Maria Johanssons memoarer – del 3

5.

Medan arbetsförmiddagen går förbi som den brukar mal tankarna vidare. Eller kanske inte tankar, men hjärnan, ett ständigt dovt mullrande som ett jättelikt maskineri instängt i Marias normalstora lilla huvud. Strax innan lunch kommer hon på sig själv med att titta ut genom ett fönster. Som om hon letar efter schaktmaskinerna som väsnas därute. Men där finns inga.

Lunch. Lite rast. Kaffe efter maten. Inga bakelser i dag inte.

Men Adam. Lagom till sista kaffeklunken kommer han in i fikarummet igen.

Det kan ju inte vara en slump.

Det intensiva dunkandets epicentrum flyttar sig från skallen cirka åttio centimeter nedåt, på vägen hickar hjärtat till. Maria sneglar sig omkring. I soffan sitter en av timmisarna försjunken i en tidning. Maria har knappt bytt ett ord med honom, han fattar ju ändå ingen svenska.

Maria tas över av det där, som hon fram tills nu trott är något annat än hon själv.

Adam nickar ett hej med ett leende. Går mot den ännu varma och halvfulla kaffebryggaren på diskbänken.

Maria tas över av det där, som hon fram tills nu trott är något annat än hon själv. Går också mot diskbänken. Ställer sig bredvid Adam, nära, närmare än vad hon vet är normalt. Han håller i kaffekannan, ska just fylla koppen.

Hans hårfärg påminner om fuktig sand och hans hud om ljus, torr sand. Marias blick fastnar där sanden möts, de lockiga fjunen i hans nacke. Hon lutar sig ännu lite närmare. Han luktar gott.

Maria andas in för att säga det hon måste, och han rycker till när han märker hur nära hon är. En kaffedroppe hamnar på bänkskivan.

– Du, säger Maria och tittar på droppen. Ska inte vi ses efter jobbet nån gång. Jag tror jag skulle behöva det.

Sedan tittar hon på honom ur ögonvrån. Adam tittar tillbaka ur sin, i övrigt blickstilla, ett djur fångat av strålkastare. Bara kaffet i kannan böljar sakta.

– Eeh, säger Adam efter några långa sekunder. Jaa … menar du prata om jobbet? Är det nåt särskilt du tänkt på?

Lika trevlig som alltid. Maria ler.

– Nä, jobb är trist att prata om. Jag tänkte mer om vi skulle ligga med varandra.

Kannan slår hårt mot bryggarplattan när Adam plötsligt ställer tillbaka kaffet. Koppen är fortfarande tom. Han vänder sig halvt bort, flyttar sig samtidigt några centimeter, knappt märkbart.

– Aaää, nä. Oj. He he, nä men det tror jag inte … Jag har ju flickvän och så!

Han möter inte hennes blick, men öronen är röda. Maria skrattar lågt. Hon känner att hennes eget ansikte hettar, men struntar i ifall hon rodnar. Bortifrån soffhörnet prasslar en tidning sakta.

– Jag är gift sedan tolv år, säger hon lugnt.

– Mhm, säger Adam.

Han ger henne en kort blick där något inte helt ogillande skymtar, men vänder sedan snabbt de gröna ögonen mot diskstället och börjar plocka meningslöst.

– Ja, så du vet, säger Maria i lätt ton. Bara att säga till!

Hon anar att tidningsprasslet avstannat borta i soffan. Vem bryr sig? Maria ställer sin tomma kopp i diskmaskinen, ler och nickar hej då åt Adam.

 

*

 

Att känna sig som i en dröm, eller som berusad, är oftast en känsla som slår till i efterhand. Ett minne som plötsligt ter sig overkligt. Hur kunde jag säga så där? Jag var inte mig själv!

Så tror ni kanske att jag kände efter första förslaget till Adam? Fan heller.

Jag vaknade inte upp efteråt – jag hade redan vaknat. Fast till en dröm. Fram tills nu har jag inte tänkt tillbaka så mycket alls sedan de där första dagarna i november i fjol, jag har bara levt drömmen. Flutit och rusat och krälat och vilat i tillståndet i drygt två månader.

Delar av tiden har jag förvisso varit just berusad. Men inte hela tiden. Just nu är jag nyktrare än någonsin.

Ni kan hitta på kemiska förklaringar, eller psykiska, fysiska, vad ni vill kalla dem.

Maria Johansson skiter högaktningsfullt i era förklaringar. Hon vet vad känslan är. Den är frihet som tickar framåt.

*

När jag gick hem i kvällningen, samma dag som de oanständiga förslagen i fikarummet, var mina steg lätta. Jag svävade över löven och sörjan utan att ens tänka på det. Den sötsyrliga smörsmaken var borta ur munnen, bara segerns rena sötma satt kvar. Fast jag inte själv visste vad jag vunnit än.

Vet jag det i dag?

Ställ inga jävla frågor. Ni får väl läsa och se.

Alla tjejer i klassen hade minst trehundra, minst, hon hade kollat.

Just som jag höll på att avsluta disken efter kvällsmaten kom Emma och tjatade om månadspengen igen. Alla tjejer i klassen hade minst trehundra, minst, hon hade kollat.

Jag vände mig om och tittade på hennes lilla ansikte. Ögonen glödde som förut och de läppglansrosa läpparna var krökta nedåt. Beredd att spotta eld och etter.

Jag kände mig märkligt kall. Försökte titta på henne genom ett varmare filter, se henne som den pratglada fyraåringen, eller som den lilla bäbis som en gång andats tryggt vid mitt bröst. Men hon fanns inte. Arga pubertets-Emma fanns inte heller. Bara SCB-Emma. En dotter som jag avlat ovetande, precis som mina föräldrar avlat mig, bara för att hon skulle skrivas in i statistiken. Hur många led gick denna förbannelse? Hur många generationer var jag en länk i?

– Vad fan glor du på? fräste Emma. Kan du svara, det är så pinsamt, alla andra får mer pengar och de frågar mig vad jag får!

– Jag vet vad alla andra får, svarade jag kallt.

Jag slog på datorn. Emma skrek inte på mig, men väste otåligt i bakgrunden (jag tror att hon höll sig lite tystare än vanligt för att Mikael satt och tittade på teve i rummet bredvid.) Men jag lät mig inte provoceras.

Jag klickade upp pdf:en. Emma försökte titta över min axel.

– Vänta! fräste jag tillbaka.

Scrollade ned till avsnittet om månadspeng och satte fingret på skärmen.

– 205 kronor är genomsnittet för en tolvårig tjej, sa jag lugnt. Du kan få fem kronor mer om du vill.

Emma blev tyst. I flera sekunder faktiskt. Jag insåg att hennes stirrande ögon var fästa på skärmen, hon verkade läsa hela det lilla stycket om tolvåriga Emma.

Det hade inte varit min plan, och reflexmässigt stängde jag snabbt ned sidan, och sa att resten kunde hon strunta i, det var månadspengen det gällde. Efter ytterligare tre moltysta sekunder började hon gorma och tjuta och sprang ut ur rummet. Skrek till och med att jag kränkte henne. Vad bra, bered dig på att bli vuxen! ropade jag efter henne. Ja, jag vet inte var den repliken kom ifrån, och det var ju lite elakt sagt. Men sant.

Det vana ljudet av dörren till Emmas rum som smälldes igen långt borta. Jag kände mig inte upprörd själv längre, mest tom. Inte på något direkt sorgligt sätt, det kändes rätt skönt – tomt och lugnt. Ungefär som vårt lilla radhus var, nu när Emma lämnat scenen. Simon var borta och tränade. Min käre make satt framför teven. Jag satte mig vid köksbordet.

Jag sa precis som det var, att Emma bråkade om månadspengen igen, och att det nog skulle vara så här i några år.

Fast just då tittade den käre maken faktiskt ut ur vardagsrummet och undrade vad som stod på. Jag sa precis som det var, att Emma bråkade om månadspengen igen, och att det nog skulle vara så här i några år. Tills den värsta puberteten lagt sig. Mikael blev tyst och drog in huvudet igen.

Ja, tyst var det oftast. Samvaro framför teven, där andra pratade åt oss. Efter ett par minuter gick jag lugnt in och satte mig i fåtöljen bredvid Mikael, som jag brukade göra. Men jag tog inte in något av det som flimrade på rutan. Där i min tystnad gjorde jag något jag inte brukade göra:

Jag tänkte.

Vad vill jag göra? tänkte jag.

Eller, jag gjorde mer än tänkte. Idéerna rusade på i obrytbara kedjor helt utan att jag behövde tänka fram dem själv. Små explosioner på en lång stubin, varje explosion en knut som löstes upp.

Jag vill.

Jag vill knulla Adam, jag vill vara uppe hela natten, jag vill inte jobba, jag vill att SCB ska ta bort den där jävla pdf:en om mig, jag vill testa häftiga hallucinogener fast utan några biverkningar, jag vill klippa håret, jag vill skilja mig, jag vill pissa i vattenflaskan som Ewa alltid går omkring med, jag vill resa utomlands, jag vill att andra ska se upp till mig.

Jag vill göra allt jag aldrig gjort.

*


Under torsdagen såg
jag inte till Adam alls. Jag jobbade på otåligt, men det handlade inte bara om honom, det var en feber i hela kroppen. Vad skulle jag göra? Och hur? I fikarummet försökte jag påbörja ett samtal om hur mycket i livet som egentligen är förutbestämt, men alla bara tystnade.

I stället, i bakgrunden, pratade en radio. Den sa att den vanligaste maten i svenska hem är spaghetti med köttfärssås.

 

På kvällen sms:ade lillebror Johan. Ville kolla läget bara. Vi hörs inte så ofta. Kanske blir det var artonde dag i genomsnitt. Eller nej, blev, förut.

Just då kände jag inte för att svara, så jag svarade inte.

Skälmskt vek han undan med blicken. Jag log snabbt tillbaka.

Under fredagen såg jag Adam, helt kort, på lunchrasten. Skälmskt vek han undan med blicken. Jag log snabbt tillbaka. Sa inget mer, för det var så mycket annat folk där då.

Sedan blev det helg. Det kändes inte alls vilsamt att komma hem, även om Emma varit ganska spak och tyst sedan jag satt punkt för månadspengsdiskussionen.

Jag kände bara inte för att vara hemma. Inte ville jag vara på jobbet heller. Men jag visste inte hur jag skulle slippa någotdera.

Så småningom fixade försynen allt det där. Eller om det var mörkare krafter.

 

*

 

Söndag. Fars dag har det hunnit bli. Maria har lite grann förträngt det, inte förberett riktigt som hon brukar.

Emma kom under gårdagen på att de borde göra något, faktiskt var det hon som påminde om det. Annars bryr sig inte barnen så mycket längre. Inte som när de var små. Men Emma släpade ändå med sig Simon och köpte en hastigt påkommen present. Maria gav dem en hundralapp var. Det hade blivit några gourmetkryddor i löjligt små burkar och en ny deckare.

Förutom pengarna bidrar Maria med frukost på sängen. Emma sitter nu vid köksbordet och slänger otåligt i sig sin egen. Maria dricker kaffe vid diskbänken. Hon har fått någon slags motvilja mot att möta dotterns blick.

På bordet framför Emma ligger paketen prydligt inslagna. Det är hjärtan på dem.

Simon sover, vill inte gå upp extra tidigt en söndag. När Emma frågar om storebror för tredje gången fräser mamma Gå och väck honom du då! Emmas blick är trotsig, fast kanske sårad också. Hon piper iväg.

 

Köket är stilla. Bara kaffebryggaren fräser sakta. Men från övervåningen hör Maria de översta tonerna av Emmas gälla röst.

Plötsligt ser Maria Adam framför sig. Nej, bort, inte nu.

Men han står kvar, ler tvetydigt. Undrar hur gammal han är, tänker Maria. Kan han vara tio år yngre än jag? Eller mer?

Hon ruskar på huvudet, slår upp tidningen i stället, måste tänka på annat. Stor artikel i söndagsdelen om Fars dag, så klart. Enligt Svensk Handels undersökning kostar fars presenter 280 kronor i genomsnitt, och oftast får han mat, drycker eller böcker. Maria ryser till. Ja ja, 200 kronor räcker mer än väl.

Maria kniper ihop om tanken, som vill bli bitska ord.

Buller i trätrappan, Emma studsar ned, Simon kommer nedramlande efter henne med några sekunders fördröjning.

Emmas röst är för tillfället glad, Kom nu mamma! Men den måste ha väckt Mikael för länge sedan. Maria kniper ihop om tanken, som vill bli bitska ord.

Upp för trappan igen i en liten procession. Kaffe, smörgåsar, en kondisbit, två paket. Mikael har pyjamas på sig men ser inte speciellt yrvaken ut. Grattis pappa. Nämen å.

Emma pladdrar. Simon ler lite förläget. Mikael ler kärleksfullt mot sin fru. Hon ler tillbaka, men för snabbt kaffekoppen till munnen, som för att dölja något.

Mikael är två år äldre än Maria.

Han kommer leva tills han blir 81, enligt SCB:s prognos.

Hur många år har han kvar?

Maria börjar räkna i huvudet. Det är inte helt lätt. Hennes tankar vandrar långt från sovrummet och mannen där i sängen.

Trettiosju år, blir det till slut.

Herregud. Nästan lika mycket som mitt liv hittills. Vill jag leva om hela mitt liv med den där?

– Pappa, låtsasviskar Emma från sängkanten, visst var det fina burkar? Jag och Simon la till åttio kronor själva för vi ville ha råd att köpa alla tre!

Maria spiller lite kaffe på det nytvättade lakanet.

 

*

 

– Hörde du av dig till brorsan?

– Mm.

– Så, blir det något?

– Va?

– Ja, det han skulle fråga om.

– Vadå?

– Hallå, Maria, vad är det med dig? Johan ringde ju hem hit i fredags eftermiddag, han undrade om ni skulle fika hos Eva och Lasse i dag för att det är Fars dag.

– Vadå, han sa det till dig?

– Ja, han hade ju inte lyckats få tag i dig på mobilen! Kom igen, jag sa allt det här i fredags kväll.

– Jaså. Ja, nu vet du hur det är.

– Va?

 

*

 

Söndag den åttonde november klockan 22.12 skickade Maria Johansson följande sms till kollegan Adam Egréus: ”Hej, tänker på dig… Vad sägs om att göra slag i saken, jag kan betala 1000 kr för en timme? 🙂 kram Maria”

Trevligt formulerat, rättframt men ändå respektfullt, tycker jag fortfarande. Friskt vågat, hälften vunnet, tänkte jag då.

Och när den lilla manicken bekräftade sms sänt och levererat fylldes jag av en ny märklig tillfredsställelse. En jag inte hade förutsett.

DET hade ni inte väntat er, va? Kvinnor som betalar svenska män för sex, DET är ta mig fan inte det vanligaste.

Jag somnade faktiskt uppfylld av den belåtna tanken, inte alls av tankar om Adam.

Ja vad fan tror han jag menar, tänkte jag nästan irriterat.

Den följande måndagen verkade Adam inte jobba, jag såg honom inte. Men på tisdagen kom ett svar: ”Du menar att betala för sex alltså? Tål att tänka på 😉 kram!”

Ja vad fan tror han jag menar, tänkte jag nästan irriterat, men svarade vänligt bekräftande. Jag hade honom uppenbarligen på kroken oavsett.

En mängd andra tankar konkurrerade med dem om Adam. Viljan att vara vad folk kallar ”otrogen” hade gått över i en vilja att inte alls vara det, utan i stället lämna Mikael helt och hållet och göra vad fan jag ville. Inte bara i fråga om sex.

När jag tittade på min man kände jag en stor trötthet och tomhet. Vad skulle han svara om jag delgav honom något av allt det som snurrat i min hjärna de senaste dagarna? Antagligen ”Vad pratar du om? Konstig du är” och sedan blicken tillbaka till teverutan.

 

Hur som helst, jag jobbade jag på som vanligt. Eller kanske inte riktigt som vanligt. Men jag gjorde mina timmar, även om de är otydliga i minnet, för jag fick betalt för dem senare.

Jag har inte svårt att minnas arbetsveckan för att den var som vanligt – trist, enahanda – utan för att det viktiga inte pågick där, det pågick i mitt huvud. Jag tänkte nog mer än jag någonsin gjort.

Tänkte på allt jag ville och skulle göra och hur jag skulle komma dit. Ärligt talat tänkte jag ganska mycket på hur jag skulle slippa jobba men ändå överleva.

Kanske sipprade detta ut till mina medmänniskor fast jag inte trodde det. Både kollegor och chefer och patienter tittade märkligt på mig när jag svarade på tilltal. Jag svarade väl fel saker.

Hemma surfade jag runt på nätet så mycket jag kunde. Insåg hur otroligt mycket som fanns där.

Nej, jag var inte ovetande innan, självklart visste jag att där fanns skvaller och blondinbloggerskor och porr och bombrecept. Men jag hade inte sökt mig till dem. Inte direkt i alla fall. Följt några skvallerlänkar från Aftonbladet, deltagit i någon undersökning på Facebook, övervakat lite vad Emma sysslade med där i cyberrymden. Någon gång sett ett hemmagjort sexklipp med Mikael (och inte direkt uppskattat det).

Men nu sökte jag på genomsnittliga saker. Det är inte klokt hur allt kan förvandlas till siffror.

Och skyll inte på mig. Jag skrev ”genomsnitt” i sökfältet och det första förslaget som kom upp var ”genomsnitt samlag”. Kunde inte låta bli att klicka på det. Genomsnittligt antal samlagspartners för kvinnor var 4,6 stycken. Ja, jag hade ju två pojkvänner innan Mikael, och en tillfällig ungdomssynd, och en som kanske inte räknas riktigt. Och så Adam på gång. Genomsnittlig tid 7,3 minuter, eller möjligen upp till 13. Vaginalt med make/maka. Jo. Undra på att man längtade efter något annat.

 

Nästa sökning bara blev ”genomsnitt fitta”, mest av pur ilska. Hamnade på en blogg. En svensk tonårstjejs blogg fylld av nakenbilder, samlagsbilder, vansinnigheter. Och information som att genomsnittsfittan är drygt tio centimeter djup, men i oupphetsat tillstånd.

Ungefär där kom jag på att jag inte var säker på hur man raderar besökta hemsidor. Samtidigt gick det i dörren och jag bara panik-stängde-av datorn.

Detta äckliga underbara förbannade internet.

Dagen därpå hade tankarna rört sig lite vidare. Detta äckliga underbara förbannade internet. Vad mina barn såg. Vad jag kunde få se. Detta totala utfläkande av allt.

Varför hade jag sökt på ”genomsnitt”, och valt den populäraste sökningen? Varför inte det ovanligaste, mest osökta? Maria Johansson förnekade sig inte, inte ens när hon försökte vidga sina vyer.

Fy fan.

 

Just som jag högg gaffeln i min lunchfisk torsdag den tolfte november slog mig tanken: Jamen gå åt andra hållet då. Att grotta ned sig i mänsklighetens förfall på internet är nog ganska ordinärt, det med. Gör något annat. Något intellektuellt. Det kan ju knappast sägas höra till vanligheterna i dag!

Min första association till ”intellektuellt” var universitet. Ha ha, var nog ingen chans att jag skulle komma in på ett sådant. Nästa anhalt? Bibliotek.

Varför inte. Där skulle jag inte känna mig totalt vilsen, även om det var ett bra tag sedan jag besökte ett, kanske inte sedan Emma var mindre. Ett hus dök upp för min inre syn. Det där stora på Medborgarplatsen.

Jag jobbade fram till trerasten, sedan gick jag. Så här i efterhand kan jag inte svära på om jag trodde att det var en av de onsdagar då jag ibland slutade tidigare, eller om jag bara sket i det, eller något slags mellanting.

Hur som helst spelar det ingen roll nu.

 

*

 

Solen slickar hustaken. Dörren sluter sig bakom Maria Johansson, sluter sig om ljuset, den relativa värmen därinne, om de sjuka och svaga och rädda. Ingen verkar lägga märke till att hon lämnar arbetsplatsen, här finns så många korridorer och utgångar och hissar och våningar.

Hon hoppar automatiskt på en buss. Inser efter två stationer att hon lika gärna kunde ha gått. Men nu sitter hon ju här.

Vad är det jag ska leta efter egentligen? Något utmanande, en bok som bryter ramarna. Fast hur frågar man efter en sådan, när man inte vet riktigt vad man letar efter?

Och vadå. Konstnärliga skumma böcker är kanske jätteinne på Söder.

Tänk utanför ramarna själv för fan!

Ute är det nästan mörkt, och Marias sinne börjar också förmörkas.

Hon byter till tunnelbana vid Skanstull.

Vad ska jag fråga efter?

Ute är det nästan mörkt, och Marias sinne börjar också förmörkas. Ska det vara så svårt att bete sig på ett annat sätt än det folk förväntar sig.

Men till målet ska hon. Inte låta sig avskräckas.

Hon går av en station senare. Sneddar grubblande över Medborgarplatsen, platsen som inte ger torgskräck utan snarare klaustrofobi. Hindras ett ögonblick av de lömska svarta kedjorna som i perfekt snubbelhöjd försöker få folk att inte snedda som de vill, utan följa snitslade banor. Märker knappt att hon snavar till, men svär högt. En Situation Stockholm-försäljare tittar långt efter henne.

 

Bibliotekets bjärt färgade dörrar öppnar sig ytterst motvilligt. Därinne ser det inte alls ut som något Maria minns.

En antydan av kallsvettsvåg. Snabbt, för att kylan inte ska hinna nå fötterna, går hon fram till en disk med skylten Information.

– Jo, jag har en fråga …

Samtidigt som hon säger det, vet Maria med ens precis vad hon ska fråga efter. Löjligt enkelt!

– Jaha, svarar damen bakom disken, vad gäller det?

– Jag undrar om en bok-

– Aha, det gäller böcker? Då får du gå en trappa upp!

Maria kommer av sig. Gäller böcker, ja visst fan gäller det böcker, vad annars frågar man om på bibliotek? Inte undra på att de för en alltmer tynande tillvaro.

Hon sväljer något, säger inte tack. Travar upp. Letar lite vilset efter en annan informationsdisk – där någon förhoppningsvis vet något om böcker – och ser efter ett tag att det finns grupper av mindre diskar inne till höger.

– Hej, jo jag har en fråga…

– Ja, jag ska försöka hjälpa till!

En man i hennes egen ålder ler vänligt. Glasögon, lång men vältrimmad skäggstubb.

– Jo, jag skulle vilja låna den bok som är ovanligast att låna?

Förbryllat bakom plastbågarna.

– Den … ovanligaste? Alltså den minst utlånade?

– Ja, precis!

Det blir tyst några sekunder.

– Oj, det var en ovanlig fråga … Vi har ju topplistor över de mest utlånade och så. Men tvärtom har jag aldrig hört talas om!

Bibliotekarieögonen verkar söka hjälp runt om sig, flackar bort.

– Vi för ingen sådan statistik. Bara över de mest utlånade! fortsätter han.

Ett litet leende finns kvar men hans ögon är någon annanstans.

– Men det måste väl gå att ta fram, säger Maria.

Något har börjat dunka bakom hennes egna ögon. Hon fixerar dem på mannen framför sig, vill tvinga fram hans igen, som gömmer sig någonstans vid skalmfästena.

– Kan ni inte bara se i registret vilken bok det var längst tid sedan någon lånade?

En yngre kvinna blandar sig i. Hon talar mycket lågt, kanske är det ett subtilt sätt att få andra att tala lägre.

– Det låter ju som det här konstprojektet för ett par år sen, mumlar hon vänd till skäggbibliotekarien, inte till Maria. Du vet som Emelies svåger var inblandad i. Flummigt var det!

– Aah, spännande! säger skägget och håller inte direkt sin egen röst bibliotekslåg. Ja vad ska du med det till?

Ögonen och leendet är tillbaka på Maria, men hon börjar känna sig inte bara frustrerad utan också förvirrad.

– Jag vill bara låna …

– Känner du Emelie? säger kvinnan plötsligt och spänner ögonen i Maria.

Samma sorts plastbågar som kollegan, men mycket hårdare därbakom.

– Va? Nej! Jag vill bara låna en bok, upprepar Maria hjälplöst.

Försöker att inte bli arg här bland alla tysta läsande människor.

Ytterligare en kvinna dras in, nu en äldre. Hon bara tittar på Maria – stålbågar har hon – men mumlar med den yngre.

Skägget fortsätter le hjälpsamt, tittar än på Maria, än på kollegorna. De ser skeptiska ut.

– Jag ska gå och kolla lite! säger skägget till slut, och försvinner.

Maria står kvar vid disken. Vet att alla tittar på henne. Ja vad fan titta då!

Hon låtsas betrakta en broschyr. Minuterna släpar sig fram.

– De allra ovanligaste slängs ju till slut, säger en vänlig röst oväntat nära.

Maria tittar upp. Stålbågarna igen, men nu ler hon faktiskt. Maria nickar tillbaka.

Ja, tänker hon. Så är det. De ovanligaste, de slängs.

Fan vad svårt det ska vara.

En liten evighet senare är mannen med skäggstubb och glasögon tillbaka.

– Ja, då ska vi se, säger han med ett nytt leende. Förresten, varför vill du veta det här? Är det nåt slags konstprojekt?

– Nä, svarar Maria igen. Jag vill bara … läsa den.

Fan vad svårt det ska vara.

– Mm, säger mannen och glider in bakom disken igen. Vi måste kolla upp det här lite mer. Vill du alltså ha titeln på den bok som det var längst sedan vi lånade ut? Inte den som sammantaget varit utlånad minst antal gånger någonsin?

Och inte blir det lättare.

– Eh, säger Maria. Alltså, den ovanligaste, som nästan ingen läst …

– Du kan ju också få en lista på dem som aldrig lånats ut, fortsätter det hjälpsamma skägget.

Va, sa inte den andra att sådana slängdes? Men lättad över lösningen utbrister Maria:

– Ja! Det blir jättebra!

Skägget ler, verkar lättad han med.

– Ja men då vet vi. Kan jag få ditt namn och telefonnummer?

En ny kallsvettsvåg. Namn, ha, det kan de ju få ta! Men nummer. Vad ska de med det till, registrera henne för något? Kan hon inte bara vänta här?

– Eller en e-postadress kanske? fortsätter det hjälpsamme mannen.

Maria vill med ens bara därifrån.

– Okej. Okej, mariajohansson, i ett ord, hotmail punkt com.

Mannen börjar skriva några bokstäver, sedan hejdar han sig och tittar upp.

– Är du säker, bara namnet så där i adressen, inga siffror eller så? Jag menar, det är ju så vanligt, namnet.

– Jo, Maria satans Johansson!

Bibliotekarien får ett nytt uttryck i ögonen.

– Ursäkta?

– Jag kan skriva ner det! svarar Maria och avfyrar ett leende.

Bibliotekariens blick bakom bågarna är mer förbryllad än någonsin, men han skjuter papper och penna över disken. Maria fattar pennan, böjer sig över disken så gott hon kan, knycker undan axelremsväskan, skriver.

Då ringer det. Skrällande gammal-telefon-signal i Marias kappficka. Det ekar. Alla tre bibliotekarierna tittar på henne. Stålbågarna gör en knappt märkbar huvudrörelse mot en stor plastskylt med en ilsket överkryssad mobiltelefon.

Just därför sliter Maria upp sin. Okänt nummer.

– Hallå?

Även det verkar eka i bibliotekssalen. Alla dessa blickar, de kittlas och kryper.

Men blickar känns inte lika obehagliga som förr. Inte alls. Kittlingen är ganska skön. Fast armhålorna blir ändå våta, noterar hon.

Inser sedan att hon helt missat vad människan i andra änden sagt.

– Hallå?

– Sssch! väser den unga kvinnliga bibliotekarien.

Maria vänder sig bort, tar några steg från salens centrum, upprepar sitt hallå.

– Ja hallå, är det Maria Johansson?

– Jadå! Vem är du?

– Som sagt är det Marianne Lövfeldt, säger den knastertorra rösten. Jag skulle just kalla in dig till ett samtal, men då visade det sig att du avvikit från arbetsplatsen.

Chefens chef. Aj då.

– Oj, vadå för samtal?

– Det vill jag ta på plats. Och varför är du inte på jobbet?

– Jag behövde gå på biblioteket, säger Maria och kan inte låta bli att fnissa till.

Tystnaden knastrar torr den med.

– Förstår du allvaret i detta? kommer det till slut ur luren.

– I vad?

– Jag tror nog du vet vad det handlar om.

– Att jag behövde gå tidigare i dag?

Marias röst har höjts. Ett skägg gestikulerar i hennes ögonvrå. Hon lyfter sakta ett långfinger åt honom. Placerar det sedan i vänstra örat, trots att det är knäpptyst runt omkring.

– Nej, inte främst det, svarar den torra rösten efter en paus.

– Men vad?

Den inte helt obehagliga ilningen Maria kände när hon svarade har varit nere i magen och vänt, nu stiger den mot huvudet.

– Maria, jag vill ta det här mellan fyra ögon.

Inget syns längre i Marias ögonvrår. Synfältet har svartnat och hennes röst är en annans.

– NEJ, säger Maria bestämt, jag kräver att få veta vad det handlar om, innan jag kommer till nåt jävla möte!

– Okej Maria, säger Marianne Lövfeldt och det kommer äntligen lite liv i hennes röst. Du är anmäld för sexuella trakasserier. Du behöver inte infinna dig till arbete i morgon, men jag förväntar mig att du kommer till mitt kontor måndag klockan tio.

Klick.

Maria stirrar på telefonen. Låter den glida ur den våta handflatan ned i kappfickan igen.

Vad kan väl vara tystare än ett bibliotek efter ett vrål. Maria stirrar på telefonen. Låter den glida ur den våta handflatan ned i kappfickan igen. Tar några vingliga steg tillbaka till informationsdisken.

– Varsågod, säger hon med ett litet leende och räcker över lappen med [email protected].

Den ser lite skrynklig och fuktig ut, men läsbar. Glasögonen bakom disken bara stirrar.

Maria vänder sig långsamt och kontrollerat, lämnar salen, tvingar sig att inte titta bakåt, skrider nedför trappan på skakande knän.

Världen är mörk och vinden iskall, men uppiggande.

Nu kommer jag få tid att läsa böcker.

 

6.

MARIA JOHANSSONS ATT-GÖRA-LISTA,

fredag den 13 november

  1. Låtsas förbereda mig för att gå till jobbet
  2. Skapa e-posten [email protected]
  3. Surfa på konstiga saker
  4. Fundera på när och hur jag ska lämna Mikael
  5. Leta lägenhet
  6. Lösa jobbproblemet
  7. Ringa mamma

Nej, så skrev jag inte.

Men kunde ha gjort. Mentalt gjorde jag det nästan, dessa var de saker som snurrade i skallen på mig och krävde åtgärder. Mycket att ta itu med, jajamensan. Jag grep mig an uppgifterna med rätt så gott mod. Att det var fredag den trettonde gjorde bara modet godare – den dag då så många faktiskt undviker att göra viktiga saker eller påbörja nya projekt. Att då göra tvärtom måste betyda tur. Eller något.

 

Punkt ett var snabbt avklarad. Ingen verkade lägga märke till något särskilt. Jag hade hållit masken för Mikael duktigt under kvällen innan.

Punkt två gick också undan. Mejladressen var inte tagen, som tur var, fast vem skulle ha velat ha den. Jag undrade om biblioteksskägget faktiskt skulle mejla mig. Men kände på mig att det nya kontot nog kunde bli användbart framöver, oavsett.

Den tredje punkten var väl inte lika viktig, men jag visste att jag ändå inte skulle kunna hålla mig ifrån det: att leta efter Vanligt och Ovanligt. Ovanliga efternamn. Ovanligaste ögonfärgen (tänk, gröna, som Adams). Ovanligaste hundrasen. När jag skrev in ”ovanligaste människan” sa sökmotorn dock nej, du vill söka på ”vanligaste människan”. Jag sa nej, OVANLIGASTE. Men se då var det fattigt med relevanta resultat på det enorma nätet.

Slutade när jag blev hungrig. Mikrade en matlåda jag egentligen frusit in till jobblunch åt Mikael.

Nu var det dags att blicka framåt.

Han ja. Medan jag åt gick hjärnan igång. Hittills hade jag denna hemmafredag mest gjort sådant som jag redan dagen innan tänkt att jag borde. Nu var det dags att blicka framåt.

Beslutet att lämna Mikael var moget och klart. Alldeles oavsett Adam. Jävla Adam med de gröna falska ögonen. Fast nej, han kanske var ett offer i det här. Jag hade nog sett vad de ögonen ville, bortom flickvän och konventioner. Kunde det vara Ewa som på något sätt fått veta och rapporterat? Skulle inte förvåna mig. Kontrollerande falska Ewa, säkert var hon en missunnsam jävel.

Eva ja, det fanns ju två sådana i mitt liv. Mamma. Hon hade ringt och sökt mig hemma i går innan jag kom hem. Jag hade inte ringt tillbaka. Måste kontakta henne innan hon började tokringa till mobilen också.

Ja, denna fredag den trettonde var en dag för viktiga beslut, så även angående lilla mamma. Jag hade tagit hennes (oftast helt meningslösa) samtal kanske två, tre gånger i veckan. Det tyckte jag var normalt.

Men hon ville prata oftare än så, helst varje dag. Jag hade förstått att detta problem var vanligt.

Mitt beslut hade alls inte enbart att göra med min nyvunna avsmak för allt vanligt. Mitt beslut grundade sig på enkel logik. Varför ska jag prata med en människa som nästan aldrig säger något relevant? Det fanns mer behov när mina egna barn var små. Men nu. Jag är snart 43. Vad är det hon vill kontrollera?

Usch, vilket samtal det skulle bli.

 

Jag märkte att jag hade hackat sönder de sista resterna i matlådan till oigenkännlighet. Sköt den ifrån mig, ruskade på huvudet. Ja, samtalet måste ringas, och så klart måste jag ringa till facket också, så snabbt jag orkade. Helst få någon med mig redan måndag morgon. Det jag gjort var knappast trakasserier! Dessutom inte på arbetstid. Bara på rast och kvällar.

Men okej, först Mikael. Jag masserade tinningarna, som för att styra om maskineriet som rusade på därinne.

Berätta så fort han kom hem från jobbet? Eller vänta till söndagen kanske, hinna förbereda mig lite?

Jag måste härifrån. Men man måste ju ha någonstans att ta vägen. Inte till mamma, nej tack.

Kanske bara sticka utan förvarning, lämna en lapp på köksbordet, så fort jag fått tag i något tillfälligt boende? Eller välja ”det värsta sättet av alla”. Det var att göra slut via sms, hade jag läst på nätet någonstans. Fast egentligen, vadå värsta, verkade ju vara ganska vanligt bland omogna människor i alla åldrar, knappast det värsta sättet.

Nej, ett drygt sjuttonårigt förhållande krävde något mer storstilat.

Min blick föll på den oöppnade dagstidningen på köksbordet.

 

Min nästa internetsökning blev: ”annons om skilsmässa”

Sökmotorn: Inga resultat hittades för ”annons om skilsmässa”

Jag: Okej!

 

Mejl från [email protected] till ansvarig för familjeannonser i Dagens Nyheter:

Hej! Jag undrar om det är möjligt att beställa en annons om skilsmässa. Har ni tagit in sådana förut?
Undrar i så fall om pris, med eller utan bild, osv.
hälsningar Maria Johansson

 

Tillfredsställelse efter att jag klickat på sänd. Ett första steg taget, ett avgörande.

Dags för nästa.

Jag måste härifrån!

Jag hade aldrig fattat vad folk menar när de påstår att vissa ställen ”kväver dem”. En fånig dödsliknelse, av och för människor som egentligen är missnöjda med något annat. Det är väl för fan bara att andas så länge det finns luft.

Men plötsligt förstod jag känslan. Avbetalningshuset utsöndrade ett damm som kröp ned i lungorna på mig. Maten ville sätta sig på tvären i halsen, tvätten ville begrava mig, barnen ville få mig att skrika tills jag tappade andan. Till och med den där jävla randiga kudden i kökssoffan bara väntade på att kasta sig över mig, kväva mig.

Jag reste mig och stirrade ut genom fönstret. Den grå uteplatsen, bortom den töcken.

Jag måste härifrån. Det behöver inte vara för gott. Kanske ändrar jag mig framöver, kanske saknar jag ungarna redan första kvällen. Men just nu måste jag härifrån, få tänka och andas fritt.

På internet gav sökningen ”lägenhet uthyres stockholm” ungefär 1 130 000 resultat (på 0,23 sekunder). Men därefter gick det långsammare.

 

*

 

Drygt en och en halv timme senare har Maria lyckats skicka sju mejl och ringa två samtal. Ett mejl har studsat tillbaka, två annonsörer har svarat ”den är redan uthyrd”, en flåsande man har frågat henne hur gammal hon är och hur ofta hon brukar duscha.

Solen står redan lågt. En impuls får Maria att vandra ut i vardagsrummet, till barskåpet och ta en klunk Baileys direkt ur flaskan. Bara för att. En styrketår innan nästa snuskgubbe.

Gud, hur blev klockan så mycket. Men hon måste ringa den där som ville hyra ut i Fredhäll.

Just när hon tänker svära och lägga på svarar det.

Tillbaka in i köket, lyfter luren. Många signaler går. Just när hon tänker svära och lägga på svarar det.

– Hej, får Maria fram när hon svalt de fula orden, jo jag heter Maria och undrar om lägenheten …

– Ja jag förstår det! säger en svåridentifierad men bitsk röst i andra änden. Men först vill jag fråga hur gammal du är och vad du har för inkomst?

Vad fan. Fast bättre det än att fråga hur jag duschar, tänker Maria och hoppas att hon svarar rätt:

– Jag är fyrtiotvå, och jag har fast heltidsanställning …

– Jaså, säger rösten med lite mindre bit i. Ja det låter ju bra. Det har ringt så mycket ungdomar som inte förstår att jag måste ta den här hyran, det är ju nybygge. Och jag vill inte ha några fyllfester här. Jag har haft studenter förr som inneboende och jag är så trött på dem!

– Inneboende? upprepar Maria som inte riktigt vet vad hon annars ska säga.

– Ja fast nu är det ju uthyrning. Men var bor du nu då?

Maria har inte alls tänkt sig att bli förhörd så här. En plötslig ingivelse får henne att fortsätta tala sanning.

– Jag är delägare i en villa utanför stan, men jag ska skiljas från min man och behöver någonstans att ta vägen, så fort som möjligt helst.

Helt ny ton i rösten i luren.

– Jaha, ja jag förstår. Ja det är ju fler som anmält intresse, jag får se hur det blir! Men ge mig ditt telefonnummer och så, så hör jag av mig om det blir aktuellt.

 

De undergödda krukväxterna kastar långa skuggor på parketten. Maria tar en klunk Baileys till.

Nu jäklar. Nu går saker åt rätt håll för Maria Johansson.

Hon sätter sig vid datorn igen för att skicka iväg ett sista lägenhetsmejl, det gäller att hålla alla möjligheter öppna.

Då rasslar det i dörren.

Maria flyger upp, sticker ut huvudet i hallen. Det är Simon, han är i färd med att hänga av sig jackan. Mössan och de läckande hörlurarna sitter fortfarande på.

– Hej, säger Maria och tänker febrilt.

Ingen reaktion.

– Varför kommer du hem nu? säger hon högre och tar ett kliv framåt.

Simon hoppar högt och snor runt.

– Va är DU hemma!

– Ja, så klart. Men varför kommer du redan?

Anfall är bästa försvar.

Sonens ansiktsfärg skiftar från chockvit till skamröd.

– Jag har ont i huvudet …

Maria svarar inte med en gång, snörper bara på munnen och tittar i tur och ordning på hörlurarna som brusar kring Simons hals, Colaburken i hans hand och den halvöppna skolväskan på golvet. Hennes bultande hjärta saktar in något.

– Jaha. Ja jag är hemma i eftermiddag, håller på med lite viktiga grejer. Du får väl lägga dig och vila då. Känns det som du har feber?

Ingen hon slutfört meningen har hon lagt handen på Simons panna. Eller försökt, han skyggar undan.

– Nää, eller kanske …

Simon fäster blicken på sina nya, redan svettmarinerade, 43:or. Maria placerar bestämt handen på pannan. Han känns faktiskt lite varm, kanske mår han verkligen dåligt.

– Okej. Lägg dig och vila ett tag så kan vi ta tempen sen!

Simon nickar och sparkar av sig skorna.

– Förresten, tillägger Maria medan hon vänder tillbaka mot köket, jag kanske ska bort i kväll.

– Okej.

Något nytt hugger till i hennes hjärta, men hon tränger bort det.

Helvete, jag måste hinna ringa facket innan någon mer kommer hem!

Klockan är 14.20.

Maria väntar nervöst på att sonen ska försvinna in i sin egen värld, i sitt eget rum, som han brukar. Alla de snurrande tankarna har för tillfället stannat. Maria tänker inget, lyssnar bara mot övervåningen. Hon känner inte speciellt mycket heller.

Efter några minuter hörs musik sakta dunka genom stängda dörrar. Maria andas ut.

Lyfter luren för att ringa till Boel på jobbet, som har något slags förtroendeuppdrag i klubben. Hejdar sig med handen på klykan. Vill jag verkligen ta det här med henne? Vi som är på samma avdelning och allt. Och hon är ju så jävla konflikträdd.

Klockan tickar, pulsen stiger. Maria rotar runt i lådor och papper, hittar kontaktuppgifter till ett arbetsplatsombud som hon inte brukar fika med.

Inget svar.

14.43. Maria skickar ett mejl i stället, och söker sedan runt lite på nätet. Blir tillfälligt lugnad. Så klart har hon rätt att ha facket med sig, hon kan kräva att samtalet skjuts upp ifall hon inte hinner få tag i någon tills måndag morgon.

Fast ska jag då gå och jobba som vanligt på måndag?

Nä, ta det senare. Nu är det ju helg!

Fredagsmys!

Maria ryser till. En sak i taget. Klockan är tre.

Framme vid sjunde och sista punkten hon tänkt ta uti med.

Och efter det, då?

Det kryper i fötterna. De vill ta det åttonde steget, ut i det okända.

Maria fattar luren igen. Svar på andra signalen. ”Johansson”.

– Hej hej, det är Maria! Var det något särskilt du ville?

Det kryper i fötterna. De vill ta det åttonde steget, ut i det okända.

– Hej Maria! säger Eva Johansson. Nja, jag ville väl höra hur det var med dig bara …

– Jo allt är bra, men jag har ganska mycket att göra just nu, vet du.

– Jaha, säger du det … Vad är det som är så mycket att göra?

– Jag kan berätta det lite senare!

– Vad konstig du låter. Är det säkert att allt är bra?

– Jodå, jag kan berätta senare, när jag känner för det! Mamma, jag skulle vilja att vi bestämmer att den närmaste tiden ringer jag upp dig när jag vill prata. Inte tvärtom. Kan vi säga så?

Luren håller andan.

– Nämen Maria, kommer det sedan. Vad har hänt egentligen?

Ett skratt väser upp ur Marias strupe.

– Som sagt, vi tar det lite senare! Hörs om ett tag. Förresten, tillägger hon, jag tycker om dig mamma. Det är inte det. Hej då.

Handen som lägger på luren darrar. Maria minns knappt något av samtalet. Bara de sista orden ekar.

Jag menar inget illa. Det är inte mitt fel, jag har inte valt vem jag skulle födas av. Det är inte hennes fel heller. Väl.

Fast hon kunde ju åtminstone ha gett mig ett annat förnamn.

 

Maria lyfter luren igen, slår koden för att få saldo på personkontot. 3 147 kronor och 70 öre.

Reser sig hastigt och går mot trappen. Hejdar sig efter tre och ett halvt steg, går tillbaka och lägger av luren.

Smyger upp. Fast Simon säkert ändå har somnat.

En halvstor väska, lite övernattningsgrejer. Ned för trappen igen.

Maria ställer fram ett paket köttfärs att tina på diskbänken, kluddrar lite på en lapp och lägger bredvid.

Sedan går hon.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
16 hours sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
21 hours sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Hanna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Hanna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Hanna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Hanna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad
21 hours sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren. Foto: Skärmdump från Turkish Aerospace Industries, Montage Arbetaren

Amalthea Frantz:
Sluta kryp för skurkstater – lämna Nato

Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.

Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA. 

Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019. 

Turkiet testar stridshelikoptrar ovanför våra huvuden

Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag

”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det. 

Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.

Lämna ”det tomma skalet” Nato

Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?

Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.

Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ascher, Lönnberg, Rosengrenska, papperslösa
Henry Ascher och Lina Lönnberg är båda aktiva inom Rosengrenska stiftelsen, som i år tilldelas Arbetarens Ottarpris. Foto: Volodya Vagner

Eldsjälar ger papperslösa vård på Rosengrenskas mottagning

I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.

Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.

Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.

Mottagning för papperslösa

Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.

Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.

På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.

– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.

Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.  

Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige

Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.

Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.

– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.

Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner

Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.

Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.

Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan

Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.

– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.

Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.

Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.

Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa. 

– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.

Uppmuntrar till egenmakt genom information

Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.

– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.

I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner

Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.

Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?

– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.  

– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.

Ny mottagning öppnar under våren

Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.

– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg arbetar för papperslösas rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och styrelsemedlem. Foto: montage Arbetaren, Konstnären till verket: Kasra Alikhan, Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen får Ottarpriset 2025

Ottarpriset tilldelas i år Rosengrenska stiftelsen för deras arbete för att papperslösa ska ha rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och har varit aktiv i 20 år. Hon berättar för Arbetaren om hur de arbetar för att papperslösa ska få tillgång till såväl blöjor som mediciner.

Rosengrenska stiftelsen i Göteborg började erbjuda vård för papperslösa 1998. På frivillig basis arbetar ett nätverk av vårdpersonal för att papperslösa ska få samma tillgång till vård som övriga invånare. 

Nu tilldelas de Ottarpriset, ett pris som Arbetaren delar ut årligen för att uppmärksamma personer eller organisationer som verkar i andan av Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Priset, som består av en summa på 10 000 kronor, instiftades 2017.

– Det är med stor glädje och stolthet, respekt och ödmjukhet som vi nåtts av beskedet att Rosengrenska stiftelsen tilldelas årets Ottarpris. I en tid när demokratiska fri- och rättigheter runt om i världen är under attack, och just nu mer än 122 miljoner människor är på flykt undan krig, konflikter och förföljelse, drabbas tyvärr som alltid kvinnor och barn ojämförligt hårdast, säger Gunnar Henning, ordförande för Rosengrenska stiftelsen. 

”Sedan 1998 har detta frivillignätverk av vårdarbetare i Göteborg ihärdigt stått upp för papperslösas rätt till vård. Likt Elise ’Ottar’ Ottesen-Jensen prövar de ständigt nya vägar för att nå de mest behövande med livsviktig vård och kunskap”, skriver Arbetaren i sin motivering.

– I dag är Ottar nog mest känd för sitt arbete med sexualupplysning, hon grundade ju RFSU. Men hon var också en aktiv antifascist som hjälpte flyktingar, bland annat genom att låta dem bo hemma hos henne. Hon gjorde skillnad i praktiken och nådde de mest utsatta, precis som Rosengrenska, säger Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. 

”Bristande kunskap tvingar fram absurda val”

Arbetaren träffar psykologen Lina Lönnberg som sitter i styrelsen för Rosengrenska och som varit aktiv i nätverket sedan 2005. Likt Gunnar Henning pekar hon på att papperslösa kvinnor är en särskilt utsatt grupp och att en stor andel av besökarna på Rosengrenska är kvinnor.

”Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta”, säger Lina Lönnberg. Foto: Volodya Vagner

Visserligen har papperslösa sedan den 1 juli 2013 rätt till viss subventionerad vård. Lina Lönnberg pekar på att bristande kunskap om papperslösas rätt till subventionerad vård och subventionerade mediciner tillsammans med den utsatthet och fattigdom som präglar ett liv i papperslöshet gör att människor ställs inför absurda val.

– En nybliven mamma kan tvingas välja mellan att ge mjölkersättning till sitt barn och att hämta ut antibiotika för lunginflammation till sig själv. En gravid kvinna kan tvingas välja mellan att avstå från att genomgå en medicinskt nödvändig sen abort och att sätta sig i skuld till personer som utnyttjar hennes utsatthet, säger Lina Lönnberg.

Lag ger papperslösa rätt till vård

Den 1 juli 2013 fick papperslösa laglig rätt till viss subventionerad vård, när det gäller vård ”som inte kan anstå”.

– Det blandas ibland ihop med akutsjukvård, men egentligen handlar det om en ganska omfattande tillgång till vård, säger Lina Lönnberg.

Regionerna, som har ansvar för sjukvården, har skyldighet att erbjuda papperslösa vård och tandvård ”som inte kan anstå”, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, samt läkemedel som förskrivs i samband med vården. Dessutom har regionerna även skyldighet att erbjuda hälsoundersökning om detta inte är ”uppenbart obehövligt”. Vad detta innebär behöver avgöras av den behandlande läkaren eller tandläkaren i varje enskilt fall, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.

Lina Lönnberg vill tillägga där att ”vård som inte kan anstå” innefattar: minst vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsinsatser.

Rosengrenskas arbete omfattar att kontakta vårdgivare som feldebiterar patienter. De ger även ersättning för läkemedelskostnader och delar ut vad de kallar barnpeng till nyblivna föräldrar.

– Vi hjälper till med barnpeng för att nyblivna föräldrar ska ha råd att köpa blöjor och mjölkersättning och samtidigt ha råd till mat och mediciner för egen del. Ingen ska behöva välja mellan blöjor och mediciner. Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta, säger Lina Lönnberg.

– Sverige har skrivit under de mänskliga rättigheterna. Det innebär att alla ska ha rätt till hälsa och samma rätt till vård, påpekar hon.

Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen som skett de senaste tio åren.

– I dag finns det fler som ifrågasätter mänskliga rättigheter, säger Lina Lönnberg.

Kamp mot angiveri

Något som präglat de senaste åren har varit diskussionen om en angiverilag, som befarades göra vårdpersonal skyldig att ange papperslösa som sökte vård. 

Rosengrenska stiftelsen har varit en av de aktörer som varit med och kämpat mot en angiverilag. De har deltagit i demonstrationer och tillsammans med representanter för 40 olika organisationer uppmanade de regeringen 2023 ”att dra tillbaka förslagen och respektera vårdens yrkesetik samt alla människors rätt till en trygg och säker hälsa- och sjukvård” i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Gunnar Henning menar att bara förslaget om angiverilag fick effekter. 

– Många trodde redan att det var lag, både papperslösa och inom vården. På så vis är syftet nästan uppnått. Det skapar oro och brist på tillit hos en grupp som ofta redan har svårt att lita på myndigheter, säger Gunnar Henning.

I november när regeringens utredare Anita Linder presenterade vad hon kommit fram till i Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, hörde vårdpersonal inte till den grupp som skulle omfattas av den så kallade informationsplikten. Förslaget i dess nuvarande form innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter om papperslösa till polisen.

I tider där mänskliga rättigheter ifrågasätts, anser Lina Lönnberg att det är viktigt att rikta strålkastaren mot verksamheter som verkar för att upprätthålla gemenskap och medmänsklighet.

– De mänskliga rättigheterna har inte bara en plats när alla håller med om dem, de kom till för att avslöja maktmissbruk och motverka att grupper ställs mot varandra. Rosengrenska är en plats där människovärdesprincipen gäller och inte bara är ord på ett papper, säger Lina Lönnberg.

Samarbetar med Västra Götalandsregionen

Under förra året inledde Västra Götalandsregionen ett samarbete med Rosengrenska stiftelsen och Röda korset, där organisationerna ska fungera som en brygga som kan se till att papperslösa får den vård de har rätt till av regionen, något som Dagens nyheter rapporterat om. Genom samarbetet ska kunskapen om papperslösas rättigheter stärkas hos vårdgivaren och dessutom anställs två sjuksköterskor, som ska säkerställa att papperslösa får den vård de har rätt till.

Gunnar Henning är positiv till att politikerna tar ansvar för att se till att de uppfyller lagen. Generellt anser han att det är viktigt att lyfta de positiva krafterna.

– Vi har utmärkta samarbeten där vi ser samma problematiska bild men också möjligheter till att förändra, säger Gunnar Henning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget
Ett trettiotal personer slöt upp för att delta i en facklig blockad mot en restaurang i Stockholm och därmed visa sitt stöd för de ukrainska kvinnor som ska ha utnyttjats på restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund och Håkan Gustafsson

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare


Med ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen ska ägaren för den populära sushirestaurangen i centrala Stockholm, enligt facket, ha utnyttjat ukrainska krigsflyktingar. Själv nekar han till alla anklagelser, men de fyra kvinnor Arbetaren pratat med vittnar om både trakasserier och utebliven övertidsersättning. Under onsdagen satte facket därför restaurangen i blockad.

Enligt fyra före detta anställda på en välbesökt sushirestaurang i Stockholm har de arbetat 12-timmarsdagar utan vare sig övertidsersättning eller intjänade drickspengar samt trakasserier från ägaren.

Det är mitt i lunchrusningen vid en tvärgata intill Hötorget mitt i centrala Stockholm. Här, på den populära sushirestaurangen, arbetade fram till alldeles nyligen Olga, Natalia, Alena och Victoria, som inte vill uppge sina efternamn, från Ukraina. De kom till Sverige vid krigsutbrottet för drygt tre år sedan och fick genom ett så kallat introduktionsjobb från Arbetsförmedlingen anställning på restaurangen. Tanken med introduktionsjobb är att genom statliga medel hjälpa nyanlända att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Jobbet blev dock en mardröm.

– Vi var hjälplösa, kände oss förnedrade och orättvist behandlade, säger Natalia i snålblåsten på väg mot sin före detta arbetsplats.

De fyra före detta kollegorna vittnar alla om trakasserier och diskriminering från arbetsköparen, en man som driver flera sushirestauranger i Stockholmsområdet, och som enligt facket Stockholms LS satt i system att utnyttja krigsflyktingar från just Ukraina. Bland annat genom 12-timmarsdagar utan lunchrast och beordrat övertidsarbete utan betalning.

Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat. Ägaren säger dock till Arbetaren att det de säger inte stämmer. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det de säger är inte rätt, mer än så vill jag inte uttala mig, säger restaurangägaren till Arbetaren och hänvisar i stället till sin advokat, som tillfälligt befinner sig på fjällresa.

Facket uppmanade dokumentera diskriminering

När de fyra kvinnorna vände sig till facket fick de uppmaningen att börja dokumentera den påstådda diskrimineringen och i en ljudinspelning hörs hur chefen förklarar att reglerna ser olika ut beroende på varifrån den anställda kommer.

– Så fort vi påpekade något fel blev han arg, säger Olga.

Efter att förhandlingarna mellan facket och restaurangägaren strandade tidigare i veckan försattes serveringen under onsdagen i blockad.

Solidariska byggare i blockaden

Ett trettiotal personer, många av dem ukrainska byggarbetare från det uppmärksammade facket Solidariska byggare, slöt upp med fanor, varselvästar och en stor banderoll framför entrén där de delade ut flygblad till förbipasserande. Många lunchgäster valde att vända i dörren sedan facket informerat om läget.

– Jag är glad att så många är med och att det förhoppningsvis innebär rättvisa för oss, säger Natalia.

Blockaden kommer enligt Stockholms LS att fortsätta fram tills dess att den obetalda övertidsersättningen samt drickspengarna har betalats ut.

Arbetsförmedlingen har stoppat sina utbetalningar till restaurangen och utreder nu missförhållandena.

Publicerad Uppdaterad