Maria Johanssons memoarer – del 9

Del 3:

Iväg

1.

Måndag den fjortonde december är dagen lugn och klar. Nästan mild, ett par plusgrader. Inte som gårdagen, när det var lucia och tredje advent på samma gång och Sverige plågades av en storm som hotade att blåsa ut alla ljus.

 

Maria har tillbringat söndagen ensam i sin säng med teven inflyttad i sovrummet och vinden vinande därute. Hon vaknar på måndagsförmiddagen med en märklig känsla av harmoni och förväntan.

Lugnet efter stormen, tänker Maria.

Detta håller i sig i ungefär trettiosju minuter. Vid andra koppen kaffe ringer det, och Maria rycker till som bränd. Det är Den Gamla Marias telefon. Är inte den avstängd?

Om inte, så har den i alla fall varit ganska tyst och snäll sista tiden. Alla verkar ha gett upp. Besegrade av Den Nya Maria. Men nu ringer den ihärdigt och Maria måste tassa till sovrummet och titta vem fan det är. Det kan ju vara facket.

Det är Tessan.

Klickar på den gröna luren, tyst, håller andan i bröstet och telefonen försiktigt mot örat.

Maria tänker att hon inte vill svara. Men så gör hon det ändå. Klickar på den gröna luren, tyst, håller andan i bröstet och telefonen försiktigt mot örat.

– Maria? säger en hes och misstrogen röst.

– Ja, säger Maria efter ytterligare några sekunder.

– Äntligen … Maria, hur är det med dig? gnyr Tessan.

– Tackar som frågar, spottar Maria. Vad vill du?

– Å, Maria, jag vill bara … Förlåt att det blev sådär senast. Jag har haft så dåligt samvete.

Nu kommer de krypande tillbaka. Maria är med ens mycket mer motiverad att fortsätta det här samtalet.

– Ha! Ja, det borde du ha, säger hon och tar en stor klunk kaffe.

– Men nu … Maria, är det verkligen du som har den där bloggen?

Maria svarar inget. Står vid fönstret, tittar oseende ut i vintern.

– Jag försökte ringa massa gånger, och skrev till dig på Facebook …

Va? Jag avslutade ju kontot?

– … och sen skrev jag till dig där på bloggen. Jag vet inte riktigt vad du håller på med, men …

Ja men fram med ärendet nu då! vill Maria skrika. Tar en ny klunk kaffe i stället.

– … jag kände att nu måste jag få tag i dig. Mikael vill försöka få dig tvångsomhändertagen, Maria. Och din mamma har ringt mig, hon påstår att du är självmordsbenägen. Jag kände, det kan inte stämma! Och så …

De första orden faller tungt ned i Marias medvetande.

Tvång. Inspärrad. Dårhus. Det är dit de vill ha mig.

Stormen före orkanen.

 

Hon ställer ned koppen på fönsterbrädet. Märker inte att Tessan tystnat, förstår inte att hon vill ha svar, bekräftelser.

– Hallå? säger Tessan gällt. Maria, det stämmer väl inte? Jag har varit så himla orolig! Hallå!

– Nä, säger Maria grötigt. Det stämmer inte. Tack för att du ringde, hej då.

Handen faller ned, trycker in den röda luren hårt, hårt, så att mobilen dör.

Herregud. Kan de ta reda på var jag bor?

Nej. Ingen vet att jag är här.

Maria sjunker ned på den slitna mattan.

Helvete helvete helvete.

Hon ligger kvar.

Tiden tickar och hon inser att hon är kissnödig, men kommer sig inte för att resa sig. Det är nästan en dvala. Allt är mörkt, hon blundar. Helvete helvete helvete. Kissnödig. De små svidande huggen i underlivet blir en rytm utanför hennes kropp, inte i den.

Plötsligt hugger dock en tanke till, som får Maria att slå upp ögonen: Jag måste ha på telefonen. Tänk om facket ringer från förhandlingen!

Dubbelvikt på golvet. Urinvägarna krampar lika mycket som hennes inre. Med en kraftansträngning trycker hon igång telefonen igen, försöker få besvärjelser att fortplanta sig från fingertopparna och in i den lilla maskinen.

Ett meddelande från Mikael. Det var länge sedan.

Två nya sms. Ett missat samtal från Tessan, ja ja. Sedan. Ett meddelande från Mikael. Det var länge sedan.

Måste läsa. Vill inte. Måste.

”Du har fått en räkning på ca 25 000 för flygreklam. Vilken adress ska jag skicka den till? Svara genast, annars kopplar jag in polis och kronofogde på en gång.”

Det kommer några droppar urin.

*

Maria ligger i badkaret. Hela hennes kropp darrar. Vattnet verkar kallna så fort det träffar henne. Hon vrider kranen till maxvärme.

 

Det har bara gått knappt en timme sedan beskeden om tvångsvård och faktura. Maria vet inte det. Hon vet inget, tiden har stannat. Hon är tom. Bara uppfylld av dessa skakningar som gör henne yr.

Då ringer det igen.

En spasm som får vatten att skvätta ända bort till dörren, sedan greppar Maria fumligt telefonen som hon placerat på toalocket. Facket. Darrningarna mildras en aning.

– Hallå, svarar hon och försöker hålla stämman stadig.

Kommunal-Karin har kvar sin robotröst.

– Hej Maria. Vi har slutfört förhandlingen nu. Vi enades om tolv månadslöner. Om du vill veta mer om de förhandlingstekniska orsakerna till detta så kan du prata med vår jurist här. Men som det är nu så är vi nöjda med förlikningen.

Det låter som om hon läser innantill. Maria blir osäker på innebörden.

– Tolv? säger hon och vrider av vattenkranen.

– Eh, ja. Tolv månadslöner. Som sagt, vi anser att det är godtagbart och att förhandlingen är avslutad, om du vill veta mer –

– Tolv! skriker Maria. Ja, vad fan, tolv är bra! När får jag pengarna?

Kommunal-Karin verkar sätta något i halsen.

– Jaa, du får dem ju inte i handen med en gång, men räkna med en månad för att –

– Ja! Maria står plötsligt på kakelgolvet, drypande av badvatten men utan att känna kylan. Det blir bra, ska jag komma på en gång?

– Ja-a … Jo om du vill så är jag tillgänglig nu efter lunch, och –

– Bra!

 

Elva minuter senare är Maria ute på gatan. Tiden nafsar henne i hälarna. Håret stelnar till is, men något brinner i henne.

 

Knappt två timmar därefter sitter hon på bussen hemåt igen. Febern är kvar, men mer molande, pirrande. Besöket hos facket är suddigt i minnet, som en fyllekväll. Kanske drack hon kaffe. Kanske tittade Kommunal-Karin och de andra väldigt märkligt på henne. Men pengar ska hon få. Det lovade de. Minst sju gånger lovade de det.

 

Gamla mobilen är återigen avstängd. Den ska ge fan i henne nu, hon är klar med allt det gamla.

Maria tittar ut på staden som långsamt knycker förbi. Försöker tvinga sina inälvor till lugn.

Så plingar den nya mobilen till, och kroppen rusar igång igen.

Maria sliter upp telefonen, fingrar klumpigt. Meddelande från Filip.

”Hej älskling!” börjar det. Ett högt, kvidande ljud tränger ut ur Marias mun, hon märker det inte men passageraren bredvid byter säte.

Hon förmår sig att läsa vidare. ”Jag har tänkt på en sak. Förr brukade jag åka till Thailand över julen. Varför inte göra det igen. Har fått bra bonus. Vill du med?”

Pulsen dyker igen, bara för att sekunden senare svinga sig uppåt. Maria ringer avsändaren.

– Ja! skriker hon. Ja, vi åker! Så fort som möjligt!

 

2.

Jag tog chansen. Alldeles för många människor tar aldrig chansen. De blir kvar hemma. Med vardag och familjeliv och skulder hos Kronofogden. Ibland sätts de på dårhus. Fast har de tur kan de få vara med i Lyxfällan först. Gråta regisserade tårar och få en gräddfil in i skuldsaneringen. De fattar bara aldrig att det ena är en förlängning av det andra.

De gillrar en fälla tillsammans med sina fiender, sedan dinglar de i snaran, och blir glada när repet skärs av och de sätts i en bur i stället.

Inte jag. Fan heller.

*

Yrsel.

27 grader.

En pust mot ansiktet som inte känns svalkande.

Trappan från planet obeveklig.

Klacken av. Barfota.

Uppspydd flygplanswhisky.

Ändå en kyss.

Minibussen skjuter västerut.

Mörker.

Ljusen i Patong.

Yrsel.

Men ångesten har släppt.

*

Ena decemberdagen Stockholm. Nästa Phuket.

Filip hade egentligen tänkt åka först till helgen, några dagar innan jul. Som han brukade. Men jag ville iväg. Och tidigt på morgonen onsdag den sextonde bar det av.

Jag grundade innan och jag fortsatte på planet. Sa till Filip att jag var flygrädd, att det var därför jag behövde dricka. Av samma anledning hade han köpt de dyrare biljetterna utan mellanlandning.

Jag vet faktiskt inte varför jag ljög. Fast lite sant var det, också.

Jag sov en stor del av resan. Det måste ha varit mitt i nästa dags natt när vi väl var framme. Jag försökte räkna ut tid och datum, men fick bara ont i huvudet.

Började nyktra till när vi kom fram till vårt hotell. Eller hotell – en av dessa bungalows. Jag stupade i säng.

En lapp låg på kudden bredvid.

När jag vaknade nästa dag var Filip inte där. Jag hade uppenbarligen sovit som en död. En lapp låg på kudden bredvid. ”Är och fixar lite som vi inte orkade inatt. Och mat! Puss” stod det.

Ja ja, jag överlever utan dig några minuter, tänkte jag tjurigt. Hjärnan kändes seg och öm.

Svängde långsamt benen över sängkanten. Naken. Min kabinväska låg halvöppen på golvet bredvid mig, jag såg ett välkänt rött silkigt tyg sticka fram, nappade tag i det, hängde morgonrocken över axlarna. Jaså, den hade jag tagit med mig. Vad fan hade jag mer packat egentligen?

Böjde mig, trots att magen skickade varningssignaler om illamående när jag klämde ihop den, och rotade runt i resten av väskan. Lite kläder, så klart. Och underkläder. Necessär. Läsglasögon i fodral. En röd peruk jag köpt men ännu inte använt (svår att få över mitt svallande förlängda hår, hade jag upptäckt). De där jävla biblioteksböckerna! Två dildos. Jaha, allt en kvinna behöver.

Någonstans i väskans innanmäte låg också Den Gamla Marias mobil, visste jag. Gömd, död. Men inte helt glömd. Fan tog jag med den för. Jag ska aldrig mer sätta på den.

 

På det lilla bordet bredvid sängen låg min nya telefon. Filip hade laddat kontantkortet åt mig på Arlanda. Halvblundande vände jag skärmen nedåt, just nu ville jag inte se om den avgett några livstecken medan jag sovit.

Just det. Några saker hade jag lagt i Filips bagage också. Fast det hade jag helt glömt när vi passerade tullen. Tänk, vad hjärnan kan välja att fokusera på. Jag reste mig med ett flin, rotade fram mina prylar ur hans, samlade allt i hörnan till vänster om sängen. Det var min hörna nu. Tog nyckeln som låg på sängbordet.

 

Ruskade på svallet. Tyckte att det avgav en unken lukt. Nej, inbillning, ut i solen nu. Måste ha vatten. Drick fan inte kranvattnet, Nya Maria, bara för att ingen annan gör det!

Jag drog ihop morgonrocken, som faktiskt var ganska anständig, och öppnade dörren mot världen. Hetta välde emot mig, jag insåg att bungalowen var ordentligt luftkonditionerad.

Herregud, jag hade faktiskt inte en aning om var jag var.

Solen stod högt men det var omöjligt att avgöra vad klockan var. Jag kisade. Solglasögon, det måste jag skaffa. Tog några försiktiga steg uppför den sakta sluttande slänten. Herregud, jag hade faktiskt inte en aning om var jag var.

Små palmer spretade överallt. Och stora cerisa blommor. De såg inte äkta ut. Fast varför skulle de vara oäkta. Jag var ju i Thailand.

Jag hann bara några steg, sedan kom Filip mot mig ur det obarmhärtiga solskenet.

– Nämen är du uppe? Jag har lite frukt och vatten och bröd! Men sen går vi och äter en rejäl brunch tycker jag.

Den gången var det jag som lydde.

 

Drygt en timme senare satt vi uppe i en bar-restaurang-kafé-mötesplats som verkade vara ett slags centrum för vårt bungalowgetto. Jag hade druckit en liter vatten, intagit en komplett engelsk frukost och satt nu med en fruktig, isig drink till efterrätt.

Livsandarna började återvända, och med dem en krypande känsla av igenkänning. Ungefär som man kan tro sig känna igen något i en dröm, eller vakna och känna att man drömt om samma plats förr. Jo, jag hade varit i Thailand tidigare. En gång. Eller? Den Gamla Marias liv var så länge sedan, jag hade börjat få svårt att minnas.

Men hon hade åkt på utlandssemestrar ibland. Hon och familjen. Kanske vart tredje år, i genomsnitt. Inte när barnen var för små eller alla billiga resor var fullbokade eller familjen hade haft för många andra stora utgifter. Men däremellan. Oftast hade det blivit Mallorca. Någon gång Turkiet.

Alla turistbyar och pooler och restauranger flöt ihop till en enda.

Jag knep ihop ögonen mot dessa irriterande minnen och drömmar. Orkade inte ens ruska på huvudet åt dem.

– Hur är det? frågade Filip.

– Jag behöver solglasögon, sa jag utan att titta upp. Och kanske öronproppar.

– Va?

– Snälla, var tyst ett tag.

Boka inte ett så kallat barnvänligt hotell. Jag känner mig inte barnvänlig just nu, hade jag sagt till Filip medan han febrilt fixade inför resan.

Han hade skrattat, jag hade tolkat det som ett ja.

Men en bit nedanför serveringen där vi satt, i och runt poolen, krälade solbrända vita barn i alla åldrar. Kepsar, blöta t-shirts, fräknar. Stojade, skrattade, grät, skrek. Säkert sju stycken. Minst.

Det fanns faktiskt ett par vuxna med dem också, men de verkade inte ha någon dämpande effekt.

Vem fan badar i pool i Thailand.

Jag beställde en drink till. Filip försäkrade sig återigen om att isen var gjord på mineralvatten. Ja ja, han ville mitt bästa. Jag tog stora klunkar. Han tog en öl. Smekte mitt lår under bordet.

Drinken tog hastigt slut. Jag fick en tredje. Några av de värsta barnen hämtades ur poolen, antagligen var det dags att äta lunch.

Jag lutade mig tillbaka och bestämde mig för att det här var ett helt okej ställe ändå.

*

Timmarna går i Maria Johanssons paradis. All sol bryts ibland av dunklet i bungalowen. Maria och hennes lydige affärsman har sex en gång, och försöker en andra gång, men hettan och omställningen och bakfyllan har gått hårt åt dem båda. De somnar till en trekvart. Sedan ut i solen igen, den fortsätter gassa. Mer mat, på ett ställe nere vid vattnet, det riktiga vattnet, inte poolen. Starkt, sött, men munnen är lite bedövad.

Maria köper ett par solglasögon och en sarong. Och en ny bikini, den hon hade med sig har liksom blivit alldeles för liten.

Och sedan fyra drinkar till. Filip betalar.

Utsikt. Andamanhavet, så heter det, säger Filip. Han smuttar långsamt på sin öl.

Solen tumlar plötsligt ned i horisonten, som en lavaboll som faller i vattnet. Att det inte fräser till. Snart är allt svart och ljummet.

Maria somnar i en solstol. Filip smeker hennes hår.

*

Barn. Maria ett av dem. Överallt runt henne. Armar och ben, bord och stolar. Himmel och linoleumgolv.

En statist bland andra statister. Bland statistik.

Kanske inte alltid, men ofta nog, något som skaver. Overklighet. Och när den bryts, när det blir tydligt att den var just overklig, då får verkligheten henne att tappa andan. Av ångest, och av smärtfylld njutning.

Aldrig riktigt som de. Alltid på något sätt utanför.

Det kan väl inte vara vanligt?

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Allt fler handelsanställd känner oro över hot och våld på jobbet
Mordet på en butiksanställd kvinna i Botkyrka har chockat branschen, där allt fler känner oro att utsättas för hot och våld. Foto: Christine Olsson/TT

Ökad oro bland butiksanställda efter mordet på Ica Maxi


Efter mordet på den butiksanställda kvinnan i Botkyrka tidigare i veckan växer nu oron bland handelsanställda runt om i landet. Allt fler upplever nämligen en betydligt större otrygghet på jobbet nu än för bara något år sedan, visar en facklig rapport från i höstas.

Det råder chock och sorg i de väldiga lokalerna inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Tisdagskvällens knivattack på en av de anställda, en kvinna i 60-årsåldern som senare avled till följd av sina allvarliga skador, har spätt på den redan ökade oron bland landets butikspersonal.

– Det är naturligtvis en fruktansvärd tragedi och våra tankar går till anhöriga och arbetskamrater just nu. Ingen ska behöva dö på sitt jobb, säger Martin Nyberg som är vice ordförande i fackförbundet Handels, som organiserar över 150 000 butiksanställda runt om i Sverige.

Enligt övervakningsfilmer inifrån butiken i Botkyrka så ska den misstänkta och nu häktade 26-åringen gått runt inne i affären och sett stressad ut innan han överföll kvinnan med sin kniv. Mannen har erkänt dådet. Och enligt hans advokat, Marcus Lodin, finns bakomliggande problematik kring psykisk ohälsa.

Dagen efter hölls butiken stängd och personalen fick hjälp genom krishantering.

Dådet är dock långt ifrån det första i sitt slag i Sverige och riktar än en gång strålkastarljuset på de handelsanställdas utsatta situation.

Bara under 2024 skedde ett flertal skjutningar på restauranger och köpcentrum i landet. Något som fått arbetsköparorganisationen Svensk Handel att ta fram en särskild checklista för rutiner vid pågående dödligt våld.

Martin Nyberg på fackförbundet Handels. Foto: Camilla Svensk

– Det är arbetsgivarnas ansvar att tillsammans med lokala eller regionala skyddsombud göra bland annat riskbedömningar och där upplever jag att det oftast finns ett gott samarbete. Men när det gäller den här typen av dåd som vi såg i Botkyrka så är det också en samhällsfråga där det gäller att förebygga våldet, säger Martin Nyberg.

Allt fler känner oro för våld

I en facklig rapport från slutet av oktober förra året visar siffror att Handels medlemmar känner en allt större oro för att gå till jobbet på grund av riskerna att utsättas för hot och våld. Vanligast är det bland butikspersonal, som arbetar ensamma, eller på jobb där arbetsmiljön redan brister.

– Den oron vi märker av bland våra medlemmar har gått upp ganska mycket det senaste året. Det är väldigt beklagligt och något vi måste ta på största allvar, säger Martin Nyberg.

Det här har fått Handels att reagera och facket kräver bland annat att arbetsköparna tar ett större ansvar för att arbetsmiljön och säkerhetsåtgärderna inne i landets butiker förbättras.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Jobbstress den vanligaste orsaken till att kvinnor blir sjukskrivna för psykisk ohälsa. Foto: Isabell Höjman/TT

Rekordmånga kvinnor sjukskrivna på grund av stress

Förra året tvingades ett rekordstort antal kvinnor sjukskriva sig på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Det framkommer i en lägesrapport från Försäkringskassan. Dålig arbetsmiljö är den vanligaste orsaken. Även unga kvinnor drabbas i ökande grad av jobbstress.

Kvinnor löper mer än dubbelt så hög risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa jämfört med män, enligt Försäkringskassans lägesrapport för 2024. Värst drabbade är mödrar i åldern 30 till 39 år.

Könsskillnaderna förstärks av att många kvinnor arbetar inom vård och omsorg där risken att utsättas för stress är högre än i andra branscher.

– Samhällets ständiga effektiviseringshets har skett på bekostnad av rätten till ett långt och hälsosamt arbetsliv. Det ser vi inte minst inom kvinnodominerade välfärdsyrken, säger Hanna Gedin, Europaparlamentariker för Vänsterpartiet till Arbetaren.

Hanna Gedin, sitter i arbetsmarknadsutskottet i EU-parlamentet för Vänsterpartiet. Foto: Agnes Stuber

Hon fortsätter:

− Grejen är att en stor del av den psykiska ohälsan och de stressrelaterade sjukdomar som kvinnor drabbas av på grund av jobbet är någonting som vi skulle kunna förhindra med ganska enkla medel om vi bara bestämde oss för det.

Samma slutsats drar Försäkringskassan i sin rapport och konstaterar att ökningen sker trots att det finns kunskap om hur stressrelaterade sjukskrivningar kan förebyggas.

Från våren 2019 till våren 2024 har antalet stressrelaterade sjukskrivningar ökat från 34 700 till 43 500, vilket är en ökning med 25 procent. Det är också en ny högstanivå för sjukskrivningar kopplade till stress.
Kvinnor tar också statistiskt mer ansvar än män för barn och hem, vilket leder till dubbla arbetsbördor.

Att stressrelaterade sjukskrivningar på grund av utmattning ökar har varit känt under en längre period.

Dålig arbetsmiljö främsta orsak

Framför allt jobbstress ökar risken för att bli sjukskriven. Kvinnor mitt i livet som upplever jobbrelaterad stress löper en högre risk att bli sjukskrivna under året som följer. Och det är framför allt två stressfaktorer som sticker ut, nämligen brist på inflytande och konflikter på jobbet. Det visar en forskningsstudie från Göteborgs universitet, publicerad i tidskriften Scandinavian Journal of Primary Health Care.

Förra året kom siffror från Försäkringskassan som visar att även andelen unga kvinnor som drabbas av utmattning och påföljande sjukskrivning är högre än någonsin. En oroande trend inför framtiden.

– Sjukskrivningarna går från att handla om kroppen till att handla om psykisk hälsa och hjärnfunktioner, sade Siri Helle, psykolog och författare, till Fempers nyheter i samband med att den rapporten kom.

– Och vi vet att unga som upplever psykiska besvär har fördubblats sedan 1980-talet, och nu när de är i början av arbetslivet och möter dåliga arbetsvillkor så leder det till ännu sämre mående.

Den främsta orsaken till de stressrelaterade diagnoserna och sjukskrivningarna är dålig arbetsmiljö.

– Det är ofta svåra arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken, som ofta är inom välfärden. Kraven ökar samtidigt som man har lägre kontroll över sin arbetssituation och har färre resurser.

Kvinnors ohälsa ett demokratiproblem

Kvinnors ohälsa överlag är i förlängningen också ett demokratiproblem. I en rapport från Jämställdhetsmyndigheten, som kom förra året, är det färre kvinnor som engagerar sig i lokalpolitiken jämfört med män på grund av just ohälsa.

Ohälsa utgör ett dubbelt så stort hinder för kvinnors engagemang i politiken på lokal nivå jämfört med mäns.

– Vi vet att kvinnor sjukskriver sig från sina arbeten i högre grad än män på grund av psykisk ohälsa. Det skulle även kunna spilla över på fritiden och försvårar för kvinnors engagemang, sade Anna-Karin Berglund, utredare på Jämställdhetsmyndigheten i samband med att rapporten kom.

Mer resurser till välfärd och sund arbetsmiljö

Enligt Ulrik Lidwall, analytiker på Försäkringskassan och författare till lägesrapporten för 2024, går det att bryta utvecklingen genom förebyggande arbetsmiljöarbete och ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Europaparlamentariker Hanna Gedin (V) säger till Arbetaren att det också måste tillföras resurser.

− En fungerande välfärd med bra arbetsmiljö måste få kosta, den kan inte effektiviseras fram. Vi måste ta oss bort från idén om att samhället har som högsta mål att klämma öret ur varje krona, säger hon och tillägger:

– Det är politikens ansvar att se till att människor har ett jobb att gå till som inte riskerar att göra dem utbrända, sjukskrivna och att dö i förtid.

Hanna Gedin konstaterar också att det är symtomatiskt att kvinnor glöms bort när arbetsrelaterade dödsfall diskuteras.

– I kvinnodominerade yrken ser nämligen döden på jobbet ofta annorlunda ut. Till skillnad från olyckorna inom industrin eller på byggarbetsplatser så sker inte döden plötsligt och därför saknas den också i statistiken. För många kvinnor som drabbas handlar det om långvarig stress, hög arbetsbelastning och uttjänta kroppar, säger hon och fortsätter:

– Över 3 000 personer om året dör i förtid på grund av sjukdomar som är direkt relaterade till stress och dålig arbetsmiljö. Många av dem är kvinnor. Det här är någonting vi pratar alldeles för lite om, avslutar Hanna Gedin.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
En butiksantsälld kvinna på Ica Maxi i Botkyrka söder om Stockholm har dött efter en knivattack
En man i 25-årsåldern greps strax efter attacken där en butiksanställd kvinnan dödades under tisdagskvällen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Butiksanställd kvinna mördad i Botkyrka

Kvinnan som dödades på Ica Maxi i Stockholmsförorten Botkyrka under tisdagskvällen var anställd på butiken, enligt uppgifter till Expressen. En man i 25-årsåldern är gripen misstänkt för dådet och händelsen utreds nu som mord.

Det var strax innan 20 på torsdagskvällen som larmet kom. En kvinna i 60-årsåldern hade då skadats svårt vid en knivattack inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Ambulans och polis kallades till platsen och kvinnan fick föras med helikopter till sjukhus där hon senare under kvällen avled till följd av sina svåra skador. Senare under kvällen rapporterade tidningen Expressen att kvinnan var anställd på Ica-butiken där hon mördades.

En man i 25-årsåldern kunde kort efter dådet gripas sedan han övermannats av väktare. Han är nu misstänkt för mord och enligt polisen ska mannen och den mördade kvinnan inte haft någon relation till varandra.

Enligt Expressen misstänker polisen att psykisk ohälsa kan ligga bakom knivdådet.

Dödsfallet är det första i år på svenska arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Den franska grundaren av högerextrema Front National, Jean-Marie Le Pen och hans dotter Marine Le Pen 2010, innan brytningen som gjorde att hon tog över och friserade partiet till mer rumsrent. Foto: Jaques Brinon/TT

Grundaren av högerextrema Front National död

Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen har avlidit efter sex decennier av intensiv politisk verksamhet. Han politiserades som frivillig fallskärmsjägare i efterkrigstidens koloniala bevarandekrig och var fram till sin död aktiv i den högerextrema partirörelse som fått starkt fäste i Europa.

Jean-Marie Le Pen har avlidit, 96 år gammal. Le Pen avpolletterades från det parti han själv grundade 1972, Front National. Det franska högerextrema partiet både vann och förlorade väljare på hans öppet fascistiska, för att inte säga nazistiskt färgade språkbruk. Under Jean-Marie Le Pens ledning var Front National ett parti som gapigt torgförde en patriarkal och moralistisk politik, som återinförande av dödsstraffet och en restriktivare abortpolitik. Till slut blev bland annat hans förminskning av tyska gaskamrar under andra världskriget, och uppmaning till att Frankrike och Ryssland skulle komma överens för att ”rädda den vita världen”, för magstarkt att marknadsföra och han ersattes mot sin vilja 2011 av sin dotter, juristen Marine Le Pen fram till hennes avgång 2021. Brytningen mellan grundaren och partiet blev allt öppnare med åren.

De stora nationella framgångarna för Front National har också kommit efter att Jean-Marie Le Pen avgick. Samtidigt har hans grundpolitik fortsatt svävat över partiet.

Jean-Marie Le Pens politiska övertygelse kom ur erfarenheter som (frivillig) fallskärmsjägare i Främlingslegionen, en stenhårt disciplinstyrd elitkår inom franska armén, i koloniala bevarandekrig som Indokinakriget och Algerietrevolten under 1950-talet. 

Stöttade Sverigedemokraterna

Front National var från början ett populistiskt missnöjesparti som genom träget arbete så småningom växte, från ett parti som snarast väckte beröringsskräck hos andra politiker till några att tvingas ta på allvar. Liksom hos sina framväxande broderpartier i Europa kom de stora framgångarna under sent 1980-tal. Bland annat har partiet stöttat svenska Sverigedemokraterna ekonomiskt under 1990-talet och samarbetat med dem i Europaparlamentet under 2000-talet.

Fokuset på invandringskritik har alltid varit en huvudfråga, och särskilt gentemot utomeuropeisk inflyttning. Det var just dessa folkgrupper som kom från utarmade länder, med rätt att bosätta sig i landet när de forna kolonierna i Afrika och Asien frigjorde sig ett efter ett under efterkrigstiden. Nationalismen, som skulle inge franskfödda medborgare hopp om att få mer av den skakiga statskassan gav så småningom framgång.

Under 2010-talet har partiet närmast fått status som rumsrent. Och den fattiga och underprivilegierade arbetarklassen går inte längre att ignorera. Författaren och sociologen Édouard Louis har i Vem dödade min far (2018) beskrivit logiken i att flera miljoner fattiga fransmän som tidigare röstat på Mitterands socialistparti gick över till Front National – det handlade om ett parti som de upplever ser dem, vilket den intellektuella partiöverklassen inte gjort på många år. 

Arvtagaren, dottern Marine Le Pen kunde efter faderns avgång ”modernisera” Front National, bland annat bytte man namn på partiet 2018 till det mindre aggressivt klingande Rassemblement National (Nationell Samling). Dock har hon till och från fortsatt haft Jean-Marie Le Pens stöd utifrån partiet Comité Jeanne som fadern startade 2016, och som kan beskrivas som ett anti-invandringsprojekt av vitt nationalistiskt märke, och som han ledde fram till sin död den 7 januari 2025.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Dödsögonblickets Navy SEAL

Dödsögonblickets Navy SEAL

I Kominterns tredje avsnitt från Arbetarens studio gästas de av skribenten och poddaren Myrna Lorentzson. Med hjälp av boken Radical Intimacy som karta stapplar de mellan teman som relationer, boende och döden.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Silas Aliki inklippt framför ett polisingripande
Silas Aliki, advokat och grundare av Folkets advokatbyrå, är ny krönikör i Arbetaren. Foto: Johan Nilsson/TT, Lo River Lööf, Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Demonstrationsfriheten äts upp från två håll

Åtal och domar mot personer som har anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster ökar kraftigt. ”Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten” skriver Silas Aliki.

I aktivistkretsar har det länge varit en sanning att det oftast är straffrättsligt riskfritt att arrangera demonstrationer utan tillstånd. De flesta vet att det är bra att söka tillstånd, men ibland hinns det helt enkelt inte med – något händer, människor vill samlas och uttrycka åsikter, tankar och känslor. Det har varit en oskriven regel att staten inte, såvida inte tillställningen blir stökig eller involverar alkohol, åtalar den som arrangerat demonstrationen.

I alla fall om man tittar på den praxis som finns. 

Demonstrationsfriheten är trots allt grundlagsskyddad. Den får inskränkas genom lag, till exempel genom ordningslagen, men inte ens den får tillämpas på ett sådant sätt att den de facto inskränker demonstrationsfriheten. Därför har nästan ingen åtalats. 

Ändrad inställning till demonstrationsfriheten

När jag i början av sommaren blev kontaktad av en person som fått en stämningsansökan hemskickad där han åtalades för att ha anordnat en otillåten demonstration blev jag därför förvånad. En snabb sökning i rättsdatabaserna gav inga träffar. Förutom någon enstaka person som arrangerat tillståndslösa, alkoholindränkta raggarträffar i bostadsområden hade i stort sett ingen dömts för brottet.

Ett enda mål behöver inte betyda något. Men som försvarsadvokat har jag följt hur åklagarmyndigheten sedan 2022 tycks ha ändrat inställning till demonstrationsfriheten. År 2022 kom det första åtalet mot en grupp demonstranter från klimatrörelsen för sabotage.

Sabotage är ett grovt brott, som tillkom i brottsbalken under andra världskriget för att komma åt personer som exempelvis försöker spränga dammar för att underminera försvarsförmågan eller orsaka kaos i samhället.

Att använda denna rubricering mot personer som uttrycker en åsikt var därför något nytt. I ett avsnitt av Sveriges Radios program Konflikt visades tidigare i år hur åtalen tillkom efter att Sverigedemokraterna opinionsbildat på Twitter att klimataktivister borde betraktas som terrorister. 

Rättssystemets kvarnar maler långsamt. Ett antal tingsrätter har sedan 2022 dömt klimataktivister för sabotage. Först under 2024 började domarna rivas upp i hovrätter som ansåg att straff för sabotage krävde betydligt större skada än ett kortvarigt avbrott i biltrafik. Därmed började dörren stängas för att använda sig av sabotagebrottet mot fredliga demonstranter. 

Det var därför jag anade ugglor i mossen när min klient kom med sitt mål om anordnande av demonstration. Om det finns en ambition hos åklagarmyndigheten att försöka nagga demonstrationsrätten i kanten genom offensiva åtal, och sabotagebrottet inte längre går att använda – är den nya strategin då att åtala anordnare? 

Anledning till oro

Tyvärr indikerar den fortsatta utvecklingen att jag hade anledning att oroa mig. Flera personer har nu dömts för att ha anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster, trots att inget pekar på att demonstrationen i sig varit ordningsstörande.

Ytterligare ett antal personer har delgivits misstankar om att de anordnat demonstrationer utan tillstånd, i de förhör jag deltagit i med dessa personer. Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten, sakta men säkert. 

Även fällande domar för brottet ”ohörsamhet mot ordningsmakten” har exploderat. 

År 2020 dömdes enligt Brottsförebyggande rådets statistik endast sju personer för det. År 2023 var det hela 187 personer. De flesta som döms får endast böter, ibland på väldigt låga belopp. Men samtliga får vad som i folkmun ibland kallas en prick i registret – du är dömd för brott. 

Förklaringen till att brottsrubriceringen knappt använts de senaste årtiondena finns hos Polismyndigheten. Polislagens 13 paragraf, hos vana demonstranter ofta kallad PL13, anger att polisen om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning får avvisa, avlägsna eller omhänderta personer som stör ordningen. Det har vanligtvis skett genom att polisen först säger till någon att lämna platsen. Om personen inte följer tillsägelsen får polisen helt enkelt köra iväg personen eller folksamlingen till en annan plats för att avbryta ordningsstörningen. 

Det är det här arbetssättet som myndigheterna – på eget bevåg – gått ifrån. 

I stället för att nöja sig med att avbryta hotet mot den allmänna ordningen genom att upplösa folksamlingen, väljer man nu dessutom att i efterhand polisanmäla och åtala den ordningsstörande för brott.

Mer repressivt förhållningssätt

Det handlar alltså inte om att antalet våldsamma protester ökat i Sverige, utan om ett nytt och mer repressivt förhållningssätt från statligt håll. Därmed är demonstrationsfriheten dubbelt straffad – du har inte bara tvingats sluta demonstrera, genom att polisen avvisat eller avlägsnat dig. Du straffas dessutom i efterhand, genom åtal och dom. Detta fick demonstranterna i Palestinagård i Lund erfara under försommaren 2024, många av dem avvisades och omhändertogs när deras tältläger upplöstes. Därefter lades omfattade resurser på att åtala dem alla individuellt för brott, till stor kostnad för samhället. 

Många av oss har de koranbränningar som ägt rum i Sverige de senaste åren i färskt minne. I den auktoritära tid vi befinner oss i har regeringen som respons på de starka reaktionerna på skändningarna av islams heliga skrift tillsatt en utredning som föreslår att kraftigt inskränka demonstrationsrätten. 

Om förslaget går igenom, blir det förbjudet att arrangera demonstrationer som påstås kunna “hota Sveriges säkerhet”. I praktiken innebär det ett slags förhandscensur, som Owe Nilsson beskrivit det i DN.

Demonstrationsfriheten äts därmed upp i båda ändar, från lagstiftaren och de verkställande myndigheterna, samtidigt. För att ha en fortsatt stark demonstrationsfrihet i Sverige måste denna utveckling vändas. 

Justitierådet Thomas Bull har kallat rätten att demonstrera utan att utsättas för straffrättsliga sanktioner från staten ”de resurssvagas opinionsfrihet”.

Åklagarmyndighetens agerande, där man tänjer på paragrafer så mycket som möjligt för att åtala människor som använder sin grundlagsskyddade rättighet att göra sin röst hörd, fyller därför samma funktion som polisvåld – att avskräcka personer från att göra just det. Myndigheterna sällar sig därför till den auktoritära utveckling vi ser i såväl Sverige som i vår omvärld, där demokratin sakta kvävs genom tusen små nålstick.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Flest dödsolyckor på jobbet 2024 skedde inom bygg- och transportbranschen
Av de som dog på sina jobb förra året var samtliga män och de värst drabbade branscherna var precis som tidigare år bygg- och transport. Björn Larsson Rosvall/TT

De dog på jobbet 2024

Minst 43 personer omkom på jobbet under 2024. En minskning jämfört med 2023, och den hittills lägsta siffran sedan det stora pandemiåret 2020 enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

2023 var mörkt med det högsta antalet dödsolyckor på 12 år där minst 65 personer omkom på sina jobb runt om i Sverige. 2024 minskade dock dödsolyckorna något men landar ändå på anmärkningsvärda 43 personer. Detta utöver alla de som omkommer i jobbrelaterade sjukdomar som exempelvis hjärtinfarkt till följd av stress och lungsäckscancer orsakat av bland annat asbest.

Av de som dog på sina jobb var samtliga män och de värst drabbade branscherna var precis som tidigare år bygg- och transport.

Samtidigt visar statistik från Vårdförbundet att kvinnor i betydligt höre grad än män sjukskrivs på grund av stress och utbrändhet. Vanligast är det inom de klassiska välfärdsyrkena som vård och omsorg där brister i arbetsmiljön och problem med schemaläggning spelar en avgörande roll.

De dog på jobbet 2024:

2 jan: 48-årig dykare, undervattensbygge, Skåne
14 jan: 52-årig hästuppfödare, klämd under hjullastare, Halland
15 jan: 65-årig lokförare, krock med lastbil, Västra Götaland
16 jan: 68-årig elkraftingenjör, kontakt med elektricitet, Västra Götaland
19 jan: 65-årig budbilschaufför, fallolycka, Kalmar
22 jan: 64-årig lastbilschaufför, påbackad av hjullastare, Västra Götaland
12 feb: 51-årig byggledare, omkom i brand på bygge, Västra Götaland
22 feb: 62-årig busschaufför, kollision med bil, Uppsala
6 mars: 60-årig radioloksoperatör, klämd mellan lok och vagn, Kronoberg
6 mars: 25-årig lantarbetare klämd av lastbil, Västra Götaland
13 mars: Lastbilschaufför från norskt företag, klämd när Lastbilen välte
13 mars: Lastbilschaufför från tyskt företag, körde av vägen och in i ett träd
30 mars: 75-årig egenföretagare, drunknar under arbete vid vattenkraftsstation, Sandviken
1 april: 42-årig chaufför klämd under lastbil, Örebro
2 april: 64-årig grävmaskinist, fallolycka, Västmanaland
12 april: 55-årig lastbilschaufför, klämd under kranbilens bom, Jönköping
18 april: 39-årig svetsare, fall från hög höjd, Gävleborg
24 maj: 32-årig astmasjuksköterska, fallolycka, Uppsala
24 maj: 59-årig maskinmekaniker, klämd av fallande lucka, Norrbotten
27 maj: 23-årig gipsmontör, fallolycka från byggställning, Stockholm
11 juni: 51-årig lastbilschaufför, klämd mellan bil och balk, Kalmar
18 juni: 46-årig byggnadssmed, kollision med lastbil, Stockholm
20 juni: Svetsare från slovakiskt företag faller genom hål i golv
17 juli: 65-årig anläggningsarbetare, hjullastare påkörd av tåg, Norrbotten
27 juli: 71-årig fordonsreparatör, klämolycka, Halland
5 aug: 29-årig slambilschaufför, omkom vid servicearbete i en brunn, Gotland
18 aug: 36-årig lantarbetare, klämd mellan släp och traktor, Östergötland
19 aug: 51-årig maskinförare, klämolycka med hjullastare, Norrbotten
23 aug: 61-årig byggnadsarbetare, klämolycka med skylift, Jönköping
19 sept: 36-årig turistguide, drunkning vid kajakolycka, Norrbotten
20 sept: 25-årig svetsare, i el-olycka, Uppsala
20 sept: Man i 40-årsåldern anställd vid utländskt företag kläms i hiss i Vindkraftverk, Piteå
23 sept: 47-årig underhållningsmekaniker, klämd i pelletsmaskin, Örebro
23 sept: 53-årig tidningsdistributör, bil kolliderade med häst, Piteå
3 okt: 45-årig arbetsledare inom byggindustrin, fall från tak, Stockholm
8 okt: 57-årig lastbilschaufför, träffad av tung last vid lossning, Västra Götaland
18 okt: 53-årig lastbilschaufför, klämolycka, Dalarna
7 nov: 46-årig anläggningsarbetare klämd mellan grävmaskin och vägg, Skåne
19 nov: 64-årig avfallsarbetare, fall ner i underjordsbehållare, Västra Götaland
24 nov: 47-årig lastbilschaufför, trafikolycka, Kalmar
2 dec: 41-årig rivningsarbetare, fall med lastare från hög höjd på bygge, Östergötland
15 dec: Man klämd under traktor, Jönköping
27 dec: Skogsarbetare i 70-års åldern, klämd under rotvälta, Ulricehamn

Siffrorna från Arbetsmiljöverket kan komma att justeras i efterhand . Dödsolyckor till och från arbetet samt dödsfall till följ av sjukdomar orsakade av jobbet ingår inte i statistiken. Källa: Arbetsmiljöverket

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Medicarrier strejk Emil Boss
Emil Boss, poet och facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Stockholms LS, Axel Green

Emil Boss:
Individuell lönesättning är urbota dumt

För ungefär trettio år sedan infördes individuell lönesättning i LO-yrkena, och med det lämnades makt över till cheferna. Det var urbota dumt av arbetarrörelsen, skriver Emil Boss.

”Jag har jobbat här i arton år. Vi gör samma arbetsuppgifter. Ändå får jag flera tusen kronor mindre i månadslön än de som är de nyanställda som jag lär upp.” Det säger Akram Mardan, lagerarbetare på Region Stockholms sjukvårdslager Medicarrier. Denna kalla decembermorgon står han tillsammans med en grupp kollegor utanför arbetsplatsen. Strejken har pågått i tre dagar. 

Arbetet på lagret är mätbart och standardiserat. Det är modernt på så sätt att arbetarna har ganska lite att säga till om. Lagerarbetarna gör samma sak, tillsammans. Ändå kan det skilja sju tusen kronor i månadslön mellan den ena lagerarbetaren och den andra.

Flera av de anställda som strejkade i december har arbetat mycket länge på Medicarrier: Femton år, tjugo år. Ändå har vissa av dem lägre löner än ingångslönerna för de nyanställda som de själva lär upp. Det är absurt, och det sätter fingret på en viktig fråga.

För ungefär trettio år sedan infördes individuell lönesättning i LO-yrkena. I stället för att löner sätts kollektivt genom fackligt inflytande (alltså att arbetarnas fackföreningar beslutar om avtalskrav som gäller lika för alla baserat på enkla variabler som erfarenhet och arbetsuppgifter), lämnades makten över till cheferna. Det var urbota dumt av arbetarrörelsen.

Tiden har gått. Managementkonsulterna har jobbat på. Lönekompendierna har blivit tjockare. I dag återspeglar det individuella löneläget – föga förvånande – i minst lika hög grad arbetarnas relation till sin lönesättande chef som själva arbetsprestationen. På många arbetsplatser är det numera tjänstefel att vara kritisk till ledningsbeslut. När det talas om ledarskap i lönekriterierna, betyder det bara en specifik typ av ledarskap: Den som säljer in chefsbeslut till arbetare. Du kan vara en alldeles enastående ledare, en sådan som får kollegor att gå samman och göra någonting tillsammans, ja till och med någonting så avancerat och ovanligt som att organisera en strejk – gissa om det ger individuellt lönepåslag?

Kommunal överger individuell lönesättning

På många arbetsplatser har arbetsglädjen blivit en uttalad arbetsuppgift, det vet jag av egen erfarenhet. Arbetare får högre lön om de inte klagar (och i stället utstrålar att allt är toppen). I lönekompendierna kan det heta ”tar du en aktiv del i att sprida arbetsglädje på arbetsplatsen?”. Eller: ”Målar du upp attraktiva framtidsbilder för dina kollegor och utstrålar en positiv attityd?”. De exemplen kommer från mitt eget lönehäfte på ett statligt butiksjobb för några år sedan. Denna förtryckande gegga måste få ett slut. 

Lagerarbetarna som strejkade på Medicarrier gör helt rätt. Fler borde protestera. Efter trettio år av orättvisor tycks till och med Kommunals ledning förstå att läget är ohållbart. ”Det har inte gynnat medlemmarna, det har lett till en skev maktbalans, säger Malin Ragnegård, Kommunals förbundsordförande till DN. ”Vi vill inte ha individuella lösningar på lön, de upplevs som godtyckliga och orättvisa”.  

Trettio år. Den lilla strejken på Medicarrier blev framgångsrik och kort. Det ligger inte i arbetarnas intresse att vänta på förbundsledningarna. 

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Edvin Alpros Kristall cykelstöld
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Foto: Janerik Henriksson/TT, Jessica Gow/TT, privat. Montage: Arbetaren

Hur många cykeltjuvar tål Sverige?

Edvin Alpros om hur en mindre genomtänkt tweet fick helvetets portar att öppna sig.

En märklig kedja av händelser inträffade nyligen när jag på väg till ett styrelsemöte noterar att min cykel inte står i cykelstället. Som ansvarsfull politiker gör jag det enda rätta och lägger ut ett inlägg på twitter där jag förklarar att om det är så att det är en invandrare som ligger bakom stölden så ska han ut ur mitt land!

Mitt inlägg delas snabbt av politikerkollegor, ledarskribenter och andra diplomerade källkritiker och innan mitt styrelsemöte ens hunnit börja har sverigedemokraterna startat en kampanj emot de svenskfientliga cykelstölderna.

En moderat politiker och tillika polis (inget av yrkena verkar vara en skyddad titel) kräver att få sätta in militären för att punktmarkera cyklarna längs med Strandvägen i Stockholm och kristdemokraterna har redan hunnit sätta upp affischer där de uppmanar muslimer att antingen anamma vårt judeo-kristna cykelvett eller återvända hem igen.

På väg hem från styrelsemötet blir jag lite full i skratt när det plötsligt slår mig att jag ju faktiskt inte har haft någon cykel på flera år. Jag försöker kontakta media för att berätta om missförståndet, men de har inte tid för mig, Sverige har gått upp i stabsläge på grund av de eskalerande cykelstölderna och det finns knappast utrymme för woke i det här läget.

Hela Sverige som visitationszon

Lite illa till mods kommer jag hem och slår på nyheterna, och döm om min förvåning när statsministern står och förklarar hela Sverige som en visitationszon. Skulle inte det råda bot på den pågående brottsvågen kan han rentav tvingas utfärda utegångsförbud för samtliga invandrare tills dom erkänner vad dom har gjort med våra cyklar. Vad har jag egentligen satt igång för något?

Därpå följer en extrainsatt debatt: ”Hur många cykeltjuvar tål Sverige”? Inte särskilt många ska det visa sig när en av debattörerna har klätt sig i cykelhjälm och skottsäker väst dagen till ära. Han har tidigare under dagen, till skillnad från PK-media, livebloggat ifrån ett cykelställ på Frölunda torg och säger sig nu frukta repressalier från de kriminella cykelstöldsnätverken.

En bekymrad kristdemokrat flikar in och förklarar att cykelägare måste ha rätt att använda självförsvar. Kärnvapen är inte helt otänkbart, och eventuella civila offer är på tjuvarnas samvete. Liberalerna bryter då in och förklarar att de på sin höjd kommer att gå med på taktiska kärnvapen, för att sedan teatraliskt vända blicken emot kameran för att deklarera ännu en liberal seger.

Hela helvetets portar verkar stå på vid gavel. Jag försöker undvika samvetskval över att jag lade ut det där ogenomtänkta inlägget genom att intala mig att man faktiskt måste ta människors oro på allvar.

Ingen rök utan eld, och tendenser tenderar ju som bekant att amplifieras utan motstånd. Jag bestämmer mig för att skaka av mig det dåliga samvetet och i stället åka och inhandla årets julklappar; cykellås och handeldvapen.

Men ställde jag inte bilen här någonstans…?

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Efter strejken: MediCarrier börjar betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Foto: Johan Apel Röstlund och Stockholms LS

Att strejka lönar sig

De strejkande arbetarna på MediCarrier vann en viktig delseger i form av höjda OB-tillägg. En kollektiv seger som alla arbetare på företaget kommer att gagnas av. Men vad var det som gjorde att man vann och hur viktig var egentligen strejkens tajming?

Som tidningen Arbetaren rapporterat om i maj och i december har syndikalistanslutna arbetare strejkat vid sjukvårdslaget MediCarrier i Stockholm. Lagerarbetarna strejkade för ett eget kollektivavtal och rättvisa löner. Idag är det fackförbunden Kommunal och Vision som har kollektivavtal på företaget. 

Ett eget kollektivavtal lyckades den syndikalistiska fackklubben inte vinna – men däremot tvingades arbetsköparen att börja betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Ett krav som bland annat Kommunal drivit.

När Arbetaren, som enda svenska tidning, intervjuade de strejkande arbetarna utanför lagret i förra veckan så sade dem också att:

”… ledningen har tagit bort alla våra tidigare förmåner. När det till exempel är obligatoriska medarbetardagar, ofta på helger, fick vi tidigare dubbelt betalt.”

Den här kritiken gav med andra ord resultat med tanke på att företaget nu kommer börja betala ut bättre tillägg för obekväma arbetstider.

Hur avgörande var strejkens tajming?

Förbättringarna slöts mellan MediCarrier och Kommunal, men det som är extra intressant att titta på är strejkens tajming och dynamiken mellan Kommunal och den syndikalistiska fackklubben. Kommunalklubben lade ett krav – syndikalisterna strejkade och sedan gick kravet igenom. 

Allt det här utspelade sig under tiden som företaget höll på att förbereda sig inför julen. 

När Arbetaren i förra veckan intervjuade Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska fackklubben, på Medicarrier så underströk han också:

”Nu är det snart jul och många röda dagar. Det kommer att bli kaos inne på lagret om vi fortsätter att strejka, så jag hoppas verkligen det här ger resultat.”

Huruvida det var Kommunals krav eller syndikalisternas strejk som tvingade Medicarrier till eftergifter – det kanske vi aldrig får reda på. Men vi vet att arbetarnas motstånd i slutändan gav dem bättre villkor.

Att strejka lönar sig.

Publicerad Uppdaterad