Att kamp och protester lönar sig verkar vi se ett exempel på nu. När det här skrivs kommer signalerna om att den polska regeringen delvis svängt i abortfrågan och slopar förslaget till en än strängare abortlag i den form det lagts fram tidigare.
Än verkar de som söker abort i Polen slippa fängelsestraff. Än verkar polska läkare kunna hjälpa sina patienter utan att riskera åratal av sina liv.
Annat är det på Malta, där all abort, utan undantag, är både förbjudet och straffbart. Något varken EU eller Sverige väljer att nämnvärt lägga sig i.
Det är även en bra måttstock på hur dåligt ställt det är med det europeiska så kallade jämställdhetsarbetet.
Att jag, år 2016, skall sitta och glädjas år att Polska kvinnor och transpersoner inte mot sin vilja skall tvingas föda barn som blivit till genom våldtäkt eller incest är smått groteskt. Det är även en bra måttstock på hur dåligt ställt det är med det europeiska så kallade jämställdhetsarbetet och hur tandlöst EU är där unionen skulle kunna göra en positiv skillnad.
Att EU inte sett till att invånare i alla sina medlemsländer har den grundläggande rättigheten det bör vara att själv fatta beslut som rör sin kropp är minst sagt beklämmande. Att utvecklingen går mot hårdare abortlagar snarare än självklar aborträtt talar tyvärr sitt tydliga språk. Att EU:s medlemsländer låter detta förbli en inrikespolitisk fråga likaså.
För abort handlar inte som så många hävdar om moral (även om nog säkert många abortmotståndare ser det så själva). Det handlar inte om religion. Det är varken privat eller inrikespolitiskt. Det handlar om makt och kontroll. Det handlar om att kränka det som borde vara mänskliga rättigheter i syftet att kunna kontrollera sin befolkning.
Det handlar om totalitarism, även om det kan paketeras i tal om det ofödda barnets rättigheter.
Det finns ingen så bra kontroll som självkontroll och kärnfamiljen är som gjord för att fungera som samhällets minsta och hårdaste kontrollenhet.
Det är inte en slump att det är i de unkna träskmarker där mörkblå konservatism börjar övergå i brunt som abortmotståndet gror. Ideologier som baserar sig på blind lydnad måste också utöva kontroll. Det finns ingen så bra kontroll som självkontroll och kärnfamiljen är som gjord för att fungera som samhällets minsta och hårdaste kontrollenhet.
Det är familjen som håller makten uppe, det är den som ser till att folk går till jobbet, sköter sig, inte protesterar. Det är familjen som i komplexa band av kärlek, beroende och makt håller ojämlika samhällen på fötter.
Familjen är och har alltid varit kärnan i en totalitär världsbild. Allt från tredje rikets prat om ”Kinder, Küche, Kirche” till IS nutida kvinnoförtryck. Från påvekyrkans maktambitioner till amerikanska bunkerhögerns raskrig. Här är alla totalitära ideologier lika. Utan kontroll över familjen och i dess förlängning reproduktionen kommer systemet att falla.
Det är i denna kontext vi måste se abortmotståndet som nu sveper över Europa. Det är en del av den nyfascistiska mobiliseringen vi ser runt oss. Det är ingen ”kvinnofråga”, det handlar om frihet, allas frihet.
Det är, för att låna vår tids mest urvattnade floskel, en fråga om ett hot mot demokratin. Det är dags att den självklara rätten till fri abort lyfts fram som den demokratifråga det är.