Maria Johanssons memoarer – del 2

3.

Jaha, plötsligt kom där en återblick på en liten episod i Personlig Utveckling för tre år sedan.

Detta skulle ju vara memoarer, tänker ni. Då borde hon väl börja med sin barndom, måla upp sitt livs utveckling?

Kanske jag borde.

Men om ni inte har märkt det än, så är jag numer en kvinna som inte låter mig styras av ”de krav som omgivningen ställer på mig”.

Ha ha ha ha ha.

Den som hade utfört befruktningen hette Lars och var 2,5 år äldre.

Men okej, ni får snabbversionen:

Jag föddes av en 25-årig kvinna som hette Eva. Den som hade utfört befruktningen hette Lars och var 2,5 år äldre. Ett par år senare avlade de även en pojke, som fick namnet Johan. Mamma, pappa och lillebror alltså, som de brukar kallas.

Eva arbetade i den offentliga sjukvården och Lasse inom tillverkningsindustrin när jag föddes; normalviktig och sex dagar efter beräknad förlossning. Min födelsedag blev därmed den 15 april.

Mina föräldrar hade flyttat till Stockholm från en mindre ort i Västergötland tidigare under 1960-talet. Jag växte upp, konfirmerade mig när jag var 15, förlorade oskulden när jag var 16. Gick ut vårdlinjen med snittbetyg.

Några år senare träffade jag Micke, som jag själv föredrar att kalla Mikael. Som sagt fick vi först Simon och sedan Emma och däremellan gifte vi oss. Praktiskt nog hette vi båda Johansson redan innan.

Vi lånade pengar och lyckades köpa oss ett jämförelsevis prisvärt radhus utanför stan, Mikael tjänar ju ganska mycket bättre än jag gör.

 

Ja. Där stod jag vid 42,5 års ålder.

 

Så, nu vet ni det. Inte så jävla upphetsande va? Bara att läsa Statistisk årsbok.

Det var vad jag gjorde.

 

*

 

Det lider mot november. Maria Johanssons liv traskar på som det brukar. Barnen. Jobbet. Telefonsamtal med mamma. Försök till regelbunden motion. Maria har varit förkyld en gång, men stannade bara hemma en dag, när det var som allra värst. Hon har börjat tänka lite på julen. Den tar alltid så mycket kraft och energi, mer än vad den ger. För att inte tala om pengar.

Familjen har det ju ganska bra. De kan spara undan en del till barnen och kommande semestrar varje månad. Ändå har Maria svårt att inte oroa sig när hon ser pengar rinna iväg.

 

En onsdagskväll tar tolvåriga Emma upp ett välkänt tjatämne.

Månadspengen.

– Mamma, jag måste få mer pengar! Ingen annan har bara tvåhundra.

Maria sitter framför teven, varvar ned framför ett matlagningsprogram efter att själv ha lagat mat, suckar.

– Pappa tycker också jag ska ha mer! fortsätter Emma.

Mikael är och tittar på fotboll med jobbkompisar och kan varken bekräfta eller förneka. Men Maria har inte svårt att föreställa sig att han svarat något vagt jakande. Han har så svårt att säga nej till barnen. Särskilt till Emma.

Maria suckar en gång till, lite tystare.

– Vi höjer veckopengen när du fyller år, som vi alltid gjort.

– Veckopeng? Hallå, jag är tolv, jag har månadspeng! Och alla andra har mer.

Maria vrider motvilligt huvudet från teven.

– Jaha, hur mycket har de då, säger de?

– Typ femhundra.

– Ha! fnyser Maria. Det tror du? Ska jag kolla med deras föräldrar kanske?

– Men ÅÅH! Du är så jävla pinsam! Fatta, jag vet att de har så mycket! Minst trehundra i alla fall.

Maria börjar bli arg, igen. Det är något som skvalpar inne i hennes huvud, något mörkt, längst bak. Det tränger ut genom munnen, gör henne elak och tvär på ett ovant sätt.

Maria kniper ihop läpparna och vänder sitt skvalpande huvud tillbaka mot teven.

Där läxar en av programledarna upp en yngre kock. Svordomarna piper.

– Hallå! säger Emma.

Maria stirrar stint på teverutan, försöker komma på vad hon ska svara, om hon ska svara. Kan inte minnas att hon själv var så pass jobbig och uppkäftig i den här åldern.

Jäkla unge. Ska jag skälla ut henne tillbaka, american style?

Fast tänk om det är sant? Många i det här området tjänar ju rätt bra.

Det är ju inte klokt i så fall. Femhundra i mellanstadiet. Vad ska hon göra med dem? Köpa godis? Smink?

– Hallå? halvskriker Emma. Hallå jag pratar med dig!

– Hallå jag tittar på teve, muttrar Maria.

– Va?

Hon pressar tillbaka det svarta, vrider huvudet igen, försöker fånga dotterns blick. Den glöder.

– Emma, säger Maria lugnt. Tvåhundra är lagom. När du fyller tretton och börjar högstadiet får du mer.

– Amen gud det finns inget som heter högstadiet längre! Jag går i högstadiet nu i så fall!

– Va?

Till svar skriker Emma något oartikulerat rakt ut.

– Nu får du lugna ner dig annars vill jag inte prata mer, säger Maria och känner sig som en dålig kopia av Supernanny.

– Men kan du lyssna då! Emma ställer sig mellan modern och teverutan. Hur mycket skulle jag få när jag fyller tretton?

– Kanske trehundra, säger Maria.

Emmas ögon smalnar.

– Bra, då kan jag ju få tvåhundrafemtio när jag är tolv och ett halvt?

Vilken argumentation! Är det sådant de lär sig i skolan?

– Det måste jag prata med pappa om, svarar Maria som börjar känna sig trängd.

– Men åååå ALLA ANDRA HAR MER! Är det svårt att fatta eller?

Maria reser sig häftigt för att återta kontrollen.

– Nu slutar du! Jag ska prata med pappa, du får vänta på det. Vad är det med dig, ska du ha mens eller? tillägger hon och känner sig långt från Supernanny.

– Du är en sån jävla bitch! skriker Emma och flyr fältet.

Rutan i vardagsrumsdörren skallrar. Där tog argumenten slut, tänker Maria och ett litet leende pressar sig fram.

Men nu kan hon inte längre koncentrera sig på teven. Dessutom har kockarna försvunnit ur rutan och det nya programmet verkar trist.

Längre bort smäller Emmas egen dörr igen. Bra, hon lär hålla sig där ett tag.

Det finns ju statistik på allt.

Några sekunder tickar förbi Marias oseende ögon medan tankarna mal. Hon borde nog själv kolla det där med månadspeng, för att få egna argument. Det finns ju statistik på allt.

Hon slår på datorn. Söker på ”månadspeng 12 år genomsnitt”.

Statistik från bankerna kommer upp. Men lite längre ned i sökresultaten syns en pdf från Statistiska Centralbyrån. De är nog mest pålitliga. Maria klickar.

”Emmas månadspeng är 205 kronor”, läser hon.

Alla andra har mer, jo pyttsan! Emma kan få en femma, tänker Maria nöjt men inte snällt. Vad glad hon kommer bli.

Sedan stannar tiden upp en sekund. Vad stod det egentligen?

Ja, det står faktiskt så. Emma, 12 år. Vad lustigt. ”Beloppet är ett genomsnitt av olika bankers egna undersökningar. Nordea uppger …” Ja ja. Tiden tickar igång igen.

Tills hon läser raden under: ”Simon får betydligt mer, 600 kronor i månaden. Men så är han ju tre år äldre.”

Vad f…

Maria blir iskall. Vad är det här för undersökning egentligen? Hon scrollar upp till första sidan.

Där står:

Kvinnan Medelsvensson är 42,5 år och heter Maria Johansson.

Det svartnar för ögonen. Vem har skrivit det här? Är det ett skämt?

Skärp dig, du vet väl att du har ett vanligt namn!

Maria märker att hon blundar. Kanske var det därför allt svartnade. Det susar i huvudet.

Sluta larva dig, öppna ögonen och läs.

Maria gör så, men hon vill inte tro vad hon ser.

”Maria är gift sedan 12 år tillbaka. När hon gifte sig var hon 30 år och hennes man 32 år. Maria är gymnasieutbildad och jobbar heltid inom vård och omsorg.”

Plötsligt har Maria stängt ned pdf:en. Utan att märka det själv. Skakar i hela kroppen.

Lutar huvudet i händerna. Allt svart.

När hon äntligen tittar upp igen är också skärmen svart. Maria rör den inte, lämnar bara datorplatsen och sjunker ned i soffan i stället. Teven står fortfarande på, hon skulle ju bara kolla en sak lite snabbt, och dansande människor flimrar runt men Marias ögon är oseende.

 

*

 

Jag tvingade mig själv att återvända till SCB-pdf:en ett par dagar senare.

Emma hade fortsatt bråka om månadspengen. Alltid när jag var själv, när inte snälla pappa var med. Slug var hon.

Samtidigt hade jag lite dåligt samvete över det där med mensen. Sådant är ju känsligt i den åldern, och Emma hade inte alls fått sin första mens än, fast hon hade envisats med att ha bh sedan hon var tio.

Jag behövde argument med substans i. När jag pratat med Mikael i enrum hade han sagt att han helst ville vänta tills hon fyllde tretton. Fast det där med tvåhundrafemtio från och med november var ju ganska smart. Vi hade väl råd. Fast helst borde vi vänta tills hon fyllde år.

Inte ett enda jävla rakt svar, med andra ord.

Jag ville se om jag läst rätt. Det skulle kännas bra att föreslå fem kronors höjning ”som alla andra”, med statistiken på min sida.

Och så ville jag dubbelkolla … ja, alltihop. Det verkade så vansinnigt.

Och vansinnigare skulle det bli.

Här minns jag att ett skratt började välla upp.

Det hela var en nätt liten sammanfattning av Maria Johansson. Av mig. Det stod att mitt äldsta barn hette Simon, var 15 år och fyllde år den 7 april. 12-åriga Emma hade fötts den 5 juni. Båda hade eget rum, egen mobil och egen cykel.

Ja.

Och vidare:

”Simon har egen tv och dator på sitt rum – det har inte Emma. Nästa år kommer hon att få både tv och dator.”

Här minns jag att ett skratt började välla upp, jag försökte kväva det men då hotade det att kväva mig tillbaka.

Just som vi hade sagt. ”Du får en dator när du fyller tretton”.

Skakningarna återkom.

Men denna gång stängde jag inte ned pdf:en, jag läste vidare, kunde inte sluta.

Maria och hennes familj bor i villa med taxeringsvärdet
1 326 000 kr.

Herregud, jag måste kolla den siffran.

Familjen bor i en tätort, som Stockholm, som är den största kommunen.

Marias man Mikael har en arbetsinkomst på 32 000 kronor i månaden och Maria har 23 300 kronor i månaden.

Ja. Mikael som nyligen fått höjt till 32 000 jämnt.

Jag kollade pdf:ens ursprung igen – jo, från SCB:s webbplats, publicerad i år.

Inget skämt.

Ändå ville min kropp inte sluta skaka. Av skratt. Eller gråt. Eller någon annan okontrollerbar, namnlös process.

Och jag kunde inte sluta läsa. Ögonen vandrade, vidare, vidare, över vad som verkade vara en intervju med mig själv, men som jag aldrig godkänt för publicering.

Maria och hennes man äger en nio år gammal silvergrå Volvo.

Om Maria får bestämma kommer deras nästa bil att vara röd.

Maria bör bli 85 år. Hon är 42,5 år och den förväntade återstående medellivslängden uppgår till ytterligare 42,5 år.

Hon avlider år 2055.

 

*

 

Så där ja. Nu har ni läst det jag läste. Vadå, tänker ni. Ska det vara så farligt. Skratta, ryck på axlarna, gå vidare.

Men ingen som inte har upplevt något själv borde få yttra sig. Maria Johansson är överjävligt trött på folk som talar om för henne hur hon borde känna. Eller leva.

Ja nu har ni läst. Men historien är inte slut med det.

Den börjar.

Jag hade uppenbarligen levt halva mitt liv enligt en mall som någon gjort upp i förväg. Enligt SCB var jag inte en person, utan en abstraktion.

Jag tänkte inte leva andra halvan på samma sätt.

 

 

 

4.

Det kommer att bli ett nytt år, det kommer bli den femte februari.

Det kommer flimra i mörkret.

Kanske är det en teve som står på.

Har jag en teve här?

Du flimrar i mörkret. Dina tänder lyser vita. Stadens ljud, överallt runt mig och i mig. Sirener.

Sluta, säger jag men mitt leende hörs i mörkret.

Jag måste sova, så att jag kan få vakna igen.

Jag är Maria Johansson.

 

*

 

Men nu är det måndag den andra november. I Maria Johanssons huvud har den statistiska sanningen om hennes liv bultat i flera dygn. Hon har betett sig som hon brukar hemma: svarat på tilltal för det mesta, tittat på På spåret, lagat spaghetti med köttfärssås, älskat med sin man på söndagskvällen. Men hela tiden känt som om hon spelar teater. En mask för ansiktet.

Över det novembergrå Stockholm ligger en bedövande overklighet. Den silas i det matta ljuset och lägger sig som damm över allt, människor, byggnader, liv och död.

Maria har druckit extra starkt kaffe hela morgonen. Hoppats att det på något sätt skulle rycka henne ur overkligheten. Men nej.

Jag är en abstraktion, tänker hon. En arbetande abstraktion.

Som en blixt från klar himmel, trots att det är synnerligen mulet denna dag, kommer frågan.

Maria stoppar ned ett lakan hårt. Kvinnan i sängen säger något och Maria svarar något lugnande, men vad är borta redan innan hon hunnit stänga munnen igen.

Plötsligt är det rast. Som en blixt från klar himmel, trots att det är synnerligen mulet denna dag, kommer frågan:

Vad vill jag göra?

Vad vill jag göra, inte Kvinnan Medelsvensson?

Den första tanken är: Jag vill ha kaffe. Och en semla.

Följa sin känsla, våga det lustfyllda. Så sa de faktiskt på den där Finn Dig Själv-kursen. Kanske borde hon ha tagit den mer på allvar?

Okej, hon ska följa sin känsla. Fast det är helt fel årstid för semlor. Eller, kanske räcker det med att köpa en kondisbit i någon av automaterna. Det brukar hon inte unna sig.

 

Marias steg går till omklädningsrummet trots att hon inte borde, det är ju bara rast. Men något drar henne dit. Och där i halvdagern bakom glesa persienner kommer nästa blixt. Den lyser upp allt och den startar allt, den vansinniga följdtanken:

Jag ska så klart gå till den där större mataffären, som har en konditoriavdelning, och köpa något. Nu på en gång.

Det är en bit dit. Jag vill inte gå i jobbkläderna.

Hinner jag? Äh, strunt samma.

Men det känns bra, skönt, på något sätt varmt, inte som de tidigare skakningarna framför datorn.

Skallen plötsligt en heliumballong. Och resten av henne börjar darra. Men det känns bra, skönt, på något sätt varmt, inte som de tidigare skakningarna framför datorn.

Okej, hon gör det! För en gångs skull.

Sörja och löv under sulorna. Nacken först skamset böjd när hon går ut genom porten, tänk om någon ser och undrar. Men så rycks huvudet uppåt, det är ju så lätt. Knycken blir stolt och med högburet huvud lämnar hon området.

Affären. Hon frågar glatt om de har semlor, känner knappt igen sin egen röst. Den tillhör en annan skådespelare nu.

Den unga expediten bakom disken tittar på Maria med är-hon-inte-klok-min.

– Det är ju november! Tyvärr, tillägger hon med ett stelt leende.

– Ja jag vet vad det är för månad, men jag tänkte höra ändå! svarar Maria och inser att hon inte ler tillbaka. Vad har ni för nåt som liknar semlor då?

Expeditens leende har frusit i en oförstående grimas.

– Liknar ..?

– Ja, bröd och grädde och marsipan. Kanske kardemumma. Fast grädden är nog viktigast. Du vet väl vad en semla innehåller om du jobbar här?

Herregud, vem skriver dessa repliker?

– Ja-haa, säger flickan bakom disken. Joo … En bit prinsess-tårta kanske?

Maria tittar mot de giftgröna rektanglarna. Ja, varför inte.

– Det blir bra!

Expediten ler igen men har frost kvar i mungiporna. Tar en bit och en kartong. När hon ska säga priset till Maria har hon fått något nedlåtande i ögonen.

– Är det något problem eller? hör Maria sig själv fråga.

Darrningarna är ännu starkare, men känns fortfarande sköna.

– Ursäkta? säger expediten och nu är ögonen mer vaksamma.

– Ja du gör så konstiga miner. Det är väl inte så konstigt att vara sugen på semlor?

– Nä, svarar flickan och gömmer sig bakom kassaapparaten.

– Har du aldrig fått den frågan förr?

– Inte i november.

Nervöst skratt.

– Men frågan om vad som kan vara gott i stället för semlor, då?

– Nä, säger flickan ännu nervösare. Det har jag aldrig.

– Men nu vet du till nästa gång då! säger Maria och lägger en tjuga och en tia på disken trots att flickstackarn inte klämt fram priset än. Behåll växeln!

Hon tar det lilla paketet. Snöret omkring är slarvigt knutet.

– Tack och hej! Och du, kolla upp vad en mystery shopper är.

Var fick hon det ifrån! Ja, vem i helvete skriver replikerna?

 

Ute i den kalla luften igen märker hon att hon skakar våldsammare, men även det känns bra nu. Hon släpper ut skakningarna i små fnissningar. Börjar gå tillbaka. En impuls att kolla på klockan, men hon tränger bort den.

Ett par hundra meter från arbetsplatsen stannar hon. Bäst att äta upp alltihop ute, så ingen kommer och gnäller. Om tid eller annat.

Hon slår sig ned på en undanskymd sandbox vid ett bostadsområde och äter bakelsen med bara händerna.

Grädden smakar smör, inte speciellt gott egentligen.

Maria tittar ned på sina händer. Om den inte smakar gott ska hon väl inte äta den?

Hon drar av det som återstår av marsipanen, rullar ihop den, sväljer i en tugga. Slickar i sig det mesta av vaniljkrämen. Lämnar resten stående i kartongen mitt på boxen, som ett litet dukat bord.

 

I fikarummet är det tomt. Hon brygger extra starkt kaffe till efterrätt.

Tänk att hon slängde halva bakelsen. Riktig, fin grädde hade varit en annan sak! Då hade hon ätit hela. Borde gå till något riktigt konditori i stället, senare.
Kanske går jag upp till 67,5 kilo till slut!

Maria fnittrar till för sig själv. Slår sig ned vid det tomma bordet, bestämd att dricka kaffet i den takt hon vill innan hon går på nästa pass.

Ändå rycker hon förskräckt till när någon går i dörren.

Tills hon ser vem det är. Adam.

Maria ler stort mot honom och tänker på grädde.

Hemma försöker hon ändra sitt ansikte igen, vara normal.

Leendet krymper lite medan timmarna går, men det finns ändå kvar, smetar vid hennes ansikte precis som grädd-smaken kletar vid gommen.

Hemma försöker hon ändra sitt ansikte igen, vara normal.

Framför teven på kvällen trycker Mikael plötsligt en snabb kyss på hennes panna där hon sitter i sin vanliga fåtölj.

Varför gör han så? Han brukar inte göra så.

– Hur är det med dig? säger Mikael.

– Va? säger Maria förvirrat och lite i försvar.

Mikael fortsätter le, snett.

– Du har varit frånvarande senaste dagarna, lite … konstig.

– Konstig! fnyser Maria, fast inte bara otrevligt, lite retsamt också. Jag som är så normal!

Hon ler snett hon med, och rättar automatiskt till glasögonen. Men samtidigt börjar hon darra, och nu känns det inte alls bra.

Vad är det med mig? Det är som om jag varit full i två dagar. Som när man tror att man är salongsberusad men sedan inser att det var värre än man trodde.

Inte kan hon ha blivit så påverkad av den där statistiken?

Maria ler stelt, pussar i luften åt sin man för att bryta det stela. Vet att jo, det är visst den där statistiken.

Hon tittar klart på programmet för att verka normal. Mikael tyst bredvid.

När det blir reklam går hon in badrummet. Lutar pannan mot det svala glaset. Det blir snabbt ljummet och klibbigt.

Vad håller du på med? tankesäger hon till spegelbilden.

Det kan ju inte stämma, svarar spegel-Maria. Alla de där siffrorna och det andra. Så jävla speciell är du inte.

Maria fnyser högt och sliter pannan från glaset.

Vadå speciell? Om allt det där stämmer in på mig är jag väl allt annat än speciell!

Kolla då, svarar spegeln. Pdf:en är bara en slump, går du bakom den så kommer du hitta massa annat som inte stämmer.

Maria går ut ur badrummet. Klockan är några minuter över nio.

– Jag ska bara kolla en grej på internet, halvropar hon åt Mikael.

Försöker att inte darra på rösten.

– Mm, säger Mikael.

 

*

 

Scb.se. Tabeller. Sammanställningar. Miljarder siffror. Okej, börja med det enklaste. Namnet. Är kombinationen Maria och Johansson verkligen så vanlig?

Av sekretesskäl publiceras ingen statistik där man kan se både förnamn och efternamn tillsammans, svarar SCB.

Jaha. Hon testar Eniro. Men det finns så många, bara de tusen första ”Maria Johansson” visas.

Bara de tusen första.

Tillbaka till SCB. Förnamn. Tilltalsnamn. Vad fan är skillnaden.

Rubrik: Tilltalsnamn, kvinnor, per decennium, topp 10. De populäraste namnen. En tanke slår henne – tänk om Maria inte alls var det vanligaste namnet det år hon faktiskt föddes? Om alla de andra Mariorna vägt upp det på senare tid. Då skulle mönstret vara brutet.

Men nej. Hela 1960-talet var Maria populärast. På andra plats kommer Eva. Maria fnyser.

Ögat dras uppåt. På 1940-talet var Eva allra vanligast. Enhetschefen är förvisso inte så gammal, men mamma … En hemsk aning. Mansnamn på 40-talet.

Lars.

– Vad gör du egentligen? säger Mikael bakom hennes rygg.

 

*

 

När Maria vaknar nästa dag sitter den smöriga gräddsmaken fortfarande kvar i gommen. Smaken av något otillfredsställande. Hon går upp och gör alla morgonrutiner, lika mekaniskt som hon gjorde eftermiddags- och kvällsrutinerna i går. Hennes tankar mal i cirklar.

Mikael går till jobbet medan hon själv ännu är nyvaken. Emma schasas iväg till skolan. Simon får sova, han börjar senare på tisdagar.

Maria står med dagens första kopp kaffe i handen. Vinklar upp kökspersiennerna.

Världen därute är lika overklig som i går. Enda förändringen hon känner är det sötsura i munnen.

Snart dags att gå till jobbet.

Plötsligt hugger det till i hjärtat. Och i magen. Och i halsen. Det dunkar och svider och rusar. En svart slöja drar förbi hennes ögon en sekund. Knäna svaga, hon sjunker ned på en pall.

Vad händer med mig?

Handen med kaffekoppen skakar. Maria betraktar den förvånat men lite intresserat, som om den tillhörde någon annan.

Vad är detta tecken på? Hjärtattack. Matförgiftning. Lågt blodtryck. Klimakteriet?

Äh, skärp dig, du vet precis vad det är: En ångestattack.

Har jag ångest?

Ett sug i magen som fortplantar sig ut i kroppens alla skrymslen och vrår. Maria vet inte om det är ångest eller något annat. Men suget i magen är en längtan och hennes blick dras till datorn. Hon måste nog sjukanmäla sig i dag.

 

*

 

Tisdagen den tredje november var dagen då Maria Johansson sjukskrev sig från jobbet på mycket vaga grunder och tillbringade drygt sju timmar i sträck framför datorskärmen. Hon glömde äta, kände ingen hunger. Drack bara kaffe.

Hennes darrningar kom tillbaka, oavsett om de berodde på kaffet eller brist på mat eller något annat. Hon märkte inte heller detta. Hon var för djupt inne i djungeln av siffror och statistik. Varje fråga ledde till en tabell eller text eller diagram eller annan sammanställning, och varje sådan statistisk nyckel hon fann öppnade nya dörrar, ledde längre och längre bort.

De som avlat henne i exakt genomsnittsålder på 1960-talet.

Hon fann föräldrarna, Lasse och Eva, inskrivna i siffrorna. De som avlat henne i exakt genomsnittsålder på 1960-talet. Hon fann syskon och husdjur och födelsedag och bil-innehav och valdeltagande och förmögenhet och läkarbesök och sexualdebut och kollektivtrafik.

Och alltihop bara fortsatte stämma. Varenda detalj, varje ny fråga hon kunde komma på – svaren fanns där, och svaren var hennes. Hon balanserade i Sveriges totala mittpunkt på en millimeterskärning som borde vara fysiskt omöjlig.

Men där stod hon.

Darrningarna fortplantade sig till hennes ben, de började rycka som drömmande hundtassar.

Sedan kom man och barn hem, och Maria var tvungen att stänga av datorn och sätta på sig masken. Hon gick och lade sig i vanlig tid, men inte kunde hon sova.

 

Hon vaknade med ett ryck en kvart efter att klockan borde ha ringt. Inget minne av att den alls ringt.

Om nu vaknade är rätt uttryck. Världen kändes inte ett spår lik den genomsnittliga onsdagsmorgonen, när väckarklockan bröt mörkret och i mörkret fanns bara mörker. Natten bakom henne hade varit en utmattningens koma och en förväntans slummer, en dåres drömmar och ett genis ångest. Hennes yrvakna skalle var full av minnen som hon inte visste om de var verkliga eller ej: Trasslade lakan, dov stress, intensiv glädje, fladdrande ögonlock. En rad märkliga konversationer. Och siffror.

Mikaels plats i dubbelsängen var redan kall. Maria kravlade sig upp från sin med darrande lemmar och en skälvande klump inombords. Under revbenen satt illamående, hunger och fjärilar.

Redan lite försenad, ned till köket, tack och lov stod det tomt. Fann sig stappla omkring som en enkvinnas stumfilmsfars, välte koppar, snubblade på sladdar. Kunde inte låta bli att skratta åt sig själv.

Herregud, vad är det jag har vaknat till.

 

Onsdagen den fjärde november gick Maria Johansson ut i världen igen.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
4 days sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?  Foto: Nino Come

Det här händer på 1 maj 2025

Arbetarrörelsens högtidsdag närmar sig samtidigt som levnadskostnaderna stiger och repressionen mot fristående och stridbara fackföreningar ökar. Vill du protestera på 1 maj? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Göteborg

1 maj-manifestation till minne av de Spanienfrivilliga
Masthuggstorget, kl. 11:00
”Gemensam traditionsenlig manifestation på 1 maj på Masthuggstorget kl 11.00 för arbetarrörelsen till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939. Musik av Matilda Magnusson. Tal och bokförsäljning vid minnesmonumentet.”

Syndikalistiskt 1 Maj
Masthuggstorget, kl. 12:30
”Fackföreniningslegendaren Joe Hills ord ekar ända fram till i dag. Årets demonstration sker i en omvärld full av krig och folkmord och ett Göteborg präglat av repression mot fristående och stridbara fackföreningar och rörelserna som motsätter sig folkmordet som pågår i Palestina. Dessutom tornar sig fascism och finanskris upp från USA och spiller ut över hela världen.

Även om de kan kännas som att allt står emot oss som vill se en bättre morgondag för oss själva och våra kamrater, även om sorgen har sin plats så måste vi fortsätta kämpa och organisera. Låt motstånd på gatan, arbetsplatsorganisering och facklig kamp stå på agendan återigen. Vi inspireras av Hamn4:ans blockad mot israeliskt krigsmaterial och backar Erik!”

Klubb Klasslös: Sörj inte, festa loss!
Skeppet GBG, Amerikagatan 2, kl. 17:00
”Syndikalistiskt Forum presenterar stolt den självklara efterfesten! Efter förra årets slutsålda succé återintar Klubb Klasslös nu Skeppet GBG. Kom och varva ner efter en dag av klasskamp: ta något gott att dricka, vila ut de sönderdemonstrerade fötterna i baren eller dansa loss natten lång. Dörrarna öppnar 17:00 och quiz serveras redan 18:15, så se till att komma i god tid. På scen: Ohnesorg, LM308, Kollektivet Räkmannen, DJ ASS-ID BEACH”

Stockholm

Syndikalistiskt 1 maj:
Plattan/Sergels Torg, kl. 11.00
12:00 avmarsch mot Stortorget, Gamla Stan. 13:00 Tal, musik och allsång. Partisymboler undanbedes. Talar gör bla Stockholms LS, SUF Stockholm, Allt åt Alla Stockholm.

Anarkistisk 1 maj
Stortorget, Gamla stan, kl. 14.00
”Snart är det 1 maj men det kapitalistiska systemet fungerar fortfarande precis som det är tänkt att göra. En liten minoritet äger en majoritet av världens tillgångar och resurser. Och i skuggan av deras rikedom gror alltid fascismen. Exempelvis så äger de 1 procent rikaste i Sverige 35,8 procent av den samlade förmögenheten i landet. Samtidigt får vi arbetare det sämre och sämre för varje år som går, parallellt med att regeringen inte längre döljer sin fascination för fascismen.

Att förstå att vi – arbetare – delar minnen och erfarenheter om att födas och leva underordnad överklassen ska inte enbart 1 maj ge oss viljan att bekämpa klassamhället. Den viljan ska alltid finnas där. Vi, arbetare har skapat den här världen och det står således i vår makt att ta den ifrån klassen som äter en majoritet av det som vi producerar. Varje dag förlorar vi mark genom att vi försöker särskilja oss från varandra, det tycks vara många som har gått på den nyliberala myten om att vi som individer är vår egen lyckas smed. Anarkismen och syndikalism har existerat i praktiken. Där har arbetare kollektivt organiserat sina arbetsplatser och sina områden bortom den kapitalistiska profiten och auktoritära modeller. Organisera dig. Utbilda dig. Backa Erik. Ett enat folk kan aldrig splittras.”

1 maj med Cyklopen och Brand!
Cyklopen, kl. 17.00

”Runtom i världen attackeras förutsättningarna för liv genom krigshets, folkmord och kontroll, men i mörkret griper vi efter varandra. Vi krokar arm på gatorna, på arbetsplatserna, i hemmen, på demonstrationerna och på Cyklopens 1 maj-fest!”

Malmö

Upp till KAMP!(sport) med Collective Effort IF
Jesusparken, 10:00
”På 1 maj samlas vi i Jesusparken, där Collective Effort IF kommer hålla i ett fyspass utomhus. Till ljudet av socialistiska kampsånger vill vi fokusera vår ilska innan dagens demo och årets kommande kamper.”

1 maj med Allt åt alla
Jesusparken, kl. 11:30

”Gå med i vårt block på 1 maj! Vi ses i Jesusparken kl 11.30 för gemensam strapats till Vänsterpartiets demonstration på Möllevångstorget. Vi grillar efteråt i parken nere vid Stadsbiblioteket och sen blir det fest på kvällen. 13.30: Vi går till Möllevångstorget och ansluter till Vänsterpartiets demonstration under parollen Alla ska ha råd!”

Amalthea Bokkafé fyller år – Sweet sixteen
Amalthea Bokkafé, 12:00
Vi fyller 16 år av kamp och kamratskap! Kom och köp en tårtbit och drick en kopp kaffe. Lyssna på musik och sjung kampvisor med oss innan vi beger oss till årets demostration på Möllevångstorget.

Revolutionär 1 Maj Blockera, Strejka, Vägra
Möllevångstorget, kl. 15:00
Tiden vi befinner oss i kräver motstånd och revolt. Både globalt och lokalt ser vi stora kapitalistiska omstruktureringar som förutsätter att vi anpassar oss. Vi ser kapitalisterna attackera varandra, som manifesteras genom till exempel tullkrig, höjda matpriser, klimatkris och folkmord, medan vi betalar priset. Igen! SUF Malmö, Autonom organisering, Södra Klubben, Malmö LS, Örestads LS

Gävle

Syndikalistisk 1 maj
Joe Hill-gården, kl. 12:00. 
Varmt välkomna alla kamrater till 1 maj på Joe Hill – gården. Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen. 13:00 öppnar scenen. Dagen kommer att ha internationell solidaritet i fokus, med gratis mat, musik, tal och kamratskap.

Joe Hill – En man med många identiteter
Skottes Musikteater Norra Köpmangatan 11, kl. 16:00

“Joel Hägglund – en fattig, musicerande arbetargrabb från Gävle for till USA för att finna jobb, bostad och kanske kärlek. Ett liv. Som Joe Hill fann han något helt annat och engagerade sig därför för yttrandefrihet, jämlikhet, löner och mat åt folket via fackföreningen IWW. Vi börjar med föreställningen och efter paus med servering så fortsätter vi lite mer lössläppt med egna, andras och Joe Hills låtar och berättelser.”

Norrköping

Syndikalistisk 1 maj Norrköping
Tyska torget, kl 11:30
”Delta i Norrköpings syndikalistiska 1 maj-firande!
10.00 – Frukost på fackföreningslokalen.
11.30 – Samling Tyska Torget för demonstration.
12.00 – Demonstrationståget avgår, avslutning vid Norrköpings Konstmuseum med tal och sång. Därefter grillning på fackföreningens innergård! LS bjuder på korv med tillbehör.”

Nyköping

Efterhäng på 1 maj:
Kulturhuset Magasinet. Periodgången 2, från kl. 15.00.
”På en av årets viktigaste dagar samlas vi för att påminna oss själva och andra om att en annan värld är möjlig. Då fascism, krig, klimatförnekelse och nationalism härjar runt i världen behöver vi varandras sällskap, värme och pepp för att orka kämpa. Ge dig ut och demonstrera på gatorna och kom sen till Magasinet! Efterhäng på Magasinet! Pizza, fika, quiz och allsång.”

Umeå

Antifascistisk 1 Maj 2025.
Vänortsparken, kl. 12.30.

Det frihetliga bokkaféet Angbett och den syndikalistiska fackföreningen Umeå LS bjuder in dig att delta på frihetligt 1 maj i Umeå, denna gång som ett antifascistiskt 1 maj. 12.30, samling i Vänortsparken. 13.30 Demonstrationståg. 14.00 Fika och samkväm på Bokkafe Angbett.

Uppsala

Revolutionär frukostbuffé.
Kafé Mumrik, Kungsgatan 61, kl. 10:00-14:00
Välkomna ännu en gång till ett revolutionärt 1 maj-firande, denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation! En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med en revolutionär frukostbuffé för trettonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

För en jämlik arbetskraft
Carolina Rediviva, kl. 13:30
Häng med Uppsala LS på 1 maj!

Revolutionär feministisk 1 maj
Carolina Rediviva, kl. 13:45.
Överge partipamparna och de trötta sossegubbarna på 1 maj, kom och visa ditt missnöje mot systemet och utnyttjandet av arbetande kvinnor och män över hela världen! 

Köpenhamn

Antifascistisk 1 maj
12.00- 19, Edel Sauntes Allé 23.

Kom till Antifascistisk 1 maj 2025! Med musik, politiska evenemang och goda vänner kommer vi att uppmärksamma Internationella arbetardagen bakom sjön i Fælledparken.

Antifascistisk 1 maj är först och främst en kampdag som lyfter fram de strider vi utkämpar varje dag. I en värld där kapitalismen och fascismen ständigt försöker bryta ner oss, skapar den med sin eviga önskan om tillväxt och expansion förtryck, krig och förstörelse. Men denna dag är ett tillfälle att samlas och fira vår rörelse, som växer sig större för varje dag.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens redaktionskollektiv Christin Sandberg, Amalthea Frantz och Vendela Engström tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks. Foto: Mika Kastner Johnson, Privat

Redaktionskollektivet på Arbetaren är Årets redaktör 2025

Redaktionskollektivet på tidningen Arbetaren – chefredaktör Amalthea Frantz tillsammans med redaktörerna Vendela Engström och Christin Sandberg – har utsetts till Årets redaktör 2025. Redaktionen har trots påtagliga utmaningar fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks i motiveringen.

Arbetarens redaktionskollektiv tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks.

– Vi är mycket glada för det här priset med sin fantastiskt fina motivering. Det tilldelas redaktörerna, men jag menar att alla anställda på tidningen ska ta åt sig av äran, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren, i samband med att priset delades ut under Frilans Riks årsmöte på måndagen.

Redaktörerna får priset för att de ”trots påtagliga utmaningar – inklusive juridiska processer, indraget presstöd och begränsade ekonomiska resurser” – har fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, i ett pressmeddelande.

Enligt prisjuryn visar redaktörerna ”en konsekvent respekt för frilansare och kollegor, vilket gör dem till ett föredöme i branschen”.

– Frilansskribenterna är värdefulla för oss, som är en liten Stockholmsbaserad redaktion. De besitter specialkunskaper, är ovärderliga tentakler ut i landet och ger oss möjlighet att ibland göra nedslag i underbevakade områden i världen, säger Amalthea Frantz.

My Vingren är Årets frilans 2025

Frilansjournalisten My Vingren tilldelas priset Årets frilans 2025. Hon får priset för sin orädda och uthålliga granskning av våldsbejakande högerextremism.

– Det är extra hedrande att dela årets utmärkelser med frilansen My Vingren som länge granskat den våldsamma ytterhögern, säger Amalthea Frantz.

My Vingren ”driver sitt arbete med ett engagemang som vida överstiger den ersättning hon får, och gör det med både journalistisk skärpa och personlig ödmjukhet”, skriver Frilans Riks i motiveringen, och fortsätter:

”My är inte bara en driven grävande reporter, utan också en kollegial röst i frilanskollektivet – alltid generös med råd, stöd och resurser.”

Arbetarens redaktion, representerad av Tuija Roberntz, Amalthea Frantz och Johan Apel Röstlund tog emot priset Årets redaktör 2025 på Frilans Riks årsmöte måndagen den 7 april 2025.

Integritet, mod och solidaritet

Båda vinnarna visar, enligt Frilans Riks, prov på ”det bästa inom svensk journalistik: integritet, mod och solidaritet”.

Abdullatif Haj Mohammad, som representerar juryn från Frilans Riks, säger att urvalsarbetet har varit både lustfyllt och krävande.

– Vi har lagt stor vikt vid att noggrant läsa och gå igenom varje nominering som kommit in. Det är en ynnest att få ta del av så mycket stark, modig och angelägen journalistik – men det gör också urvalet till en svår och ansvarsfull uppgift, säger Abdullatif Haj Mohammad.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 months sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
2 months sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
2 months sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad