Jag vet inte om det beror på klimatet, vad vi stoppar i oss, kvällstidningarna eller smartphone-samhället. Men jag har en kuslig känsla av att blir dummare för varje år som går.
Såg, eller försökte åtminstone se, partiledardebatten på SVT i söndags och stod ut i tio minuter. Tio minuter. Sedan stängde jag av och loggade trött in på Facebook. Mörker även där.
En sövande känsla av uppgivenhet och en längtan långt bort härifrån, där det väl knappast är bättre men åtminstone annorlunda. I varje fall om man ska tro en ny internationell studie kring politisk journalistik som presenterades i Medierna i P1 häromdagen. En studie som belyste att svenska medier i betydligt högre grad än övriga europeiska fokuserar på spelet och strategierna bakom politiska utspel än på själva besluten och vad de innebär. Något som riskerar att bidra till att människor inte får tillräcklig information om de faktiska sakfrågorna, menade Jesper Strömbäck, professor i journalistik och mediekommunikation vid Göteborgs universitet. Och där någonstans knyts säcken ihop med klara bilder på näthinnan från valrörelsen för lite drygt två år sedan och stora delar av Mediesveriges bevakning.
Helvete så tråkigt och fullkomligt innehållslöst det också blivit.
Färgerna på slipsarna, talekonsten, uppladdningen, tips från coachen och pluspoäng på varje litet sketet anförande men så lite fokus som möjligt på det faktiska. Innehållet och ideologin. Att partipolitik i dag inte ser ut på samma sätt som partipolitik åren innan de sociala mediernas absoluta genombrott behöver man knappast vara Einstein för att komma fram till. Visst. Säkert har en del av debatten blivit bättre. Men, utan att låta gammalmodig och grå: Helvete så tråkigt och fullkomligt innehållslöst det också blivit.
Allt stöpt i samma form och efter samma modell med den enorma rädslan att trampa snett, bli påhoppad och halka ned någon procentsats i den senaste opinionsmätningen eller tyckarbarometern. Det är med andra ord väldigt ängsliga tider med en känsla av att dumheten helt tagit över.
Lek med tanken. Jag har ingen aning om det stämmer, men föreställer mig en politiskt profilerad journalist som Expressens Nicklas Svensson som rakt igenom obildad. Duktig att rapa fakta, siffror och tillspetsad statistik men – och jag är medveten om att jag eventuellt har fel – fullkomligt okapabel till att föra ett längre samtal om de större frågorna. Om mål, visioner, ideologier eller historia.
Som sagt, jag kan vara fel ute, men det är med allt större olust som jag gör några som helst ansträngningar att hänga med i den dagsaktuella debatten.
Inget om de faktiska frågorna, om konsekvenserna av förslagen som lagts fram eller om fakta kring argumenten som använts.
När tv-redaktionerna samlar partiledarna för direktsänd utfrågning plockar de inte in statsvetare, sakkunniga eller människor som berörs av de beslut som trots allt fattas av den sorgliga skaran representanter för de åtta riksdagspartierna. I stället kallas retorikexperter in. Tyder kroppsspråket, betygsätter dagsformen och spår i snabbt framtagna Sifo-undersökningar. Inget om de faktiska frågorna, om konsekvenserna av förslagen som lagts fram eller om fakta kring argumenten som använts.
Kvar blir bara en tragisk soppa som påminner om Melodifestivalens många urvattnade deltävlingar eller det fullkomligt absurda formatet i SVT:s lågvattenmärke Opinion. Och där sitter vi apatiska framför teven och sträcker oss slött efter fjärrkontrollen och tänker ”Jag kunde inte bry mig mindre”.
Fördumningen har aldrig varit större än i vårt uppkopplade samhälle.
