Maria Johanssons memoarer – del 2

3.

Jaha, plötsligt kom där en återblick på en liten episod i Personlig Utveckling för tre år sedan.

Detta skulle ju vara memoarer, tänker ni. Då borde hon väl börja med sin barndom, måla upp sitt livs utveckling?

Kanske jag borde.

Men om ni inte har märkt det än, så är jag numer en kvinna som inte låter mig styras av ”de krav som omgivningen ställer på mig”.

Ha ha ha ha ha.

Den som hade utfört befruktningen hette Lars och var 2,5 år äldre.

Men okej, ni får snabbversionen:

Jag föddes av en 25-årig kvinna som hette Eva. Den som hade utfört befruktningen hette Lars och var 2,5 år äldre. Ett par år senare avlade de även en pojke, som fick namnet Johan. Mamma, pappa och lillebror alltså, som de brukar kallas.

Eva arbetade i den offentliga sjukvården och Lasse inom tillverkningsindustrin när jag föddes; normalviktig och sex dagar efter beräknad förlossning. Min födelsedag blev därmed den 15 april.

Mina föräldrar hade flyttat till Stockholm från en mindre ort i Västergötland tidigare under 1960-talet. Jag växte upp, konfirmerade mig när jag var 15, förlorade oskulden när jag var 16. Gick ut vårdlinjen med snittbetyg.

Några år senare träffade jag Micke, som jag själv föredrar att kalla Mikael. Som sagt fick vi först Simon och sedan Emma och däremellan gifte vi oss. Praktiskt nog hette vi båda Johansson redan innan.

Vi lånade pengar och lyckades köpa oss ett jämförelsevis prisvärt radhus utanför stan, Mikael tjänar ju ganska mycket bättre än jag gör.

 

Ja. Där stod jag vid 42,5 års ålder.

 

Så, nu vet ni det. Inte så jävla upphetsande va? Bara att läsa Statistisk årsbok.

Det var vad jag gjorde.

 

*

 

Det lider mot november. Maria Johanssons liv traskar på som det brukar. Barnen. Jobbet. Telefonsamtal med mamma. Försök till regelbunden motion. Maria har varit förkyld en gång, men stannade bara hemma en dag, när det var som allra värst. Hon har börjat tänka lite på julen. Den tar alltid så mycket kraft och energi, mer än vad den ger. För att inte tala om pengar.

Familjen har det ju ganska bra. De kan spara undan en del till barnen och kommande semestrar varje månad. Ändå har Maria svårt att inte oroa sig när hon ser pengar rinna iväg.

 

En onsdagskväll tar tolvåriga Emma upp ett välkänt tjatämne.

Månadspengen.

– Mamma, jag måste få mer pengar! Ingen annan har bara tvåhundra.

Maria sitter framför teven, varvar ned framför ett matlagningsprogram efter att själv ha lagat mat, suckar.

– Pappa tycker också jag ska ha mer! fortsätter Emma.

Mikael är och tittar på fotboll med jobbkompisar och kan varken bekräfta eller förneka. Men Maria har inte svårt att föreställa sig att han svarat något vagt jakande. Han har så svårt att säga nej till barnen. Särskilt till Emma.

Maria suckar en gång till, lite tystare.

– Vi höjer veckopengen när du fyller år, som vi alltid gjort.

– Veckopeng? Hallå, jag är tolv, jag har månadspeng! Och alla andra har mer.

Maria vrider motvilligt huvudet från teven.

– Jaha, hur mycket har de då, säger de?

– Typ femhundra.

– Ha! fnyser Maria. Det tror du? Ska jag kolla med deras föräldrar kanske?

– Men ÅÅH! Du är så jävla pinsam! Fatta, jag vet att de har så mycket! Minst trehundra i alla fall.

Maria börjar bli arg, igen. Det är något som skvalpar inne i hennes huvud, något mörkt, längst bak. Det tränger ut genom munnen, gör henne elak och tvär på ett ovant sätt.

Maria kniper ihop läpparna och vänder sitt skvalpande huvud tillbaka mot teven.

Där läxar en av programledarna upp en yngre kock. Svordomarna piper.

– Hallå! säger Emma.

Maria stirrar stint på teverutan, försöker komma på vad hon ska svara, om hon ska svara. Kan inte minnas att hon själv var så pass jobbig och uppkäftig i den här åldern.

Jäkla unge. Ska jag skälla ut henne tillbaka, american style?

Fast tänk om det är sant? Många i det här området tjänar ju rätt bra.

Det är ju inte klokt i så fall. Femhundra i mellanstadiet. Vad ska hon göra med dem? Köpa godis? Smink?

– Hallå? halvskriker Emma. Hallå jag pratar med dig!

– Hallå jag tittar på teve, muttrar Maria.

– Va?

Hon pressar tillbaka det svarta, vrider huvudet igen, försöker fånga dotterns blick. Den glöder.

– Emma, säger Maria lugnt. Tvåhundra är lagom. När du fyller tretton och börjar högstadiet får du mer.

– Amen gud det finns inget som heter högstadiet längre! Jag går i högstadiet nu i så fall!

– Va?

Till svar skriker Emma något oartikulerat rakt ut.

– Nu får du lugna ner dig annars vill jag inte prata mer, säger Maria och känner sig som en dålig kopia av Supernanny.

– Men kan du lyssna då! Emma ställer sig mellan modern och teverutan. Hur mycket skulle jag få när jag fyller tretton?

– Kanske trehundra, säger Maria.

Emmas ögon smalnar.

– Bra, då kan jag ju få tvåhundrafemtio när jag är tolv och ett halvt?

Vilken argumentation! Är det sådant de lär sig i skolan?

– Det måste jag prata med pappa om, svarar Maria som börjar känna sig trängd.

– Men åååå ALLA ANDRA HAR MER! Är det svårt att fatta eller?

Maria reser sig häftigt för att återta kontrollen.

– Nu slutar du! Jag ska prata med pappa, du får vänta på det. Vad är det med dig, ska du ha mens eller? tillägger hon och känner sig långt från Supernanny.

– Du är en sån jävla bitch! skriker Emma och flyr fältet.

Rutan i vardagsrumsdörren skallrar. Där tog argumenten slut, tänker Maria och ett litet leende pressar sig fram.

Men nu kan hon inte längre koncentrera sig på teven. Dessutom har kockarna försvunnit ur rutan och det nya programmet verkar trist.

Längre bort smäller Emmas egen dörr igen. Bra, hon lär hålla sig där ett tag.

Det finns ju statistik på allt.

Några sekunder tickar förbi Marias oseende ögon medan tankarna mal. Hon borde nog själv kolla det där med månadspeng, för att få egna argument. Det finns ju statistik på allt.

Hon slår på datorn. Söker på ”månadspeng 12 år genomsnitt”.

Statistik från bankerna kommer upp. Men lite längre ned i sökresultaten syns en pdf från Statistiska Centralbyrån. De är nog mest pålitliga. Maria klickar.

”Emmas månadspeng är 205 kronor”, läser hon.

Alla andra har mer, jo pyttsan! Emma kan få en femma, tänker Maria nöjt men inte snällt. Vad glad hon kommer bli.

Sedan stannar tiden upp en sekund. Vad stod det egentligen?

Ja, det står faktiskt så. Emma, 12 år. Vad lustigt. ”Beloppet är ett genomsnitt av olika bankers egna undersökningar. Nordea uppger …” Ja ja. Tiden tickar igång igen.

Tills hon läser raden under: ”Simon får betydligt mer, 600 kronor i månaden. Men så är han ju tre år äldre.”

Vad f…

Maria blir iskall. Vad är det här för undersökning egentligen? Hon scrollar upp till första sidan.

Där står:

Kvinnan Medelsvensson är 42,5 år och heter Maria Johansson.

Det svartnar för ögonen. Vem har skrivit det här? Är det ett skämt?

Skärp dig, du vet väl att du har ett vanligt namn!

Maria märker att hon blundar. Kanske var det därför allt svartnade. Det susar i huvudet.

Sluta larva dig, öppna ögonen och läs.

Maria gör så, men hon vill inte tro vad hon ser.

”Maria är gift sedan 12 år tillbaka. När hon gifte sig var hon 30 år och hennes man 32 år. Maria är gymnasieutbildad och jobbar heltid inom vård och omsorg.”

Plötsligt har Maria stängt ned pdf:en. Utan att märka det själv. Skakar i hela kroppen.

Lutar huvudet i händerna. Allt svart.

När hon äntligen tittar upp igen är också skärmen svart. Maria rör den inte, lämnar bara datorplatsen och sjunker ned i soffan i stället. Teven står fortfarande på, hon skulle ju bara kolla en sak lite snabbt, och dansande människor flimrar runt men Marias ögon är oseende.

 

*

 

Jag tvingade mig själv att återvända till SCB-pdf:en ett par dagar senare.

Emma hade fortsatt bråka om månadspengen. Alltid när jag var själv, när inte snälla pappa var med. Slug var hon.

Samtidigt hade jag lite dåligt samvete över det där med mensen. Sådant är ju känsligt i den åldern, och Emma hade inte alls fått sin första mens än, fast hon hade envisats med att ha bh sedan hon var tio.

Jag behövde argument med substans i. När jag pratat med Mikael i enrum hade han sagt att han helst ville vänta tills hon fyllde tretton. Fast det där med tvåhundrafemtio från och med november var ju ganska smart. Vi hade väl råd. Fast helst borde vi vänta tills hon fyllde år.

Inte ett enda jävla rakt svar, med andra ord.

Jag ville se om jag läst rätt. Det skulle kännas bra att föreslå fem kronors höjning ”som alla andra”, med statistiken på min sida.

Och så ville jag dubbelkolla … ja, alltihop. Det verkade så vansinnigt.

Och vansinnigare skulle det bli.

Här minns jag att ett skratt började välla upp.

Det hela var en nätt liten sammanfattning av Maria Johansson. Av mig. Det stod att mitt äldsta barn hette Simon, var 15 år och fyllde år den 7 april. 12-åriga Emma hade fötts den 5 juni. Båda hade eget rum, egen mobil och egen cykel.

Ja.

Och vidare:

”Simon har egen tv och dator på sitt rum – det har inte Emma. Nästa år kommer hon att få både tv och dator.”

Här minns jag att ett skratt började välla upp, jag försökte kväva det men då hotade det att kväva mig tillbaka.

Just som vi hade sagt. ”Du får en dator när du fyller tretton”.

Skakningarna återkom.

Men denna gång stängde jag inte ned pdf:en, jag läste vidare, kunde inte sluta.

Maria och hennes familj bor i villa med taxeringsvärdet
1 326 000 kr.

Herregud, jag måste kolla den siffran.

Familjen bor i en tätort, som Stockholm, som är den största kommunen.

Marias man Mikael har en arbetsinkomst på 32 000 kronor i månaden och Maria har 23 300 kronor i månaden.

Ja. Mikael som nyligen fått höjt till 32 000 jämnt.

Jag kollade pdf:ens ursprung igen – jo, från SCB:s webbplats, publicerad i år.

Inget skämt.

Ändå ville min kropp inte sluta skaka. Av skratt. Eller gråt. Eller någon annan okontrollerbar, namnlös process.

Och jag kunde inte sluta läsa. Ögonen vandrade, vidare, vidare, över vad som verkade vara en intervju med mig själv, men som jag aldrig godkänt för publicering.

Maria och hennes man äger en nio år gammal silvergrå Volvo.

Om Maria får bestämma kommer deras nästa bil att vara röd.

Maria bör bli 85 år. Hon är 42,5 år och den förväntade återstående medellivslängden uppgår till ytterligare 42,5 år.

Hon avlider år 2055.

 

*

 

Så där ja. Nu har ni läst det jag läste. Vadå, tänker ni. Ska det vara så farligt. Skratta, ryck på axlarna, gå vidare.

Men ingen som inte har upplevt något själv borde få yttra sig. Maria Johansson är överjävligt trött på folk som talar om för henne hur hon borde känna. Eller leva.

Ja nu har ni läst. Men historien är inte slut med det.

Den börjar.

Jag hade uppenbarligen levt halva mitt liv enligt en mall som någon gjort upp i förväg. Enligt SCB var jag inte en person, utan en abstraktion.

Jag tänkte inte leva andra halvan på samma sätt.

 

 

 

4.

Det kommer att bli ett nytt år, det kommer bli den femte februari.

Det kommer flimra i mörkret.

Kanske är det en teve som står på.

Har jag en teve här?

Du flimrar i mörkret. Dina tänder lyser vita. Stadens ljud, överallt runt mig och i mig. Sirener.

Sluta, säger jag men mitt leende hörs i mörkret.

Jag måste sova, så att jag kan få vakna igen.

Jag är Maria Johansson.

 

*

 

Men nu är det måndag den andra november. I Maria Johanssons huvud har den statistiska sanningen om hennes liv bultat i flera dygn. Hon har betett sig som hon brukar hemma: svarat på tilltal för det mesta, tittat på På spåret, lagat spaghetti med köttfärssås, älskat med sin man på söndagskvällen. Men hela tiden känt som om hon spelar teater. En mask för ansiktet.

Över det novembergrå Stockholm ligger en bedövande overklighet. Den silas i det matta ljuset och lägger sig som damm över allt, människor, byggnader, liv och död.

Maria har druckit extra starkt kaffe hela morgonen. Hoppats att det på något sätt skulle rycka henne ur overkligheten. Men nej.

Jag är en abstraktion, tänker hon. En arbetande abstraktion.

Som en blixt från klar himmel, trots att det är synnerligen mulet denna dag, kommer frågan.

Maria stoppar ned ett lakan hårt. Kvinnan i sängen säger något och Maria svarar något lugnande, men vad är borta redan innan hon hunnit stänga munnen igen.

Plötsligt är det rast. Som en blixt från klar himmel, trots att det är synnerligen mulet denna dag, kommer frågan:

Vad vill jag göra?

Vad vill jag göra, inte Kvinnan Medelsvensson?

Den första tanken är: Jag vill ha kaffe. Och en semla.

Följa sin känsla, våga det lustfyllda. Så sa de faktiskt på den där Finn Dig Själv-kursen. Kanske borde hon ha tagit den mer på allvar?

Okej, hon ska följa sin känsla. Fast det är helt fel årstid för semlor. Eller, kanske räcker det med att köpa en kondisbit i någon av automaterna. Det brukar hon inte unna sig.

 

Marias steg går till omklädningsrummet trots att hon inte borde, det är ju bara rast. Men något drar henne dit. Och där i halvdagern bakom glesa persienner kommer nästa blixt. Den lyser upp allt och den startar allt, den vansinniga följdtanken:

Jag ska så klart gå till den där större mataffären, som har en konditoriavdelning, och köpa något. Nu på en gång.

Det är en bit dit. Jag vill inte gå i jobbkläderna.

Hinner jag? Äh, strunt samma.

Men det känns bra, skönt, på något sätt varmt, inte som de tidigare skakningarna framför datorn.

Skallen plötsligt en heliumballong. Och resten av henne börjar darra. Men det känns bra, skönt, på något sätt varmt, inte som de tidigare skakningarna framför datorn.

Okej, hon gör det! För en gångs skull.

Sörja och löv under sulorna. Nacken först skamset böjd när hon går ut genom porten, tänk om någon ser och undrar. Men så rycks huvudet uppåt, det är ju så lätt. Knycken blir stolt och med högburet huvud lämnar hon området.

Affären. Hon frågar glatt om de har semlor, känner knappt igen sin egen röst. Den tillhör en annan skådespelare nu.

Den unga expediten bakom disken tittar på Maria med är-hon-inte-klok-min.

– Det är ju november! Tyvärr, tillägger hon med ett stelt leende.

– Ja jag vet vad det är för månad, men jag tänkte höra ändå! svarar Maria och inser att hon inte ler tillbaka. Vad har ni för nåt som liknar semlor då?

Expeditens leende har frusit i en oförstående grimas.

– Liknar ..?

– Ja, bröd och grädde och marsipan. Kanske kardemumma. Fast grädden är nog viktigast. Du vet väl vad en semla innehåller om du jobbar här?

Herregud, vem skriver dessa repliker?

– Ja-haa, säger flickan bakom disken. Joo … En bit prinsess-tårta kanske?

Maria tittar mot de giftgröna rektanglarna. Ja, varför inte.

– Det blir bra!

Expediten ler igen men har frost kvar i mungiporna. Tar en bit och en kartong. När hon ska säga priset till Maria har hon fått något nedlåtande i ögonen.

– Är det något problem eller? hör Maria sig själv fråga.

Darrningarna är ännu starkare, men känns fortfarande sköna.

– Ursäkta? säger expediten och nu är ögonen mer vaksamma.

– Ja du gör så konstiga miner. Det är väl inte så konstigt att vara sugen på semlor?

– Nä, svarar flickan och gömmer sig bakom kassaapparaten.

– Har du aldrig fått den frågan förr?

– Inte i november.

Nervöst skratt.

– Men frågan om vad som kan vara gott i stället för semlor, då?

– Nä, säger flickan ännu nervösare. Det har jag aldrig.

– Men nu vet du till nästa gång då! säger Maria och lägger en tjuga och en tia på disken trots att flickstackarn inte klämt fram priset än. Behåll växeln!

Hon tar det lilla paketet. Snöret omkring är slarvigt knutet.

– Tack och hej! Och du, kolla upp vad en mystery shopper är.

Var fick hon det ifrån! Ja, vem i helvete skriver replikerna?

 

Ute i den kalla luften igen märker hon att hon skakar våldsammare, men även det känns bra nu. Hon släpper ut skakningarna i små fnissningar. Börjar gå tillbaka. En impuls att kolla på klockan, men hon tränger bort den.

Ett par hundra meter från arbetsplatsen stannar hon. Bäst att äta upp alltihop ute, så ingen kommer och gnäller. Om tid eller annat.

Hon slår sig ned på en undanskymd sandbox vid ett bostadsområde och äter bakelsen med bara händerna.

Grädden smakar smör, inte speciellt gott egentligen.

Maria tittar ned på sina händer. Om den inte smakar gott ska hon väl inte äta den?

Hon drar av det som återstår av marsipanen, rullar ihop den, sväljer i en tugga. Slickar i sig det mesta av vaniljkrämen. Lämnar resten stående i kartongen mitt på boxen, som ett litet dukat bord.

 

I fikarummet är det tomt. Hon brygger extra starkt kaffe till efterrätt.

Tänk att hon slängde halva bakelsen. Riktig, fin grädde hade varit en annan sak! Då hade hon ätit hela. Borde gå till något riktigt konditori i stället, senare.
Kanske går jag upp till 67,5 kilo till slut!

Maria fnittrar till för sig själv. Slår sig ned vid det tomma bordet, bestämd att dricka kaffet i den takt hon vill innan hon går på nästa pass.

Ändå rycker hon förskräckt till när någon går i dörren.

Tills hon ser vem det är. Adam.

Maria ler stort mot honom och tänker på grädde.

Hemma försöker hon ändra sitt ansikte igen, vara normal.

Leendet krymper lite medan timmarna går, men det finns ändå kvar, smetar vid hennes ansikte precis som grädd-smaken kletar vid gommen.

Hemma försöker hon ändra sitt ansikte igen, vara normal.

Framför teven på kvällen trycker Mikael plötsligt en snabb kyss på hennes panna där hon sitter i sin vanliga fåtölj.

Varför gör han så? Han brukar inte göra så.

– Hur är det med dig? säger Mikael.

– Va? säger Maria förvirrat och lite i försvar.

Mikael fortsätter le, snett.

– Du har varit frånvarande senaste dagarna, lite … konstig.

– Konstig! fnyser Maria, fast inte bara otrevligt, lite retsamt också. Jag som är så normal!

Hon ler snett hon med, och rättar automatiskt till glasögonen. Men samtidigt börjar hon darra, och nu känns det inte alls bra.

Vad är det med mig? Det är som om jag varit full i två dagar. Som när man tror att man är salongsberusad men sedan inser att det var värre än man trodde.

Inte kan hon ha blivit så påverkad av den där statistiken?

Maria ler stelt, pussar i luften åt sin man för att bryta det stela. Vet att jo, det är visst den där statistiken.

Hon tittar klart på programmet för att verka normal. Mikael tyst bredvid.

När det blir reklam går hon in badrummet. Lutar pannan mot det svala glaset. Det blir snabbt ljummet och klibbigt.

Vad håller du på med? tankesäger hon till spegelbilden.

Det kan ju inte stämma, svarar spegel-Maria. Alla de där siffrorna och det andra. Så jävla speciell är du inte.

Maria fnyser högt och sliter pannan från glaset.

Vadå speciell? Om allt det där stämmer in på mig är jag väl allt annat än speciell!

Kolla då, svarar spegeln. Pdf:en är bara en slump, går du bakom den så kommer du hitta massa annat som inte stämmer.

Maria går ut ur badrummet. Klockan är några minuter över nio.

– Jag ska bara kolla en grej på internet, halvropar hon åt Mikael.

Försöker att inte darra på rösten.

– Mm, säger Mikael.

 

*

 

Scb.se. Tabeller. Sammanställningar. Miljarder siffror. Okej, börja med det enklaste. Namnet. Är kombinationen Maria och Johansson verkligen så vanlig?

Av sekretesskäl publiceras ingen statistik där man kan se både förnamn och efternamn tillsammans, svarar SCB.

Jaha. Hon testar Eniro. Men det finns så många, bara de tusen första ”Maria Johansson” visas.

Bara de tusen första.

Tillbaka till SCB. Förnamn. Tilltalsnamn. Vad fan är skillnaden.

Rubrik: Tilltalsnamn, kvinnor, per decennium, topp 10. De populäraste namnen. En tanke slår henne – tänk om Maria inte alls var det vanligaste namnet det år hon faktiskt föddes? Om alla de andra Mariorna vägt upp det på senare tid. Då skulle mönstret vara brutet.

Men nej. Hela 1960-talet var Maria populärast. På andra plats kommer Eva. Maria fnyser.

Ögat dras uppåt. På 1940-talet var Eva allra vanligast. Enhetschefen är förvisso inte så gammal, men mamma … En hemsk aning. Mansnamn på 40-talet.

Lars.

– Vad gör du egentligen? säger Mikael bakom hennes rygg.

 

*

 

När Maria vaknar nästa dag sitter den smöriga gräddsmaken fortfarande kvar i gommen. Smaken av något otillfredsställande. Hon går upp och gör alla morgonrutiner, lika mekaniskt som hon gjorde eftermiddags- och kvällsrutinerna i går. Hennes tankar mal i cirklar.

Mikael går till jobbet medan hon själv ännu är nyvaken. Emma schasas iväg till skolan. Simon får sova, han börjar senare på tisdagar.

Maria står med dagens första kopp kaffe i handen. Vinklar upp kökspersiennerna.

Världen därute är lika overklig som i går. Enda förändringen hon känner är det sötsura i munnen.

Snart dags att gå till jobbet.

Plötsligt hugger det till i hjärtat. Och i magen. Och i halsen. Det dunkar och svider och rusar. En svart slöja drar förbi hennes ögon en sekund. Knäna svaga, hon sjunker ned på en pall.

Vad händer med mig?

Handen med kaffekoppen skakar. Maria betraktar den förvånat men lite intresserat, som om den tillhörde någon annan.

Vad är detta tecken på? Hjärtattack. Matförgiftning. Lågt blodtryck. Klimakteriet?

Äh, skärp dig, du vet precis vad det är: En ångestattack.

Har jag ångest?

Ett sug i magen som fortplantar sig ut i kroppens alla skrymslen och vrår. Maria vet inte om det är ångest eller något annat. Men suget i magen är en längtan och hennes blick dras till datorn. Hon måste nog sjukanmäla sig i dag.

 

*

 

Tisdagen den tredje november var dagen då Maria Johansson sjukskrev sig från jobbet på mycket vaga grunder och tillbringade drygt sju timmar i sträck framför datorskärmen. Hon glömde äta, kände ingen hunger. Drack bara kaffe.

Hennes darrningar kom tillbaka, oavsett om de berodde på kaffet eller brist på mat eller något annat. Hon märkte inte heller detta. Hon var för djupt inne i djungeln av siffror och statistik. Varje fråga ledde till en tabell eller text eller diagram eller annan sammanställning, och varje sådan statistisk nyckel hon fann öppnade nya dörrar, ledde längre och längre bort.

De som avlat henne i exakt genomsnittsålder på 1960-talet.

Hon fann föräldrarna, Lasse och Eva, inskrivna i siffrorna. De som avlat henne i exakt genomsnittsålder på 1960-talet. Hon fann syskon och husdjur och födelsedag och bil-innehav och valdeltagande och förmögenhet och läkarbesök och sexualdebut och kollektivtrafik.

Och alltihop bara fortsatte stämma. Varenda detalj, varje ny fråga hon kunde komma på – svaren fanns där, och svaren var hennes. Hon balanserade i Sveriges totala mittpunkt på en millimeterskärning som borde vara fysiskt omöjlig.

Men där stod hon.

Darrningarna fortplantade sig till hennes ben, de började rycka som drömmande hundtassar.

Sedan kom man och barn hem, och Maria var tvungen att stänga av datorn och sätta på sig masken. Hon gick och lade sig i vanlig tid, men inte kunde hon sova.

 

Hon vaknade med ett ryck en kvart efter att klockan borde ha ringt. Inget minne av att den alls ringt.

Om nu vaknade är rätt uttryck. Världen kändes inte ett spår lik den genomsnittliga onsdagsmorgonen, när väckarklockan bröt mörkret och i mörkret fanns bara mörker. Natten bakom henne hade varit en utmattningens koma och en förväntans slummer, en dåres drömmar och ett genis ångest. Hennes yrvakna skalle var full av minnen som hon inte visste om de var verkliga eller ej: Trasslade lakan, dov stress, intensiv glädje, fladdrande ögonlock. En rad märkliga konversationer. Och siffror.

Mikaels plats i dubbelsängen var redan kall. Maria kravlade sig upp från sin med darrande lemmar och en skälvande klump inombords. Under revbenen satt illamående, hunger och fjärilar.

Redan lite försenad, ned till köket, tack och lov stod det tomt. Fann sig stappla omkring som en enkvinnas stumfilmsfars, välte koppar, snubblade på sladdar. Kunde inte låta bli att skratta åt sig själv.

Herregud, vad är det jag har vaknat till.

 

Onsdagen den fjärde november gick Maria Johansson ut i världen igen.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
16 hours sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
21 hours sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Hanna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Hanna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Hanna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Hanna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad
21 hours sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren. Foto: Skärmdump från Turkish Aerospace Industries, Montage Arbetaren

Amalthea Frantz:
Sluta kryp för skurkstater – lämna Nato

Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.

Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA. 

Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019. 

Turkiet testar stridshelikoptrar ovanför våra huvuden

Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag

”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det. 

Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.

Lämna ”det tomma skalet” Nato

Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?

Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.

Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ascher, Lönnberg, Rosengrenska, papperslösa
Henry Ascher och Lina Lönnberg är båda aktiva inom Rosengrenska stiftelsen, som i år tilldelas Arbetarens Ottarpris. Foto: Volodya Vagner

Eldsjälar ger papperslösa vård på Rosengrenskas mottagning

I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.

Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.

Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.

Mottagning för papperslösa

Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.

Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.

På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.

– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.

Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.  

Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige

Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.

Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.

– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.

Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner

Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.

Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.

Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan

Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.

– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.

Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.

Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.

Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa. 

– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.

Uppmuntrar till egenmakt genom information

Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.

– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.

I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner

Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.

Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?

– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.  

– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.

Ny mottagning öppnar under våren

Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.

– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg arbetar för papperslösas rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och styrelsemedlem. Foto: montage Arbetaren, Konstnären till verket: Kasra Alikhan, Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen får Ottarpriset 2025

Ottarpriset tilldelas i år Rosengrenska stiftelsen för deras arbete för att papperslösa ska ha rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och har varit aktiv i 20 år. Hon berättar för Arbetaren om hur de arbetar för att papperslösa ska få tillgång till såväl blöjor som mediciner.

Rosengrenska stiftelsen i Göteborg började erbjuda vård för papperslösa 1998. På frivillig basis arbetar ett nätverk av vårdpersonal för att papperslösa ska få samma tillgång till vård som övriga invånare. 

Nu tilldelas de Ottarpriset, ett pris som Arbetaren delar ut årligen för att uppmärksamma personer eller organisationer som verkar i andan av Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Priset, som består av en summa på 10 000 kronor, instiftades 2017.

– Det är med stor glädje och stolthet, respekt och ödmjukhet som vi nåtts av beskedet att Rosengrenska stiftelsen tilldelas årets Ottarpris. I en tid när demokratiska fri- och rättigheter runt om i världen är under attack, och just nu mer än 122 miljoner människor är på flykt undan krig, konflikter och förföljelse, drabbas tyvärr som alltid kvinnor och barn ojämförligt hårdast, säger Gunnar Henning, ordförande för Rosengrenska stiftelsen. 

”Sedan 1998 har detta frivillignätverk av vårdarbetare i Göteborg ihärdigt stått upp för papperslösas rätt till vård. Likt Elise ’Ottar’ Ottesen-Jensen prövar de ständigt nya vägar för att nå de mest behövande med livsviktig vård och kunskap”, skriver Arbetaren i sin motivering.

– I dag är Ottar nog mest känd för sitt arbete med sexualupplysning, hon grundade ju RFSU. Men hon var också en aktiv antifascist som hjälpte flyktingar, bland annat genom att låta dem bo hemma hos henne. Hon gjorde skillnad i praktiken och nådde de mest utsatta, precis som Rosengrenska, säger Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. 

”Bristande kunskap tvingar fram absurda val”

Arbetaren träffar psykologen Lina Lönnberg som sitter i styrelsen för Rosengrenska och som varit aktiv i nätverket sedan 2005. Likt Gunnar Henning pekar hon på att papperslösa kvinnor är en särskilt utsatt grupp och att en stor andel av besökarna på Rosengrenska är kvinnor.

”Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta”, säger Lina Lönnberg. Foto: Volodya Vagner

Visserligen har papperslösa sedan den 1 juli 2013 rätt till viss subventionerad vård. Lina Lönnberg pekar på att bristande kunskap om papperslösas rätt till subventionerad vård och subventionerade mediciner tillsammans med den utsatthet och fattigdom som präglar ett liv i papperslöshet gör att människor ställs inför absurda val.

– En nybliven mamma kan tvingas välja mellan att ge mjölkersättning till sitt barn och att hämta ut antibiotika för lunginflammation till sig själv. En gravid kvinna kan tvingas välja mellan att avstå från att genomgå en medicinskt nödvändig sen abort och att sätta sig i skuld till personer som utnyttjar hennes utsatthet, säger Lina Lönnberg.

Lag ger papperslösa rätt till vård

Den 1 juli 2013 fick papperslösa laglig rätt till viss subventionerad vård, när det gäller vård ”som inte kan anstå”.

– Det blandas ibland ihop med akutsjukvård, men egentligen handlar det om en ganska omfattande tillgång till vård, säger Lina Lönnberg.

Regionerna, som har ansvar för sjukvården, har skyldighet att erbjuda papperslösa vård och tandvård ”som inte kan anstå”, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, samt läkemedel som förskrivs i samband med vården. Dessutom har regionerna även skyldighet att erbjuda hälsoundersökning om detta inte är ”uppenbart obehövligt”. Vad detta innebär behöver avgöras av den behandlande läkaren eller tandläkaren i varje enskilt fall, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.

Lina Lönnberg vill tillägga där att ”vård som inte kan anstå” innefattar: minst vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsinsatser.

Rosengrenskas arbete omfattar att kontakta vårdgivare som feldebiterar patienter. De ger även ersättning för läkemedelskostnader och delar ut vad de kallar barnpeng till nyblivna föräldrar.

– Vi hjälper till med barnpeng för att nyblivna föräldrar ska ha råd att köpa blöjor och mjölkersättning och samtidigt ha råd till mat och mediciner för egen del. Ingen ska behöva välja mellan blöjor och mediciner. Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta, säger Lina Lönnberg.

– Sverige har skrivit under de mänskliga rättigheterna. Det innebär att alla ska ha rätt till hälsa och samma rätt till vård, påpekar hon.

Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen som skett de senaste tio åren.

– I dag finns det fler som ifrågasätter mänskliga rättigheter, säger Lina Lönnberg.

Kamp mot angiveri

Något som präglat de senaste åren har varit diskussionen om en angiverilag, som befarades göra vårdpersonal skyldig att ange papperslösa som sökte vård. 

Rosengrenska stiftelsen har varit en av de aktörer som varit med och kämpat mot en angiverilag. De har deltagit i demonstrationer och tillsammans med representanter för 40 olika organisationer uppmanade de regeringen 2023 ”att dra tillbaka förslagen och respektera vårdens yrkesetik samt alla människors rätt till en trygg och säker hälsa- och sjukvård” i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Gunnar Henning menar att bara förslaget om angiverilag fick effekter. 

– Många trodde redan att det var lag, både papperslösa och inom vården. På så vis är syftet nästan uppnått. Det skapar oro och brist på tillit hos en grupp som ofta redan har svårt att lita på myndigheter, säger Gunnar Henning.

I november när regeringens utredare Anita Linder presenterade vad hon kommit fram till i Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, hörde vårdpersonal inte till den grupp som skulle omfattas av den så kallade informationsplikten. Förslaget i dess nuvarande form innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter om papperslösa till polisen.

I tider där mänskliga rättigheter ifrågasätts, anser Lina Lönnberg att det är viktigt att rikta strålkastaren mot verksamheter som verkar för att upprätthålla gemenskap och medmänsklighet.

– De mänskliga rättigheterna har inte bara en plats när alla håller med om dem, de kom till för att avslöja maktmissbruk och motverka att grupper ställs mot varandra. Rosengrenska är en plats där människovärdesprincipen gäller och inte bara är ord på ett papper, säger Lina Lönnberg.

Samarbetar med Västra Götalandsregionen

Under förra året inledde Västra Götalandsregionen ett samarbete med Rosengrenska stiftelsen och Röda korset, där organisationerna ska fungera som en brygga som kan se till att papperslösa får den vård de har rätt till av regionen, något som Dagens nyheter rapporterat om. Genom samarbetet ska kunskapen om papperslösas rättigheter stärkas hos vårdgivaren och dessutom anställs två sjuksköterskor, som ska säkerställa att papperslösa får den vård de har rätt till.

Gunnar Henning är positiv till att politikerna tar ansvar för att se till att de uppfyller lagen. Generellt anser han att det är viktigt att lyfta de positiva krafterna.

– Vi har utmärkta samarbeten där vi ser samma problematiska bild men också möjligheter till att förändra, säger Gunnar Henning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget
Ett trettiotal personer slöt upp för att delta i en facklig blockad mot en restaurang i Stockholm och därmed visa sitt stöd för de ukrainska kvinnor som ska ha utnyttjats på restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund och Håkan Gustafsson

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare


Med ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen ska ägaren för den populära sushirestaurangen i centrala Stockholm, enligt facket, ha utnyttjat ukrainska krigsflyktingar. Själv nekar han till alla anklagelser, men de fyra kvinnor Arbetaren pratat med vittnar om både trakasserier och utebliven övertidsersättning. Under onsdagen satte facket därför restaurangen i blockad.

Enligt fyra före detta anställda på en välbesökt sushirestaurang i Stockholm har de arbetat 12-timmarsdagar utan vare sig övertidsersättning eller intjänade drickspengar samt trakasserier från ägaren.

Det är mitt i lunchrusningen vid en tvärgata intill Hötorget mitt i centrala Stockholm. Här, på den populära sushirestaurangen, arbetade fram till alldeles nyligen Olga, Natalia, Alena och Victoria, som inte vill uppge sina efternamn, från Ukraina. De kom till Sverige vid krigsutbrottet för drygt tre år sedan och fick genom ett så kallat introduktionsjobb från Arbetsförmedlingen anställning på restaurangen. Tanken med introduktionsjobb är att genom statliga medel hjälpa nyanlända att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Jobbet blev dock en mardröm.

– Vi var hjälplösa, kände oss förnedrade och orättvist behandlade, säger Natalia i snålblåsten på väg mot sin före detta arbetsplats.

De fyra före detta kollegorna vittnar alla om trakasserier och diskriminering från arbetsköparen, en man som driver flera sushirestauranger i Stockholmsområdet, och som enligt facket Stockholms LS satt i system att utnyttja krigsflyktingar från just Ukraina. Bland annat genom 12-timmarsdagar utan lunchrast och beordrat övertidsarbete utan betalning.

Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat. Ägaren säger dock till Arbetaren att det de säger inte stämmer. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det de säger är inte rätt, mer än så vill jag inte uttala mig, säger restaurangägaren till Arbetaren och hänvisar i stället till sin advokat, som tillfälligt befinner sig på fjällresa.

Facket uppmanade dokumentera diskriminering

När de fyra kvinnorna vände sig till facket fick de uppmaningen att börja dokumentera den påstådda diskrimineringen och i en ljudinspelning hörs hur chefen förklarar att reglerna ser olika ut beroende på varifrån den anställda kommer.

– Så fort vi påpekade något fel blev han arg, säger Olga.

Efter att förhandlingarna mellan facket och restaurangägaren strandade tidigare i veckan försattes serveringen under onsdagen i blockad.

Solidariska byggare i blockaden

Ett trettiotal personer, många av dem ukrainska byggarbetare från det uppmärksammade facket Solidariska byggare, slöt upp med fanor, varselvästar och en stor banderoll framför entrén där de delade ut flygblad till förbipasserande. Många lunchgäster valde att vända i dörren sedan facket informerat om läget.

– Jag är glad att så många är med och att det förhoppningsvis innebär rättvisa för oss, säger Natalia.

Blockaden kommer enligt Stockholms LS att fortsätta fram tills dess att den obetalda övertidsersättningen samt drickspengarna har betalats ut.

Arbetsförmedlingen har stoppat sina utbetalningar till restaurangen och utreder nu missförhållandena.

Publicerad Uppdaterad