De var inte alls beredda på hur tufft det är. Det är ett jätteroligt jobb, men ibland undrar jag om det är värt det. Jag har läkarkompisar som tog sin examen samtidigt som jag. Deras liv, fritid och lön skiljer sig mycket vår. Jag är inte säker på att jag hade valt den här vägen om jag hade vetat hur det skulle bli.

Utöver nya ägarformer, ny teknologi och en ny syn på yrket, finns ytterligare en nyhet som påverkar hur veterinärer mår på jobbet: sociala medier.

Sandra Lundgren jobbar som veterinär på Universitetsdjursjukhuset i Uppsala, UDS, som drivs av Sveriges Lantbruksuniversitet. Veterinäryrket har varit drömjobbet sedan hon var liten, men hon har svårt att tänka sig ett helt yrkesliv av ständig övertid, obefintliga raster och lunchpauser samt underbemanning. Dagen innan vi träffas har två av hennes kollegor sjukskrivits på grund av stressrela­terade symptom. De tog examen för ett halvår sedan, berättar hon.

– Vi veterinärer är fruktansvärt kollegiala. Vi vänder ut och in på oss själva, ställer upp för varandra, djurägare och chefer. Det går ut över vår hälsa. I våras stod det dagligen folk i medicinförrådet och grät, inte bara veterinärer, säger hon.

Den fysiska arbetsmiljön tycker hon är acceptabel, men däremot är den psykosociala arbetsmiljön krävande. Det är många känslor och svåra beslut inblandade, berättar hon.

– Arbetet kräver en hög veterinärmedicinsk kompetens samtidigt som det även kräver mycket social, pedagogisk och, i vissa fall, psykologisk kompetens, något som vi egentligen helt saknar utbildning för. Vi möter väldigt olika människor och det är mycket att hantera.

Sandra Lundgren berättar att det allt oftare skapas drev mot företag och enskilda veterinärer i sociala medier. Bara ett par dagar tidigare har en affärsområdeschef fått en lapp med hot mot honom och hans familj, signerat ”Korståget”, berättar hon. Förmodligen är det en referens till Facebookgruppen ”Korståget för lägre veterinärkostnader”, med cirka 16 000 medlemmar.

Gruppens administratörer har tagit avstånd från det som hänt, men hon menar att den här och liknande grupper bidrar t­ill en hätsk stämning och ett misstroende mot veterinärer.

– Dreven på sociala medier är en stressfaktor för hela kåren, även om det också är beroende av hur man mår i övrigt, säger Maria Karlsson, chefsveterinär på djur­sjukhuset i Sundsvall.

– Gjorde man ett misstag förr kom det inte till allmän känne­dom på sam­ma sätt, utan det var något som gick från mun till mun. I dag finns ingen chans att bemöta det som sägs på sociala medier med andra perspektiv.

Hon berättar att det finns en stor dis­kussion om priser, där veterinärer anklagas för att agera i företagsägares intresse och överdebitera kunder. Det spelar ingen roll hur många gånger veterinärer försöker säga att de inte får några direktiv uppifrån, säger hon.

Samtidigt tycker hon det är viktigt med en debatt om kostnader i djursjukvården, vem som ska bära dem och vad som kan göras med ett djur ur etisk synpunkt. Men det kräver en annan sorts plattform, tror hon.

Sandra Lundgren tror att många jämför djursjukvården med humanvården, där kostnaderna egentligen är högre, men inte märks på samma sätt i och med att de är skattefinansierade. Hon menar att en del djurägare tycker det är fel att djursjukvård ska kosta pengar, till exempel i fall när de inte har råd med behandling och väljer att avliva sitt djur. Men djurägare som väljer att skaffa djur måste ta ansvar för dem, även för vårdkostnader, tycker hon.

– Många vill att veterinärer ska göra väldigt avancerade saker, och det kostar. Jag upplever ibland en förväntan från djurägare om att vi borde jobba mer eller mindre ideellt. Det är dessvärre en orimlighet. Vi är redan en utbränd bransch och måste börja tänka på vår hälsa och vårt välmående. Annars finns det snart inga veterinärer kvar.