En plats för alla

När klockan slår sju och ännu en solig och varm höstdag bara kan skönjas i det fuktiga morgondiset är arbetslaget ute på Berthåga kyrkogård i Uppsala redan på plats. Under ett snabbt morgonmöte fördelas arbetsuppgifterna som de tillsammans listat och arbetsdagen kan börja. De mellan 12 och 18 sä­songs- och helårsanställda som arbetar här tar sig lättast runt med små vita truc­k­­ar på den 54 hektar stora begravnings­platsen, som mest liknar en egensinnig färgsprakande park med sina ängar, fält och skogspartier.

Det uppländska landskapet har stått modell för arkitekten Ulla Bodorff när hon på 1960-talet ritade fram kyrko­gården. På 90-talet kom nyare delar till och kyrkogården utvecklas ständigt med hjälp av både gamla och nya tekniker för slåtter, harvning, plantering och beskär­ning av den trädgårdskunniga personal som arbetar här.

Annika Löfling växte upp med en pappa som är kyrkogårdsarbetare och började själv sommarjobba på Berthåga för tio år sedan. Sedan fem år tillbaka har hon fast anställning och däremellan har hon hunnit utbilda sig till trädgårdsmästare.
Annika Löfling växte upp med en pappa som är kyrkogårdsarbetare och började själv sommarjobba på Berthåga för tio år sedan. Sedan fem år tillbaka har hon fast anställning och däremellan har hon hunnit utbilda sig till trädgårdsmästare. Foto: Jan-Åke Eriksson

Under de gulnande lindarna som utgör Trädkyrkan, en utomhuskatedral med träd planterade som en spegelvänd Uppsala domkyrka, arbetar Annika Löf­ling med att kratta gångar och göra fint inför den begravning som ska hållas senare på dagen.

Trädkyrkan är öppen för alla oavsett tro eller kulturell bakgrund. På askgravplatsen i sidoskeppet kan man få sin aska nedsänkt i en sammetspåse under en stenplatta där ens namn också kan graveras. Annika Löfling tycker mycket om att gå och läsa på stenarna och fundera över människorna som begravts och deras liv.

– Jag tycker det är fantastiskt festligt när det står vad de arbetat med eller gjort, som på en gammal gravsten där det står ”lägenhetsägaren”. Då kan man bara tän­ka sig hur det var på den tiden när det var nytt att kunna köpa en lägenhet och hur stolt han var över det. Det är också roligt när man då och då får den där kvarten med äldre människor som är pratsamma och vill berätta om hur det var förr, säger hon.

Annika Löfling.
Annika Löfling. Foto: Jan-Åke Eriksson

Annika Löfling växte upp med en pappa som är kyrkogårdsarbetare och började själv sommarjobba på Berthåga för tio år sedan. Sedan fem år tillbaka har hon fast anställning och däremellan har hon hunnit utbilda sig till trädgårdsmästare på Enköpings tvååriga yrkeshögskola.

– Det är ett tungt jobb fysiskt. Om man till exempel hänger på sig en lövblås och ska gå runt med den åtta timmar då är det ett ordentligt pass för axlarna. Men för det mesta är det ett omväxlande jobb och en fantastisk frihet att få vara utomhus hela dagarna. Det jobbigaste är egentligen när man jobbat i regn och blivit blöt och kladdig och måste gå in.

För Lisa Gustavsson Flygt, som är grupp­chef för arbetslaget och arbetar med i stort sett samma uppgifter som de övriga, är det viktigt att alla är delaktiga i hur de hela tiden kan förbättra arbetsmiljön.

– När vi köper in nya maskiner och redskap tas det stor hänsyn till arbets­lagets behov. Det är ett jobb som sliter mycket på oss så det är avgörande att vi har rätt förutsättningar att arbeta med, säger hon.

Det är tufft för säsongsarbetarna att få det att gå ihop ekonomiskt förstås. En del arbetar på sexmånaderskontrakt, andra har åtta månader.
Lisa Gustavsson Flygt, gruppchef på Berthåga kyrkogård

Lisa Gustavsson Flygt är gruppchef på Berthåga kyrkogård.
Lisa Gustavsson Flygt är gruppchef på Berthåga kyrkogård. Foto: Jan-Åke Eriksson

Lisa Gustavsson Flygt har varit kyrkogårdsarbetare i 26 år och det går inte att undgå att fascineras av hennes kunskaper när hon guidar runt bland kyrkogårdens flora. I Urnskogen rastar någon sin hund och ett par barn cyklar förbi på vägen som går längs bäckfåran.

– Det är roligt att människor tycker om att vara här och använder kyrkogården som en park och ett rekreationsområde, att de kommer hit och beundrar vårt solrosfält med gravlämningar från brons­åldern och plockar aronia och andra bär. Vi som arbetar här är jättestolta över platsen, säger hon.

Berthåga kyrkogård
Berthåga kyrkogård, belägen i västra Uppsala, är en så kallad landskapskyrkogård som bi­behållit och hämtat inspiration från den uppländska naturen. Begravningsplatsen ritades av landskapsarkitekten Ulla Bodorff och invigdes av ärkebiskop Gunnar Hultgren 1965. Den nyare delen som påbörjades 1996 har utformats av landskapsarkitekten Nils Odén och kyrkogårdsarkitekten Monica Sandberg.
Hela området är 54 hektar stort och består av varierade miljöer där ursprungliga inslag i landskapet, såsom gamla färdvägar och kokällan i minneslunden, bevarats. I skogsdelen av kyrkogården finns ganska oansenliga gravar med mindre naturstenar utplacerade mellan träden. Här finns också skogskällan, där ett rikt djurliv förekommer. Bland annat kan rådjur, älgar, hägrar och salamandrar ses.
På kyrkogården finns grav­kvarter för muslimska, protestan­tiska, judiska, katolska och a­rme­niska gravar. Här finns även ett krematorium, också det invigt 1965.

Det hon tycker är svårast som arbetsledare är att det inte finns arbete till alla året runt.

– Det är tufft för säsongsarbetarna att få det att gå ihop ekonomiskt förstås. En del arbetar på sexmånaderskontrakt, andra har åtta månader. Jag önskar såklart att det fanns arbete åt dem här hela året, säger hon.

Martin håller på att rulla in bevatt­ningsslangar för vintern. Han har flytt från ett annat land och har bara några år kvar till pensionen. Hans akademiska utbildning inom byggsektorn var inte till stor nytta när det blev kris i byggbranschen på 90-talet.

Det var då han kände att han ville skola om sig för att slippa skrivbordssysslorna och få arbeta med händerna. Han gick en tvåårig trädgårdsmästarutbildning på Säbyholm och hamnade här på Berthåga kyrkogård 2004. Som säsongsanställd arbetar han åtta månader per år – från april till november.

– För mig är det bra, för andra jobbigare. Det är klart att det inte blir så mycket pengar, men för min del är ekonomin det jag tänker på sist, jag är inte så konsumistisk, säger han med ett stort leende.

– Jag går till jobbet varje dag med glatt hjärta. Vi har en bra social arbetsmiljö här, och mycket beror faktiskt på Lisa, hur hon leder arbetet. I jämförelse med andra jobb jag haft, där personalen slitits i spillror, har vi det väldigt bra här. Det är en kreativ arbetsmiljö och jag känner att de förslag jag kommer med oftast tas emot bra.

Martin berättar att de nästan arbetar utifrån den så kallade Kalmarmodellen som tillämpades på gamla Volvo och handlar om att de anställda är organiserade i självstyrande grupper.

– Vi arbetar i ett lag som presterar tillsammans veckovis och månadsvis. Tillliten är det som gör det möjligt att vilja arbeta bra. Ledningen här litar på oss och vet att vi gör ett bra jobb, att vi arbetar hårt. På andra arbetsplatser jag varit på har chefen spionerat på oss, då har det nästan blivit tvärtom att man bara tar i när man vet att någon ser.

Han säger att det är oundvikligt att grubbla över livet och döden när man arbetar på en sådan här plats.

– Det här är dödens fält. Klockan ringer hela tiden, inte för oss nu, utan för någon annan. Jag kan känna mig lite som en själavårdare. Men personligen har jag inte kommit närmare till döden än tidigare, däremot till sorgen, säger han och fortsätter:

– När man pratar med människor som kommer hit och sörjer och berättar om dem de förlorat blir man omedelbart delaktig i förloppet, i de mö­tena är empatin grundläggande.

Den muslimska delen på kyrkogården.
Den muslimska delen på kyrkogården. Foto: Jan-Åke Eriksson

Vi delas fortfarande upp efter religion och klass. Att döden är demokratisk är faktiskt inte sant.
Martin, säsongsanställd kyrkogårdsarbetare

Martin säger att det är en miljö där det är lätt att få kontakt med människor. Att det är så små saker som behövs för att hitta något som förenar, som att räcka fram en vattenkanna till någon. Samtidigt, när han går och betraktar gravplatserna, ref­lekterar han mycket över ojämlikheten som följer oss alla in i döden.

– Vi delas fortfarande upp efter religion och klass. Att döden är demokratisk är faktiskt inte sant.

Trädkyrkan, en utomhuskatedral med träd planterade som en spegelvänd Uppsala domkyrka. Den är öppen för alla oavsett tro eller kulturell bakgrund.
Trädkyrkan, en utomhuskatedral med träd planterade som en spegelvänd Uppsala domkyrka. Den är öppen för alla oavsett tro eller kulturell bakgrund. Foto: Jan-Åke Eriksson

Klockringningen från den vackert utformade klockstapeln är klangfull och lite uppfordrande. Det svartklädda begravningssällskapet tar plats på parkbänkarna som utgör interiören under bladverket framme vid Trädkyrkans kor. ”Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut…”, reciterar prästen ur Tove Janssons ”Höst­visa”.

För den vars begravningsceremoni hålls här är det bara ett stenkast till krematoriet där kylrummen är nästa anhalt, oavsett om destinationen näst därefter är i jorden sådan man ligger eller krema­ti­onsugnen.

På krematoriet i Berthåga förbränns varje år cirka 2 500 kroppar.
På krematoriet i Berthåga förbränns varje år cirka 2 500 kroppar. Foto: Jan-Åke Eriksson

I krematoriet möter en fadd doft av vissnande blommor en redan i ingången. 28-åriga Aron Thomsson, Sveriges yngste krematoriemästare, visar runt i den röda tegelbyggnaden från 1960-talet som förutom kyl- och tvagningsrum, förvaring för urnor, dekorationsrum, två kapell och kontor rymmer två ugnar som varje år förbränner cirka 2­ 500 kroppar.

– Vi bränner mellan tio och tolv kistor om dagen från klockan sju på morgonen till klockan fyra på eftermiddagen, berättar han.
Värmen som ugnarna producerar går, sedan vintern 2014, in i Uppsalas fjärr­värmesystem.

– Det blir till värme i elementen. Man räknar med att 200 villor värms upp av det vi producerar här, säger Aron Thomsson.
Han har hunnit arbeta med hela livets kretslopp säger han – från jobb på förskola till ålderdomshem till att nu ha hamnat här, där han trivs bra.

28-åriga Aron Thomsson, Sveriges yngste krematoriemästare, visar runt i den röda tegelbyggnaden från 1960-talet som förutom kyl- och tvagningsrum, förvaring för urnor, dekorationsrum, två kapell och kontor rymmer två kremationsugnar.
28-åriga Aron Thomsson, Sveriges yngste krematoriemästare, visar runt i den röda tegelbyggnaden från 1960-talet som förutom kyl- och tvagningsrum, förvaring för urnor, dekorationsrum, två kapell och kontor rymmer två kremationsugnar. Foto: Jan-Åke Eriksson

Kylrummet är överfyllt av kistor då de haft lite tekniska problem senaste veckan och ligger efter. På en hylla står en pytte­liten vit träkista och några pappaskar.

– Det är foster och framfödda barn som dött i magen och som skickas direkt till oss från Akademiska sjukhuset, berättar Aron Thomsson.

– Det är klart att det berör, särskilt som jag har små barn själv. Liksom när det kommer in människor som man vet vilka de är och kanske inte ens kände till att de dött. Men samtidigt måste man se det som en kista vilken som helst, vi behandlar alla lika. När det kommer till kritan rör det sig om en industri och alla kistor ingår i produktionen.

"En kropp blir till runt tre liter aska, men sedan beror det så klart på hur kraftig benstomme man har", säger Aron Thomsson och visar ett tråg med återstoden av en förbränd kropp. Foto: Jan-Åke Eriksson

Inne vid ugnarna är det betydligt varmare än i kylrummet. I den ena ugnen förbränns en kropp i 870 graders värme. Innanför det lilla runda glaset i luckan skym­tar man hur eldslågor dansar runt ett vitt kranium. Varje kremering tar mel­lan 70 och 90 minuter.

– En kropp blir till runt tre liter aska, men sedan beror det så klart på hur kraftig benstomme man har, säger Aron Thomsson och visar ett tråg med återstoden av en förbränd kropp som just nu håller på att kylas ned, en process som tar cirka tre timmar, innan den ska malas till ett finare stoft i kvarnen.

– Det måste bli helt rätt hela vägen, etiken och värdigheten ska gå genom hela ledet. Vi får inte göra några misstag. På det sättet är vi en utsatt bransch och det har hänt att det blivit tidningsrubriker om något krematorium gjort fel.

"Det här är dödens fält. Klockan ringer hela tiden, inte för oss nu, utan för någon annan. Jag kan känna mig lite som en själavårdare", säger Martin, som arbetat på kyrkogården sedan 2004. Foto: Jan-Åke Eriksson

Det var ett av mina första intryck av Sverige, att det är väldigt annorlunda på arbetsplatserna. Mindre hierarktiskt och auktoritärt.
Tony Crook, säsongsanställd kyrkogårdsarbetare

Tony Crook står och krattar upp det gräs som slåttrats på ängen invid slånbärs- och nyponsnåren utanför krematoriet. Det är hans femte säsong här. Resten av året försöker han få lärarvikariat och översättarjobb, men när det inte lyckas måste han stämpla.

– Det är kämpigt, men det är lagandan och den psykiska hälsan som är nummer ett för mig. Och friheten. Att vi inte har en chef som hänger över oss och kontrollerar allt vi gör, säger han.

Det är tio år sedan Tony Crook flyttade till Sverige från England och han har hunnit ha många olika jobb i flera olika länder.
Det är tio år sedan Tony Crook flyttade till Sverige från England och han har hunnit ha många olika jobb i flera olika länder. Foto: Jan-Åke Eriksson

Det är tio år sedan han flyttade till Sverige från England och han har hunnit ha många olika jobb i flera olika länder.

– Det var ett av mina första intryck av Sverige, att det är väldigt annorlunda på arbetsplatserna. Mindre hierarktiskt och auktoritärt. Mitt värsta exempel är när jag jobbade på Warner Brothers i USA, där fick man sparken om man vågade ifrågasätta minsta lilla, det kändes nästan militärt.

För Tony Crook betyder den stora upp­höjda minnesplatsen, med sina örtplante­ringar som lockar till sig fjärilar och sin stentrappa med rinnande vatten, lite extra mycket.

– Den är fin. Det är en plats dit de vars anhöriga inte begravts här eller ens i Sverige kan gå.

Emil Karlsson och Per Westman.
Emil Karlsson och Per Westman. Foto: Jan-Åke Eriksson

För Emil Karlsson är det första och troligen sista säsongen han arbetar här. Han är precis klar med sin masterexamen i miljö och hållbar utveckling.

– Jag har fått en amanuenstjänst vid universitetet nu under hösten, men man vet aldrig – kanske kommer jag tillbaka hit om jag inte hittar något jag trivs med inom mitt område. Jag har svårt att tänka mig ett jobb med bättre utsikt än det här, säger han och blickar ut över landskapet där han står högst upp på minnesplatsen i färd med att tvätta bort alger från det stenlagda, ständigt porlande vattenfallet.

Han har tidigare arbetat på en kyrko­gård i Värmland, där han kommer ifrån, och tycker om arbetet.

– Den här arbetsplatsen erbjuder lagom interaktion med människor och arbetskamrater. När man till exempel arbetar i kassa blir det en så forcerad kontakt. Här kan man i lugn och ro prata med besökare då och då och vara social lite mer på sina egna villkor.

Det finns ett ganska stort tabu kring döden i dag, alla ska liksom vara så odödliga hela tiden. Vi har byggt en barriär mellan livet och sjukdom och död, och gömt undan vissa delar och aspekter av vad det innebär att åldras.
Emil Karlsson, säsongsanställd kyrkogårdsarbetare

För Emil Karlsson har arbetet också inneburit ett intensifierat tänkande på existentiella frågor.

– Det är intressant att höra andras tankar om vad de tror händer efter döden. Själv är jag icketroende och tror inte det händer någonting. Det finns ett ganska stort tabu kring döden i dag, alla ska liksom vara så odödliga hela tiden. Vi har byggt en barriär mellan livet och sjukdom och död, och gömt undan vissa delar och aspekter av vad det innebär att åldras. Det är synd tycker jag.

Gunnel Örman bestämde sig för att hon aldrig mer skulle sitta på kontor – och skolade om sig.
Gunnel Örman bestämde sig för att hon aldrig mer skulle sitta på kontor – och skolade om sig. Foto: Jan-Åke Eriksson

När Gunnel Örman, tillsammans med runt 250 andra anställda, fick lämna sitt arbete som löneadministratör på ABA of Sweden 1992, sedan företaget nekats bygg­lov för en utbyggnad, bestämde hon sig för att aldrig mer ägna sig åt kontors­arbete.

– Jag tänkte att vad fasiken ska jag sätta mig på den där skrivbordsstolen igen, jag med min reumatism. Och det spelar ingen roll om det är sol eller regn så är rör­ligheten i jobbet och att få vistas utomhus jätteviktigt för mig, säger hon medan hon eftermiddagsfikar i personalens stora ljusa matsal innan det sista jobbpasset för dagen ska klaras av.

– Jag gick till Arbetsförmedlingen för att få hjälp att skola om mig. Och det var antingen till att öppna ett kattpensionat eller bli trädgårdsmästare som gällde.

Jag tror att det är viktigt att prata om döden med anhöriga. Och framför allt att man gör det medan man är frisk och klar i huvudet.
Gunnel Örman, kyrkogårdsarbetare

I dag ansvarar hon för gravvården på kyrkogården.

– Det är ett arbete som kräver att man respekterar andra människor och deras tro. Men det har egentligen inte så mycket med religion att göra alls. Själv tror jag inte ett dugg på någon god gud.

Däremot har hon talat om för sina barn hur hon själv skulle vilja ha det när hon dör.

– Jag tror att det är viktigt att prata om döden med anhöriga. Och framför allt att man gör det medan man är frisk och klar i huvudet.

Per Westman har arbetat här sedan 1998. Tillsammans med landskapsarkitekten Nils Odén tog han fram bäckfåran som de också sått i.
Per Westman har arbetat här sedan 1998. Tillsammans med landskapsarkitekten Nils Odén tog han fram bäckfåran som de också sått i. Foto: Jan-Åke Eriksson

Per Westman pendlar till Berthåga från hemmet i Gävle varje dag under de åtta månader om året han jobbar här.

– Det är klart att det tar mycket tid, men det spelar ingen roll. Jag fick ett helårsjobb i Gävle som jag testade, men jag längtade tillbaka hit så jag slutade där. Det är jättesvårt att få det att gå ihop som sä­songs­anställd, men det är ändå värt det. Jag har inget behov av alla de där pengarna, jag vill hellre trivas med det jag gör. Varje år är jag glad när det börjar närma sig april och jag får komma hit och jobba igen, säger han.

– Jag älskar trädgård, det är därför jag är här. Jag tänker inte så mycket på att det är en kyrkogård jag arbetar på. Det gjorde jag väl de första dagarna, jag minns att jag gick in i ett förråd och att jag tyckte att det luktade död och att det förföljde mig en tid.

Han tycker att det är en lyhörd arbetsplats och att det är påtagligt att alla är välkomna in i laget, även sommarjobbare och praktikanter bjuds in att bidra med tankar och idéer att förverkliga.

– Men visst har det kanske blivit lite mindre inflytande de senaste åren. Det är nog så på de flesta arbetsplatser i dagens läge.

"Jag älskar trädgård, det är därför jag är här. Jag tänker inte så mycket på att det är en kyrkogård jag arbetar på", säger Per Westman. Foto: Jan-Åke Eriksson

När Per Westman själv började här 1998 fick han tillsammans med landskapsarkitekten Nils Odén vara med och utveckla de nyare delarna av kyrkogården. Han visar runt i det som är tänkt att bli en urnskog, där ens aska kan sänkas ned i små upphöjda kullar på vilka ädellövträd, såsom ek, lönn, lind och bok planterats efter norra stjärnhimlens karta.

– Träden sitter exakt i stjärntecknen. Arkitekten har speglat ned himlen på jorden. Det finns så många tankar bakom allt här. Arkitekten ville nog att det skulle bli en plats för ett slags gränsöverskridande gemenskap, en plats som samlade alla religioner och kulturer.

Han pekar på några risiga buskar som vätter ned mot slänten och bäckfåran som han tillsammans med Nils Odén tagit fram och sått i. På några av de bladlösa silvriga grenarna kan man se ett och annat havtorn.

– Fast de där, det tänkte nog arkitekten inte riktigt på, att de vill nog hellre vara ute vid havet.

På en del av kyrkogården kan man bli begravd i skogs­terräng bland liljekonvaljer, lingon- och blåbärsris.
På en del av kyrkogården kan man bli begravd i skogs­terräng bland liljekonvaljer, lingon- och blåbärsris. Foto: Jan-Åke Eriksson

***

Publicerad
3 days sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad