I början av förra veckan kungjorde Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt på debattplats i Dagens Industri att partiet tänker rösta nej till regeringens förslag till ny upphandlingslag, och därmed i praktiken fälla lagen. Lagförslagets syfte var att kommunerna, landstingen och staten skulle kunna ställa krav gällande löner, semester och arbetstid hos de entreprenörer som lägger anbud i deras upphandlingar.
Sverigedemokraternas besked väckte upprördhet bland flera LO-förbund. Många hade knutit förhoppningar till att lagen skulle bromsa den villkorspress nedåt för arbetarna som offentliga upphandlingar i dag ofta medför.
Upprördheten blev inte mindre när det visade sig att Sverigedemokraternas ställningstagande i frågan hade föregåtts av minst två möten mellan företrädare för partiet och arbetsköparorganisationen Almega. ”Jag tror framför allt att vi har kunnat hjälpa till och hitta de här punkterna som är kritiska i förslaget”, kommenterade Almegas näringspolitiske chef Ulf Lindberg mötena för Dagens Industri.
Att Almega lobbar på och håller möten med Sverigedemokraterna är egentligen inte ägnat att förvåna.
Att Almega lobbar på och håller möten med Sverigedemokraterna är egentligen inte ägnat att förvåna. Sin skamlöshet har arbetsköparorganisationen visat prov på många gånger förut – till exempel när de inför valet 2014, i ett tidigt utslag av den kålsuparlogik som den senaste tiden gripit omkring sig i borgerligheten, gick ut och deklarerade att det var lika viktigt att isolera Vänsterpartiet som Sverigedemokraterna. (Hur viktigt de ansåg det vara i Sverigedemokraternas fall kan vi alltså bevittna nu.)
Därtill är Almega inte dummare än att de vet att Sverigedemokraterna dels gör allting för att få sitta med en stund i finrummen, dels är beredda att skifta ståndpunkt i cirka samtliga frågor utom de som rör invandringen.
Frågan är, som så ofta när det gäller Sverigedemokraterna och deras till synes faktaresistenta väljare, hur de som verkar för att förbättra arbetarnas villkor ska kunna exponera sveket.
LO-facken har naturligtvis gjort utspel i ärendet. ”En provokation” och ”arbetarfientligt skitparti” löd några fackförbundsföreträdares reaktion i veckan.
Det är troligen inte betydelselöst att facken gör de markeringarna. Framför allt kan det säkert verka stöttande för alla fackligt förtroendevalda som i sin vardag försöker övertyga kollegorna om att inte rösta SD.
Men det är inte troligt att det påverkar de arbetare som redan tagit steget över till att stödja Sverigedemokraterna. Där är misstänksamheten mot etablissemanget antagligen redan alltför stark, och uppfattningen – tyvärr inte ogrundad – att facken ändå backar Socialdemokraterna oavsett hur verkligheten ser ut, grundmurad.
Det bästa LO-förbunden kunde göra, utöver att intensifiera den egna fackliga kampen, vore antagligen att aktivt utkräva svar av alla etablerade partier: Hur ser deras löften på arbetsmarknadsområdet ut, och hur väl har de verkat i enlighet med tidigare löften?
Ett konsekvent utfört sådant förfarande skulle öka pressen på partierna, tydliggöra läget för SD-väljarna mer än de fördömanden som de ändå sannolikt uppfattar som slentrianmässiga – och visa att facken är beredda att granska samtliga partier kritiskt.
Även Socialdemokraterna skulle av allt att döma få se sig slagna – av Vänsterpartiet – och det skulle naturligtvis vålla huvudbry för de S-allierade LO-förbunden.
En listning av resultatet skulle i dagens läge placera såväl Sverigedemokraterna som den traditionella borgerligheten långt ned. Men även Socialdemokraterna skulle av allt att döma få se sig slagna – av Vänsterpartiet – och det skulle naturligtvis vålla huvudbry för de S-allierade LO-förbunden.
Det går hur som helst inte att se det som annat än ett misslyckande för fackens hittillsvarande strategi att Sverigedemokraterna bland stora arbetargrupper lyckas framställa sig som småfolkets parti – och gång på gång kommer undan med sin arbetarfientliga politik.
