Showen rullar på och jag har sedan länge velat gå ifrån den, men dörrarna till lokalen är stängda. Därute vet ingen vad som väntar. Kanske vilda lejon, kanske bara ett stup ned i helvetet.
Jag pratar inte bara om tv-debatten mellan de amerikanska presidentkandidaterna Clinton och Trump. Jag pratar om Corbyns, Smiths, Buchtar och Löfvener och Batras. Jag pratar om ”politiken”. Det som i ”de civiliserade länderna” är den enda formen av samhällsstyrning. Förvaltning, reproduktion. Ett spel om tronen, men så mycket tråkigare.
Inga drakar, inga fantasikostymer med 1300-talsinspiration, en och annan fiktiv folkdräkt kanske. Men likväl en tävlan om vem hur snabbt tåget ska få skena mot slutet av människans möjlighet att vara med och bestämma och marknadskrafternas bojors slutgiltiga lösande.
Lika lite som Donald Trump är så där härligt ofiltrerat spontan, lika lite är Hillary Clinton den godhjärtade förnuftmänniska hon försöker framstå som.
Jag ser debatten mellan en rik pajas och en karriärspolitiker. Ingenstans är spelet så mycket spel som i USA. När en politiker skriker om att stänga folkgrupper ute från landet och allt möjligt hårresande som tycks dyka upp i huvudet på honom, då är det lätt att vilja välja andra sidan. Men lika lite som Donald Trump är så där härligt ofiltrerat spontan, lika lite är Hillary Clinton den godhjärtade förnuftmänniska hon försöker framstå som.
Båda kandidaternas tal, åsikter, ansiktsutryck och utspel är noga utvärderade på förhand, av kampanjexperter, testgrupper, mediastrateger. Allt för att så effektivt som möjligt nå tronen och börja återbetala investerare och lobbygrupper för sin frikostighet i politisk handling.
Jag sätter på tv:n. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht får återigen svara på varför glesbygden fortsätter utarmas. Han svarar återigen att det är tråkigt och allvarligt, men att regeringen av en händelse lagt lite pengar på att jobba mot det. Ett svar som är förberett av pr-strateger.
Här ses en möjlig väg till makten, eller ja, förvaltarrollen.
Jag börjar yra och tänker på allianspartiernas hållning till SD. Från rasistiskt parti till öppnade dörrar. Här ses en möjlig väg till makten, eller ja, förvaltarrollen. Löfven pratar om globala handslag och stänger Sveriges dörr till världen.
Nu löses verkligheten upp och jag börjar se syner. Hillary Clinton ler lite överlägset. Ett lösleende, ett claire-i-House of Cards-talarcoach-och-statistik-leende. Får jobbet. Tar jobbet. Förvaltar, förevigar, reproducerar. Två tåg rör sig mot en solnedgång över världen. Det ena med Löfvens huvud som lok, Corbyn tittar ut ur örat. Det går långsamt som en resa med svensk järnväg. Det stannar. Kör lite till. Stannar igen. Men spåret löper jämsides med ett annat spår. Där återfinns ytterligare ett tåg, med Clintons huvud som drivkraft – och det går tvärtom som tåget. Trump- och Obamautväxters anletsdrag förvrängs av fartvinden.
Jag vaknar till. Funderar lite över varför Löfven ens skulle ses som någon jämbördig partner. Varför är Corbyns huvud på Löfvens och inte tvärtom? Nåja, kanske kan man inte förvänta sig rationella syner. Kommer fram till att jag ändå förstår min poäng. Tittar ned på datorskärmen. Hillary Clinton bär fortfarande lösleende. Jag kräks lite i munnen, som de säger på Internet.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr