Maria Johanssons memoarer – del 3

5.

Medan arbetsförmiddagen går förbi som den brukar mal tankarna vidare. Eller kanske inte tankar, men hjärnan, ett ständigt dovt mullrande som ett jättelikt maskineri instängt i Marias normalstora lilla huvud. Strax innan lunch kommer hon på sig själv med att titta ut genom ett fönster. Som om hon letar efter schaktmaskinerna som väsnas därute. Men där finns inga.

Lunch. Lite rast. Kaffe efter maten. Inga bakelser i dag inte.

Men Adam. Lagom till sista kaffeklunken kommer han in i fikarummet igen.

Det kan ju inte vara en slump.

Det intensiva dunkandets epicentrum flyttar sig från skallen cirka åttio centimeter nedåt, på vägen hickar hjärtat till. Maria sneglar sig omkring. I soffan sitter en av timmisarna försjunken i en tidning. Maria har knappt bytt ett ord med honom, han fattar ju ändå ingen svenska.

Maria tas över av det där, som hon fram tills nu trott är något annat än hon själv.

Adam nickar ett hej med ett leende. Går mot den ännu varma och halvfulla kaffebryggaren på diskbänken.

Maria tas över av det där, som hon fram tills nu trott är något annat än hon själv. Går också mot diskbänken. Ställer sig bredvid Adam, nära, närmare än vad hon vet är normalt. Han håller i kaffekannan, ska just fylla koppen.

Hans hårfärg påminner om fuktig sand och hans hud om ljus, torr sand. Marias blick fastnar där sanden möts, de lockiga fjunen i hans nacke. Hon lutar sig ännu lite närmare. Han luktar gott.

Maria andas in för att säga det hon måste, och han rycker till när han märker hur nära hon är. En kaffedroppe hamnar på bänkskivan.

– Du, säger Maria och tittar på droppen. Ska inte vi ses efter jobbet nån gång. Jag tror jag skulle behöva det.

Sedan tittar hon på honom ur ögonvrån. Adam tittar tillbaka ur sin, i övrigt blickstilla, ett djur fångat av strålkastare. Bara kaffet i kannan böljar sakta.

– Eeh, säger Adam efter några långa sekunder. Jaa … menar du prata om jobbet? Är det nåt särskilt du tänkt på?

Lika trevlig som alltid. Maria ler.

– Nä, jobb är trist att prata om. Jag tänkte mer om vi skulle ligga med varandra.

Kannan slår hårt mot bryggarplattan när Adam plötsligt ställer tillbaka kaffet. Koppen är fortfarande tom. Han vänder sig halvt bort, flyttar sig samtidigt några centimeter, knappt märkbart.

– Aaää, nä. Oj. He he, nä men det tror jag inte … Jag har ju flickvän och så!

Han möter inte hennes blick, men öronen är röda. Maria skrattar lågt. Hon känner att hennes eget ansikte hettar, men struntar i ifall hon rodnar. Bortifrån soffhörnet prasslar en tidning sakta.

– Jag är gift sedan tolv år, säger hon lugnt.

– Mhm, säger Adam.

Han ger henne en kort blick där något inte helt ogillande skymtar, men vänder sedan snabbt de gröna ögonen mot diskstället och börjar plocka meningslöst.

– Ja, så du vet, säger Maria i lätt ton. Bara att säga till!

Hon anar att tidningsprasslet avstannat borta i soffan. Vem bryr sig? Maria ställer sin tomma kopp i diskmaskinen, ler och nickar hej då åt Adam.

 

*

 

Att känna sig som i en dröm, eller som berusad, är oftast en känsla som slår till i efterhand. Ett minne som plötsligt ter sig overkligt. Hur kunde jag säga så där? Jag var inte mig själv!

Så tror ni kanske att jag kände efter första förslaget till Adam? Fan heller.

Jag vaknade inte upp efteråt – jag hade redan vaknat. Fast till en dröm. Fram tills nu har jag inte tänkt tillbaka så mycket alls sedan de där första dagarna i november i fjol, jag har bara levt drömmen. Flutit och rusat och krälat och vilat i tillståndet i drygt två månader.

Delar av tiden har jag förvisso varit just berusad. Men inte hela tiden. Just nu är jag nyktrare än någonsin.

Ni kan hitta på kemiska förklaringar, eller psykiska, fysiska, vad ni vill kalla dem.

Maria Johansson skiter högaktningsfullt i era förklaringar. Hon vet vad känslan är. Den är frihet som tickar framåt.

*

När jag gick hem i kvällningen, samma dag som de oanständiga förslagen i fikarummet, var mina steg lätta. Jag svävade över löven och sörjan utan att ens tänka på det. Den sötsyrliga smörsmaken var borta ur munnen, bara segerns rena sötma satt kvar. Fast jag inte själv visste vad jag vunnit än.

Vet jag det i dag?

Ställ inga jävla frågor. Ni får väl läsa och se.

Alla tjejer i klassen hade minst trehundra, minst, hon hade kollat.

Just som jag höll på att avsluta disken efter kvällsmaten kom Emma och tjatade om månadspengen igen. Alla tjejer i klassen hade minst trehundra, minst, hon hade kollat.

Jag vände mig om och tittade på hennes lilla ansikte. Ögonen glödde som förut och de läppglansrosa läpparna var krökta nedåt. Beredd att spotta eld och etter.

Jag kände mig märkligt kall. Försökte titta på henne genom ett varmare filter, se henne som den pratglada fyraåringen, eller som den lilla bäbis som en gång andats tryggt vid mitt bröst. Men hon fanns inte. Arga pubertets-Emma fanns inte heller. Bara SCB-Emma. En dotter som jag avlat ovetande, precis som mina föräldrar avlat mig, bara för att hon skulle skrivas in i statistiken. Hur många led gick denna förbannelse? Hur många generationer var jag en länk i?

– Vad fan glor du på? fräste Emma. Kan du svara, det är så pinsamt, alla andra får mer pengar och de frågar mig vad jag får!

– Jag vet vad alla andra får, svarade jag kallt.

Jag slog på datorn. Emma skrek inte på mig, men väste otåligt i bakgrunden (jag tror att hon höll sig lite tystare än vanligt för att Mikael satt och tittade på teve i rummet bredvid.) Men jag lät mig inte provoceras.

Jag klickade upp pdf:en. Emma försökte titta över min axel.

– Vänta! fräste jag tillbaka.

Scrollade ned till avsnittet om månadspeng och satte fingret på skärmen.

– 205 kronor är genomsnittet för en tolvårig tjej, sa jag lugnt. Du kan få fem kronor mer om du vill.

Emma blev tyst. I flera sekunder faktiskt. Jag insåg att hennes stirrande ögon var fästa på skärmen, hon verkade läsa hela det lilla stycket om tolvåriga Emma.

Det hade inte varit min plan, och reflexmässigt stängde jag snabbt ned sidan, och sa att resten kunde hon strunta i, det var månadspengen det gällde. Efter ytterligare tre moltysta sekunder började hon gorma och tjuta och sprang ut ur rummet. Skrek till och med att jag kränkte henne. Vad bra, bered dig på att bli vuxen! ropade jag efter henne. Ja, jag vet inte var den repliken kom ifrån, och det var ju lite elakt sagt. Men sant.

Det vana ljudet av dörren till Emmas rum som smälldes igen långt borta. Jag kände mig inte upprörd själv längre, mest tom. Inte på något direkt sorgligt sätt, det kändes rätt skönt – tomt och lugnt. Ungefär som vårt lilla radhus var, nu när Emma lämnat scenen. Simon var borta och tränade. Min käre make satt framför teven. Jag satte mig vid köksbordet.

Jag sa precis som det var, att Emma bråkade om månadspengen igen, och att det nog skulle vara så här i några år.

Fast just då tittade den käre maken faktiskt ut ur vardagsrummet och undrade vad som stod på. Jag sa precis som det var, att Emma bråkade om månadspengen igen, och att det nog skulle vara så här i några år. Tills den värsta puberteten lagt sig. Mikael blev tyst och drog in huvudet igen.

Ja, tyst var det oftast. Samvaro framför teven, där andra pratade åt oss. Efter ett par minuter gick jag lugnt in och satte mig i fåtöljen bredvid Mikael, som jag brukade göra. Men jag tog inte in något av det som flimrade på rutan. Där i min tystnad gjorde jag något jag inte brukade göra:

Jag tänkte.

Vad vill jag göra? tänkte jag.

Eller, jag gjorde mer än tänkte. Idéerna rusade på i obrytbara kedjor helt utan att jag behövde tänka fram dem själv. Små explosioner på en lång stubin, varje explosion en knut som löstes upp.

Jag vill.

Jag vill knulla Adam, jag vill vara uppe hela natten, jag vill inte jobba, jag vill att SCB ska ta bort den där jävla pdf:en om mig, jag vill testa häftiga hallucinogener fast utan några biverkningar, jag vill klippa håret, jag vill skilja mig, jag vill pissa i vattenflaskan som Ewa alltid går omkring med, jag vill resa utomlands, jag vill att andra ska se upp till mig.

Jag vill göra allt jag aldrig gjort.

*


Under torsdagen såg
jag inte till Adam alls. Jag jobbade på otåligt, men det handlade inte bara om honom, det var en feber i hela kroppen. Vad skulle jag göra? Och hur? I fikarummet försökte jag påbörja ett samtal om hur mycket i livet som egentligen är förutbestämt, men alla bara tystnade.

I stället, i bakgrunden, pratade en radio. Den sa att den vanligaste maten i svenska hem är spaghetti med köttfärssås.

 

På kvällen sms:ade lillebror Johan. Ville kolla läget bara. Vi hörs inte så ofta. Kanske blir det var artonde dag i genomsnitt. Eller nej, blev, förut.

Just då kände jag inte för att svara, så jag svarade inte.

Skälmskt vek han undan med blicken. Jag log snabbt tillbaka.

Under fredagen såg jag Adam, helt kort, på lunchrasten. Skälmskt vek han undan med blicken. Jag log snabbt tillbaka. Sa inget mer, för det var så mycket annat folk där då.

Sedan blev det helg. Det kändes inte alls vilsamt att komma hem, även om Emma varit ganska spak och tyst sedan jag satt punkt för månadspengsdiskussionen.

Jag kände bara inte för att vara hemma. Inte ville jag vara på jobbet heller. Men jag visste inte hur jag skulle slippa någotdera.

Så småningom fixade försynen allt det där. Eller om det var mörkare krafter.

 

*

 

Söndag. Fars dag har det hunnit bli. Maria har lite grann förträngt det, inte förberett riktigt som hon brukar.

Emma kom under gårdagen på att de borde göra något, faktiskt var det hon som påminde om det. Annars bryr sig inte barnen så mycket längre. Inte som när de var små. Men Emma släpade ändå med sig Simon och köpte en hastigt påkommen present. Maria gav dem en hundralapp var. Det hade blivit några gourmetkryddor i löjligt små burkar och en ny deckare.

Förutom pengarna bidrar Maria med frukost på sängen. Emma sitter nu vid köksbordet och slänger otåligt i sig sin egen. Maria dricker kaffe vid diskbänken. Hon har fått någon slags motvilja mot att möta dotterns blick.

På bordet framför Emma ligger paketen prydligt inslagna. Det är hjärtan på dem.

Simon sover, vill inte gå upp extra tidigt en söndag. När Emma frågar om storebror för tredje gången fräser mamma Gå och väck honom du då! Emmas blick är trotsig, fast kanske sårad också. Hon piper iväg.

 

Köket är stilla. Bara kaffebryggaren fräser sakta. Men från övervåningen hör Maria de översta tonerna av Emmas gälla röst.

Plötsligt ser Maria Adam framför sig. Nej, bort, inte nu.

Men han står kvar, ler tvetydigt. Undrar hur gammal han är, tänker Maria. Kan han vara tio år yngre än jag? Eller mer?

Hon ruskar på huvudet, slår upp tidningen i stället, måste tänka på annat. Stor artikel i söndagsdelen om Fars dag, så klart. Enligt Svensk Handels undersökning kostar fars presenter 280 kronor i genomsnitt, och oftast får han mat, drycker eller böcker. Maria ryser till. Ja ja, 200 kronor räcker mer än väl.

Maria kniper ihop om tanken, som vill bli bitska ord.

Buller i trätrappan, Emma studsar ned, Simon kommer nedramlande efter henne med några sekunders fördröjning.

Emmas röst är för tillfället glad, Kom nu mamma! Men den måste ha väckt Mikael för länge sedan. Maria kniper ihop om tanken, som vill bli bitska ord.

Upp för trappan igen i en liten procession. Kaffe, smörgåsar, en kondisbit, två paket. Mikael har pyjamas på sig men ser inte speciellt yrvaken ut. Grattis pappa. Nämen å.

Emma pladdrar. Simon ler lite förläget. Mikael ler kärleksfullt mot sin fru. Hon ler tillbaka, men för snabbt kaffekoppen till munnen, som för att dölja något.

Mikael är två år äldre än Maria.

Han kommer leva tills han blir 81, enligt SCB:s prognos.

Hur många år har han kvar?

Maria börjar räkna i huvudet. Det är inte helt lätt. Hennes tankar vandrar långt från sovrummet och mannen där i sängen.

Trettiosju år, blir det till slut.

Herregud. Nästan lika mycket som mitt liv hittills. Vill jag leva om hela mitt liv med den där?

– Pappa, låtsasviskar Emma från sängkanten, visst var det fina burkar? Jag och Simon la till åttio kronor själva för vi ville ha råd att köpa alla tre!

Maria spiller lite kaffe på det nytvättade lakanet.

 

*

 

– Hörde du av dig till brorsan?

– Mm.

– Så, blir det något?

– Va?

– Ja, det han skulle fråga om.

– Vadå?

– Hallå, Maria, vad är det med dig? Johan ringde ju hem hit i fredags eftermiddag, han undrade om ni skulle fika hos Eva och Lasse i dag för att det är Fars dag.

– Vadå, han sa det till dig?

– Ja, han hade ju inte lyckats få tag i dig på mobilen! Kom igen, jag sa allt det här i fredags kväll.

– Jaså. Ja, nu vet du hur det är.

– Va?

 

*

 

Söndag den åttonde november klockan 22.12 skickade Maria Johansson följande sms till kollegan Adam Egréus: ”Hej, tänker på dig… Vad sägs om att göra slag i saken, jag kan betala 1000 kr för en timme? 🙂 kram Maria”

Trevligt formulerat, rättframt men ändå respektfullt, tycker jag fortfarande. Friskt vågat, hälften vunnet, tänkte jag då.

Och när den lilla manicken bekräftade sms sänt och levererat fylldes jag av en ny märklig tillfredsställelse. En jag inte hade förutsett.

DET hade ni inte väntat er, va? Kvinnor som betalar svenska män för sex, DET är ta mig fan inte det vanligaste.

Jag somnade faktiskt uppfylld av den belåtna tanken, inte alls av tankar om Adam.

Ja vad fan tror han jag menar, tänkte jag nästan irriterat.

Den följande måndagen verkade Adam inte jobba, jag såg honom inte. Men på tisdagen kom ett svar: ”Du menar att betala för sex alltså? Tål att tänka på 😉 kram!”

Ja vad fan tror han jag menar, tänkte jag nästan irriterat, men svarade vänligt bekräftande. Jag hade honom uppenbarligen på kroken oavsett.

En mängd andra tankar konkurrerade med dem om Adam. Viljan att vara vad folk kallar ”otrogen” hade gått över i en vilja att inte alls vara det, utan i stället lämna Mikael helt och hållet och göra vad fan jag ville. Inte bara i fråga om sex.

När jag tittade på min man kände jag en stor trötthet och tomhet. Vad skulle han svara om jag delgav honom något av allt det som snurrat i min hjärna de senaste dagarna? Antagligen ”Vad pratar du om? Konstig du är” och sedan blicken tillbaka till teverutan.

 

Hur som helst, jag jobbade jag på som vanligt. Eller kanske inte riktigt som vanligt. Men jag gjorde mina timmar, även om de är otydliga i minnet, för jag fick betalt för dem senare.

Jag har inte svårt att minnas arbetsveckan för att den var som vanligt – trist, enahanda – utan för att det viktiga inte pågick där, det pågick i mitt huvud. Jag tänkte nog mer än jag någonsin gjort.

Tänkte på allt jag ville och skulle göra och hur jag skulle komma dit. Ärligt talat tänkte jag ganska mycket på hur jag skulle slippa jobba men ändå överleva.

Kanske sipprade detta ut till mina medmänniskor fast jag inte trodde det. Både kollegor och chefer och patienter tittade märkligt på mig när jag svarade på tilltal. Jag svarade väl fel saker.

Hemma surfade jag runt på nätet så mycket jag kunde. Insåg hur otroligt mycket som fanns där.

Nej, jag var inte ovetande innan, självklart visste jag att där fanns skvaller och blondinbloggerskor och porr och bombrecept. Men jag hade inte sökt mig till dem. Inte direkt i alla fall. Följt några skvallerlänkar från Aftonbladet, deltagit i någon undersökning på Facebook, övervakat lite vad Emma sysslade med där i cyberrymden. Någon gång sett ett hemmagjort sexklipp med Mikael (och inte direkt uppskattat det).

Men nu sökte jag på genomsnittliga saker. Det är inte klokt hur allt kan förvandlas till siffror.

Och skyll inte på mig. Jag skrev ”genomsnitt” i sökfältet och det första förslaget som kom upp var ”genomsnitt samlag”. Kunde inte låta bli att klicka på det. Genomsnittligt antal samlagspartners för kvinnor var 4,6 stycken. Ja, jag hade ju två pojkvänner innan Mikael, och en tillfällig ungdomssynd, och en som kanske inte räknas riktigt. Och så Adam på gång. Genomsnittlig tid 7,3 minuter, eller möjligen upp till 13. Vaginalt med make/maka. Jo. Undra på att man längtade efter något annat.

 

Nästa sökning bara blev ”genomsnitt fitta”, mest av pur ilska. Hamnade på en blogg. En svensk tonårstjejs blogg fylld av nakenbilder, samlagsbilder, vansinnigheter. Och information som att genomsnittsfittan är drygt tio centimeter djup, men i oupphetsat tillstånd.

Ungefär där kom jag på att jag inte var säker på hur man raderar besökta hemsidor. Samtidigt gick det i dörren och jag bara panik-stängde-av datorn.

Detta äckliga underbara förbannade internet.

Dagen därpå hade tankarna rört sig lite vidare. Detta äckliga underbara förbannade internet. Vad mina barn såg. Vad jag kunde få se. Detta totala utfläkande av allt.

Varför hade jag sökt på ”genomsnitt”, och valt den populäraste sökningen? Varför inte det ovanligaste, mest osökta? Maria Johansson förnekade sig inte, inte ens när hon försökte vidga sina vyer.

Fy fan.

 

Just som jag högg gaffeln i min lunchfisk torsdag den tolfte november slog mig tanken: Jamen gå åt andra hållet då. Att grotta ned sig i mänsklighetens förfall på internet är nog ganska ordinärt, det med. Gör något annat. Något intellektuellt. Det kan ju knappast sägas höra till vanligheterna i dag!

Min första association till ”intellektuellt” var universitet. Ha ha, var nog ingen chans att jag skulle komma in på ett sådant. Nästa anhalt? Bibliotek.

Varför inte. Där skulle jag inte känna mig totalt vilsen, även om det var ett bra tag sedan jag besökte ett, kanske inte sedan Emma var mindre. Ett hus dök upp för min inre syn. Det där stora på Medborgarplatsen.

Jag jobbade fram till trerasten, sedan gick jag. Så här i efterhand kan jag inte svära på om jag trodde att det var en av de onsdagar då jag ibland slutade tidigare, eller om jag bara sket i det, eller något slags mellanting.

Hur som helst spelar det ingen roll nu.

 

*

 

Solen slickar hustaken. Dörren sluter sig bakom Maria Johansson, sluter sig om ljuset, den relativa värmen därinne, om de sjuka och svaga och rädda. Ingen verkar lägga märke till att hon lämnar arbetsplatsen, här finns så många korridorer och utgångar och hissar och våningar.

Hon hoppar automatiskt på en buss. Inser efter två stationer att hon lika gärna kunde ha gått. Men nu sitter hon ju här.

Vad är det jag ska leta efter egentligen? Något utmanande, en bok som bryter ramarna. Fast hur frågar man efter en sådan, när man inte vet riktigt vad man letar efter?

Och vadå. Konstnärliga skumma böcker är kanske jätteinne på Söder.

Tänk utanför ramarna själv för fan!

Ute är det nästan mörkt, och Marias sinne börjar också förmörkas.

Hon byter till tunnelbana vid Skanstull.

Vad ska jag fråga efter?

Ute är det nästan mörkt, och Marias sinne börjar också förmörkas. Ska det vara så svårt att bete sig på ett annat sätt än det folk förväntar sig.

Men till målet ska hon. Inte låta sig avskräckas.

Hon går av en station senare. Sneddar grubblande över Medborgarplatsen, platsen som inte ger torgskräck utan snarare klaustrofobi. Hindras ett ögonblick av de lömska svarta kedjorna som i perfekt snubbelhöjd försöker få folk att inte snedda som de vill, utan följa snitslade banor. Märker knappt att hon snavar till, men svär högt. En Situation Stockholm-försäljare tittar långt efter henne.

 

Bibliotekets bjärt färgade dörrar öppnar sig ytterst motvilligt. Därinne ser det inte alls ut som något Maria minns.

En antydan av kallsvettsvåg. Snabbt, för att kylan inte ska hinna nå fötterna, går hon fram till en disk med skylten Information.

– Jo, jag har en fråga …

Samtidigt som hon säger det, vet Maria med ens precis vad hon ska fråga efter. Löjligt enkelt!

– Jaha, svarar damen bakom disken, vad gäller det?

– Jag undrar om en bok-

– Aha, det gäller böcker? Då får du gå en trappa upp!

Maria kommer av sig. Gäller böcker, ja visst fan gäller det böcker, vad annars frågar man om på bibliotek? Inte undra på att de för en alltmer tynande tillvaro.

Hon sväljer något, säger inte tack. Travar upp. Letar lite vilset efter en annan informationsdisk – där någon förhoppningsvis vet något om böcker – och ser efter ett tag att det finns grupper av mindre diskar inne till höger.

– Hej, jo jag har en fråga…

– Ja, jag ska försöka hjälpa till!

En man i hennes egen ålder ler vänligt. Glasögon, lång men vältrimmad skäggstubb.

– Jo, jag skulle vilja låna den bok som är ovanligast att låna?

Förbryllat bakom plastbågarna.

– Den … ovanligaste? Alltså den minst utlånade?

– Ja, precis!

Det blir tyst några sekunder.

– Oj, det var en ovanlig fråga … Vi har ju topplistor över de mest utlånade och så. Men tvärtom har jag aldrig hört talas om!

Bibliotekarieögonen verkar söka hjälp runt om sig, flackar bort.

– Vi för ingen sådan statistik. Bara över de mest utlånade! fortsätter han.

Ett litet leende finns kvar men hans ögon är någon annanstans.

– Men det måste väl gå att ta fram, säger Maria.

Något har börjat dunka bakom hennes egna ögon. Hon fixerar dem på mannen framför sig, vill tvinga fram hans igen, som gömmer sig någonstans vid skalmfästena.

– Kan ni inte bara se i registret vilken bok det var längst tid sedan någon lånade?

En yngre kvinna blandar sig i. Hon talar mycket lågt, kanske är det ett subtilt sätt att få andra att tala lägre.

– Det låter ju som det här konstprojektet för ett par år sen, mumlar hon vänd till skäggbibliotekarien, inte till Maria. Du vet som Emelies svåger var inblandad i. Flummigt var det!

– Aah, spännande! säger skägget och håller inte direkt sin egen röst bibliotekslåg. Ja vad ska du med det till?

Ögonen och leendet är tillbaka på Maria, men hon börjar känna sig inte bara frustrerad utan också förvirrad.

– Jag vill bara låna …

– Känner du Emelie? säger kvinnan plötsligt och spänner ögonen i Maria.

Samma sorts plastbågar som kollegan, men mycket hårdare därbakom.

– Va? Nej! Jag vill bara låna en bok, upprepar Maria hjälplöst.

Försöker att inte bli arg här bland alla tysta läsande människor.

Ytterligare en kvinna dras in, nu en äldre. Hon bara tittar på Maria – stålbågar har hon – men mumlar med den yngre.

Skägget fortsätter le hjälpsamt, tittar än på Maria, än på kollegorna. De ser skeptiska ut.

– Jag ska gå och kolla lite! säger skägget till slut, och försvinner.

Maria står kvar vid disken. Vet att alla tittar på henne. Ja vad fan titta då!

Hon låtsas betrakta en broschyr. Minuterna släpar sig fram.

– De allra ovanligaste slängs ju till slut, säger en vänlig röst oväntat nära.

Maria tittar upp. Stålbågarna igen, men nu ler hon faktiskt. Maria nickar tillbaka.

Ja, tänker hon. Så är det. De ovanligaste, de slängs.

Fan vad svårt det ska vara.

En liten evighet senare är mannen med skäggstubb och glasögon tillbaka.

– Ja, då ska vi se, säger han med ett nytt leende. Förresten, varför vill du veta det här? Är det nåt slags konstprojekt?

– Nä, svarar Maria igen. Jag vill bara … läsa den.

Fan vad svårt det ska vara.

– Mm, säger mannen och glider in bakom disken igen. Vi måste kolla upp det här lite mer. Vill du alltså ha titeln på den bok som det var längst sedan vi lånade ut? Inte den som sammantaget varit utlånad minst antal gånger någonsin?

Och inte blir det lättare.

– Eh, säger Maria. Alltså, den ovanligaste, som nästan ingen läst …

– Du kan ju också få en lista på dem som aldrig lånats ut, fortsätter det hjälpsamma skägget.

Va, sa inte den andra att sådana slängdes? Men lättad över lösningen utbrister Maria:

– Ja! Det blir jättebra!

Skägget ler, verkar lättad han med.

– Ja men då vet vi. Kan jag få ditt namn och telefonnummer?

En ny kallsvettsvåg. Namn, ha, det kan de ju få ta! Men nummer. Vad ska de med det till, registrera henne för något? Kan hon inte bara vänta här?

– Eller en e-postadress kanske? fortsätter det hjälpsamme mannen.

Maria vill med ens bara därifrån.

– Okej. Okej, mariajohansson, i ett ord, hotmail punkt com.

Mannen börjar skriva några bokstäver, sedan hejdar han sig och tittar upp.

– Är du säker, bara namnet så där i adressen, inga siffror eller så? Jag menar, det är ju så vanligt, namnet.

– Jo, Maria satans Johansson!

Bibliotekarien får ett nytt uttryck i ögonen.

– Ursäkta?

– Jag kan skriva ner det! svarar Maria och avfyrar ett leende.

Bibliotekariens blick bakom bågarna är mer förbryllad än någonsin, men han skjuter papper och penna över disken. Maria fattar pennan, böjer sig över disken så gott hon kan, knycker undan axelremsväskan, skriver.

Då ringer det. Skrällande gammal-telefon-signal i Marias kappficka. Det ekar. Alla tre bibliotekarierna tittar på henne. Stålbågarna gör en knappt märkbar huvudrörelse mot en stor plastskylt med en ilsket överkryssad mobiltelefon.

Just därför sliter Maria upp sin. Okänt nummer.

– Hallå?

Även det verkar eka i bibliotekssalen. Alla dessa blickar, de kittlas och kryper.

Men blickar känns inte lika obehagliga som förr. Inte alls. Kittlingen är ganska skön. Fast armhålorna blir ändå våta, noterar hon.

Inser sedan att hon helt missat vad människan i andra änden sagt.

– Hallå?

– Sssch! väser den unga kvinnliga bibliotekarien.

Maria vänder sig bort, tar några steg från salens centrum, upprepar sitt hallå.

– Ja hallå, är det Maria Johansson?

– Jadå! Vem är du?

– Som sagt är det Marianne Lövfeldt, säger den knastertorra rösten. Jag skulle just kalla in dig till ett samtal, men då visade det sig att du avvikit från arbetsplatsen.

Chefens chef. Aj då.

– Oj, vadå för samtal?

– Det vill jag ta på plats. Och varför är du inte på jobbet?

– Jag behövde gå på biblioteket, säger Maria och kan inte låta bli att fnissa till.

Tystnaden knastrar torr den med.

– Förstår du allvaret i detta? kommer det till slut ur luren.

– I vad?

– Jag tror nog du vet vad det handlar om.

– Att jag behövde gå tidigare i dag?

Marias röst har höjts. Ett skägg gestikulerar i hennes ögonvrå. Hon lyfter sakta ett långfinger åt honom. Placerar det sedan i vänstra örat, trots att det är knäpptyst runt omkring.

– Nej, inte främst det, svarar den torra rösten efter en paus.

– Men vad?

Den inte helt obehagliga ilningen Maria kände när hon svarade har varit nere i magen och vänt, nu stiger den mot huvudet.

– Maria, jag vill ta det här mellan fyra ögon.

Inget syns längre i Marias ögonvrår. Synfältet har svartnat och hennes röst är en annans.

– NEJ, säger Maria bestämt, jag kräver att få veta vad det handlar om, innan jag kommer till nåt jävla möte!

– Okej Maria, säger Marianne Lövfeldt och det kommer äntligen lite liv i hennes röst. Du är anmäld för sexuella trakasserier. Du behöver inte infinna dig till arbete i morgon, men jag förväntar mig att du kommer till mitt kontor måndag klockan tio.

Klick.

Maria stirrar på telefonen. Låter den glida ur den våta handflatan ned i kappfickan igen.

Vad kan väl vara tystare än ett bibliotek efter ett vrål. Maria stirrar på telefonen. Låter den glida ur den våta handflatan ned i kappfickan igen. Tar några vingliga steg tillbaka till informationsdisken.

– Varsågod, säger hon med ett litet leende och räcker över lappen med [email protected].

Den ser lite skrynklig och fuktig ut, men läsbar. Glasögonen bakom disken bara stirrar.

Maria vänder sig långsamt och kontrollerat, lämnar salen, tvingar sig att inte titta bakåt, skrider nedför trappan på skakande knän.

Världen är mörk och vinden iskall, men uppiggande.

Nu kommer jag få tid att läsa böcker.

 

6.

MARIA JOHANSSONS ATT-GÖRA-LISTA,

fredag den 13 november

  1. Låtsas förbereda mig för att gå till jobbet
  2. Skapa e-posten [email protected]
  3. Surfa på konstiga saker
  4. Fundera på när och hur jag ska lämna Mikael
  5. Leta lägenhet
  6. Lösa jobbproblemet
  7. Ringa mamma

Nej, så skrev jag inte.

Men kunde ha gjort. Mentalt gjorde jag det nästan, dessa var de saker som snurrade i skallen på mig och krävde åtgärder. Mycket att ta itu med, jajamensan. Jag grep mig an uppgifterna med rätt så gott mod. Att det var fredag den trettonde gjorde bara modet godare – den dag då så många faktiskt undviker att göra viktiga saker eller påbörja nya projekt. Att då göra tvärtom måste betyda tur. Eller något.

 

Punkt ett var snabbt avklarad. Ingen verkade lägga märke till något särskilt. Jag hade hållit masken för Mikael duktigt under kvällen innan.

Punkt två gick också undan. Mejladressen var inte tagen, som tur var, fast vem skulle ha velat ha den. Jag undrade om biblioteksskägget faktiskt skulle mejla mig. Men kände på mig att det nya kontot nog kunde bli användbart framöver, oavsett.

Den tredje punkten var väl inte lika viktig, men jag visste att jag ändå inte skulle kunna hålla mig ifrån det: att leta efter Vanligt och Ovanligt. Ovanliga efternamn. Ovanligaste ögonfärgen (tänk, gröna, som Adams). Ovanligaste hundrasen. När jag skrev in ”ovanligaste människan” sa sökmotorn dock nej, du vill söka på ”vanligaste människan”. Jag sa nej, OVANLIGASTE. Men se då var det fattigt med relevanta resultat på det enorma nätet.

Slutade när jag blev hungrig. Mikrade en matlåda jag egentligen frusit in till jobblunch åt Mikael.

Nu var det dags att blicka framåt.

Han ja. Medan jag åt gick hjärnan igång. Hittills hade jag denna hemmafredag mest gjort sådant som jag redan dagen innan tänkt att jag borde. Nu var det dags att blicka framåt.

Beslutet att lämna Mikael var moget och klart. Alldeles oavsett Adam. Jävla Adam med de gröna falska ögonen. Fast nej, han kanske var ett offer i det här. Jag hade nog sett vad de ögonen ville, bortom flickvän och konventioner. Kunde det vara Ewa som på något sätt fått veta och rapporterat? Skulle inte förvåna mig. Kontrollerande falska Ewa, säkert var hon en missunnsam jävel.

Eva ja, det fanns ju två sådana i mitt liv. Mamma. Hon hade ringt och sökt mig hemma i går innan jag kom hem. Jag hade inte ringt tillbaka. Måste kontakta henne innan hon började tokringa till mobilen också.

Ja, denna fredag den trettonde var en dag för viktiga beslut, så även angående lilla mamma. Jag hade tagit hennes (oftast helt meningslösa) samtal kanske två, tre gånger i veckan. Det tyckte jag var normalt.

Men hon ville prata oftare än så, helst varje dag. Jag hade förstått att detta problem var vanligt.

Mitt beslut hade alls inte enbart att göra med min nyvunna avsmak för allt vanligt. Mitt beslut grundade sig på enkel logik. Varför ska jag prata med en människa som nästan aldrig säger något relevant? Det fanns mer behov när mina egna barn var små. Men nu. Jag är snart 43. Vad är det hon vill kontrollera?

Usch, vilket samtal det skulle bli.

 

Jag märkte att jag hade hackat sönder de sista resterna i matlådan till oigenkännlighet. Sköt den ifrån mig, ruskade på huvudet. Ja, samtalet måste ringas, och så klart måste jag ringa till facket också, så snabbt jag orkade. Helst få någon med mig redan måndag morgon. Det jag gjort var knappast trakasserier! Dessutom inte på arbetstid. Bara på rast och kvällar.

Men okej, först Mikael. Jag masserade tinningarna, som för att styra om maskineriet som rusade på därinne.

Berätta så fort han kom hem från jobbet? Eller vänta till söndagen kanske, hinna förbereda mig lite?

Jag måste härifrån. Men man måste ju ha någonstans att ta vägen. Inte till mamma, nej tack.

Kanske bara sticka utan förvarning, lämna en lapp på köksbordet, så fort jag fått tag i något tillfälligt boende? Eller välja ”det värsta sättet av alla”. Det var att göra slut via sms, hade jag läst på nätet någonstans. Fast egentligen, vadå värsta, verkade ju vara ganska vanligt bland omogna människor i alla åldrar, knappast det värsta sättet.

Nej, ett drygt sjuttonårigt förhållande krävde något mer storstilat.

Min blick föll på den oöppnade dagstidningen på köksbordet.

 

Min nästa internetsökning blev: ”annons om skilsmässa”

Sökmotorn: Inga resultat hittades för ”annons om skilsmässa”

Jag: Okej!

 

Mejl från [email protected] till ansvarig för familjeannonser i Dagens Nyheter:

Hej! Jag undrar om det är möjligt att beställa en annons om skilsmässa. Har ni tagit in sådana förut?
Undrar i så fall om pris, med eller utan bild, osv.
hälsningar Maria Johansson

 

Tillfredsställelse efter att jag klickat på sänd. Ett första steg taget, ett avgörande.

Dags för nästa.

Jag måste härifrån!

Jag hade aldrig fattat vad folk menar när de påstår att vissa ställen ”kväver dem”. En fånig dödsliknelse, av och för människor som egentligen är missnöjda med något annat. Det är väl för fan bara att andas så länge det finns luft.

Men plötsligt förstod jag känslan. Avbetalningshuset utsöndrade ett damm som kröp ned i lungorna på mig. Maten ville sätta sig på tvären i halsen, tvätten ville begrava mig, barnen ville få mig att skrika tills jag tappade andan. Till och med den där jävla randiga kudden i kökssoffan bara väntade på att kasta sig över mig, kväva mig.

Jag reste mig och stirrade ut genom fönstret. Den grå uteplatsen, bortom den töcken.

Jag måste härifrån. Det behöver inte vara för gott. Kanske ändrar jag mig framöver, kanske saknar jag ungarna redan första kvällen. Men just nu måste jag härifrån, få tänka och andas fritt.

På internet gav sökningen ”lägenhet uthyres stockholm” ungefär 1 130 000 resultat (på 0,23 sekunder). Men därefter gick det långsammare.

 

*

 

Drygt en och en halv timme senare har Maria lyckats skicka sju mejl och ringa två samtal. Ett mejl har studsat tillbaka, två annonsörer har svarat ”den är redan uthyrd”, en flåsande man har frågat henne hur gammal hon är och hur ofta hon brukar duscha.

Solen står redan lågt. En impuls får Maria att vandra ut i vardagsrummet, till barskåpet och ta en klunk Baileys direkt ur flaskan. Bara för att. En styrketår innan nästa snuskgubbe.

Gud, hur blev klockan så mycket. Men hon måste ringa den där som ville hyra ut i Fredhäll.

Just när hon tänker svära och lägga på svarar det.

Tillbaka in i köket, lyfter luren. Många signaler går. Just när hon tänker svära och lägga på svarar det.

– Hej, får Maria fram när hon svalt de fula orden, jo jag heter Maria och undrar om lägenheten …

– Ja jag förstår det! säger en svåridentifierad men bitsk röst i andra änden. Men först vill jag fråga hur gammal du är och vad du har för inkomst?

Vad fan. Fast bättre det än att fråga hur jag duschar, tänker Maria och hoppas att hon svarar rätt:

– Jag är fyrtiotvå, och jag har fast heltidsanställning …

– Jaså, säger rösten med lite mindre bit i. Ja det låter ju bra. Det har ringt så mycket ungdomar som inte förstår att jag måste ta den här hyran, det är ju nybygge. Och jag vill inte ha några fyllfester här. Jag har haft studenter förr som inneboende och jag är så trött på dem!

– Inneboende? upprepar Maria som inte riktigt vet vad hon annars ska säga.

– Ja fast nu är det ju uthyrning. Men var bor du nu då?

Maria har inte alls tänkt sig att bli förhörd så här. En plötslig ingivelse får henne att fortsätta tala sanning.

– Jag är delägare i en villa utanför stan, men jag ska skiljas från min man och behöver någonstans att ta vägen, så fort som möjligt helst.

Helt ny ton i rösten i luren.

– Jaha, ja jag förstår. Ja det är ju fler som anmält intresse, jag får se hur det blir! Men ge mig ditt telefonnummer och så, så hör jag av mig om det blir aktuellt.

 

De undergödda krukväxterna kastar långa skuggor på parketten. Maria tar en klunk Baileys till.

Nu jäklar. Nu går saker åt rätt håll för Maria Johansson.

Hon sätter sig vid datorn igen för att skicka iväg ett sista lägenhetsmejl, det gäller att hålla alla möjligheter öppna.

Då rasslar det i dörren.

Maria flyger upp, sticker ut huvudet i hallen. Det är Simon, han är i färd med att hänga av sig jackan. Mössan och de läckande hörlurarna sitter fortfarande på.

– Hej, säger Maria och tänker febrilt.

Ingen reaktion.

– Varför kommer du hem nu? säger hon högre och tar ett kliv framåt.

Simon hoppar högt och snor runt.

– Va är DU hemma!

– Ja, så klart. Men varför kommer du redan?

Anfall är bästa försvar.

Sonens ansiktsfärg skiftar från chockvit till skamröd.

– Jag har ont i huvudet …

Maria svarar inte med en gång, snörper bara på munnen och tittar i tur och ordning på hörlurarna som brusar kring Simons hals, Colaburken i hans hand och den halvöppna skolväskan på golvet. Hennes bultande hjärta saktar in något.

– Jaha. Ja jag är hemma i eftermiddag, håller på med lite viktiga grejer. Du får väl lägga dig och vila då. Känns det som du har feber?

Ingen hon slutfört meningen har hon lagt handen på Simons panna. Eller försökt, han skyggar undan.

– Nää, eller kanske …

Simon fäster blicken på sina nya, redan svettmarinerade, 43:or. Maria placerar bestämt handen på pannan. Han känns faktiskt lite varm, kanske mår han verkligen dåligt.

– Okej. Lägg dig och vila ett tag så kan vi ta tempen sen!

Simon nickar och sparkar av sig skorna.

– Förresten, tillägger Maria medan hon vänder tillbaka mot köket, jag kanske ska bort i kväll.

– Okej.

Något nytt hugger till i hennes hjärta, men hon tränger bort det.

Helvete, jag måste hinna ringa facket innan någon mer kommer hem!

Klockan är 14.20.

Maria väntar nervöst på att sonen ska försvinna in i sin egen värld, i sitt eget rum, som han brukar. Alla de snurrande tankarna har för tillfället stannat. Maria tänker inget, lyssnar bara mot övervåningen. Hon känner inte speciellt mycket heller.

Efter några minuter hörs musik sakta dunka genom stängda dörrar. Maria andas ut.

Lyfter luren för att ringa till Boel på jobbet, som har något slags förtroendeuppdrag i klubben. Hejdar sig med handen på klykan. Vill jag verkligen ta det här med henne? Vi som är på samma avdelning och allt. Och hon är ju så jävla konflikträdd.

Klockan tickar, pulsen stiger. Maria rotar runt i lådor och papper, hittar kontaktuppgifter till ett arbetsplatsombud som hon inte brukar fika med.

Inget svar.

14.43. Maria skickar ett mejl i stället, och söker sedan runt lite på nätet. Blir tillfälligt lugnad. Så klart har hon rätt att ha facket med sig, hon kan kräva att samtalet skjuts upp ifall hon inte hinner få tag i någon tills måndag morgon.

Fast ska jag då gå och jobba som vanligt på måndag?

Nä, ta det senare. Nu är det ju helg!

Fredagsmys!

Maria ryser till. En sak i taget. Klockan är tre.

Framme vid sjunde och sista punkten hon tänkt ta uti med.

Och efter det, då?

Det kryper i fötterna. De vill ta det åttonde steget, ut i det okända.

Maria fattar luren igen. Svar på andra signalen. ”Johansson”.

– Hej hej, det är Maria! Var det något särskilt du ville?

Det kryper i fötterna. De vill ta det åttonde steget, ut i det okända.

– Hej Maria! säger Eva Johansson. Nja, jag ville väl höra hur det var med dig bara …

– Jo allt är bra, men jag har ganska mycket att göra just nu, vet du.

– Jaha, säger du det … Vad är det som är så mycket att göra?

– Jag kan berätta det lite senare!

– Vad konstig du låter. Är det säkert att allt är bra?

– Jodå, jag kan berätta senare, när jag känner för det! Mamma, jag skulle vilja att vi bestämmer att den närmaste tiden ringer jag upp dig när jag vill prata. Inte tvärtom. Kan vi säga så?

Luren håller andan.

– Nämen Maria, kommer det sedan. Vad har hänt egentligen?

Ett skratt väser upp ur Marias strupe.

– Som sagt, vi tar det lite senare! Hörs om ett tag. Förresten, tillägger hon, jag tycker om dig mamma. Det är inte det. Hej då.

Handen som lägger på luren darrar. Maria minns knappt något av samtalet. Bara de sista orden ekar.

Jag menar inget illa. Det är inte mitt fel, jag har inte valt vem jag skulle födas av. Det är inte hennes fel heller. Väl.

Fast hon kunde ju åtminstone ha gett mig ett annat förnamn.

 

Maria lyfter luren igen, slår koden för att få saldo på personkontot. 3 147 kronor och 70 öre.

Reser sig hastigt och går mot trappen. Hejdar sig efter tre och ett halvt steg, går tillbaka och lägger av luren.

Smyger upp. Fast Simon säkert ändå har somnat.

En halvstor väska, lite övernattningsgrejer. Ned för trappen igen.

Maria ställer fram ett paket köttfärs att tina på diskbänken, kluddrar lite på en lapp och lägger bredvid.

Sedan går hon.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
3 days sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare.  Foto: Vendela Engström, Isabell Höjman/TT, Jessica Gow/TT

Jona Elings Knutsson:
”Jag använder inte längre min jobbmejl”

Sedan sjukhuset Jona Elings Knutsson arbetar på instiftade instansen Rättskansliet, som kartlägger de anställdas beteende, har hon slutat använda sin jobbmejl. Samtidigt som övervakningen tar sig allt mer absurda utryck ökar paradoxalt nog också våldet mot personalen.

Jag använder inte längre min jobbmejl. Inte sedan sjukhuset jag arbetar på instiftat en instans som läser våra mejl och kartlägger oss, och om något som möjligen kan vara klandervärt upptäcks väntar avstängning, avsked och polisanmälan.

Instansen heter Rättskansliet, och kanske läser någon som arbetar där vad jag här skriver. Kanske leder det till att också jag stängs av, avskedas och polisanmäls.

I så fall är jag i gott sällskap.

Att arbetsköpare övervakar och kontrollerar anställda är ett förbaskat otyg, men det är inte något nytt. Stämpelklocka, ackord, sjukdagsstatistik, kartläggning med GPS och av när dörrar öppnats, hemliga kunder, oannonserade drogtest: det är knappast något fel på uppfinningsrikedomen.

Och precis som i övervakningssamhället utanför arbetsplatserna hörs argumentet att den som inte har något att dölja inte behöver oroa sig. Dels är argumentet svagt i sig självt, det går utmärkt att vilja ha ett privatliv även utan att ha något att dölja. Dels sker en glidning i vad som är något att dölja, vad som faktiskt är ett regelbrott.

Rättskansli, angiveri, spioneri

Arbetsköpare, åtminstone min, tar tolkningsföreträde och gör de mest hiskeliga analyser av våra beteenden, exempelvis baserat på vår e-post. Det är inte för inte som Rättskansliet på golvet kommit att kallas Stasi. Ett flitigt använt plakat under vårens veckovisa manifestationer utanför sjukhuset löd:

Rättskansli
Angiveri
Spioneri

Ty det som borde vara en historisk parantes, diktaturers hämningslösa övervakning av människors liv, tycks tvärtom fungera som inspiration på sjukhuset. I veckan förstärktes det intrycket ytterligare, när Rättskansliet lät sig intervjuas av Dagens Samhälle om hur de vidtagit olika säkerhetsåtgärder.

”Det finns en oro för den ensamme gärningsmannen, som lever sitt liv i digitala kanaler och matas med negativa bilder av vissa personer. Förr eller senare kan det tippa över”, säger Rättskansliets säkerhetschef Håkan Borgström till Dagens Samhälle.

Borgströms utspel kan tolkas som ett utslag av paranoia, vilket bevisligen varit vanligt förekommande i diktaturer. Exempelvis fick Stalin stora problem när han blev dödligt sjuk, eftersom han strax dessförinnan fängslat sina läkare i ett av hans många paranoida skov. Stalin fick därför ingen vård, och dog.

Men mer sannolikt är utspelet ett sätt att ytterligare demonisera oss anställda, se bara! De kan anfalla oss, de tippar över! Vilket i sin tur förstås ursäktar ännu mer övervakning av oss alla, nu som potentiella ensamma gärningsmän.

Våld vanligt på arbetsplatsen

Det minst sagt paradoxala är att vi som vårdpersonal de facto både hotas och utsätts för våld på regelbunden basis. Fyra av tio sjuksköterskor utsätts för verbala hot minst en gång om året, och 27 procent har utsatts för våld på arbetsplatsen, enligt Vårdförbundets statistik. Läkare kommer något lindrigare undan, med tolv procent som utsatts för hot eller våld det senaste året.

Till skillnad från Rättskansliet som råkat ut för en oklar händelse som, enligt Dagens Samhälle, ”tagit form av något som kan uppfattas som hotfullt” är inte bara hot, utan våld, en del av vår vardag, av arbetslivet för oss som övervakas av Rättskansliet. Om det sextio man starka Rättskansliet inte alls är något Stasi, utan en organisation som vill sjukhuset väl, hade de naturligtvis engagerat sig i hot och våld varhelst det sker på sjukhuset. Företrädesvis där det sker som oftast.

Fundera en extra gång innan du använder din jobbmejl nästa gång. Och tveka aldrig att peka ut och göra motstånd mot övervakningen, vare sig den äger rum på jobbet eller på gatan. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Elias Efvergren är statsvetare och debattör. Foto: Oscar Olsson/TT, Privat. Montage: Arbetaren

Lagen om offentlig upphandling reproducerar ojämlikheten

Debatten om offentliga upphandlingar borde handla mindre om vad vi spenderar pengar på och mer om hur vi spenderar pengar, skriver statsvetaren Elias Efvergren i en debattartikel.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en viktig del i hur staten och kommuner spenderar pengar. Enligt Upphandlingsmyndigheten är värdet på dessa 900 miljarder årligen. En enorm summa och en betydande del av Sveriges samlade BNP.

Myndigheter och kommuner anlitar företag att bygga en bro eller ett sjukhus och hyr in konsulter så att allt blir leant och så vidare. De gör det enligt kriterier som ska leda till att det bästa och billigaste alternativet vinner, det vill säga får bygga bron, sjukhuset eller konsulta.

Okej. Är det så fel?

Nej, inte om man gillar vinstjakt, lönepress och en högervridning av samhället.

Det är sedan länge känt att LOU leder till allt lägre timpriser och att lagen inte skyddar oss mot korruption (Lex Nya Karolinska). Men även i en värld där dessa båda fenomen inte innebär några problem så kvarstår faktumet att LOU leder till en högervridning av det offentliga. Hur då?

Vi tar det från början.

I den offentliga debatten bryr vi oss väldigt mycket om VAD vi ska lägga våra gemensamma pengar på. Är det sjukvård, är det militären, är det mer privat konsumtion eller är det bättre villkor i förskolan? Vi bryr oss om vad vi spenderar på. Det förs en debatt.

Vad som sällan debatteras är HUR vi spenderar dessa pengar.

Det korta svaret på den frågan är att vi ger dem till privata företag.

Vi betalar ut till företagsstyrelser som sedan maximerar sin vinst. Vi skickar våra pengar in i den ekonomiska struktur vi har, den kapitalistiska. Där arbetar företagsstyrelser med att sänka löner där de kan (som mängder av offentlig-upphandling-rapporter har visat), att automatisera där de kan, att hitta billigare arbetskraft i andra länder när de kan.

Allt detta vet vi.

Men samtidigt är det ingen naturlag. Vi skulle kunna ha helt andra regler för hur dessa 900 miljarder kronor bör förvaltas, som i sin tur hade genererat en helt annan ekonomi.

Sedan har vi ytterligare ett lager.

Det är att en del av pengarna som företagen får från våra skattemedel ges vidare till lobbyorganisationer som arbetar för deras intressen. Svenskt Näringsliv organiserar närapå alla de branschföreningar för arbetsgivare som vinner offentliga upphandlingar. De spenderar sedan sin tid med att kämpa för sänkta skatter och privatiseringar. De har de senaste decennierna enligt egna uppgifter gett hundratals miljoner till tankesmedjan Timbro, de driver själva sidorna Ekonomifakta, Välfärdsfakta, Skattefakta etc. som alla driver på för mer marknadsstyrning, mindre skatt, mindre generell välfärd och mer vinst i den välfärd som finns. De har enligt Dagens industri 800 miljoner i budget årligen för politisk påverkan.

Sossarnas lottohaveri framstår som glasspengar i jämförelse.

Så, när våra gemensamma pengar går till företagsstyrelser så reproducerar och förstärker vi det kapitalistiska systemet. Vi ger pengar till aktörer som kommer att ge maximalt till aktieägare och minimalt till arbetare. Vi ger pengar till aktörer som förstärker ojämlikheten och som sedan slussar vidare pengar till propagandaorganisationer som försöker att (och lyckas) ytterligare vrida samhället högerut. Oavsett om vi väljer in politiker som säger sig vilja motverka orättvisa och ojämlikhet så kommer de, med stöd av LOU, att fortsätta skicka in pengar i de institutioner som reproducerar ojämlikheten.

Det är ekonomin bakom lagen om offentlig upphandling.

Elias Efvergren är statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan

Illusionen om den seriösa debatten

Debatten som uppstod kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden väcker frågan om vad som egentligen är tillåtet att säga i Sverige, skriver Janne Flyghed i en kommentar.

Det finns flera skäl till att återigen skriva om Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023). Det första är att det är en välskriven och initierad bok om amerikansk utrikespolitik. Det andra är det inledningsvis hätska bemötande den på sina håll fick när den kom ut. 

Beträffande reaktionen har författarna, främst Stranne, utsatts för grova påhopp och beskyllningar såväl i recensioner som på ledarsidor. Till de mest absurda hörde kravet från Hallandspostens chefredaktör Maria Haldesten att högskolan i Halmstad, där Stranne arbetar, måste ta bort all information om boken på högskolans hemsida under rubriken forskningsnyheter.

Tack och lov reagerade professor Måns Svensson, ansvarig för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och skrev att ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan.” Det resulterade i sin tur i att högskolan beskylldes för att vilja strypa en kritisk diskussion.

Vad föregår konflikter?

Varefter tiden gått har tonläget dämpats något. Frida Stranne har fortsatt följa amerikansk politik och nu senast genom att rapportera från det amerikanska presidentvalet. Men fortfarande drabbas hon av hatmail när hon pratar om amerikansk politik, nu senast efter hon var med som expert i Agenda den 15 september. Det framkommer i en nyligen gjord intervju i just Hallandsposten.

Det som upprört kritikerna är att de menar att boken är ett försvar av Putins angreppskrig. Det är högst märkligt då Stranne och Parsi på flera ställen uttryckligen fördömer Rysslands angreppskrig på Ukraina. Dessutom ägnas endast en mindre del, knappt en tiondel av bokens drygt 300 sidor, åt Ukraina. Det de skriver är att ”Natos expansion tvingade inte Putin att invadera Ukraina, men det gjorde […] mer sannolikt”, vilket måste betraktas som högst elementärt. 

Lika givet som att USA kom att reagera när Sovjet började bygga avfyringsramper för medeldistansraketer på Kuba. Och tänker vi oss situationen att Sovjet hade placerat baser i Mexiko, så krävs det inte en Einstein för att inse att även det hade fått konsekvenser. Men att förmedla de insikterna innebär inte per automatik ett försvar av den ena eller andra sidan. Däremot skapar det förutsättningar för begriplighet.

Huvuddelen av boken är en gedigen genomgång av hur amerikansk utrikespolitik bedrivits och förändrats, i synnerhet efter andra världskriget. Den sällar sig till den ständigt pågående diskussionen och analysen av internationell politik. Resonemangen underbyggs med fakta samt referenser till tidigare studier. Notapparaten är omfattande. En röd tråd i boken är att för att förstå utrikespolitiska skeenden krävs att beakta och se sammanhangen som föregår konflikter, något som blir särskilt prekärt vid konflikter som leder till krig. 

Vapenlobbyn har tolkningsföreträde

Det framkommer att konfrontation ständigt prioriterats framför diplomati i amerikansk utrikespolitik. Detta trots att det funnits tillfällen till andra lösningar. Redan i samband med järnridåns förpassande till historien fanns öppningar för samtal om en fredligare värld. Men USA:s löften till Gorbatjov att inte flytta fram Natos positioner om muren revs ner (”not one inch forward”, som dåvarande utrikesministern Baker uttryckte det), uppfylldes inte. I stället påbörjades en massiv expansion av Nato, vilket givetvis uppfattades som ett svek och en bekräftelse för de sovjetiska hökarna i Kreml att väst inte går att lita på. De amerikanska politiska hökarna å sin sida, ivrigt påhejade och finansierade av den amerikanska vapenindustrin, såg till att detta möjlighetsfönster raskt stängdes. 

Den globala militärindustrins lobbyorganisationer har alltid sett till att skaffa tolkningsföreträde för hur konflikter ska lösas. Ett uppseendeväckande faktum som författarna tar upp gäller antalet amerikanska militära interventioner i främmande länder. 

Under Kalla kriget genomfördes 130 interventioner, vilket blir i snitt 3 per år från 1946 fram till 1989. När Kalla kriget sedan var över skulle man kunna tänka att behovet av sådana interventioner minskade. Men tvärtom ökade de. Mellan 1990-2018, en 15 år kortare period, genomfördes lika många amerikanska militäroperationer, vilket innebär ett snitt på 4,6. 

Vad är tillåtet att säga i Sverige?

Rent empiriskt är det svårt att efter andra världskriget hitta något framgångsrikt, ”lyckat”, krig, det vill säga i bemärkelsen att konflikten deskalerat och det skett en övergång till fred och demokratiskt styre. Dock finns det alltid en given vinnare i konflikter som ska lösas med krig och det är vapenindustrin. Ständigt återkommande förlorare är civilbefolkningen. Hur de amerikanska vapenproducenterna kommer påverkas av Trump som president återstår att se. Att den omfattande vapenexporten till oroshärdar runt om i världen kommer minska får dock hållas som osannolikt. Det skulle aldrig dess mäktiga lobby acceptera.

Reaktionen på boken väcker frågor. Vad är tillåtet att säga i Sverige? Hur stor är toleransen för det avvikande tänkandet? Skrämmande snabbt kan åsiktskorridoren smalna av vid plötsliga och dramatiska händelser. På ett ögonblick går nyanserna förlorade och allt blir svart eller vitt; antingen är du med oss eller är du mot. Tangentborden bearbetas moraliskt panikartat. Ett sådant endimensionellt förhållningssätt bidrar inte till en kreativ debatt. I det sammanhanget är Illusionen om den amerikanska freden ett viktigt bidrag.

Enligt Hans Blix, tidigare utrikesminister samt tillika tidigare GD för Internationella atomenergiprogrammet, är Stranne och Parsi ”två kunniga och klarsynta skribenter, som i denna bok gör välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik”. Det är bara att hålla med. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Mohammed Zaatari/TT, Nasser Nasser/TT

Shabane Barot:
Trumps valseger markerar en ny tid

Den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-mänskliga rättigheter-era, skriver Shabane Barot.

”Rädda UNRWA” står det skrivet i versaler på en brun liten kartongbit fasttejpad på en blompinne. Av någon anledning blir jag rörd av det enkla plakatet, buret av en äldre man klädd i hatt, trenchcoat och kofia. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar som förser miljontals palestinier i Gaza och på den ockuperade Västbanken med nödhjälp och basal samhällsservice.

För några veckor sedan belades de med verksamhetsförbud av den israeliska regeringen. Ytterligare en bestraffningsåtgärd vid sidan av de bombdåd, tvångsförflyttningar, angrepp mot sjukhus, skolor och flyktingläger som nu pågått i mer än 400 dagar.

Hotet om massvält är överhängande i Gaza, som för att citera Jan Egeland från Norwegian refugee council, blivit en obeboelig plats, ”dödlig för alla palestinier”, där all ”mänsklighet raderats ut”.

Kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren

Bland oss som i novembermörkret några dagar efter Donald Trumps valseger tågar genom Stockholms innerstad är stämningen ganska sammanbiten.

”Visste ni att 70% av de som dött i Gaza enligt FN är kvinnor och barn?” ropar en kvinna i megafon.

”Alla barn är lika värda” skanderar vi till svar. 

I de analyser av det amerikanska valresultatet som hittills presenterats i svensk press ligger tonvikten på demokraternas strategiska misslyckanden, medielandskapet i USA och Trumps personliga egenskaper.

”Detta är en ny tid och vi måste inse att den tillhör Trump” skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (10/11) i en text som delvis speglar mina egna panikkänslor. ”Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna”.

Men, för Wolodarski är det förstås just USA som historiskt sett fungerat som ”garanten och ankaret för denna liberala ordning”. Precis som under debatten om svenskt Nato-inträde är händelser i närtid som kriget i Afghanistan och invasionen av Irak – vi behöver inte gå tillbaka ända till juntornas Latinamerika eller till Vietnamkriget – som bortblåsta.

Vi lever nu i en post-MR-era

Ändå har Wolodarski en poäng i att vi verkar leva i en tid där det ideologiska ramverk som utvecklades under efterkrigstiden, i FN men också i fredsrörelsen och i de antikoloniala befrielserörelserna, där idén om universella mänskliga rättigheter utgjorde ett av fundamenten, nu har förlorat sin ställning.

Han nämner i sin text Ryssland, Ungern och Turkiet som exempel på stater som gått i en auktoritär riktning, men den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-MR-era.

Donald Trumps valseger är en bekräftelse av det faktum att styrkeförhållandena skiftat till den globala solidariteten och de progressiva rörelsernas nackdel, en händelse som kommer att bidra till att ytterligare förstärka det skiftet.

”Krossa USA imperialismen” hojtar någon i demonstrationståget och vi skrattar lite eftersom det är oklart hur det kommer bli med den imperialismen nu, framtiden är så oviss. ”Allas barn är allas barn” fortsätter vi i stället att ropa.

Så länge vi låter den etiska hållningen genomsyra vårt motstånd mot den israeliska ockupationen, apartheidpolitiken och massdödandet i Gaza är mycket trots allt vunnet.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
AIK:s tifo i den allsvenska premiären mot Västerås 2024. Det Asterix och Obelix inspirerade tifot var en kritik mot den moderna fotbollen och dess undergrävande av medlemsdemokrati. Foto: Jonas Ekströmer/TT

”Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete”

Få subkulturer är lika bespottade som supporterkulturen. Samtidigt ligger det ett enormt kreativt arbete bakom de tifon som vecklas ut på läktare världen över. Anne Konstenius tar oss med på en tifots svenska kulturhistoria, vilka var egentligen först med raketer och konfetti? Och hur ser det ut med politiska budskap på de svenska läktarna?

Jag står i folkmassan under duken. Vi hjälps åt att låta rulla ner den och vi ser bara varandra. Vad som händer utanför ser jag på en skärm senare, en överraskande bildkaskad av färger, figurer och pyroteknik.

Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete. Från nattlig svett i hemliga lokaler till publikens assistans. Fotboll är inte bara fotboll, lagets värderingar ska också visas upp för världen.

Tifon har blivit en show där lagen i allsvenskan tävlar om att överträffa varandra. Från ett tidigare möjligt samarbete mellan lagen finns nu en tystnadskultur och ett hemlighetsmakeri. De mest hängivna supportrarna, de ultrasgrupper som står bakom tifot talar inte med media och helst inte med någon annan heller utanför gruppen. I stället låter de tifot föra deras talan.

Ordet tifo kommer från italienskan och betyder tyfus, farsot. Ordet tifosi har också antika rötter i rök och eld. De gamla grekerna samlades runt eldar för att fira sina favoritidrottare. 

På sjuttiotalet samlades grannar i italienska städer som Milano, Genua och Turin för att mäta sina krafter i passionen för fotboll. Där och då föds den moderna ultraskulturen.

Konfetti, raketer och smällare

Som barn på sjuttiotalet satt Hammarbysupportern Micke Hällbom och såg fotbollsmatcher från Argentina på tv. Stämningen som skapades med stora flaggor var något helt annat än den i svensk fotboll. Under åttiotalet lanserades kabel-tv och då kunde han se andra latinamerikanska lag, som Brasilien med sina sambaorkestrar eller Uruguay med sin långa fotbollstradition.

1983 började Micke Hällbom fundera på om det inte gick att dekorera läktarna och skapa mer stämning även här. Han tog med sig konfetti och en egenhändigt sydd flagga till gamla Söderstadion. Så småningom också raketer och smällare.

I början av nittiotalet växte ultras- och tifokulturen sakta fram, och bland de allsvenska klubbarna råder det olika bud på vem som var först. Men när Hammarby mötte Norrköping i premiären 1995 ordnade Micke Hällbom ett så kallat mosaiktifo med flaggor och pappersark. Tidigare hade han också köpt nödbloss i en båtaffär som användes som bengaler.

Han kan fortfarande vara svag för ”old school-tifo” med ballonger, stripes och konfetti. 

Andra allsvenska lag var inte sena att haka på. Men Micke Hällbom inflikar att alla inte applåderade den nya läktarkulturen.

I dag inspireras många av de yngre av ultraskulturen i Östeuropa, menar Micke Hällbom.

– Det finns mycket bra där, men den är också mer inspirerad av våld. Den riktiga ultraskulturens vagga är Italien och i den kulturen finns mycket att hämta och göra något ännu bättre av här, säger han.

Ett kreativt arbete

Trots att tifogrupperna är medieskygga och omgärdas av hemlighetsmakeri har författaren och journalisten Per Cornell lyckats få tillträde vilket resulterat i boken Tifo: Visionärerna i Hammarby

Han fascineras av passionen hos de som varje dag och natt enträget arbetar på med dukar, färg och symaskiner. De sköter allt vid sidan om arbete, studier och familj. Efter det att tifot under några få minuter visas upp hamnar det på soptippen och arbetet börjar om.

Hammarbys tifo under derbyt mot Djurgården, oktober 2024. Foto: Magnus Lejhall/TT

Per Cornell talar om sin svärmor som trodde att fotbollssupportrar enbart super och slåss. Men när hon fick höra att de sjunger och syr tillsammans ändrade hon uppfattning. De utövar ju, precis som hon själv, ett kreativt arbete.

Tifon har varit ett storstadsfenomen och eftersom ekonomin bygger på frivillig insamling från supportrarna kan det vara svårt för de mindre klubbarna att mäta sig med klubbar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men i jakten på det mest spektakulära tifot har även mindre klubbar som Sirius, Elfsborg och Mjällby gett sig in i konkurrensen.

“Scenografin blev total”

Sara Karlén är forskare i idrottsvetenskap och ska disputera på en avhandling om tifo-grupperna. Även hon hade till en början svårt att komma in i ultrasgrupperingarna men har efterhand byggt upp ett visst förtroende på läktarna.

Ny teknik gör att tifona blir allt mer proffsiga. Digitala program möjliggör att ett tifo kan utvecklas fram i flera steg med mer rörelseeffekter.

Effekterna kan till och med förstärkas med hjälp av det omgivande vädret.  Sara Karlén pekar ut IFK Göteborgs tifo mot Elfsborg 2023 som exempel, föreställande ett skepp på ett stormigt hav med texten: “När natten är som mörkast är gryningen nära”.  Samtidigt var himlen svartblå och det åskade. Scenografin blev total.

Politiken viktig på turkiska läktare

Ekim Caglar är journalist och författare med rötter i Turkiet. Han har skrivit böcker om turkisk fotboll och politik, men har också koll på den svenska fotbollsscenen.

Han menar att influenserna från Europa och andra kontinenter med tifon och läktarkultur har varit positiv för svensk fotboll, inte minst har det bidragit till en större publik på matcherna. Men den största skillnaden mellan turkisk och svensk fotboll är att de allsvenska lagen ännu inte köpts upp helt av privatpersoner och företag. 

Malmö FF:s tifo under mötet med Rangers FC i Europa League. Budskapet handlar om att skydda “51% regeln” i svensk fotboll, som innebär att klubbarna till 51% ägs av sina medlemmar vilket garanterar majoritet vid omröstningar och skyddar medlemsdemokratin. Foto: Andreas Hillergren/TT

På de turkiska läktarna är politiken viktig. Där har läktaren blivit en arena för slagord och protester.

I Sverige är det inte lika vanligt, men han nämner migrantklubbar som Syrianska och Assyriska. Där har det till exempel funnits banderoller om 1915 års folkmord på armenier.

“Här kommer arbetarklassen”

Ekim Caglar nämner Degerfors, som 2025 är tillbaka i allsvenskan, som en klubb med vänsterprägel. Det har funnits banderoller med bilder på Che Guevara och en identifikation med arbetarklassen. Det blev inte minst tydligt när de för några år sedan under en bortamatch mot Hammarby vecklade ut banderollen “Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Hammarby vill gärna också göra gällande att de är ett lag med rötter i arbetarklassen. Men laget har till stor del köpts upp av det amerikanska bolaget Anschutz Entertainment Sweden och i den mån deras tifon bär politiska budskap är de snarare riktade mot polisen än någon övergripande ideologi.

Ekim Caglar är själv svag för budskapsbanderoller. De kan göra större intryck än imponerande bildtifon.

Det har skrivits en hel del om skandalderbyn, bråk och pyroteknik på läktarna, men ur ett globalt perspektiv är Sverige trots allt relativt lugnt.

GAIS-supportrar bränner bengaler under mötet med Elfsborg i Svenska cupen, februari 2024.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

– Fotbollssupportrar är en grupp som är lätta att motarbeta eftersom det inte är någon statuskultur till skillnad från exempelvis teater- eller operapubliken. Sinnebilden för en fotbollssupporter är fortfarande ofta en medelålders fet man som super. Det är lätt att beröva honom hans rättigheter, säger Ekim Caglar.  

Författaren och journalisten Per Cornell håller med om att tifoverksamheten är skör och lätt att förstöra. Det är en sårbar verksamhet. Men för honom är det organiserade arbetet med tifon övervägande positiv. Det göder allsvenskan och tar svensk fotboll ut i världen. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Haschrebeller och stads­gerillor

Haschrebeller och stads­gerillor

Den ”revolutionära pratradion” Komintern har pratat med Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare, som precis släppt boken From Hash Rebels to Urban Guerrillas: A Documentary History of the 2nd of June Movement för att nysta i hur stadsgerillan skilde sig från andra mer välkända, om spektakulära aktioner och om ett Västberlin som puttrade av politiska subkulturer.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Facklig styrka ligger i att vara fler än arbetsköparen

Våld, hot och rasism kan bara mötas av facklig sammanhållning. Förra veckans attack, där en arbetsledare försökte knuffa en facklig förhandlare ner för en trappa visar på den verklighet som många arbetare idag befinner sig i – men den visar också på hur viktigt det är att vara många och att hålla ihop när man möter hot.

När Arbetarens reporter följer med fackföreningen Solidariska byggare av SAC för att lämna i en förhandlingsframställan uppstår plötsligt hotfull situation när en av arbetsledarna försöker knuffa en av de fackliga organisatörerna ner för en trappa.

En annan av arbetsledarna skriker: ”Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om.” Allt fångas på film – men en av arbetsledarna rycker mobilen ur händerna på en av de fackliga förhandlarna.

En liknande situation utspelade sig under strejken på MediCarrier i Stockholm i våras. Då gick en grupp på 5-6 personer, från ett närliggande företag, till attack mot de strejkande för att slita av varselvästarna och ta en megafon. På Arbetarens film från tillfället hörs en man skrika ”Det här är inte Afrika!”

Styrka i att vara många

Men på filmen från attacken på MediCarrier kan man också se något annat. När attacken börjar är de strejkande snabba att sluta upp kring varandra. Vid tidpunkten är de ett tjugotal som strejkar. På filmen kan man se hur de backar varandra och agerar med lugn trots handgripligheterna och de rasistiska provokationerna.

Samma sak kan man se från attacken i onsdags när en arbetsledare försöker knuffa en av syndikalisternas fackliga förhandlare och när en av cheferna tar en telefon från en annan organisatör. Man kan tydligt se hur de andra fackföreningsaktivisterna på plats backar upp bakifrån och man kan tydligt höra hur de inte låter sig provoceras. Trots hot och rasistiska tillmälen fortsätter de vara lugna och agera som en grupp.

”There Is Power in a Union”

Vi får såklart aldrig acceptera att arbetare utsätts för våld, hot och rasism för sin fackliga organisering. Men det är den verklighet som många arbetare i dag befinner sig i. När arbetslivskriminella och rent reaktionära element angriper facket ligger styrkan i facklig sammanhållning – och att vara fler än motståndaren.

Både Joe Hill (1913) och Billy Bragg (1988) har skrivit låtar med titeln ”There Is Power in a Union”. Och orden är lika aktuella i dag. Styrkan i facket ligger i att vara fler än arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Israelisk polis tillsammans med palestinska demonstranter på Västbanken, efter en attack som tagit livet av 11 palestinier. Foto: Mika Kastner Johnson, Mahmoud Illean/TT

Vendela Engström:
Därför backar högern Israel

“Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige”, skriver Vendela Engström, vikarierande chefredaktör på Arbetaren.

1,9 miljoner – eller 90 procent – av Gazas befolkning befinner sig just nu på flykt inom ett område ungefär lika stort som svenska Orust. 

Minst 43 000 palestiner har dött i de israeliska attackerna.
Enligt OHCHR är 44 procent av dödsoffren barn, de flesta mellan fem och nio år.
Bomberna fortsätter falla. 

Mobilen vibrerar: ”Femtio barn döda på två dygn” 

Det råder massvält.
Det är brist på mediciner. 
Sjukvården har kollapsat.

UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har förbjudits i Israel. Enligt Amnesty innebär det i praktiken en kriminalisering av humanitärt bistånd vilket kommer att förvärra en redan katastrofal humanitär kris. 

Det är svårt att ta in. Det går inte att ta in. 

Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har konstaterat att israels ockupation av palestinska områden är olaglig och att Israels behandling av palestinier utgör apartheid. Utöver det är de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk illegala enligt Genèvekonventionen. 

Enligt en en ny rapport från israeliska fredsorganisationen Peace Now har antalet illegala bosättningar ökat sedan den 7 oktober – och bosättarvåldet har eskalerat. Enligt rapporten får bosättarna finansiellt stöd och politisk uppbackning från Netanyahus regering. 

Israel styrs sedan 2022 av den mest högerextrema, för att inte säga ultranationalistiska, muslimhatande och bosättarvänliga regeringen landet haft. Det är anledningen till att Sverigedemokraterna har börjat kalla sig för ”Sveriges mest Israelvänliga parti”. Det är också orsaken till att Jimmie Åksesson, partiledare för ett parti grundat av nazister, kallar personer som kritiserar Israels krigsföring för antisemiter och islamister.

Det drar tankarna till George Orwells dystopi 1984 där den totalitära regimens skanderar ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” 

Shora Esmailian poängterar i boken Gaza: Att spränga ett Getto att ”den skiftning och högervridning som vårt samhälle har genomgått manifesteras i hatet mot palestinier, och mot alla som solidariserar sig med dem”. 

Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige och som vill sätta stopp för gängkriminaliteten genom att sätta barn i fängelse.  

Juristen Silas Aliki skriver i senaste numret av tidningen Brand om hur Sverige, under Tidöregeringen, tar efter Israel. Inte minst när det kommer till övervakning, exempelvis hur den svenska staten gett sig själv rätt att avlyssna icke-brottsmisstänkta personer. 

Samtidigt har solidaritetsrörelsen vuxit sig starkare. I ett års tid har människor protesterat mot Israels krigsföring – i och utanför Sverige. Studenter har ockuperat universitetsområden och krävt en akademisk bojkott av israel. Vårdarbetare har visat solidaritet med sina kollegor i Palestina. Fackanslutna har krävt att sina fackförbund tar ställning. 

Det är dags att regeringen, universiteten och fackförbunden lyssnar. 

Solidaritet med palestinierna är ett motstånd också mot Tidöregeringen.  

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
“Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.”, Solidariska byggare i blockad mot flera företag som inte betalat ut löner. Foto: Johan Apel Röstlund

Ökänd byggboss attackerar facket när de kräver ut löner

Hoten haglar mot fackföreningen Solidariska byggare när de genomför ett gäng blockader mot oseriösa arbetsköpare i Stockholmsområdet. Arbetaren följde med på en tur till den svenska modellens bortglömda bakgård dit få andra fack hittar.

Plötsligt kommer den från ingenstans. Den hårda knuffen i brösthöjd och sedan går allt blixtsnabbt. En stressad och tidigare grovt kriminell och brottsdömd vd rycker telefonen ur den fackliga förhandlarens hand och låser in sig på sitt kontor. 

– Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om, skriker han upprört.

Företaget som sysslar med håltagning, rivning och sanering håller till i ett industriområde i Huddinge i södra Stockholm.

Enligt facket har de satt i system att lura latinamerikanska migrantarbetare på pengar. Och någon förhandling har de inte gått med på, trots upprepade försök från Solidariska byggare, ett syndikat inom Stockholm LS av SAC. Facket, som organiserar hundratals byggarbetare från hela världen på många av Stockholms pågående byggen och som arbetar mot arbetslivskriminalitet, har vuxit rekordsnabbt de senaste åren.

Med en överenskommelse behövs inte blockad

Men tillbaka dit lite senare. Morgonen startar med kaffe och en resplan delas ut. Bilar har hyrts in och blockaderna, med syfte att driva in medlemmarnas obetalda löner, har planerats minutiöst. Tio företag ska besökas. Varselvästar och banderoller har packats ner när telefonen plötsligt ringer i Emil Boss ficka. Han är facklig förhandlare i Solidariska Byggare och svarar lugnt.

Solidariska Byggare organiserar migrantarbetare från hela världen. Foto: Johan Apel Röstlund

En oroad vd för ett mindre städföretag pratar snabbt på andra sidan luren. De ska betala den anställde om blockaden blir avblåst. Överenskommelse.

– Utmärkt, säger Emil Boss och tillägger:

– Den bästa blockaden är den som aldrig behöver genomföras.

Förslummade villkor i svensk byggbransch

Ute i fackföreningens foajé samlas flera medlemmar. De pratar ryska, ukrainska, spanska och svenska. Totalt är det ett tjugotal personer som ska med på dagens blockader. Några av dem har jobbat på de byggen som ska besökas och vi tränger ihop oss i minibussarna som rullar ut ur stan.

Det blir en resa tillbaka till framtiden där förra sekelskiftets skitiga arbetsmarknadskonflikter möter dagens- och morgondagens förslummade villkor i de branscher som bokstavligen bygger Sverige.

Morgonen är småkulen och krispig och det är dagen efter Donald Trumps jordskredsseger i ett polariserat och allt mer splittrat USA.

Foto: Johan Apel Röstlund

I baksätet är det dock få som reflekterar över förändringarna som befaras kasta in världen i en ny era. Här har alla redan upplevt den dystra verkligheten som den ser ut. Bortom den så kallade svenska modellen med tomma ord och löften som ordning och reda och schysta avtal.

En lätt höstvind sveper de sista darrande löven från äppelträden i det idylliska villaområdet ute på Ingarö i Stockholms skärgård. 

Höger på den lilla grusvägen och så upp för en kortare backe. Där står den rödmålade tvåplansvillan som Oleksandr Yerokhin och fyra andra ukrainska byggarbetare har renoverat. 

– Jag jobbade här i två månader och allt verkade fungera fint, säger han och tittar ut över den väldiga tomten.

Oleksandr Yerokhin utanför huset där han renoverat i två månader utan lön. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det var först när vi frågade om lönen som han sa ”i morgon, i morgon, pengar kommer”, men inget hände. Jag har inte fått en krona för det jag gjort. Allt du ser här har vi byggt. Vissa har jobbat sedan i mars utan att få betalt, säger Oleksandr Yerokhin och förklarar att han tvingades ta lån för att ens kunna betala hyran när pengarna från företaget uteblev.

Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras. 

Inga chefer på loftet. Foto: Solidariska Byggare

På uppfarten står byggbossens bil parkerad. Men när facket knackar på är han plötsligt försvunnen. 

– Han har kanske gömt sig, säger någon och letandet tar fart.

Upp för en ranglig stege till loftvåningen. Ingen där. Ut på gården igen och de gula reflexvästarna sprider ut sig i skogen.

Pelle Sunvisson, en av grundarna till Solidariska Byggare, tar upp megafonen.

– Det vore bra om du kommer fram så kan vi ha den här förhandlingen nu och skriva på lite papper. Håller man inte det man lovar så kommer vi bara tillbaka och då med ännu fler, säger han.

Slagorden på ukrainska ekar mellan granarna ute på skogstomten. ”Bedragare, vi hittar dig”.

Men chefen för företaget, en underentreprenör till en större byggfirma med kollektivavtal, dyker inte upp.

– Troligen är han där ute någonstans, säger en ställningsbyggare från ett annat bolag som jobbar med huset och pekar bort mot de tätvuxna träden.

Chefen som har blåst byggarbetarna på deras löner tros ha försvunnit till skogs när facket kommer med sina krav. Foto: Johan Apel Röstlund

Plötsligt kommer en kvinna springandes upp för grusgången.

– Vad är det som händer, ropar hon andfått.

Det är hennes hus som renoveras och Emil Boss förklarar.

– De som står här har inte fått ut sina löner.

– Men vi kollade ju upp företaget med banken och allt såg bra ut, säger kvinnan och tittar oroligt ner i marken.

– Jag förstår det säger, Emil Boss och fortsätter:

– Men de som ni anlitade har i sin tur anlitat ett annat företag som gjort jobbet och nu har de inte betalat de här personerna som faktiskt byggt och renoverat ditt hus. Då måste vi göra så här.

Kvinnan ser förtvivlad ut samtidigt som flygblad sätts upp på byggnaden. Arbetsplatsen, hennes villa, är försatt i blockad.

– Det är så klart hemskt om de inte fått sina pengar men ni kan ändå inte stå på min mark och skrika, säger hon, men ger snart upp och går därifrån.

Det gör däremot inte facket.

Foto: Johan Apel Röstlund

Letandet efter den så plötsligt försvunna chefen fortsätter en halvtimme till men utan resultat. En förhandlingsbegäran lämnas på platsen och byggarbetarna packar ihop sina banderoller. Fallet, om de fortsätter förhandlingsvägra, lär hamna i Arbetsdomstolen.

Där har Solidariska Byggare de senaste åren blivit en frekvent gäst. Genom de få år som de hittills hållit på har fackföreningen dragit in miljontals kronor i skadestånd och uteblivna löner efter förhandlingar, domstolsärenden och blockader mot företag i den svenska byggbranschen.

Foto: Johan Apel Röstlund

Blockadresan går vidare och det är nu det hettar till på allvar.

Ett borrföretag i Skogås, en sömning förort i Huddinge kommun strax söder om Stockholm, har sitt kontor längst in i ett gigantiskt industriområde och ingen öppnar när den fackliga delegationen knackar på. 

Enligt Solidariska byggare har bolaget genom ett trixigt pappersarbete för att lura myndigheterna blåst en grupp latinamerikanska rivningsarbetare på pengar.

Vd:n som snart kommer ut från sitt rum har ett cv fyllt av mindre smickrande domar. Från grovt väpnat rån till olovliga körningar. Genast bryter tumultet ut.

– Det kommer inte att bli någon förhandling, skriker han när gruppen av neongula västar lämnar över sina krav och sedan kommer knuffen. Hård och utan förvarning.

Lyckligtvis står flera personer bakom och Pelle Sunvisson klarar sig från att ramla handlöst bakåt ner i betonggolvet en våning under.

Händelsen fångas på film men telefonen slits ur handen på en av förhandlarna och ett mindre kaos bryter ut.

Efter ett kort tag vänder gänget med västar tillbaka. Stämningen är minst sagt hotfull och någon ringer polisen. Utanför, på den blöta asfaltsparkeringen, ställer de upp sina fanor med bilder på Joe Hill och Solidariska Byggares svartröda logotyp.

Då kommer en man springande i full fart och spottar demonstrativt mot facket.

– Era jävla horungar. Det är tur för er att snuten snart är här, knulla era mammor, skriker han och river ner blockadaffischerna som tejpats upp på plåtväggen utanför borrfirmans entré innan han kliver in på kontoret.

Foto: Johan Apel Röstlund

Fem poliser kommer gående med bilarna parkerade en bit bakom sig.

– Vad händer här då, frågar han som för befäl.

Pelle Sunvisson förklarar. 

– Det är en facklig blockad i enlighet med MBL och ingen demonstration.

Polisen skruvar på sig och ser förvånad ut.

– Jag tycker det ser ut som en allmän sammankomst utan tillstånd, säger han till slut samtidigt som en annan person från borrföretaget kommer ut genom dörren och vinkar till sig en av poliserna.

Polis kallas till platsen efter att den brottsdömda vd:n gått till våldsam attack mot facket. Foto: Johan Apel Röstlund

– De bara stormade in, säger han och vänder tillbaka mot dörren.

– Du får vänta här, vi vill prata med dig, säger den kvinnliga konstapeln bestämt och håller ett kort förhör med mannen som huttrar där han står ute i kylen i sin t-shirt.

Några anmälningar görs. Misshandel, stöld av telefonen, ofredande och så borrföretaget som i sin tur anmäler facket för olaga intrång.

Polisen ger Solidariska Byggare tillstånd att stå kvar på platsen så länge de inte hindrar bilar från att ta sig in på området. Allt fortsätter relativt lugnt men stämningen är fortfarande spänd.

En knapp timme efter den våldsamma attacken bestämmer sig samtliga för att lämna. Klockan närmar sig lunch och fler företag ska besökas under eftermiddagen. Förhoppningen är att de ska betala vad de är skyldiga, annars går konflikten vidare till domstol.

Inne på snabbmatsrestaurangen i närheten beställs hamburgare åt alla.

Tymofii Telisnytskyi sätter sig vid ett av borden och värmer händerna på papperspåsen med pommes frites. 

Tymofii Telisnytskyi har jobbat på ett flertal byggen i Stockholmsområdet och vittnar om de urusla arbetsförhållandena. Foto: Johan Apel Röstlund

Han kommer från en by i södra Ukraina, precis på gränsen mot Polen, och har bott i Sverige sedan strax efter krigsutbrottet 2022. Nu är han tillfälligt arbetslös men fortfarande med i facket.

– Jag har jobbat på byggen runt om i Stockholm. Uppe på taken. Och du vet, vi använde aldrig sådana här, vad heter det, säger han och letar efter ordet på svenska.

– Säkerhetsselar. Alla vi migrantarbetare jobbade utan…

Det var hans pappa som fick höras talas om Solidariska Byggare och Tymofii Telisnytskyi gick med.

– Ett av företagen jag jobbade åt är fortfarande skyldig mig 70 000 kronor i lön, säger han och skakar på huvudet.

Just det fallet ligger nu hos Kronofogden och Tymofii Telisnytskyi förklarar.

– Därför är det viktigt med ett sådant här fack. Vi migrantarbetare ska ha samma rättigheter som alla andra och det är inte bara viktigt för oss utan för hela Sverige. Så att folk inte ska bli lurade och ha möjlighet att betala skatt. Att de inte tvingas jobba svart.

Han tar en tugga av maten och skrattar till av minnet av scenen som kort tidigare utspelade sig ute i industriområdet.

– Jag skulle gärna jobba inom byggbranschen igen, men då skulle det vara hos ett seriöst företag.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Liv Strömquist är en av de som spanar in samtidens livsstilsvillkor för kvinnor. Foto: Norstedts förlag

I livsstilsdjungeln: Radikal omsorg efterlyses

Tre feministiska författare, profilerade på lite olika vis, och födda ur tre feministiska decenniers kultur, diskuterar i nya böcker frågor kring hur kvinnlig frigörelse och relationer kommunicerar med konsumism i vår tid. Anna Remmets har läst och konstaterar att alla gamla hjältinnor inte håller i längden. En nedslående slutsats, på det hela taget.

Journalisten Minna Höggren undersöker religiösa, politiska, biologiska och sociologiska perspektiv på dejting och kärlek i sin nya bok Kärleksgapet. Apropå det breda genomslag som bland andra den fransk-israeliska sociologen Eva Illouz teorier fått skriver hon: ”…plötsligt kunde man höra teorierna om kärleken i kapitalismens och nyliberalismens tidevarv återberättas av varje hjärtekrossad själ.” 

Inte minst framträdande feminister har kritiserat hur i grunden liberala och individualistiska idéer om jagets autonomi, valfrihet och om hur allt inklusive relationer och andra människor går att konsumera har beskrivits i termer av feministisk frigörelse. Den numera ökända girl boss-feminismen helt enkelt. 

Minna Höggren Foto: Louise Helmfrid

I Sverige har serietecknaren, poddaren och folkbildaren Liv Strömquist blivit en slags överstepräst över denna typ av kritik. I Den rödaste rosen slår ut (2019) och Inne i spegelsalen (2021) undersöker hon hur kärleksrelationer och självbilder formas av vårt senkapitalistiska samhälle.

Särskilt omtalad blev den förstnämnda boken där Strömquist med hjälp av Eva Illouz teorier argumenterar för att dagens dejtingmarknad (med betoning på marknad) snarare har gjort kvinnor mer utsatta än fria. Detta eftersom mäns strukturella överordning gör att de ändå har större frihet att välja, och välja bort.

Dessutom, skriver Strömquist, görs människor i vårt samhälle till sinsemellan utbytbara medel för att maximera det egna jagets lycka. Detta på bekostnad av kärleken som något jagupplösande, okontrollerbart och existentiellt omstörtande. 

Vad hände med den radikala feministiska analysen?

I Liv Strömquists nya bok Pythian pratar har turen kommit till självhjälpsindustrin. Denna har en utmärkt jordmån i ett samhälle där jaget är föremål för ständiga ”förbättringar”, vilket kan innebära allt från att göra sig av med ”toxiska” relationer till att optimera det egna utseendet, vilket Strömquist diskuterade i sina två tidigare böcker.

I Pythian pratar plockar hon dock betydligt lägre hängande frukter. Att de otaliga självhjälpsböckerna och självhjälpskontona är fåniga och irriterande är knappast en särskilt originell spaning, även om Strömquist har en konstnärlig och humoristisk begåvning som gör att hennes iakttagelser nästan alltid är underhållande. Hennes kritik av det senkapitalistiska samhället har börjat gå lite på tomgång. 

Redan när Den rödaste rosen slår ut kom muttrande somliga (bland andra undertecknad) om att där fanns något mossigt, tvåsamhetsvurmande. Att Strömquist i sin iver att kasta ut det varufierade badvattnet ur kärlekens tempel också kastat ut det barn som består av radikal feministisk analys av romantik och heterosexuell tvåsamhet. 

Det känns ganska talande att stycket i Pythian pratar, om en självhjälpsguru i den så kallade ”manosfären” (en idéströmning som tar avstånd från feminism och anser att det är männen som är diskriminerade, reds anmärkning) handlar om dennes sätt att se på kärlek som något man kan kontrollera och planera och inte som något som ”förvandlar världen, som en oväntad gåva”. 

Att ta ansvar för sina begärs ursprung

En annan intellektuell i offentligheten som nästan verkar vilja provocera lite och bjuda in till anklagelser om högstämd moralism är Nina Björk som i sin senaste bok Medan vi lever: Tankar om existensen där hon i tur och ordning avhandlar ”små” ämnen som autenticitet, identitet och ”mening”.

Björk återkommer flera gånger till dessa begrepp som numera nästan framstår som antika rariteter. Svordomar i den senmoderna och postmoderna kyrkan med andra ord. Hon gör nämligen gällande att det finns sådant som är objektivt mer meningsfullt och autentiskt än annat. Våra begär och handlingar kan mer eller mindre pådyvlas oss av yttre faktorer, såsom kommersiella intressen, och vi som tänkande människor är skyldiga att undersöka upphovet till dessa begär.

Det klassiska exemplet är när kvinnor lägger pengar och tid på sitt utseende. Den utbredda (men numera ganska allmänt hånade) girl boss-feminismen skulle säga att det är feministiskt att göra detta om det är vad man vill och väljer.

Björk å sin sida menar att vi i stället bör undersöka ur vilka och vems intressen denna önskan kommer. På samma sätt kan saker vara mer eller mindre meningsfulla utifrån kriterier som inte är helt och hållet subjektiva, vilket ibland påstås. Vi kan till exempel vidhålla att Sisyfos berömda stenrullande är meningslöst oavsett om vi, i  Albert Camus anda, föreställer oss honom lycklig. Det står oss dock fritt att diskutera och komma med argument och motargument för vad som ger mening och varför. 

Nina Björk Foto: Stina Nylén

Eftersom vi lever i en tid där individen framställs som totalt fri att fatta beslut om sitt eget liv men där dessa påstått fritt fattade beslut inte får kritiseras är Nina Björks intellektuella och moraliska (även om en del skulle säga moralistiska) stränghet uppfriskande. Men stundtals låter faktiskt hon, som bidrog till mitt och säkerligen många andras feministiska uppvaknande med sin klassiker Under det rosa täcket (1996), mest som en boomer: ”…jag känner människor som äger smartphones och som lever i en nära relation till dem. De är oförmögna att fästa blicken på det som betyder någonting”, förfasar hon sig på ett ställe. Att anklagelser om moralism och bakåtsträvande kan vara ett slappt sätt att avfärda kritik mot företeelser som springer marknadens ärenden samtidigt som de utmålas som under av modernitet och frigörelse innebär inte att sagda kritik är immun mot att hemfalla åt nostalgi och konservatism. 

En feminism eller socialism värd namnet behöver definitivt göra upp med den liberala föreställningen om att det skulle vara att frånta någon dennas ”agens” att säga att vissa handlingar går emot en grupps intressen. Till exempel att som kvinna lägga hela sin lön på hudvård eller leva som hemmafru. Men att utifrån en feministisk eller marxistisk analys identifiera intressen på gruppnivå är inte nödvändigtvis detsamma som att säga att dessa intressen skulle vara mer ”autentiska” än kapitalets eller patriarkatets intressen. Bara att de ligger närmare de värden som man ideologiskt har formulerat. Men här skulle nog Nina Björk, med visst fog, hävda att intresset för en arbetare av att inte jobba i en gruva i tolv timmar ligger närmare människans grundläggande (och därmed autentiska intressen) än kapitalistens intresse av vinst. 

Ett lyckligt slut eller en framtid i patriarkatets famn? Foto: TT

I frågan om just autenticitet tycks Nina Björk och Liv Strömquist skilja sig åt. I Pythian pratar avfärdar Strömquist självhjälpskulturens jakt på det ”sanna” jaget och hänvisar i stället till en psykoanalytisk syn på människans innersta som i grunden oåtkomligt även för oss själva. De två skiljer sig intressant nog också åt en del i synen på kärlek. I Medan vi lever argumenterar Björk mot vad hon ser som Strömquists förespråkande av ett irrationellt förhållningssätt till kärlek i Den rödaste rosen slår ut. I stället anser hon att långvarig kärlek kräver en klarsynt och nyktert värderande blick på den älskade. 

Men det finns en likartad kärna i deras kritik av kapitalismen. Båda lyfter fram omsorg och oegennyttig kärlek som ett motstånd mot senkapitalismens instabilitet och kommersialisering av jaget och mellanmänskliga relationer. Ett på många sätt mycket rimligt socialistiskt svar på exploatering och alienering. Men är det verkligen det bästa feministiska svaret på den liberala urvattnade feminismen? 

Någon som tagit avstånd från allt vad autenticitet heter är vetenskapsteoretikern och feministen Donna Haraway. I sitt klassiska A Cyborg Manifesto argumenterar hon (dock under rubriken ”en ironisk dröm”) för den revolutionära potentialen i det artificiella och fragmenterade. Alla försök att nå något som liknar en mänsklig kärna, men även att formulera stabila politiska kategorier – såsom ”kvinnor” – ser Haraway som eftergifter åt ett i grunden patriarkalt, västerländskt maktutövande genom kategorisering. Medan jag läser kan jag nästan höra Nina Björk, vars aversion mot det postmoderna tycks ha ökat med åren, raljera över detta. 

Revolutionär potential i det artificiella

Och delvis med rätta. Haraway, som själv anser sig verka i en socialistisk och marxistisk tradition, säger visserligen inte att alla kategorier endast är språkliga konstruktioner. Tvärtom ägnar hon mycket utrymme åt de materiella villkor som ligger till grund för dem. Och det finns  goda anledningar att kritisera vilka som de facto fått rymmas i begrepp som ”kvinna” genom historien, vilket inte minst postkoloniala och queera feminister lärt oss. Men att därmed förklara ”kvinna” som politisk kategori obsolet utmynnar nästan alltid i en liberal förståelse av könsmaktsordning. Det radikala finns i stället i Haraways förkastande av allt som andas nostalgi. Gång på gång understryker hon att det  inte finns någon helt och ”äkta”, ingen ”Edens lustgård” att gå tillbaka till efter att vi störtat kapitalismen och patriarkatet.  

Vårmode på 2000-talet andas nostalgi. Foto: Jessica Gow

Samma avsaknad av potentiellt nostalgisk längtan efter mer ”autentiska” relationer och känslor borde genomsyra all feministisk kritik av omsorg och kärleksrelationer. Björk och Strömquist vänder sig med rätta mot att  omsorg i vårt kapitalistiska samhälle reduceras till transaktioner. Men de tappar bort en viktig dimension av den marxist-feministiska beskrivningen av omsorg (reproduktivt arbete) som just en transaktion. En beskrivning vars syfte inte är att bejaka varulogiken, utan att visa att det aldrig funnits någon ”ren”, ”obesudlad”, fritt given omsorg i patriarkatet, där kvinnors reproduktiva arbete alltid har exploaterats. 

Enligt en radikalfeministisk förståelse är dessutom kvinnors exploatering och underordning en grundbult i heterosexuella kärleksrelationer. Inte som liberala feminister gärna vill tro, en tumör som kan avlägsnas från den heterosexuella kärnfamiljens kropp (med medicin i form av till exempel delad föräldraledighet) och ändå behålla denna intakt. Det räcker inte med att konstatera att omsorg kan vara revolutionärt i ett kapitalistiskt, profithungrigt samhälle. Vi måste också fråga oss under vilka omständigheter den utförs. 

Slutsatserna leder inte utanför systemet

Både Nina Björk och Minna Höggren lyfter visserligen fram feministiska teoretiker som Carin Holmberg och Anna G. Jonasdottir, vilka företräder just denna typ av tankegods. Men slutsatserna i Medan vi lever och Kärleksgapet leder aldrig  utanför systemet. Det är inte konstigt när det gäller Höggrens undersökning som mest är en överflygning över olika strömningar och som aldrig riktigt landar i något substantiellt. Men det är faktiskt lite nedslående hos en tänkare som Björk, som inte brukar rädas det utopiska. 

På sociala medier har det cirkulerat en bild föreställande ett foster i en konstgjord livmoder försedd med en misogyn text om att kvinnor snart kommer vara helt oanvändbara. Bilden har omdelats med en syrlig kommentar om att ”manosfären” nu gått så långt i sitt kvinnohat att den omfamnar en idé som den radikala, marxistiska feministen Shulamith Firestone förespråkade på 1970-talet då hon hävdade att kvinnor inte kunde bli fria så länge vi inte bokstavligt talat vägrade låta våra reproduktiva funktioner exploateras i patriarkatets och kapitalismens tjänst. Kanske är det här den sant radikala omsorgen står att finna? Ja, jag hör invändningar om techjättarnas makt över reproduktionen och om anknytning et cetera et cetera. Men det känns helt enkelt lite tamt och trångt i den antikapitalistiska kritik som Nina Björk, Liv Strömquist och co. tillhandahåller nu för tiden. 

Publicerad Uppdaterad