Maria Johanssons memoarer – del 7

6.

HELVETE!

Klockan är 13.03. Maria Johansson vaknar när telefonen ringer för fjortonde gången.

Var är jag?

Hemma.

Var är den andra?

Inte här i alla fall.

Vem är jag?

Rrrrrinng-rrring.

HELVETE!

 

– Äntligen, Maria! Vad har hänt? Du skulle ju vara här på möte klockan tio.

 

*

Efter helgens förlustelser vaknade jag med svår bakfylleångest. Precis som det vilda hånglet som inlett det hela, var denna baksmälla något jag inte upplevt sedan tonåren.

Ärligt talat var hela helgen ganska dimmig. Jag hade ätit ute någonstans med Tina på lördagen. Vi hade gått till en klubb, och jag hade insett att hon antagligen var fullblodsflata, hon rörde sig vant i sin flock.

Klubben var som en finlandsfärja. Musiken, belysningen, rummen, drinkarna. Enda skillnaden var att nästan alla var kvinnor och att de inte var lika fulla som gemene man på Cinderella.

Jag gjorde mitt bästa för att höja den genomsnittliga promillehalten.

Den kvällen var det jag som stod för drinkarna, och efter en fyra, fem stycken försvann ironin ur hennes slanka lilla kropp.

Jag dansade. Tina hade dansat med, fast hon verkade göra det på ett lite ironiskt vis. I alla fall till en början. Den kvällen var det jag som stod för drinkarna, och efter en fyra, fem stycken försvann ironin ur hennes slanka lilla kropp.

Jag var rusig på flera sätt. Självfallet av alkoholen, men också av den ovana miljön, dansen, den märkliga sensationen av att ha obegränsad tillgång till en kvinna som var minst tio år yngre än jag.

Taxiresan hem till henne existerar endast i form av ett kvitto.

Söndagen var jag fortfarande full.

Måndagen var jag fortfarande bakfull.

 

Jag somnade om efter att facket ringt och väckt mig. Eller, sjönk in i någon slags dvala i alla fall. Trodde mig minnas att jag och Kommunal-Karin i stället bestämt att ses på onsdag, och att hennes röst haft en hård metallisk klang, som en robots.

Ångesten knaprade på alla organ, magen sved, hårbottnen och ögonen och fittan sved.

Jag sov till nästa dag.

 

*

 

Jag vaknade slutligen till ordentligt tidigt på morgonen tisdagen den tjugofjärde november. Först ny ångest, ringde facket verkligen i går? Jag måste kolla.

Sedan bestämde jag mig för att den kvardröjande bakfylleångesten bara var en kemisk reaktion. Endorfiner som faller platt och måste höjas igen, eller hur det är. Ångesten var bara fysisk. Skit i den, Nya Maria, gå upp och lev.

Jag gjorde så.

Så fort jag tuggat klart ringde jag Kommunal-Karin.

Kaffe, smörgås. För att finna kraft plockade jag fram den där livslistan jag hade skrivit över glöggen i fredags förmiddag.

Så fort jag tuggat klart ringde jag Kommunal-Karin. Sa att jag fortfarande haft feber i går, men nu hade det äntligen vänt, och visst skulle vi ses klockan ett i morgon?

Kommunal-Karin sa jo och visst, men rösten klingade fortfarande av robot. Jag struntade i det, sa glatt hej då.

Sedan begav jag mig mot ett bibliotek igen, denna gång det närmaste, vid Fridhemsplan. Jag praktiskt taget dansade fram, och snöflingorna föll in i dansen kring mig.

Jag har tillbringat mer tid på bibliotek de senaste veckorna än på flera år sammanlagt, tänkte jag där jag dansade. Utan tvekan ett led i min intellektuella utveckling.

Plötsligt dök en mening upp i min skalle:

En människa är aldrig större än sin största last.

Va? Vem sa det?

Maria Johansson var det som sa det.

Jag funderade ett slag på vad det betydde. Jaha, svarade jag sedan min högtravande hjärna. Så är det säkert, men det räcker gott för mig. Mina laster växer. Som jag. Jag vill att de ska bli stora. De ska bli enorma och jag ska bli en stor ande, det är enkel matematik. Jag lever njutning, jag lever ögonblick. Det är knappast vad den genomsnittliga svenskan gör. Den genomsnittliga svenskan stannar nere i träsket, långt ned i dyn, är glad om hon får ett sugrör att andas genom. Kravlar upp till ytan, går en finn-dig-själv-kurs, plumsar ned igen. Jag är skogsrået som tittar på och skrattar.

Jag ska ge dig ett svar, hjärnjävel, sa jag i huvudet (eller högt?) medan mina klackar frenetiskt trampade på.

En människa är aldrig mindre än sin största drift.

Sug på den, du.

Sedan slängde jag segervisst med håret (skönt att det var så tjockt, jag behövde liksom ingen mössa) och insåg två saker:

Att jag travat på lika snabbt som jag tänkt, och nu stod framför biblioteket.

Och, att jag faktiskt hade börjat formulera riktiga visdomar. Trots att jag bara besökt bibliotek ett par gånger och läst lite uppländska folksägner. Det måste vara någon annan spärr som släppt. Jag hade haft allt detta inom mig, hela tiden.

Jag var Den Nya Maria.

För första gången tänkte jag: Jag borde skriva ned det här på något sätt.

 

Sedan försvann tanken kvickt och jag ställde snabbt om hjärnan till att utföra mina praktiska delmål. Drog en kopia på ansökan om skilsmässa, innan jag skulle posta den till Mikael så att han också kunde skriva under. Fick hjälp av en nervös liten bibliotekarie att omvandla dokumentet till en pdf som jag kunde mejla till Dagens Nyheters avdelning för familjeannonser.

Därefter kollade jag upp var unge herr Egréus bodde. Årsta, minsann. Kunde vara bra att veta. Pling plong, hej Adam, nu ska du vara snäll mot tant, hon vet bäst. Ha ha.

Just det, Facebook. Många klick, ett långt formulär att fylla i. JA, JA, JA, jag vill avsluta skiten, hur svårt ska det vara att fatta. Ignorerade alla meddelanden som pockade på uppmärksamhet.

Och till sist gjorde jag en helt ny internetsökning, räknade lite på min budget, fattade ett beslut och skickade ett till mejl. Men vad det handlade om, det får inte ni veta. Än.

 Tänk, julen som jag börjat oroa mig för redan i oktober.

Just som jag skulle logga ut från datorn föll min blick på dagens datum. Tjugofjärde. Precis en månad till julafton. Tänk, julen som jag börjat oroa mig för redan i oktober. Den senaste tiden hade den varit som bortblåst ur mitt sinne.

Barnen.

En liten bit av Den Gamla Maria som jag inte lyckats döda än högg mig i hjärtat.

Vad vill jag?

Det sista jag vill här i världen är att återvända till familjen innan jul bara för att SÅ SKA DET VARA.

Jag vill inte ge några julklappar. Jag vill inte ha några heller. Jag vill inte träffa släkt, särskilt inte Mikaels dryga gamla mamma.

Nej. Nej och åter nej.

Efter några minuters funderande komponerade jag ett sms.

”Hej gumman, jag kom på att det inte är så långt till julafton. Vi får se vad som händer men jag lovar INTE att komma hem då. På julen ska man vara glada och sams, det kan jag och pappa inte vara nu. Men vi kan kanske träffas ändå, alltså du och jag och Simon! Kram”

 

Det dröjde nästan fyra timmar innan Emma svarade: ”Jag hatar dej!!”

 

7.

Följande eftermiddag kan Maria Johansson inte längre skjuta upp att gå och prata med facket. Hon VILL INTE göra det. Hela kroppen skriker nej. Men hon vet att det är något som måste göras. Det handlar om hennes försörjning, och därmed hennes framtida existens.

Kommunal-Karin tar emot och hon tar i hand. Maria märker irriterat att hennes egen hand känns svettig. Ta det lugnt, säger hon åt sig själv. De ska hjälpa dig, det är det de är till för. Du har betalat medlemsavgift i säkert tjugo år, och det är första gången du kräver något personligt tillbaka.

 

– Okej Maria, säger Kommunal-Karin efter att de tagit kaffe och satt sig. Jag vill börja med en lägessammanställning.

Maria nickar och tar en klunk.

– Inledningsvis tänkte jag att detta var ett solklart fall, din arbetsgivare ville ha bort dig men visste inte vilka rättigheter du faktiskt har. Och jag, vi, lade ganska mycket krut på det hela. Men ärendet verkar alltmer komplicerat, och du har inte varit helt ärlig mot oss.

Maria hostar till i koppen. Jo, hon har varit jävligt ärlig. Vad ska idioterna hitta på nu? Så, ta det lugnt.

Maria biter halvhårt i koppens kant för att avreagera sig.

– Du har nog inte blivit delgiven än, fortsätter Kommunal-Karin, men Adam Egréus har på eget bevåg polisanmält dig för att du försökt köpa sexuella tjänster av honom. Han har sms som bevis, enligt honom själv.

– Det var ju bara ett fånigt skämt! utbrister Maria i försvar och tittar upp ur koppen, fast hon inte vill någotdera.

– Visst, och det är så vi har tänkt driva det, säger Kommunal-Karin torrt. Men vad åklagaren tycker är ju en helt annan sak och det lägger vi oss inte i, vi fokuserar på det arbetsrättsliga. Det borde dina chefer också göra, men de har ringt mig och babblat om sexköparlag och koppleri.

Herregud. Maria sätter ned koppen, försöker vara stadig på handen. Detta jävla land!

Kommunal-Karin fortsätter.

– Så här är det, Maria: Det är ganska svårt att få sparken. Det de har på dig nu skulle kunna klassas som olovlig utevaro och olämpligt uppträdande, till exempel. Det låter allvarligt, men: de måste först varna dig skriftligt, komma med förslag på hur ni kan lösa problemen, och sedan försöka bevisa att det här verkligen gör dig olämplig för ditt jobb i framtiden. Du har skött dig prickfritt i åratal, och det vägs inte upp av en dum händelse, eller två.

Paus. Kommunal-Karin försöker fånga Marias blick, kanske försäkra sig om att hon hänger med. Men Marias ögon har fastnat i kaffekoppen igen.

– Okej, säger hon sakta.

– Vi kommer driva ditt ärende och du kommer få behålla jobbet. Om du själv går med på det, kanske du kan bli uppsagd med x antal månadslöner. Du kommer hur som helst inte bli omedelbart avskedad.

Hm, tänker Maria. Det där med lönerna lät bra.

– Däremot, fortsätter Kommunal-Karin, så kommer vi inte att försöka få mediauppmärksamhet. Ditt fall känns alldeles för känsligt och komplicerat för det. Vi vill inte heller att du pratar med media. Okej?

Maria har förlorat sig i fantasier om åratal med lön utan motprestation. Hon nickar frånvarande.

– Sedan är det en annan sak. Din arbetsgivare har berättat att de kan tänka sig att du borde prata med en psykolog, via företagshälsovården. Det är inget du måste göra, inget hot eller så, och jag har inte med det att göra egentligen.

Återigen försöker blicken fånga Marias. Hon hummar, tittar ut genom fönstret.

– Men, säger Kommunal-Karin, jag vill ge dig ett råd, rent medmänskligt: Du kanske borde ta erbjudandet.

 

*

 

Ett erbjudande. Ett erbjudande är något man kan välja, något som är fördelaktigt för en själv.

Jag valde. Som så mycket annat. Men just där och då valde jag nog rätt: Nej tack.

Dessa satans lakejer. Överallt fanns de, och finns. Där man minst anar det.

Men jag är visare nu.

Jag är Maria Johansson. Det här är min historia, och jag skriver historia.

 

*

 

Lill-lördag och löning. Maria har hamnat med Tina igen, hemma hos henne i en trea på Söder med stort renoveringsbehov.

De drack lite på en krog i närheten först. Bara en drink, eller kanske blev det två och en halv. Sedan ville de båda gå därifrån. Det är nästan som någon slags nyförälskelsefas. Fast hade Maria varit tvungen att söka i sitt inre, vet hon inte om hon hittat kärlek där.

Som tur är behöver hon inte det. På samma sätt som hon inte behöver svara på affärsmannen Filips sms, om hon inte vill. Telefonen har legat och kallnat i handväskan i ett par dagar nu. Hon behöver bara göra vad hon vill.

Hon har ursäktat sig och hon har öppnat fönstret och hon har sagt att hon egentligen slutat för länge sedan.

Allt är tyst. Tina röker i sängen. Hon har ursäktat sig och hon har öppnat fönstret och hon har sagt att hon egentligen slutat för länge sedan. Men efter sex är det något speciellt. Maria gillar det ändå inte riktigt, hon röker inte själv och har ingen lust att börja. Hon har dock svalt invändningarna. Tina måste väl också få göra som hon vill. Ibland i alla fall.

En kall vindil letar sig in. Maria tittar nedåt. Hennes halvnakna kropp ser närapå vacker ut, inga skavanker syns i det mjuka ljuset. Fast så mjuk som Tinas kan den nog aldrig bli.

Svetten torkar långsamt in i lakanen.

Skulle säkert lukta förjävligt om någon utifrån kom in.

Vilket inte vore helt omöjligt. Tina delar lägenhet med en kompis. De verkar inte skämmas för sina respektive privatliv, direkt. Inte Maria heller, i alla fall inte i stundens hetta – hon insåg till och med att det kändes ganska upphetsande att veta att det kunde finnas någon som hörde på andra sidan den tunna väggen. Då.

Nu funderar hon lite på hur mycket hon lät egentligen.

– Du, säger Tina plötsligt. Skulle du vilja ha en smartphone?

Plötsligt ämnesbyte. Tja, varför inte.

– Jo, säger Maria. Jag har funderat på det faktiskt. Det vore bra att kunna kolla min mejl, och att ha ett nytt nummer … men jag har inte riktigt velat lägga pengar på det just nu.

– Det var det jag tänkte på. Kit har en över, för hen har köpt en ny, men alla hen känner har redan såna, och den är nog lite svår att sälja för glaset är spräckt.

Sa hon ”han”, tänker Maria, Kit är väl en tjej.

– Va? säger Tina.

– Eeh, jo men visst, skulle jag få den gratis alltså?

Maria sätter sig lite mer upprätt, sveper håret bakåt. Det börjar bli ganska trassligt.

– Det vore jättebra så klart! fortsätter hon. Bara den funkar att kolla mejl och ringa med.

– Det gör den. Däremot har den lite dåligt batteri vet jag … Men okej, vad bra! Ska jag gå och fråga Kit på en gång?

– Är … Kit hemma?

– Tror det.

Maria nickar stumt. Tina reser sig, sträcker på sig, helsvart mot fönstret, bara den lilla tofsen av könshår bryter den släta silhuetten. Hon hänger en morgonrock över axlarna och försvinner ut i hallen.

Maria ligger kvar i halvdagern. Summan av en vanlig onsdag, tänker hon, tre orgasmer och en smartphone. Hittills.

 

*

 

Helgen fortsätter och Den Nya Maria låter sig villigt svepas med, med Tina och med några av hennes vänner. Bland dem Kit. Av kommentarerna Maria snappar upp sluter hon sig till att Kit faktiskt tillhör något slags tredje kön. Det stör och lockar Maria. Intressant grej, och hemskt ovanligt måste det vara.

Efter ett par glas vin frågar Maria Kit rakt ut. Har hon-han blandade könsdelar? Kits lilla ansikte går från chockat till surt till villrådigt. Tina griper in och viskar lite med Kit, meddelar sedan att Kit faktiskt inte ville svara på det.

Slipp då, surpuppa, tänker Maria och tar ett glas vin till.

Maria försöker suga in de nya intrycken lika snabbt som hon sugit i sig vinet.

Därefter bär det hastigt av till en klubb i en källare på Södermalm. Maria försöker suga in de nya intrycken lika snabbt som hon sugit i sig vinet. Tegel och prång, mörkt och lite instängt, udda stolar och bord. I bakgrunden halvhög musik, ingen låt den andra lik, och ändå känner Maria inte igen någon av dem.

Det verkar inte riktigt vara Tinas typ av ställe, utan mer Kits. De flesta gäster är liksom Kit också något yngre, under trettio eller snarare närmare tjugo. Ja, eller ännu yngre. Maria förvånas först över att se flera tonårspojkar. Sedan inser hon att de är tjejer runt tjugo.

 

Gruppen hon anlänt med slår sig ned vid ett bord. Någon ställer ett nytt glas vitt vin framför Maria. Hon griper det kvickt, är tacksam men vill inte visa det.

Kvällen tickar vidare, hundra låtar avlöser varandra i bakgrunden, ett glas vin, en shot whisky, allt får mjukare konturer, och även den lösa gruppen omformas i kanterna. Maria håller sig relativt stadig på sin vingliga stol i mitten. Tina sitter bredvid men pratar mest med andra.

Plötsligt börjar någon ny i sällskapet konversera Maria. Hennes blick rycks intresserat dit men slocknar nästan med en gång. En person i hennes egen ålder, och som tveklöst är kvinna. Hon pratar om vädret.

Maria tycker hon verkar rätt trist, men dras ändå med i det trevande samtalet. Maria säger att hon känner Tina. Känner henne väl. Kvinnan blinkar finurligt och Maria vet inte hur hon ska tolka det. Men antagligen som en invit. Maria funderar. Vad vill jag? Kvinnan är inte särskilt attraktiv. Knappt värd att vara otrogen med, ens om Maria haft någon att vara otrogen mot.

Kvinnan berättar att hon har barn. Jag med, säger Maria automatiskt men ångrar sig genast. Tillägger att hon har en paus och inte träffar dem just nu.

– Å nej, säger kvinnan och lägger en hand på Marias hand och ett bröst på Marias arm, håller din exmake också på och bråkar?

Det blixtrar till i Maria och hon grips av en lust att utgjuta sig om Mikael Johansson, men just då hoppar kvinnan upp och tjuter:

– Å, den här låten! Jag älskar den!

Maria rycker till, skvätter ut lite vin. Hon chockas både av kvinnans plötsliga rörelse och av sin egen överdrivna reaktion. Det känns lite som att vakna ur en trans, kanske hade kvinnans gungande närgångna kropp invaggat Maria i en sådan.

I så fall är det uppenbarligen dags för ett nytt stadium av den transen. Som hypnotiserad kan Maria inte slita blicken från kvinnan, som med vibrerande stämma och dallrande bröst sjunger med. Maria hör först inte orden, sedan hör hon en rad som låter som något med dreaming of a thousand lovers.

Maria stirrar och stirrar och undrar om allt detta ingår i raggningsförsöket. En liten jobbig jävlig Gamla Maria-röst gnäller att allt är hemskt pinsamt. Den Nya Maria svarar: Håll käften, du är bara avundsjuk. Du borde också agera så här storslaget. Jag borde det.

Vid refrängen inser Maria att även några bordsgrannar sjunger med. Vilka kvinnor som umgås på sådana här ställen!

At the age of thirty-seven, she realized she’d never … Vadå? Maria hör inte resten men ändå knottras huden på armarna. Hon förstår att sången innehåller en djup mening. Någon som är 37 och bestämmer sig för att det får vara nog nu. Och här sitter hon själv, fem år senare, som en jävla panelhöna.

Ändå kan Maria inte bryta sin trans. Genom verserna sitter hon stilla och försöker uttyda dem, medan kvinnan dallrar och kastar blickar framför henne.

Mannen är på jobbet och barnen i skolan, den kvinnliga huvudpersonen struntar i att svara i telefonen, i stället springer hon naken på gatorna. Ett välbekant villaområde blixtrar till i Marias huvud.

I den tredje refrängen märker hon att hon själv sjunger med för full hals, fast hon inte är säker på alla orden.

Transen är bruten, eller på ännu ett nytt stadium, och sedan tar det slut lika plötsligt som det började. Musiken tonar ut och tonar upp i något helt nytt, ointressant. Den dallrande kvinnan dimper ned bredvid Maria igen, hon är röd i ansiktet, lite andfådd och kanske förlägen. Som efter en orgasm.

– Jag är trettiosju! säger hon glatt.

– Vad handlade den om egentligen? säger Maria och försöker låta mindre förvirrad än hon är.

– En hemmafru som äntligen bryter upp från allt, svarar kvinnan med en grandios gest.

– Äh, jävla heteroskit, det kommer ju en annan man och räddar henne på slutet, fnyser Kit.

– Nej, men den är ju jättesorglig, försöker Tina bryta in.

– Varför då? säger Maria.

– Kolla upp texten du, du har ju en Iphone nu, svarar Kit med en blinkning.

Tina säger inget mer, utan skålar med Maria. Lite för hårt.

 

*

 

Det blev många skålar den kvällen. Scener bröts, flöt in i varandra, togs upp igen. Vinet flödade, tiden hoppade ur led och innan jag visste ordet av skulle stället stänga. Minnet av den sjungande kvinnan var redan dimmigt, men jag upptäckte att personen i fråga hängde på min axel.

Jag tyckte att Tina tittade nästan svartsjukt på mig.

Jag kunde inte känna mig skyldig. Men som för att ändå straffa Tina gick jag utan henne. Dock inte med någon annan, utan helt ensam. Travade hela vägen till Kungsholmen i vinterkylan. Ingen antastade mig.

När jag vaknade dagen efter trodde jag mig minnas att jag sjungit så gränderna bågnat, men jag var inte säker.

Jag låg kvar länge i sängen, fingrade på smarttelefonens flottiga skärm, ville lära mig att behärska den.

På söndagen svarade inte Tina på mina sms. Nähä, skit i det då.

Jag låg kvar länge i sängen, fingrade på smarttelefonens flottiga skärm, ville lära mig att behärska den. Lyckades efter många feltryck kolla mejlen. Inget nytt.

Sedan bestämde jag mig för att söka efter porr.

Det är väl den största grejen med internet, egentligen. Anledningen till att det blivit så hemskt populärt. Så varför inte prova.

”Stor svart kuk” skrev jag i sökfältet. Sådan hade jag nämligen aldrig upplevt i verkligheten, det kunde vara intressant som omväxling.

Uppkopplingen hackade, det ploppade upp en jobbig, snurrande väntecirkel framför de stora svarta kukarna. Innan de hunnit återuppta verksamheten plingade ett sms till.

Okänt nummer.

”Hej, tack för igår. Vad gör du idag tro? Maria”

I ett slag blev allt ännu overkligare. Maria?

Jag skrattade för mig själv, är det mitt undermedvetna som sms:ar? Svarade på impuls, fortfarande fnittrande: ”Tack själv! Ja jag ligger ju här i sängen med mig själv. Maria”

Tänk om hon svarar ”Jag vet”. Kände en kall liten kåre kittla ryggraden.

Svaret dröjde. Porrstönen hackade igång igen, men jag klickade bort dem, nu var jag mer intresserad av de här märkliga sms:en.

Pling.

”Hej igen. Oj, lite pinsamt, var helt säker på att du hette nåt annat, he he. Men fina namn vi har 🙂 blev rätt full igår, missade när du gick. Tänkte bara säga att det var trevligt att ses!”

Vem fan har jag gett mitt nummer till?

Kom nu ihåg hur man bryter mönster, Maria Johansson, sa jag åt mig själv. Gör det oväntade.

Skrev: ”Vill du komma hit och hålla mig sällskap i sängen?”

 

Den andra Maria visade sig vara den kurviga kvinna som sjungit The Ballad of Lucy Jordan för mig kvällen innan. Inte var hon vackrare dagen efter, men jag ville fullfölja det jag påbörjat. Hon klöstes och skrek och ville att jag skulle bearbeta henne med dildon som om den vore en jävla hammare. Jag tyckte att det såg ut att göra ont. Kanske var det precis vad hon ville. Kanske var det vad jag ville.

Framåt solnedgången lyckades jag äntligen få henne att lämna lägenheten.

 

Tina svarade fortfarande inte på sms. Kanske hade hon gjort något dumt. Varit otrogen eller nåt, tänkte jag med ett flin. Jag slängde iväg ett meddelande till Filip i stället. Han svarade efter sekunder. Kommer till Stockholm nästnästa vecka igen, skrev han.

Trots att själva sexet lämnat mig måttligt tillfredsställd kände jag mig nöjd. Det hade gått snabbt att bättra på sexlivsstatistiken. Jag kunde ju inte gärna justera den genomsnittliga partnersiffran 4,6 nedåt. Men nu var jag uppe i … åtta? Stämde det?

Kände mig något mindre nöjd. Visst, jag hade tagit igen en del, men mycket fanns kvar att göra.

Gick och kokade kaffe. När jag kom tillbaka in i sovrummet kände jag att det luktade kväljande av kön därinne.

Lätt illamående slog jag upp fönstret. Nu får det räcka med sex, tänkte jag beslutsamt. Hjärnan måste ha sitt också.

Det där jag tänkt på väg till biblioteket jagade fatt mig igen: Jag borde skriva ned detta på något sätt. Dokumentera min utveckling.

Jag tog papper och penna och kröp upp i sängen.

Den kändes klibbig.

Jag tog en filt och satte mig i en fåtölj i vardagsrummet i stället.

Vad vill jag skriva om?

Inte om i dag. Eller om i går. Senare.

Men allt innan det då?

Semlor, grädde, fega Adam. Långsam kvävning. 

Jag klottrade ned några stödord. SCB. Det betyder Sveriges CP-Byråkrater, la jag nöjt till. Semlor, grädde, fega Adam. Långsam kvävning. Köttfärssås. Ewa ska dö. Och Tessan. Någon har rest ett monument över Den Gamla Maria, jag ska resa ett över Den Nya. Knulla. Supa. Läsa böcker.

Där kunde jag inte låta bli att skratta högt för mig själv igen. Tittade på det jag fått ned på papperet. Ja, herregud, vad skulle detta föreställa? Modern poesi, kanske.

Poesi. Ja.

Fastnade med blicken i det nattsvarta fönstret. En halvfull blek måne därute, en rund lampglob speglade sig bredvid, som för att tävla med den.

Gudomlig inspiration kom över mig. Kanske var det Adolf Bruns ande, som svävade upp tillsammans med dammet från de aldrig förr utlånade biblioteksböckerna. Eller något berusande i utsöndringarna från kaffe och kroppar. Poesin bara flöt ur pennan.

 

MARIA JOHANSSONS DIKT TILL EN LAMPA

Se, en lampa sitter där i taket i mitt hyrda rum

Ostörd lampa, ja visst, jag vill ha det mörkt

Du fula lampa lyser ju gult och fult

Fast din kropp är vit och rund och intetsägande

Jag låter dig vara släckt

Om jag tänder dig, är det bara för att bättre se

vad jag har dragit hem ikväll

 

Lampan var förvisso tänd just nu, och det jag lurat hem till min säng mitt på blanka dagen var redan ivägskickat, men konsten är fri. Riktigt bra dikt blev det, det tycker jag än i dag. Upprymd som jag var blev det en till av bara farten:

 

MARIA JOHANSSONS DIKT TILL EN SLAMPA

Se, en salig slampa vilar i mitt hyrda rum

Trots att lampan är släckt lyser kroppen vit och rund

Knappast är hon orörd, men jag

låter henne vila ostörd

nu ett slag

För hon var ju helt jävla störd

 

Till och med rim fick jag till! Tänk, alla dessa talanger som aldrig fått blomma ut.

Fler borde få njuta av detta.

Jag grep min nya telefon, och trekvart senare hade jag skaffat mig en gratis blogg.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?  Foto: Nino Come

Det här händer på 1 maj 2025

Arbetarrörelsens högtidsdag närmar sig samtidigt som levnadskostnaderna stiger och repressionen mot fristående och stridbara fackföreningar ökar. Vill du protestera på 1 maj? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Göteborg

1 maj-manifestation till minne av de Spanienfrivilliga
Masthuggstorget, kl. 11:00
”Gemensam traditionsenlig manifestation på 1 maj på Masthuggstorget kl 11.00 för arbetarrörelsen till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939. Musik av Matilda Magnusson. Tal och bokförsäljning vid minnesmonumentet.”

Syndikalistiskt 1 Maj
Masthuggstorget, kl. 12:30
”Fackföreniningslegendaren Joe Hills ord ekar ända fram till i dag. Årets demonstration sker i en omvärld full av krig och folkmord och ett Göteborg präglat av repression mot fristående och stridbara fackföreningar och rörelserna som motsätter sig folkmordet som pågår i Palestina. Dessutom tornar sig fascism och finanskris upp från USA och spiller ut över hela världen.

Även om de kan kännas som att allt står emot oss som vill se en bättre morgondag för oss själva och våra kamrater, även om sorgen har sin plats så måste vi fortsätta kämpa och organisera. Låt motstånd på gatan, arbetsplatsorganisering och facklig kamp stå på agendan återigen. Vi inspireras av Hamn4:ans blockad mot israeliskt krigsmaterial och backar Erik!”

Klubb Klasslös: Sörj inte, festa loss!
Skeppet GBG, Amerikagatan 2, kl. 17:00
”Syndikalistiskt Forum presenterar stolt den självklara efterfesten! Efter förra årets slutsålda succé återintar Klubb Klasslös nu Skeppet GBG. Kom och varva ner efter en dag av klasskamp: ta något gott att dricka, vila ut de sönderdemonstrerade fötterna i baren eller dansa loss natten lång. Dörrarna öppnar 17:00 och quiz serveras redan 18:15, så se till att komma i god tid. På scen: Ohnesorg, LM308, Kollektivet Räkmannen, DJ ASS-ID BEACH”

Stockholm

Syndikalistiskt 1 maj:
Plattan/Sergels Torg, kl. 11.00
12:00 avmarsch mot Stortorget, Gamla Stan. 13:00 Tal, musik och allsång. Partisymboler undanbedes. Talar gör bla Stockholms LS, SUF Stockholm, Allt åt Alla Stockholm.

Anarkistisk 1 maj
Stortorget, Gamla stan, kl. 14.00
”Snart är det 1 maj men det kapitalistiska systemet fungerar fortfarande precis som det är tänkt att göra. En liten minoritet äger en majoritet av världens tillgångar och resurser. Och i skuggan av deras rikedom gror alltid fascismen. Exempelvis så äger de 1 procent rikaste i Sverige 35,8 procent av den samlade förmögenheten i landet. Samtidigt får vi arbetare det sämre och sämre för varje år som går, parallellt med att regeringen inte längre döljer sin fascination för fascismen.

Att förstå att vi – arbetare – delar minnen och erfarenheter om att födas och leva underordnad överklassen ska inte enbart 1 maj ge oss viljan att bekämpa klassamhället. Den viljan ska alltid finnas där. Vi, arbetare har skapat den här världen och det står således i vår makt att ta den ifrån klassen som äter en majoritet av det som vi producerar. Varje dag förlorar vi mark genom att vi försöker särskilja oss från varandra, det tycks vara många som har gått på den nyliberala myten om att vi som individer är vår egen lyckas smed. Anarkismen och syndikalism har existerat i praktiken. Där har arbetare kollektivt organiserat sina arbetsplatser och sina områden bortom den kapitalistiska profiten och auktoritära modeller. Organisera dig. Utbilda dig. Backa Erik. Ett enat folk kan aldrig splittras.”

1 maj med Cyklopen och Brand!
Cyklopen, kl. 17.00

”Runtom i världen attackeras förutsättningarna för liv genom krigshets, folkmord och kontroll, men i mörkret griper vi efter varandra. Vi krokar arm på gatorna, på arbetsplatserna, i hemmen, på demonstrationerna och på Cyklopens 1 maj-fest!”

Malmö

Upp till KAMP!(sport) med Collective Effort IF
Jesusparken, 10:00
”På 1 maj samlas vi i Jesusparken, där Collective Effort IF kommer hålla i ett fyspass utomhus. Till ljudet av socialistiska kampsånger vill vi fokusera vår ilska innan dagens demo och årets kommande kamper.”

1 maj med Allt åt alla
Jesusparken, kl. 11:30

”Gå med i vårt block på 1 maj! Vi ses i Jesusparken kl 11.30 för gemensam strapats till Vänsterpartiets demonstration på Möllevångstorget. Vi grillar efteråt i parken nere vid Stadsbiblioteket och sen blir det fest på kvällen. 13.30: Vi går till Möllevångstorget och ansluter till Vänsterpartiets demonstration under parollen Alla ska ha råd!”

Amalthea Bokkafé fyller år – Sweet sixteen
Amalthea Bokkafé, 12:00
Vi fyller 16 år av kamp och kamratskap! Kom och köp en tårtbit och drick en kopp kaffe. Lyssna på musik och sjung kampvisor med oss innan vi beger oss till årets demostration på Möllevångstorget.

Revolutionär 1 Maj Blockera, Strejka, Vägra
Möllevångstorget, kl. 15:00
Tiden vi befinner oss i kräver motstånd och revolt. Både globalt och lokalt ser vi stora kapitalistiska omstruktureringar som förutsätter att vi anpassar oss. Vi ser kapitalisterna attackera varandra, som manifesteras genom till exempel tullkrig, höjda matpriser, klimatkris och folkmord, medan vi betalar priset. Igen! SUF Malmö, Autonom organisering, Södra Klubben, Malmö LS, Örestads LS

Gävle

Syndikalistisk 1 maj
Joe Hill-gården, kl. 12:00. 
Varmt välkomna alla kamrater till 1 maj på Joe Hill – gården. Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen. 13:00 öppnar scenen. Dagen kommer att ha internationell solidaritet i fokus, med gratis mat, musik, tal och kamratskap.

Joe Hill – En man med många identiteter
Skottes Musikteater Norra Köpmangatan 11, kl. 16:00

“Joel Hägglund – en fattig, musicerande arbetargrabb från Gävle for till USA för att finna jobb, bostad och kanske kärlek. Ett liv. Som Joe Hill fann han något helt annat och engagerade sig därför för yttrandefrihet, jämlikhet, löner och mat åt folket via fackföreningen IWW. Vi börjar med föreställningen och efter paus med servering så fortsätter vi lite mer lössläppt med egna, andras och Joe Hills låtar och berättelser.”

Norrköping

Syndikalistisk 1 maj Norrköping
Tyska torget, kl 11:30
”Delta i Norrköpings syndikalistiska 1 maj-firande!
10.00 – Frukost på fackföreningslokalen.
11.30 – Samling Tyska Torget för demonstration.
12.00 – Demonstrationståget avgår, avslutning vid Norrköpings Konstmuseum med tal och sång. Därefter grillning på fackföreningens innergård! LS bjuder på korv med tillbehör.”

Nyköping

Efterhäng på 1 maj:
Kulturhuset Magasinet. Periodgången 2, från kl. 15.00.
”På en av årets viktigaste dagar samlas vi för att påminna oss själva och andra om att en annan värld är möjlig. Då fascism, krig, klimatförnekelse och nationalism härjar runt i världen behöver vi varandras sällskap, värme och pepp för att orka kämpa. Ge dig ut och demonstrera på gatorna och kom sen till Magasinet! Efterhäng på Magasinet! Pizza, fika, quiz och allsång.”

Umeå

Antifascistisk 1 Maj 2025.
Vänortsparken, kl. 12.30.

Det frihetliga bokkaféet Angbett och den syndikalistiska fackföreningen Umeå LS bjuder in dig att delta på frihetligt 1 maj i Umeå, denna gång som ett antifascistiskt 1 maj. 12.30, samling i Vänortsparken. 13.30 Demonstrationståg. 14.00 Fika och samkväm på Bokkafe Angbett.

Uppsala

Revolutionär frukostbuffé.
Kafé Mumrik, Kungsgatan 61, kl. 10:00-14:00
Välkomna ännu en gång till ett revolutionärt 1 maj-firande, denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation! En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med en revolutionär frukostbuffé för trettonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

För en jämlik arbetskraft
Carolina Rediviva, kl. 13:30
Häng med Uppsala LS på 1 maj!

Revolutionär feministisk 1 maj
Carolina Rediviva, kl. 13:45.
Överge partipamparna och de trötta sossegubbarna på 1 maj, kom och visa ditt missnöje mot systemet och utnyttjandet av arbetande kvinnor och män över hela världen! 

Köpenhamn

Antifascistisk 1 maj
12.00- 19, Edel Sauntes Allé 23.

Kom till Antifascistisk 1 maj 2025! Med musik, politiska evenemang och goda vänner kommer vi att uppmärksamma Internationella arbetardagen bakom sjön i Fælledparken.

Antifascistisk 1 maj är först och främst en kampdag som lyfter fram de strider vi utkämpar varje dag. I en värld där kapitalismen och fascismen ständigt försöker bryta ner oss, skapar den med sin eviga önskan om tillväxt och expansion förtryck, krig och förstörelse. Men denna dag är ett tillfälle att samlas och fira vår rörelse, som växer sig större för varje dag.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens redaktionskollektiv Christin Sandberg, Amalthea Frantz och Vendela Engström tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks. Foto: Mika Kastner Johnson, Privat

Redaktionskollektivet på Arbetaren är Årets redaktör 2025

Redaktionskollektivet på tidningen Arbetaren – chefredaktör Amalthea Frantz tillsammans med redaktörerna Vendela Engström och Christin Sandberg – har utsetts till Årets redaktör 2025. Redaktionen har trots påtagliga utmaningar fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks i motiveringen.

Arbetarens redaktionskollektiv tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks.

– Vi är mycket glada för det här priset med sin fantastiskt fina motivering. Det tilldelas redaktörerna, men jag menar att alla anställda på tidningen ska ta åt sig av äran, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren, i samband med att priset delades ut under Frilans Riks årsmöte på måndagen.

Redaktörerna får priset för att de ”trots påtagliga utmaningar – inklusive juridiska processer, indraget presstöd och begränsade ekonomiska resurser” – har fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, i ett pressmeddelande.

Enligt prisjuryn visar redaktörerna ”en konsekvent respekt för frilansare och kollegor, vilket gör dem till ett föredöme i branschen”.

– Frilansskribenterna är värdefulla för oss, som är en liten Stockholmsbaserad redaktion. De besitter specialkunskaper, är ovärderliga tentakler ut i landet och ger oss möjlighet att ibland göra nedslag i underbevakade områden i världen, säger Amalthea Frantz.

My Vingren är Årets frilans 2025

Frilansjournalisten My Vingren tilldelas priset Årets frilans 2025. Hon får priset för sin orädda och uthålliga granskning av våldsbejakande högerextremism.

– Det är extra hedrande att dela årets utmärkelser med frilansen My Vingren som länge granskat den våldsamma ytterhögern, säger Amalthea Frantz.

My Vingren ”driver sitt arbete med ett engagemang som vida överstiger den ersättning hon får, och gör det med både journalistisk skärpa och personlig ödmjukhet”, skriver Frilans Riks i motiveringen, och fortsätter:

”My är inte bara en driven grävande reporter, utan också en kollegial röst i frilanskollektivet – alltid generös med råd, stöd och resurser.”

Arbetarens redaktion, representerad av Tuija Roberntz, Amalthea Frantz och Johan Apel Röstlund tog emot priset Årets redaktör 2025 på Frilans Riks årsmöte måndagen den 7 april 2025.

Integritet, mod och solidaritet

Båda vinnarna visar, enligt Frilans Riks, prov på ”det bästa inom svensk journalistik: integritet, mod och solidaritet”.

Abdullatif Haj Mohammad, som representerar juryn från Frilans Riks, säger att urvalsarbetet har varit både lustfyllt och krävande.

– Vi har lagt stor vikt vid att noggrant läsa och gå igenom varje nominering som kommit in. Det är en ynnest att få ta del av så mycket stark, modig och angelägen journalistik – men det gör också urvalet till en svår och ansvarsfull uppgift, säger Abdullatif Haj Mohammad.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 months sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
2 months sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
2 months sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad