”– Och du ska…?
– Och jag ska träffa en läkare.
– Ja, men det finns en ordning för det, i Sverige så står man i kö. Man får liksom boka en läkare långt i förväg och några veckor senare så får man en tid så man går dit, det går inte att ha nån vilda västern här förstår du ju.
– Du, jag ringde i morse och så fick jag tid nu – och här.”
Branschorganisationen Vårdföretagarna mobiliserar. Under parollen ”Vi gör skillnad – upprop för modern välfärd” tillhandahåller de sedan tidigare bland annat en kampanjsajt på nätet. Nu trappar de upp med sponsrade facebookinlägg och en räcka nya reklamfilmer. I skottgluggen står inte minst regeringens planer på ett procenttak för vinstuttag i välfärden.
I den ovan citerade reklamfilmsnutten blir den vårdsökande skådespelaren Gert Fylking verbalt konfronterad av Systemmannen – Vårdföretagarnas sinnebild för den stelbente, bakåtsträvande försvararen av den gamla tidens vårdordning. Den töntige Systemmannen uppträder i flera filmer och torgför sitt hopplöst dödsdömda DDR-Sverigemärkta krig mot valfrihet och privata lösningar.
Enligt SOM-institutets senaste mätning från 2015 vill 57 procent av de svenska väljarna få bort vinsterna ur välfärden.
Att välfärdens profitörer är beredda att ta opinionsmässig strid för sina vinstuttag – även när fienden uppträder i form av ganska blygsamma regleringsplaner – är inte ägnat att förvåna. Det intressanta är vilka ord de klär sin propaganda i, och vilka samhällsgrupper de underförstått hoppas på som allierade.
Enligt SOM-institutets senaste mätning från 2015 vill 57 procent av de svenska väljarna få bort vinsterna ur välfärden. Även bland de borgerliga allianspartierna – med Liberalerna som enda undantag – är fler väljare mot vinstuttag än för.
Utöver att spegla det intuitivt motbjudande i att gemensamma skattemedel går rakt ned i privata aktörers fickor är opinionsläget sannolikt ett resultat av de senaste årens utveckling av den offentliga vården. Stängda vårdplatser, patienter som skickats runt mellan avdelningar, sönderarbetad vårdpersonal och inställda operationer är företeelser som gjort starka avtryck i nyhetsförmedlingen under samma period som de privata vårdkoncernerna ätit sig in i vård- och omsorgssektorn.
Vad finns kvar för privatvårdskolportörerna att ställa sitt opinionsmässiga hopp till? Jo, tydligen att det urbana mellanskikt som kunnat dra nytta av den privata överetableringen av vårdgivare – företrädesvis i områden med god allmänhälsa och hög benägenhet att söka vård för smååkommor – ska frukta en återgång till den gamla, mer jämlika ordningen.
Problemet är att ekvationen i Vårdföretagarnas propagandamaterial läggs i öppen dager: det handlar – utöver om vinstmarginaler – om en relativ överföring av skattemedel från den kvalificerade, resurskrävande vården och vården i utsatta områden till ett myller av konkurrerande innerstadsbaserade primärvårdsoperatörer som kan flasha med löften om läkarträff samma dag i ickeakuta ärenden.
För alla som noterat vårdens kräftgång torde det te sig som en idiotisk fördelning av skattepengar.
För alla som noterat vårdens kräftgång – borgerliga väljare likväl som rödgröna – torde det te sig som en idiotisk fördelning av skattepengar.
Skramlet av Vårdföretagarnas tomma tunnor borde, om något, ingjuta mod för de som kämpar för att ett få slut på den skattefinansierade vinstuttags- och privatvårdsepoken. Låt oss sluta upp bakom Systemmannen!
