Regi: Oliver Stone
Den produktive Oliver Stone har gjort sig ett namn som sagoberättare av episka mått. Och han kan verkligen konsten att blåsa upp en lite vass och knastrig historia till en mysig saga med riddare, trollkarlar, ädla riddare beundrande jungfrur i ett land långt långt borta… Stones berättelser är kort sagt en lovsång till manligheten och USA som det kan vara när det är som bäst. Hans filmer gör Amerika great igen.
I Snowden blir det lite problem – vilket inte stör Stone förstås – eftersom det börjar med en hyperpatriotisk Edward Snowden som till sin sorg och ilska blir utrangerad från militärtjänst men i stället enrollerar sig in i självaste CIA. Tjusningen med det hemliga är en stark drivkraft. Här ackompanjeras det hela av den klassiska hornmusiken som signalerar epik och hjältesaga.
Snowden blir snart upptäckt som datorernas geni och får tillgång till det allra heligaste inklusive deltagande i andjakt och möjlighet att tumma lite på säkerhetsreglerna på ett i film klassiskt pojkaktigt vis (är det verkligen så enkelt?).
Kvinnor får vara med en stund men faktiskt nästan uteslutande för sin funktion som ”kvinnor” medan männen bara behöver bjuda på en bira eller en klapp på axeln för att platsa.
Så småningom bestämmer sig den hyperintelligente datateknikern för att förråda hela systemet och det under inflytande av den radikala flickvännen. När han leende står i hissen på väg mot Hongkong med allt det hemliga i ett litet, litet chip är han lika mycket hjälte som då han stod på den andra sidan. Och naturligtvis köper man det en bra bit eftersom regissören både är en trollkarl och en riddare, även om detaljer som till synes världens skönaste kuddar på luckans sjukstuga och att hälsa på en hög officer med handskarna på bara är larvig make up i macho-rummen. De ska helt enkelt framstå som väldigt mysiga – ett lite för lätt grepp.
När Stones (och hans förskräckande många epigoners) standardscen ”rakt ner i skrevet på stång-strippan” dyker upp är det lätt att kapitulera och acceptera att det helt enkelt är en film för det invigda manliga sällskapet. Kvinnor får vara med en stund men faktiskt nästan uteslutande för sin funktion som ”kvinnor” (till och med Guardians filmare Laura Poitras, får en slags mammaroll) medan männen bara behöver bjuda på en bira eller en klapp på axeln för att platsa.
Så vad hände med Edward Snowden själv då? Ja, det är inte lätt att veta eftersom göttandet i macholajban-landet är så väl genomfört att det är svårt att inte misstänka ett ordentligt tummande på verkligheten för att få den att passa in i önskebilden.
Eftersom Edward Snowden själv syns i bild några sekunder får man anta att han godkänt filmen, eller anser att den gör nytta genom att om igen påminna om hur USA:s herrar tar sig rätten att agera som om de vore världens.
Och visst är det en lagom mysig och lagom läskig saga. Viktig känns den inte.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr