Maria Johanssons memoarer – del 1

Sist

 

MARIA JOHANSSONS MEMOARER
Dockhaveri förlag lyckades även återskapa resterna från Maria Johanssons blogg innan den stängdes ner.

Läs mer om Maria Johanssons memoarer och hur de kan beställas tryckta mellan pärmar på förlagets hemsida.

Flimrande mörker. Som sekunderna innan du vaknar på riktigt. Upplöst i njutning och smärta, triumf och förnedring. Ljud långt borta, kanske är det sirener. Andetag nära. Kanske är det dina. En kroppsdel sticker dig obekvämt i sidan.

Som alla de där andra sekunderna, tusentals, hela ditt liv, innan du vaknat på riktigt. Innan du vet vad som är verkligt och vem du är.

Vem är du då?

 

 

 

 

 

 

Del 1:

Hej

0.

Det doftar kanelbullar. Alla har samlats till trefika. Faktiskt nästan alla, till och med de som oftast struntar i fikat. I dag är det ju Kanelbullens dag, och vem säger nej till gratis bullar.

Maria Johansson häller en skvätt mjölk i kaffet. Det är dagens tredje kopp. Fjärde om man räknar de halva påtårarna.

Det doftar kanelbullar och kaffe och under det lite köksrengöring och en aning svett med parfym på. Solen flackar genom halvöppna persienner. Växlande molnighet och tolv plusgrader. En rätt fin dag, för att vara Sverige i oktober.

– Varsågoda och ta för er nu! säger Ewa som är enhetschef.

Trots att de flesta runt bordet redan försett sig med bullar.

 

De är åtta stycken i rummet, alla på avdelningen har inte rast samtidigt. Just när Maria sätter tänderna i bullen anländer en nionde. Adam, en av de få männen. Rätt ung. Alla kvinnorna ler lite extra.

Marias leende försenas en aning eftersom hon har munnen full av kanelbulle, Adam hinner sätta sig innan leendet nått honom. Ewa räcker honom kvickt bullkorgen. Och ler igen.

Hoppas jag inte verkade sur nu, tänker Maria.

– Fint väder vi har, säger hon för att visa att hon är glad.

Alla nickar lite. Sneglar mot fönstren.

– Ja har det inte varit ovanligt soligt? säger Boel.

– Ja, jag vet inte, jag läste att vi har haft lika mycket regn som vi brukar ha i september, säger Susanne.

Svettlukten blir påtagligare och luften med ens elektrisk.

En tionde kollega anländer. Marja. Svettlukten blir påtagligare och luften med ens elektrisk.

Marjas mungipor är hårt vridna nedåt och hennes rörelser är ryckiga. Hon grymtar lite och dimper ned på den sista lediga platsen vid bordet.

– Skicka kaffet, säger hon kort.

Snacka om att se sur ut. Maria tycker det är trist att stämningen gjort en störtdykning, men samtidigt är det lite skönt att arga Marja tar fokus från hennes eget missade leende mot unga, snygga Adam.

Den ännu yngre Leyla skickar kaffet. Enhetschef Ewa snörper knappt märkbart på munnen, men säger sedan hurtigt:

– Ta en bulle Marja!

Marja fnyser.

– Nä tack. Jag vill bara ha kaffe så jag orkar med resten av dan. Vilken jäkla dag! Jag har sprungit runt som vad heter det … en skållad råtta!

Ewa gör en liten äckelmin.

– Men, säger Boel glatt, det är ju Kanelbullens dag i alla fall!

Marja fnyser högre.

– Vilket påfund! Det är nog den mest meningslösa dag jag hört talas om. Så jäkla … svenskt. Och fånigt.

Temperaturen i rummet närmar sig fryspunkten.

– Jag tycker det är trevligt! säger Leyla och tar en till bulle.

Ewa ler uppmuntrande mot Leyla.

– Ja, visst är det!

Maria har fastnat med blicken ute i höstvädret. Solen går i moln. Rummet blir dunklare men stämningen verkar tina igen.

– Och det är alltid trevligt när jobbet bjuder på nåt gott! säger Boel.

– Ja, tack så mycket för det, flikar Adam snabbt in.

Han är ganska ny på jobbet.

– Tur att det inte är varje dag, säger Ewa med ett litet skratt och en sidoblick åt Adam. Då skulle man ha svårt att komma i bikinin till sommaren!

Maria sväljer hårt. Sista bullbiten verkar vilja fastna.

– Ja apropå det, bryter Marjas hårda röst in igen, såg ni vad tidningen hade på första uppslaget i dag? Att vi blir fetare och fetare! Fem kilo har vi gått upp i vikt de senaste tjugofem åren. Passande va! På Kanelbullens dag.

– Nämen, säger Ewa och börjar se irriterad ut på riktigt, sånt måste vi väl inte prata om nu när vi ska fika.

– Vadå, har alla gått upp så mycket? säger Leyla.

Mitt på bordet ligger en enda bulle kvar i korgen.

– Ja alltså genomsnittet … säger Marja. Här, här är den ju!

Dagens tidning i en halvbläddrad hög bredvid bullkorgen. Marja slår upp den hårdhänt.

– Ja, i genomsnitt har alla gått upp fem kilo … Och fyra av tio kvinnor är överviktiga. Jaha ja, som om man inte visste själv om man lagt på sig!

– Jag tror vi ska bjuda på pepparkakor nästa fika, så du blir lite snällare Marja, säger Ewa med ett nytt leende.

Alla skrattar artigt utom Marja.

Leyla lutar sig över tidningen.

– Snittkvinnan är 165,7 centimeter lång och väger 67,4 kilo, läser hon. Äh, det låter väl inte så mycket!

Det klickar till i Maria och innan hon hinner tänka efter säger hon:

– Ja, så lång är jag till exempel!

– Är det sant! säger Leyla. Men du väger väl mindre än – oj förlåt, så får man ju inte fråga!

Handen för munnen. Ögonen stora.

Nä det får man inte, tänker Maria. Svarar:

– Nä det är nog lite mer!

Sedan ler hon igen för att inte verka sur. Bakom leendet tänker hon att hon nog faktiskt väger lite mindre. Kanske sextiofem.

Den ensamma bullen ligger kvar på bordet.

 

Tre timmar senare ställer sig Maria Johansson på badrumsvågen.

 

 

1.

Hej och välkomna!

Mitt namn är Maria Johansson. Jag är snart fyrtiotre år gammal. Kanske lite väl ung för att skriva mina memoarer, tänker ni.

Men ni vet ingenting än.

Ni har aldrig vetat något om mig. Bara trott att ni gjort det.

Jag kommer berätta min historia nu.

 

Jag har just börjat skriva ned den. Men min historia har pågått ett bra tag innan det vi kallar nuet. Och den bara fortsätter, snabbare och snabbare. Jag kommer skriva det som har hänt och det som jag hoppas ska hända. Och jag kommer skriva det som händer alldeles just nu. Det är min ordning och min takt och ni får bara ta och anpassa er.

Och nu för tiden är det ju inte så ovanligt att blåsta blondiner ger ut böcker om sina liv redan innan de fyllt trettio, utan att ha gjort något märkvärdigare än att ha visat brösten i teve och knarkat lite. 

Jag skriver mina memoarer och jag skriver mitt liv. Vadå ung? Jag har sett det mesta, jag. Och mer ska jag se.

Och nu för tiden är det ju inte så ovanligt att blåsta blondiner ger ut böcker om sina liv redan innan de fyllt trettio, utan att ha gjort något märkvärdigare än att ha visat brösten i teve och knarkat lite. Ungefär.

Inte så ovanligt. Nä.

Jag är blond av födseln. Om ni tycker jag är blåst också skiter jag fullständigt i.

Ni får väl se.

 

Oj, nu låter jag otrevlig. Vi tar och börjar om.

 

Hej, det är jag som är Maria Johansson och detta är min historia!

Ingen jävel ska avbryta mig. Klaga inte på hur jag skriver, tack – inget gnäll över att jag ibland skriver ”jag” och ibland ”hon”. Eller att det ibland är NU och ibland någon annan gång. Håll bara i skallen att det är Maria Johanssons historia, så ska det väl inte vara så jävla svårt att hänga med.

Denna vrede. Men nej, den kom senare.

Nu tar vi detta från början. Den dag jag insåg att jag var 42,5 år gammal och vägde 67,4 kilo.

 

*

 

Maria slår på familjedatorn, vill läsa den där artikeln från den fjärde oktober igen. Säkert finns den någonstans på internet. Var det verkligen exakt 67,4 kilo? Siffror har alltid varit svårt, de bråkar, kastar sig om varandra, skriker högt men meningslöst. Matten i skolan gick det inte så bra med.

Fast den hade hon ju ändå ingen större användning för sedan.

”5 kilo tjockare 67,4 kg” skriver Maria i sökfältet och mycket riktigt poppar den där artikeln upp. 67,4. Jo, så var det. Siffrorna lyser lika tydliga mot henne från skärmen som från den digitala badrumsvågen.

Jaha, tänker Maria. Lustigt.

Fast i hennes bakhuvud känns det snarare olustigt.

Maria stänger snabbt och lite skamset fönstret med artikeln.

– Mamma jag behöver datorn!

Emmas röst är gäll och i förväg beredd på mothugg. Maria stänger snabbt och lite skamset fönstret med artikeln.

– Ja, ta det lugnt, svarar hon och försöker låta lugn själv. Jag är klar nu.

Hon reser sig från stolen, fast inte alltför snabbt, och gör en mental notering om att säga till Emma om en timme. Då får det räcka.

Emma suckar högt, som om hon hört tanken, och kastar sig över datorplatsen.

– Alltså jag måste få en egen! Jag skulle få det när jag fyllde tolv, hallå, det är jättelänge sen!

Maria känner irritationen växa.

– Tretton, sa vi. Du sa tolv.

– Alla andra har egen dator! Och jag får aldrig låna Simons.

Maria står bakom stolen, maktlös. Storebrors dator köpte de billigt, men nästan ny, av en bekant för några år sedan.

– Jo men vi ska köpa en, säger hon med lite snällare röst och tittar nästan ömt på det blonda bakhuvudet. Det gick åt så mycket pengar i somras bara. Be pappa att kolla på det!

– Men jag vet ju redan vilken jag vill ha!

Emma klickar frenetiskt på webbläsarikonen.

– Och den här är så seeg! Och vet du de sa på samhällskunskapen i dag att alla i Sverige har 1,12 dator var, så då borde vi ha fyra. Minst! Eller är vi fattiga eller?

– Va? säger Maria och irritationen återvänder. Vadå en komma tolv?

Dessa jäkla siffror.

– Ja, det finns fler datorer än människor! svarar Emma otåligt.

Maria fnyser.

– Det tror jag inte på, alla kan inte ha så många! Det måste vara jobbdatorer.

– Men NEJ, såna man har hemma! Hallå kan du gå nu eller, sluta kolla vad jag gör!

Maria gör en liten strypgest bakom dotterns rygg, men avlägsnar sig.

Jag måste prata med Mikael. Kanske går det att hålla ut tills hon fyller tretton, som vi sa.

Men Mikael tittar på teve och Maria skjuter det hela på framtiden, där det hör hemma.

Maria har en jobbig känsla bak i huvudet, något viktigt hon skulle kolla upp.

Inte förrän klockan 22 lyckas hon återta datorplatsen. Emma går muttrande och borstar tänderna, smäller i badrumsskåpet.

Maria har en jobbig känsla bak i huvudet, något viktigt hon skulle kolla upp. Men när det blanka fönstret stirrar mot henne känns hjärnan med ens lika blank.

Vad var det? Inte Emmas datorinköp. Inget med barnen. Kolla Facebook? Nä, det gjorde hon ju i går. Inte ofta någon säger något intressant där.

Längst bak i medvetandet finner hon en liten tagg: 67,4 kilo.

Äsch, det var väl inte det jag skulle kolla upp, det var ju inte viktigt?

Men nu sitter hon ju där, så då kollar hon det ändå.

Om Medelsvensson har gått upp fem kilo på tjugofem år, och allt fler är överviktiga, betyder det att jag väger för mycket då? Om jag väger som alla andra. Och alla andra är tjocka. Eller … Ja, hur som helst spelar det ju ingen roll hur mycket jag gått upp på tjugofem år, då var jag ju … sjutton! Maria fnissar till.

Medan tankarna vindlat har Google tänkt klart. Sökningen ”medelvikt kvinnor” leder in på Statistiska Centralbyråns hemsida.

Vilken otrolig massa siffror. Maria rättar till läsglasögonen, kisar och skummar igenom. Ser förkortningen BMI. Ja, normalt sådant har hon, det vet hon ju.

Så varför bryr jag mig?

En ljusblå ruta i högra hörnet fångar hennes öga. Kvinnan Medelsvensson är 42,5 år gammal, står det. Maria blinkar irriterat åt rutan.

Fyrtiotvå och ett halvt, ja som jag.

Och? Jag är normal, det är väl bra!

– Du nu skulle jag verkligen behöva kolla en grej, säger Mikael bakom henne.

När Maria återigen reser sig från stolen har taggarna bak i huvudet på något sätt blivit två.

 

2.

Det var en gång en kvinna som hette Maria Johansson. Jag trodde att jag kände henne väl.

Vi växte upp i samma kropp. Den var ordinär, blev med tiden en kvinnokropp som hon köpte 75B-kupor till. På längden stannade hon strax under 166 centimeter.

Detta visste hon om. Och hon visste om att hon fick en son när hon var 27 år gammal och en dotter när hon var 30. Liksom att hon gifte sig samma år som dottern föddes, med den två år äldre Mikael. En pingstafton med växlande molnighet hade det varit.

Allt detta visste hon om.

Men var hon medveten? Nej.

 

*

 

Det har hunnit bli januari. Det blåser iskalla vindar med glassplitter i runt Stockholm.

Om jag vore där.

Det är jag inte, och ta det lugnt, jag ska berätta vad som hänt mellan oktober och nu.

Men inte nu.

För nu ska Maria Johansson berätta om när hennes så kallade väninna drog med henne på en kurs för att Hitta Självkänslan och Hela Själen.

 

*

 

Jag skulle snart fylla fyrtio. Tessan hade nyss gjort det, kanske var det en utlösande faktor. Alla ska ju krisa i alla åldrar nu för tiden.

Det började ganska trevligt. Ja, inte finna-sig-själv-delen, men upprinnelsen. Vi åt ute, utan män och barn, för en gångs skull. Drack ett par glas vin. Tessans blick och mitt sinne hade nog just blivit lite dimmiga, när hon plötsligt började prata om att det fanns mer i livet. Att hon hade insett en massa saker den senaste tiden.

Hur då mer i livet, undrade jag.

Tänkte: Jo nog finns det mer i livet, för den som har råd.

– Alltså jag köpte en bok på nätet, den är verkligen fantastisk! svarade Tessan.

Innan jag hunnit varken förstå eller fråga bubblade hon vidare:

– Att läsa den var som en enda stor aha-upplevelse. Du vet att jag ofta oroar mig för saker, inte minst på jobbet, och hemma irriterar jag mig på Anders, och vi har inte sex så ofta … och du vet hur det är, man börjar tänka är jag för gammal, ska jag köpa ny garderob, eller lyfta brösten, ha ha! Nä men du vet. Men allt handlar om självkänsla! Och den kan man göra något åt själv, sluta skylla på andra.

– Ja-ha, sa jag en aning överväldigad. Har du gjort det då?

– Vadå?

– Gjort nåt åt ditt självförtroende! sa jag och tog en stor klunk vin.

Jag hörde att min röst lät aningen hårdare än vanligt, en klang av misstro. Och ändå, under den, växte en längtan.

– Inte självförtroende, självkänsla! Det är olika saker. Och ja, det har jag. Jag mår så mycket bättre!

Har ni mer sex, tänkte jag men sa det inte.

– Hm. Bara av att läsa den där boken? sa jag i stället och tittade ned i jordnötterna.

– Ja, och så är det övningar och sånt man ska göra med sig själv … Maria, var inte så skeptisk! Vet du, jag tänkte gå en helgkurs med hon som har skrivit boken. Snälla, följ med!

Tessans ögon bedjande men samtidigt lite fnittriga över vinglasets kant.

Jag skulle ha svarat: Om du nu har så jävla bra självkänsla behöver du väl inte hålla mig i handen.

Men jag sa ”Njaa …” och Tessan sa ”Men jo! Det blir roligt!” och så böljade det fram och tillbaka på det sättet några gånger och så slipades n:et sakta men säkert ned och jag sa Ja.

Över nästa dags frukost försökte jag övertyga Mikael om att Tessan övertygat mig.

Hemma möttes mina planer på att vara borta över en hel helg med minst lika mycket skepsis som jag själv först känt. Över nästa dags frukost försökte jag övertyga Mikael om att Tessan övertygat mig. Jag sa att det nog inte var så bra mellan henne och Anders, att hon behövde det här för att komma iväg och må bättre, och inte vågade åka ensam. Mikael grymtade något svårtydbart men inte helt vänligt, gav mig en smal blick över tidningskanten.

Jag undrade nästan om han trodde jag var otrogen. Ignorerade den lilla rösten någonstans inne i mig, som sa att otrohet nog egentligen vore mer lockande än en kurs i Personlig Utveckling.

Sedan var det dags att gå till jobbet, och jag gick där i 8,75 timmar och ältade. Skulle jag slingra mig ur det hela eller ej? Tessans besvikelse. Mikaels ovilja. Blandade förebråelser.

Men när jag kom hem igen verkade maken lugnad. Sa att det säkert kunde vara bra för mig att ”komma iväg lite”. Jag misstänker att han hade passat på att kolla med Anders, om dennes fru verkligen också skulle åka och Finna Sig Själv den där helgen.

Så blev det bestämt.

Jag hade ju faktiskt redan sagt Ja till Tessan.

 

Ungarna blev inte förkrossade direkt. Jag fick bara lova att se till att Emmas snyggkläder var tvättade innan jag åkte, för det trodde hon inte pappa om att kunna fixa. I övrigt såg de nog fram emot en helg med mycket hämtmat.

Simon frågade dock om jag blivit knäpp, om det var någon sorts terapi. Jag minns hur illa berörd jag blev. Antagligen rodnade jag. Hans blick som först varit hånfull blev med ens oroad på riktigt.

– Nej då, svarade jag så glatt men bestämt jag kunde. Det är bara en trevlig grej, lite meditation och grejer, alla gör sånt nu för tiden!

Tänkt att det skulle vara en massa unga, frigjorda hippietjejer där, med bröst som stod rakt ut utan bh.

Så var det dags. Vi tog Tessans bil. Kursgård i Sörmland.

Jag hade oroat mig för att inte passa in. Tänkt att det skulle vara en massa unga, frigjorda hippietjejer där, med bröst som stod rakt ut utan bh.

Jag hade inte behövt oroa mig. Det var sex andra kvinnor i vår ålder och våra kläder, och en ensam karlstackare.

Sedan kom hon som skulle leda oss in i den nya förståelsen för oss själva. Också i vår ålder, men solbränd, smal, snygga ljusa kläder, långt brunt lockigt hår. Det enda hippelika med henne var ett halsband med något slags orientaliskt hänge. Och bröst som stod rakt ut utan bh, men det var snarare kirurgknivens förtjänst.

Vi blev välkomnade. Fick en smoothie. Fick oss rummen tilldelade.

Ledarkvinnan verkade glad och snäll. Eller läskigt lycklig på det där frireligiösa sättet, kan jag tänka i dag.

De kommande timmarna skulle jag märka att hon kunde få en hård glans i ögonen, som kom henne att likna enhets-chefen Ewa.

Medan turen vandrade närmare mig blev handflatorna allt blötare.

Dags för samling. Vi presenterade oss, vi nickade åt varandra, vi skulle berätta varför vi kommit dit. Medan turen vandrade närmare mig blev handflatorna allt blötare.

– Jo, sa jag till slut.

Till och med det lilla ordet fastnade i strupen. Vad skulle jag säga? Jag trodde nog att detta kunde vara en nyttig erfarenhet, eftersom så många ändå åkte på sådant här. Men vad jag egentligen ville visste jag inte.

Jag kraxade något om att jag ville stärka min självkänsla och att det var trevligt att vara där.

Sedan skulle vi sitta i fåtöljer i ett rum med vita väggar och blunda. Ledaren mässade lågt och entonigt, sa åt oss att slappna av, tänka på platser vi tyckte om. Jag försökte, försökte hårt. Ville tänka på sommarstället vi haft när jag var barn men av någon anledning såg jag bara tvättmaskinen där hemma. Ryckte till när någon plötsligt tog på mig.

– Du är inte avslappnad, Maria, sa ledarkvinnan vänligt.

Jag kände mig misslyckad.

Hon fortsatte, sa att vi skulle räkna andetagen. Andas tio gånger, sedan hålla inne andningen tre sekunder, andas ut lika länge, fortsätta så, andas in sex sekunder.

Räkning är inte vad jag kallar avslappning, och jag blev yr.

Kvinnan rörde vid mig igen. Jag ryckte till lite den här gången med, och slog ofrivilligt upp ögonen. Såg enhets-chefen ovanför mig.

– Nej, blunda, sa kvinnan som inte alls var Ewa. Har du hittat din plats? Känn efter i ditt inre.

Jag kände att jag var kissnödig.

I dag hade jag pissat rakt på henne.

Sedan sa hon att vi skulle fortsätta blunda, men börja tala. Var och en skulle berätta om de krav vi kände att omgivningen ställde på oss. Ledaren sa stilla våra namn i tur och ordning. Jag ansträngde mig för att inte glänta på ögonlocken när någon annan pratade. Folk sa allt möjligt, relationer, barn, det perfekta hemmet, jobb.

Jag minns inte vad jag sa när det blev min tur, bara att mitt ansikte hettade. Jag knep ihop ögonen allt jag kunde men var övertygad om att alla andra kisande betraktade mig.

Jag hörde inte, tänkte bara på vad i helsike jag egentligen själv nyss hade sagt.

Äntligen fick vi öppna ögonen. Ledaren pratade på, någon sorts sammanfattning, berättade hur bra vi skulle må efter denna kurs. Jag hörde inte, tänkte bara på vad i helsike jag egentligen själv nyss hade sagt.

Så blev jag plötsligt medveten om en jobbig tystnad. Ledarkvinnan tittade intensivt på mig.

– Maria, sa hon, jag känner att din själ är gammal. Du är reinkarnerad. Du måste förvalta den visdomen bättre.

Dessa skammens ögon på mig. Jag rodnade igen. Var osäker på vad reinkarnerad betydde, men nickade lite.

Man kan ju fråga sig varför Personlig Utveckling ska utföras i grupp.

Men jag frågade inget. Jag bara flöt med.

Dags för lunch, och jag tyckte att ledarkvinnans ögon hårdnat för gott, i alla fall varje gång de vändes åt mitt håll. Kanske var hon avundsjuk för att hennes själ inte var lika gammal?

 

Därefter är minnet av det hela lite dimmigt, trots att vi garanterat inte fick någon alkohol. Skulle gissa på någon sorts förträngningsmekanism.

Timmarna flöt på, det var gruppsamtal och motivationsföreläsning och mer räkneavslappning. I pauserna och på kvällen fiskade jag efter hur Tessan upplevde det hela, men hon verkade bara frälst. Jag log tillbaka och försökte verka uppskattande jag med.

 

Jag fick knappt en blund i ögonen den natten. Nästa dag kändes på alla sätt som en ond dröm, men jag gjorde mitt bästa för att ta mig igenom den helskinnad.

 

När vi hade slutsamling efter lunchen var jag omtumlad – den delen av min framtvingade sammanfattning var sann. I övrigt rapade jag upp samma ord som deltagarna innan: styrka, lugn, självkännedom, vardagen, tack.

 

Inte fan var Maria Johansson mer medveten efter den helgen.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
16 hours sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
21 hours sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Hanna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Hanna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Hanna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Hanna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad
21 hours sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren. Foto: Skärmdump från Turkish Aerospace Industries, Montage Arbetaren

Amalthea Frantz:
Sluta kryp för skurkstater – lämna Nato

Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.

Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA. 

Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019. 

Turkiet testar stridshelikoptrar ovanför våra huvuden

Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag

”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det. 

Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.

Lämna ”det tomma skalet” Nato

Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?

Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.

Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ascher, Lönnberg, Rosengrenska, papperslösa
Henry Ascher och Lina Lönnberg är båda aktiva inom Rosengrenska stiftelsen, som i år tilldelas Arbetarens Ottarpris. Foto: Volodya Vagner

Eldsjälar ger papperslösa vård på Rosengrenskas mottagning

I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.

Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.

Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.

Mottagning för papperslösa

Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.

Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.

På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.

– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.

Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.  

Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige

Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.

Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.

– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.

Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner

Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.

Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.

Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan

Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.

– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.

Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.

Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.

Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa. 

– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.

Uppmuntrar till egenmakt genom information

Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.

– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.

I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner

Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.

Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?

– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.  

– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.

Ny mottagning öppnar under våren

Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.

– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg arbetar för papperslösas rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och styrelsemedlem. Foto: montage Arbetaren, Konstnären till verket: Kasra Alikhan, Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen får Ottarpriset 2025

Ottarpriset tilldelas i år Rosengrenska stiftelsen för deras arbete för att papperslösa ska ha rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och har varit aktiv i 20 år. Hon berättar för Arbetaren om hur de arbetar för att papperslösa ska få tillgång till såväl blöjor som mediciner.

Rosengrenska stiftelsen i Göteborg började erbjuda vård för papperslösa 1998. På frivillig basis arbetar ett nätverk av vårdpersonal för att papperslösa ska få samma tillgång till vård som övriga invånare. 

Nu tilldelas de Ottarpriset, ett pris som Arbetaren delar ut årligen för att uppmärksamma personer eller organisationer som verkar i andan av Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Priset, som består av en summa på 10 000 kronor, instiftades 2017.

– Det är med stor glädje och stolthet, respekt och ödmjukhet som vi nåtts av beskedet att Rosengrenska stiftelsen tilldelas årets Ottarpris. I en tid när demokratiska fri- och rättigheter runt om i världen är under attack, och just nu mer än 122 miljoner människor är på flykt undan krig, konflikter och förföljelse, drabbas tyvärr som alltid kvinnor och barn ojämförligt hårdast, säger Gunnar Henning, ordförande för Rosengrenska stiftelsen. 

”Sedan 1998 har detta frivillignätverk av vårdarbetare i Göteborg ihärdigt stått upp för papperslösas rätt till vård. Likt Elise ’Ottar’ Ottesen-Jensen prövar de ständigt nya vägar för att nå de mest behövande med livsviktig vård och kunskap”, skriver Arbetaren i sin motivering.

– I dag är Ottar nog mest känd för sitt arbete med sexualupplysning, hon grundade ju RFSU. Men hon var också en aktiv antifascist som hjälpte flyktingar, bland annat genom att låta dem bo hemma hos henne. Hon gjorde skillnad i praktiken och nådde de mest utsatta, precis som Rosengrenska, säger Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. 

”Bristande kunskap tvingar fram absurda val”

Arbetaren träffar psykologen Lina Lönnberg som sitter i styrelsen för Rosengrenska och som varit aktiv i nätverket sedan 2005. Likt Gunnar Henning pekar hon på att papperslösa kvinnor är en särskilt utsatt grupp och att en stor andel av besökarna på Rosengrenska är kvinnor.

”Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta”, säger Lina Lönnberg. Foto: Volodya Vagner

Visserligen har papperslösa sedan den 1 juli 2013 rätt till viss subventionerad vård. Lina Lönnberg pekar på att bristande kunskap om papperslösas rätt till subventionerad vård och subventionerade mediciner tillsammans med den utsatthet och fattigdom som präglar ett liv i papperslöshet gör att människor ställs inför absurda val.

– En nybliven mamma kan tvingas välja mellan att ge mjölkersättning till sitt barn och att hämta ut antibiotika för lunginflammation till sig själv. En gravid kvinna kan tvingas välja mellan att avstå från att genomgå en medicinskt nödvändig sen abort och att sätta sig i skuld till personer som utnyttjar hennes utsatthet, säger Lina Lönnberg.

Lag ger papperslösa rätt till vård

Den 1 juli 2013 fick papperslösa laglig rätt till viss subventionerad vård, när det gäller vård ”som inte kan anstå”.

– Det blandas ibland ihop med akutsjukvård, men egentligen handlar det om en ganska omfattande tillgång till vård, säger Lina Lönnberg.

Regionerna, som har ansvar för sjukvården, har skyldighet att erbjuda papperslösa vård och tandvård ”som inte kan anstå”, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, samt läkemedel som förskrivs i samband med vården. Dessutom har regionerna även skyldighet att erbjuda hälsoundersökning om detta inte är ”uppenbart obehövligt”. Vad detta innebär behöver avgöras av den behandlande läkaren eller tandläkaren i varje enskilt fall, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.

Lina Lönnberg vill tillägga där att ”vård som inte kan anstå” innefattar: minst vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsinsatser.

Rosengrenskas arbete omfattar att kontakta vårdgivare som feldebiterar patienter. De ger även ersättning för läkemedelskostnader och delar ut vad de kallar barnpeng till nyblivna föräldrar.

– Vi hjälper till med barnpeng för att nyblivna föräldrar ska ha råd att köpa blöjor och mjölkersättning och samtidigt ha råd till mat och mediciner för egen del. Ingen ska behöva välja mellan blöjor och mediciner. Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta, säger Lina Lönnberg.

– Sverige har skrivit under de mänskliga rättigheterna. Det innebär att alla ska ha rätt till hälsa och samma rätt till vård, påpekar hon.

Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen som skett de senaste tio åren.

– I dag finns det fler som ifrågasätter mänskliga rättigheter, säger Lina Lönnberg.

Kamp mot angiveri

Något som präglat de senaste åren har varit diskussionen om en angiverilag, som befarades göra vårdpersonal skyldig att ange papperslösa som sökte vård. 

Rosengrenska stiftelsen har varit en av de aktörer som varit med och kämpat mot en angiverilag. De har deltagit i demonstrationer och tillsammans med representanter för 40 olika organisationer uppmanade de regeringen 2023 ”att dra tillbaka förslagen och respektera vårdens yrkesetik samt alla människors rätt till en trygg och säker hälsa- och sjukvård” i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Gunnar Henning menar att bara förslaget om angiverilag fick effekter. 

– Många trodde redan att det var lag, både papperslösa och inom vården. På så vis är syftet nästan uppnått. Det skapar oro och brist på tillit hos en grupp som ofta redan har svårt att lita på myndigheter, säger Gunnar Henning.

I november när regeringens utredare Anita Linder presenterade vad hon kommit fram till i Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, hörde vårdpersonal inte till den grupp som skulle omfattas av den så kallade informationsplikten. Förslaget i dess nuvarande form innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter om papperslösa till polisen.

I tider där mänskliga rättigheter ifrågasätts, anser Lina Lönnberg att det är viktigt att rikta strålkastaren mot verksamheter som verkar för att upprätthålla gemenskap och medmänsklighet.

– De mänskliga rättigheterna har inte bara en plats när alla håller med om dem, de kom till för att avslöja maktmissbruk och motverka att grupper ställs mot varandra. Rosengrenska är en plats där människovärdesprincipen gäller och inte bara är ord på ett papper, säger Lina Lönnberg.

Samarbetar med Västra Götalandsregionen

Under förra året inledde Västra Götalandsregionen ett samarbete med Rosengrenska stiftelsen och Röda korset, där organisationerna ska fungera som en brygga som kan se till att papperslösa får den vård de har rätt till av regionen, något som Dagens nyheter rapporterat om. Genom samarbetet ska kunskapen om papperslösas rättigheter stärkas hos vårdgivaren och dessutom anställs två sjuksköterskor, som ska säkerställa att papperslösa får den vård de har rätt till.

Gunnar Henning är positiv till att politikerna tar ansvar för att se till att de uppfyller lagen. Generellt anser han att det är viktigt att lyfta de positiva krafterna.

– Vi har utmärkta samarbeten där vi ser samma problematiska bild men också möjligheter till att förändra, säger Gunnar Henning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget
Ett trettiotal personer slöt upp för att delta i en facklig blockad mot en restaurang i Stockholm och därmed visa sitt stöd för de ukrainska kvinnor som ska ha utnyttjats på restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund och Håkan Gustafsson

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare


Med ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen ska ägaren för den populära sushirestaurangen i centrala Stockholm, enligt facket, ha utnyttjat ukrainska krigsflyktingar. Själv nekar han till alla anklagelser, men de fyra kvinnor Arbetaren pratat med vittnar om både trakasserier och utebliven övertidsersättning. Under onsdagen satte facket därför restaurangen i blockad.

Enligt fyra före detta anställda på en välbesökt sushirestaurang i Stockholm har de arbetat 12-timmarsdagar utan vare sig övertidsersättning eller intjänade drickspengar samt trakasserier från ägaren.

Det är mitt i lunchrusningen vid en tvärgata intill Hötorget mitt i centrala Stockholm. Här, på den populära sushirestaurangen, arbetade fram till alldeles nyligen Olga, Natalia, Alena och Victoria, som inte vill uppge sina efternamn, från Ukraina. De kom till Sverige vid krigsutbrottet för drygt tre år sedan och fick genom ett så kallat introduktionsjobb från Arbetsförmedlingen anställning på restaurangen. Tanken med introduktionsjobb är att genom statliga medel hjälpa nyanlända att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Jobbet blev dock en mardröm.

– Vi var hjälplösa, kände oss förnedrade och orättvist behandlade, säger Natalia i snålblåsten på väg mot sin före detta arbetsplats.

De fyra före detta kollegorna vittnar alla om trakasserier och diskriminering från arbetsköparen, en man som driver flera sushirestauranger i Stockholmsområdet, och som enligt facket Stockholms LS satt i system att utnyttja krigsflyktingar från just Ukraina. Bland annat genom 12-timmarsdagar utan lunchrast och beordrat övertidsarbete utan betalning.

Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat. Ägaren säger dock till Arbetaren att det de säger inte stämmer. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det de säger är inte rätt, mer än så vill jag inte uttala mig, säger restaurangägaren till Arbetaren och hänvisar i stället till sin advokat, som tillfälligt befinner sig på fjällresa.

Facket uppmanade dokumentera diskriminering

När de fyra kvinnorna vände sig till facket fick de uppmaningen att börja dokumentera den påstådda diskrimineringen och i en ljudinspelning hörs hur chefen förklarar att reglerna ser olika ut beroende på varifrån den anställda kommer.

– Så fort vi påpekade något fel blev han arg, säger Olga.

Efter att förhandlingarna mellan facket och restaurangägaren strandade tidigare i veckan försattes serveringen under onsdagen i blockad.

Solidariska byggare i blockaden

Ett trettiotal personer, många av dem ukrainska byggarbetare från det uppmärksammade facket Solidariska byggare, slöt upp med fanor, varselvästar och en stor banderoll framför entrén där de delade ut flygblad till förbipasserande. Många lunchgäster valde att vända i dörren sedan facket informerat om läget.

– Jag är glad att så många är med och att det förhoppningsvis innebär rättvisa för oss, säger Natalia.

Blockaden kommer enligt Stockholms LS att fortsätta fram tills dess att den obetalda övertidsersättningen samt drickspengarna har betalats ut.

Arbetsförmedlingen har stoppat sina utbetalningar till restaurangen och utreder nu missförhållandena.

Publicerad Uppdaterad