Teater Giljotin i Vasastan sätter upp Tribadernas natt, P. O. Enquists metapjäs från 1975 som utspelar sig en marskväll 1899 i Köpenhamn mellan August Strindberg och skådespelerskan Siri von Essen som repeterar hans pjäs Den starkare.
Av P.O.Enquist
Teater Giljotin
Regi: Antonio Alonso
På scenen: Karin Bjurström, Fredrik Hiller, Aida Gordon, Erik Lindgren
Othello
Av William Shakespeare
Lumor på Orionteatern
Regi och bearbetning: Oskar Thunberg
På scenen: Tobias Aspelin, Lars Bringås, Eva Johansson, Cilla Thorell
De före detta makarna saknar och hatar varandra och närvaron av von Essens (förmodade) älskarinna Marie David, som ska delta i föreställningen i en stum roll, gjuter inte direkt olja på vågorna. En manlig regissör flankerar dialogen med sin vördnad inför den store författaren.
P.O. Enqvist skrev manus till tv-serien Strindberg – ett liv som sändes i sex redan då otidsenliga, alltså pinsamt misogyna avsnitt (regi Peter Birro). Även Tribadernas (de lesbiskas) natt handlar egentligen inte alls om kvinnornas kärleksliv som man skulle kunna tro, utan om Strindbergs fantasier om deras förmodade sexuella aktiviteter, och ger honom tillfälle att få vräka ur sig sitt hat och sin skräck mot framför allt den kvinna som han nu håller på att skilja sig ifrån.
Han är en ynklig figur som blåser upp sig som ”en padda i en stinkande håla” genom att hänvisa till sin genialitet som författare och hennes oförmåga i det mesta hon tar sig för, såväl karriär som att vara hustru och mor. Till och med Dramatens geniala originalensemble (som också ligger på SVT:s Öppet arkiv), hade svårt att gestalta annat än totalt fokus på den sårade mannen – utan några intellektuella verktyg att ta till gentemot skräcken för och hämndlystnaden mot kvinnan med sitt mysterium och sin makt, med den klassiska ”pittmönstrings”-scenen mellan de två männen som styckets mest minnesvärda exempel.
Till och med när Siri von Essen utsätter honom för förakt och slag under bältet läser man det som hans, inte hennes, drama.
Till och med när Siri von Essen utsätter honom för förakt och slag under bältet läser man det som hans, inte hennes, drama. I Giljotinföreställningen far denna obalans iväg alldeles över ända, och den lilla ömsintheten gentemot den verktygslöse som skulle kunna pressas fram byts ut mot irritation och löje när man ser den vilt fäktande mannen utan nyanser. Här är han en förlorare från början till slut även om det förstås visar sig att de två kvinnornas kärlek handlade mest om honom.
Pjäsens text speglar 1970-talets mäns tråkigaste syn på män respektive kvinnor och den har tiden ordentligt sprungit ifrån, till skillnad från den i alla fall i sin litteratur mer radikale huvudperson. Hur hans fantasier såg ut vet väl bara P.O.Enquist.
Det är efter detta inte på lätta fötter jag beger mig till Orionteatern dagen därpå för att se Othello, en pjäs som jag alltid tyckt vara snårig, och svår att engagera sig i. Men denna tre timmar långa Shakespearepjäs, som utspelar sig mellan svartsjuka löjtnanter och officerare i medeltidens Venedig med en mordisk afrikan som intrigmakare, visar sig kunna vara tidlös, rolig och gripande.
Man känner helt enkelt igen sig i de fyra skådespelarnas normupplösande dans som slutar i brutala mordscener, varav en outhärdligt utdraget som något som för inte länge sedan med polisjargong kunde kallas ”lägenhetsbråk” – en kvinna misshandlad till döds i hemmet av sin man. Kostymerna och maskerna med sin ansiktsbehåring tar plats i föreställningen som kommentarer över hur teatern genom historien lutat sig mot det igenkännbara och hur vi också i verkliga livet använder normer och förutbestämda, urtråkiga, rollspel för att slippa tänka och känna onödigt mycket.
När staden Aleppo nämns svindlar det över hoppet på 400 år i realtid.
Här finns inte ras eller kön som krycka och det gör att hela pjäsen lättar. Utanför svartsjukedramat pågår ett krig mellan Venedig (väst) och Osmanska riket (österlandet). När staden Aleppo nämns svindlar det över hoppet på 400 år i realtid.
Ensemblen har av en gammal krigspjäs som ursprungligen handlar om våld och svartsjuka maktstrider mellan män skapat en angelägenhet för människor av alla sorter i vår samtid. Äntligen förstår jag den.