Maria Johanssons memoarer – del 10

3.

Den artonde december vaknade jag och kände med ens att jag börjat acklimatisera mig. Jag kände mig inte bakfull, bara rusig. Skönt varm, inte svettig. Mysig, inte uttröttad.

Luftkonditioneringen susade i bakgrunden, Filip snusade bredvid. Oändligt fridfullt. Tänk, jag var här. Jag hade lyckats. Med vad? Ja vad fan tror ni. Jag var i ett paradis och jag var den första och sista kvinnan på jorden. Hemma satt ni, med er missunnsamhet och bitterhet och litenhet, i kylan och mörkret.

Jag satte på min nya smarttelefon. Kände att det var dags för ett litet blogginlägg.

I stället skrev jag nytt, ungefär det jag redan redovisat ovan, om min paradisvistelse. 

Massor av nya kommentarer hade dråsat in, såg jag, en aning förvånat. Svar på den där efterlysningen, idéer att fylla min nya lista med. Tänk, den hade jag helt glömt. Och just nu kände jag inte för att ta upp tråden heller.

I stället skrev jag nytt, ungefär det jag redan redovisat ovan, om min paradisvistelse. ”Jag önskar Sverige en stor jävla tsunami”, avslutade jag med.

 

Sedan kände jag Filips blick.

– Vad gör du?

Rösten var nyvaken och misstänkt gullig.

– Hur så?

– Bara undrade …

– Kollar lite på internet. Stör det dig eller?

Jag spände blicken i honom.

– Nej då, sa han och log blekt. Är det den där bloggen?

– Nej, sa jag. Den har jag slutat med. Och den var inte ens min. Och jag dödar dig om du går in och läser på den. Kom nu älskling så går vi till stranden och älskar i nån palmbuske.

Total förvirring i de grå ögonen. Jag älskade det.

*

Stranden. Oändlig himmel. Sand som är nästan vit. Fullt med folk. Avklädda tjocka skärbrända män. Och några kvinnor. Vissa håller påklädda barn i handen. Och några av männen håller avklädda små thailändskor i handen.

Ny bikini. Vattnet varmt som ett badkar. Klungor av små maneter att undvika. Längre ut. Simtag.

Sjunker som en sten.

En gång till.

Nej.

Jag har glömt hur man simmar. Det kan man inte göra, säger de.

Men Den Nya Maria kan. Hon kan allt. Ja, jag måste faktiskt vara en ny människa.

Jag vill gå upp nu.

*

Tre timmar senare nuddar nålen hennes hud. Hon rycker till, men visar inga tecken på smärta. Lite hjälper nog alkoholen till.

– Är du okej?

De grå ögonen oroliga.

Håll käften, säger Marias ögon.

Sedan skjuter hon ned solglasögonen från pannan, och blundar bakom dem för säkerhets skull.

– Vilken tur att du hade alla vaccinationer redan i förväg, babblar Filip på. Hepatit B, och A också va?

Håll käften. Du vill ändå inte veta. Du har börjat fråga alldeles för mycket.

– Det blir nog fint. Hoppas han inte –

– Håll käften!

Det blir tyst utanför solglasögonen. Thailändaren är tyst han med, och förhoppningsvis koncentrerad. Lika tyst som när Filip försökte förklara motivet.

Hon kommer inte minnas något annat, inte om luften är unken eller mättad med desinfektionsmedel, till exempel.

Bara maskinen surrar. Maria försöker koncentrera sig på noll och intet bakom ögonlocken. Hon kommer inte minnas något annat, inte om luften är unken eller mättad med desinfektionsmedel, till exempel. Bara smärtan som surrar ändlöst.

Och efter tjugofem minuter tystnar den abrupt.

– Lady, your welcome, säger tatueraren.

Maria skjuter upp glasögonen igen. Blinkar mot de svarta tecknen som lyser mot henne från skuldran, ristade i hennes eget blod. Egentligen ville hon göra några rosa blommor runt också. Men det får bli senare. Lite ont gjorde det faktiskt. Fick henne att nyktra till.

– Queen of the world, flinar mannen med maskinen och nickar åt Filip.

Filip ler stelt och plockar upp plånboken.

Ja, så står det, tänker Maria. Fast på svenska. Nej, på thailändska så klart.

Ute på gatan väller ruset upp igen. Maria omfamnar Filip, kysser honom, säger tack. Han ser glad ut. Ganska.

– Nu firar vi lite till! tjoar Maria och skjuter ned solglasögonen.

 

Dagen omkring henne blir mörk, drinkarna börjar beställas in, och sedan blir det kolsvart. Inget ljus, inget minne.

*

Dagarna fortsätter.

Det är stjärnor och surrande elledningar, ödlor och vildkatter, drinkar med frukter, hinkar med öl. Sand, salta droppar, palmer. Koppel, handfängsel och surrande leksaker. Allt är mörkt – på dagen solglasögon, på natten natt. Oftast är hon som vaknast på natten.

Nätterna går. Maria Johansson vet inte längre vilken som är vilken.

*

Fast en dag är det julafton.

GOD JUL IDIOTER, skriver Maria Johansson i sin blogg.

 

– God jul älskling, säger Filip.

Det är, vad Maria kan minnas, bara andra gången han kallar henne så. Hon tittar upp från sin telefon, pannan bruten av en rynka.

Filip tar hastigt fram ett paket. Pannan blir slät.

Maria lutar sig nöjt tillbaka i sängen. Klockan är redan snart lunch, solen tecknar skarpa linjer i bambupersiennerna, men här inne är det alldeles lagom svalt. Inga isvindar, inget midvintermörker.

Nej, hon saknar inte Sverige. Och hon vill inte fira jul. Inte direkt. Men det är faktiskt fint att han har en present åt henne.

– Nämen, säger Maria ljuvt och brer ut sitt blonda hår över kudden.

Det är ganska trassligt nu.

Filip ler, lite nervöst men sött.

Maria prasslar upp det rödskimrande papperet. En halvstor kartong.

Däri är det flera saker. Plast och svart och glitter och rött och sladdar och spännen. Svårbegripligt.

– Jag la dem i samma paket, säger Filip ivrigt.

– Mm, säger Maria och försöker trassla ut sakerna.

En liten irritation sticker, att hon inte på en gång fattar. Den Nya Maria tycker inte om att känna sig dum.

Där är en form som är svår att missta sig på. Maria lyfter upp en svart, smäcker penisattrapp. Från den leder sladdar och spännen vidare. Och något som ser ut som en liten fjärrkontroll. Med ens förstår hon. Det är en batteridriven dildo som hon kan spänna fast på sig själv. Spänna på andra med.

– Det är liksom en present till oss båda, säger Filip och rodnar lite.

Maria tittar upp på honom, slås av det pojkaktiga, trots att mannen framför henne närmar sig de fyrtio. Jaså, det vill han. Hon gillar tanken. Hon tycker nog om honom, på riktigt, inser hon av den varma känslan i bröstkorgen. En bra present har han skaffat också.

– Det finns en liten sak till, säger Filip, fortfarande ivrig.

Maria tittar ned. Ja, det där glittriga. Hon lyfter fundersamt upp tingesten. En tiara, eller nästan mer en riktig krona. Silver, röda slipade stenar. Det känns ganska tung, välgjord, även om det knappast är riktiga rubiner. En krona.

– Till min drottning, säger Filip och är nästan lika röd som stenarna.

Maria ger upp ett okonstlat skratt. Det är en ganska bra man hon har hittat, inte bara för att han hjälpte henne att fly till paradiset.

Hon slår spontant armarna om halsen på honom.

– Tack Filip, viskar hon.

Mannen stelnar till.

Maria trycker en lätt kyss på hans öra.

Fortfarande stel.

– Jag heter Fredrik, säger Filip tyst.

*

Julafton. Jag var lycklig den där julen. Eller i alla fall glad. Ganska.

Äsch, vad ska jag säga. Dagen var dubbel. Att Filip inte alls hette Filip utan Fredrik satt som en tagg i min hjärna. Inte för att missuppfattningen var pinsam eller så, utan mer för att jag inte alls tyckte om namnet Fredrik. Jag tyckte mig minnas det från Statistiska centralbyråns oändliga topplistor.

Samtidigt var ju det hela väldigt humoristiskt. Hur hade jag kunnat undgå hans riktiga namn i mer än en månad? Jag fick honom att inse att det faktiskt var ganska roligt. Och meddelade att jag tänkte fortsätta kalla honom Filip. Jaha, sa han och hans ögon blev stela igen. Då lade jag mitt morgonrocksskärp runt hans hals och sa: Är unge herrn missnöjd? Mitt namn på dig är Filip. Behöver du straffas?

Som på en given signal blev han kåt i stället för sur. Fantastisk egenskap hos en människa.

Vi åt lunch i bungalowen och fnissade åt den stackars späda lilla varelsen som lämnade av maten i den ångande hyddan.

Vi lekte med våra nya leksaker. Vi åt lunch i bungalowen och fnissade åt den stackars späda lilla varelsen som lämnade av maten i den ångande hyddan.

Sedan lade jag fram en idé som jag tyckte var bra: Att gå på festerna som skulle hållas nere på Patong Beach på kvällen. (Jag tycker fortfarande att det var en bra idé. Trots allt. Ruelse kan andra syssla med, och gör det säkert också.)

 

Vår bungalow låg lite norrut, utanför den hetaste smeten. Vi går till den stora stranden, föreslog jag, firar jul med palmer och drinkar. Filip sa förstås lydigt ja.

Men återigen, det dubbla: I magen, under alla drinkar och all thaimat, satt ett lätt illamående över hela julen. Alla dessa familjer som skulle fira den tillsammans, oavsett var i världen de befann sig. Denna förljugna gemenskap. Säkert skulle vi träffa på massa korkade svenskar, så här på själva julafton. Vi var inte som de. Jag var garanterat inte en av dem. Men just därför kunde jag göra en utflykt i flocken, sa jag åt mig själv. Ett litet segertåg, återvända oberörd.

 

Jag klädde upp mig medan klockan tickade mot kvällsmat. Filip hjälpte mig att nåla fast det blonda svallet så gott det gick. Röda peruken på. Sedan nåla fast kronan. Och så en röd klänning. Och läppstift. Allt i olika röda nyanser.

Jag såg mig i spegeln och visste att vilken stilcoach som helst skulle ha svimmat. Men jag såg fantastisk ut, slående vacker, glödande. Vi gick ut och solen var röd den med, snabbt på väg mot horisonten.

Tuk-tuk söderut. Jag ångrade lite att jag inte tagit med piskan, det hade varit roligt.

Stranden var dukad med långbord. Ljuset var behagligt, milt och på väg mot mörker, skuggorna kröp över den vita sanden. Men ännu var det långt ifrån fullsatt. En thailändsk flagga vajade, och se där, en mindre svensk. Jag valde ett bord en bra bit ifrån den sistnämnda.

Jag kände mig tillfreds. Men det var som vilken som helst av våra kvällar – de började nästan bli rutin.

De närmaste timmarna tänker jag inte redogöra i detalj för. Det var trevligt och gott, det är väl ungefär vad ni behöver veta. De som satt bredvid oss var tyskar. Vi drack en hel del, skålade med dem ett par gånger. Jag åt någon gryta med frukt och fläsk, tyckte det var passande på julafton. Ganska mycket satt jag tyst. Försökte att inte tänka, bara njuta.

Månen en apelsin. Alkoholen en varm dimma i den ljumna natten. Jag kände mig tillfreds. Men det var som vilken som helst av våra kvällar – de började nästan bli rutin.

 

Sedan blev det intressantare.

Plötsligt vinglade en kropp på höga klackar in i vårt bord.

– Ursäkta! sa en gäll röst.

– Sorry, sluddrade någon bakom.

– Ingen fara! sa Filip glatt.

– Ååå det är svenskar! sa den första rösten.

Jag tittade upp. En kvinna som kanske var i min ålder. Blond, lite knubbig. Till och med i natten kunde jag se att hon var ganska rödbränd. Hon log stort och en sötsur pust kom emot mig.

– Var inte ni på julbordet? halvskrek hon glatt.

– Eh, vadå, började Filip.

– Nä, vi kände inte för det, bröt jag kvickt in.

– Aha, nä jag förstår, det är ju ändå inte samma sak som hemma, men efter all stark mat och sådär så tyckte vi det skulle vara gott med lite omväxling, skinka och sill och allt! Det här är Gustav, pladdrade hon och gestikulerade mot mannen bakom.

Han var ännu knubbigare och rödare.

– Fredrik, sa Filip och sträckte fram handen.

Jag sparkade honom på smalbenet under bordet.

– Maria.

– Annette! Med två n och två t och två e, ha ha! Och nu tänkte vi fortsätta fira lite här nere med er ungdomar.

Filip harklade sig. Jag irriterades en sekund av det eventuellt förminskande i att kallas ungdom, men ändrade mig snabbt: det var så klart en komplimang. Log mot Annette med alla bokstäverna.

Hon och Gustav väntade inte på något mer godkännande, utan slog sig pustande ned.

– En tomte kom det också, ridande på en elefant! Det skulle barnen ha sett, sa Gustav förundrat medan han med mycket möda och stort besvär makade magen under bordet.

– Äsch, de är stora nu, älskling! De skulle bara tycka de var fånigt. Det är därför vi är här, fortsatte Annette vänd mot mig, barnen är äntligen vuxna och vi firar porslinsbröllop. Det är som att komma till paradiset, är det inte!
– Absolut, sa jag snabbt, visst är det ganska skönt att vara här utan barn. Jag och min nya pojkvän är här och firar kärleken!

Både Filip och Annette gav mig en öm blick.

– … och därför, fortsatte jag ännu fortare, vill jag inte tänka på gamla Sverige alls just nu! Bara dricka drinkar i paradiset!

– Skål för det! sa Gustav och Annette samtidigt och tömde sina medhavda plastglas.

Sedan beställde Gustav in mer drinkar till oss alla. Litervis.

Kom på att jag glömt trycka igång vibratorn, gjorde det.

Knappt två timmar senare var vi tillbaka i bungalowen. Jag styrde – en aning ovant, det medges – in den nya dildon. Kom på att jag glömt trycka igång vibratorn, gjorde det. Knubbiga Annette skrek.

Det hade varit så lätt, som förutbestämt. Annette hade hängt på både mina, Filips och sin makes axlar. Smekt min peruk och pratat om att jag var i fin form. Fete Gustav hade dreglat ned i min urringning. Den ende som verkat förvirrad var Filip. Men han hade snart förstått.

Jag vet fortfarande inte vem av oss som egentligen startade det. Gruppsex borde ha varit ett självklart nästa steg för mig, jag hade till och med tänkt på det. Men kanske väcktes impulsen av det här andra paret. Inte för att de var särskilt attraktiva, men för att de fanns där. Och för att de faktiskt gjort något liknande tidigare, hade Annette börjat berätta över tredje drinken. Med någon kollega. I en bastu.

Det ville jag inte höra så mycket om, inte tänka mig Gustav ännu rödare och svettigare än nu. Ärligt talat ville jag helst slippa se de här två i alltför skarp belysning alls. Men jag ville ha denna nya erfarenhet. Jag kunde se det framför mig, i förlåtande silhuetter och närbilder. Framförallt kunde jag se mig själv. Känna hur de skulle beundra mig efteråt, uppfinningsrikedomen och initiativförmågan i min i jämförelse yngre, slankare kropp. Och jag, jag skulle få lägga två nya människor till min lista, utan att äventyra relationen med Filip som tagit mig hit.

Hoppades jag. Filip kändes ganska bortkommen i sammanhanget. Över huvud taget insåg jag att denna sorts verksamhet var ganska svår att samordna. Vem skulle vara var, göra vad, med vem. Det var ju inte som att vi hade någon regissör att tillgå. (Och Gustav sa på en gång ifrån att han inte var bög. Jag sa åt honom att sluta vara så tråkig, men då började Gustav backa från bordet och Filip nöp mig i benet under det, så jag höll tyst.)

Väl i bungalowen hade det varit ben och armar överallt. För liten säng. Svettigt. Men just nu tittade männen på oss, på var sin sida om sängen.

Jag tyckte om det.

Vi fortsatte tills det började bli morgon, och jag skulle nog säga att alla satte på alla, förutom de trista männen då. Fast jag blundade så fort Gustav dök upp i synfältet.

 

Sedan bad jag dem gå.

Filip hade redan vänt sig mot väggen, verkade ha somnat.

Jag gjorde detsamma.

 

 

4.

Annandag jul ger sig Maria Johansson ut på nätet igen. För första gången på drygt tio dagar är hon inte full eller skriande bakfull. En välbehövlig dag av vila har passerat.

Hon har sagt att hon vill vara själv ett tag. Filip är ute och tar en promenad. Han har varit ganska fåordig sedan juldagen, men det är han ofta. Tyst, och lydig.

 

Återigen, tjogtals med nya kommentarer på bloggen. Hon orkar inte, tycker inte om hur detta lilla hörn av internet lever sitt eget liv när inte hon är där. Försöker hitta var fan man stänger av kommentarsfunktionen, lyckas inte.

Provar i stället att googla sitt namn. Det var ett tag sedan. Fast det kommer säkert vara som förr, tänker hon, så jävla många heter samma sak så det blir bara en halv miljon oöverblickbara träffar med Tjorven i topp.

Men så är det nu inte.

Aftonbladet, Expressen. Andra bloggar. Flashback.

Fenomenet Maria Johansson.

Är det jag?

Någonstans i bakhuvudet säger någon: Jag är en abstraktion.

Maria ruskar till på huvudet, klickar in på första länken.

Då plingar ett sms till. Du överskrider snart din surfgräns, står det. Tanka på bla bla bla.

Skiter väl jag i. Irriterat klickar hon bort meddelandet, klickar frenetiskt på länken i stället.

Men internet har fryst. En gul ruta med utropstecken poppar upp, men webbläsaren stänger ned sig.

Jävla Aftonbladet.

Maria kastar sig upp ur sängen. Fan. Saldo 0,07 kr.

Jag måste läsa vad det står. Jag behöver pengar. Fast nu kan jag ju inte ens ringa Filip.

Rotar i sin handväska, där ligger några inhemska växelmynt. Hon kastar på sig morgonrock och flipflops och ger sig ut.

En okänd ung kvinna, felfritt stylad men med arg min på bylinebilden, har skrivit en krönika.

Uppe närmare vägen finns en kiosk som verkar ha allt: hygienartiklar, fax, internet och sprit. Mannen bakom disken ler vänligt. Maria får en av två datorer som står inklämda i ett hörn.

Okej, samma sökning. ”MARIA JOHANSSON”.

Ja, det är jag.

Eller nej – det handlar om mig.

Hon öppnar flera olika fönster. Forumdiskussioner, en blogg som länkar till hennes, Aftonbladet.

En okänd ung kvinna, felfritt stylad men med arg min på bylinebilden, har skrivit en krönika.

”Det här sjukt oproportionerliga hatet skulle ALDRIG riktas mot en man som gjorde samma sak”, står det. ”Det enda Maria Johansson har gjort är det alla kvinnor drömmer om: Att skita i allt ansvar, festa och knulla runt. Hur många män, i alla åldrar, fortsätter inte göra det trots att de har barn?”

Långt borta, här och nu i Thailand, bryter kallsvett fram på den riktiga Marias panna. Ja. Det handlar om mig. Men vad fan vet den bruden om mig?

Hon pratar om hat.

Maria Johansson ska visa dem vad hat är.

Fingrarna slinter men Maria klickar på en ny länk. Och en till. Och en till. Anonyma kommentarer, som hon själv absolut inte godkänt.

”Den här vidriga jävla horan, kan inte staten stänga ner hennes jävla blogg nu när vi har FRA och allt.”

”Jag tror inte på att hon är i Thailand, allt är bara bluff, hon är säkert misslyckad konstnär!”

”När hon kommer hem är hon döööd”

”Jag är kvinna i ungefär samma ålder och jag är så j-a förbannad. Det här är INTE vad ’vi’ vill. Det borde vara fängelsestraff på att lämna sina egna barn!!”

”Nä hon är ju sååå cool!! Maria Johansson FTW!!!”

”Horan borde lämnas ut från Thailand, för tvångsvård, hon förstör livet för andra Svenska kvinnor och hon förstör livet för oskyldiga barn”

”Mamma kom hem, Maria Johansson alla älskar dig!”

Där står mer. Upprepningar på samma tema. Mest är det hat. Och en del missriktad kärlek.

Kallsvetten avtar inte, den rinner ned för halsen och fuktar de blonda slingorna. Och hjärtat rusar. Men det som får det att fortsätta rusa, snabbare och snabbare, det är triumfen. Den utplånar alla andra känslor.

Jag är Maria Johansson.

Nu vet ni vem jag är.

Jag är odödlig. Men min historia är långt ifrån slut.
Maria koncentrerar sig hårt på att få kroppen att sluta skaka, och på att låta triumfen, precis så storslagen som den känns, ta sig ut i världen i form av inspirerad visdom. Till alla de där stackarna som ändå inte fattar.

Hon skriver, söndag den 27 december klockan 12.41:

KÄRLEKENS EVANGELIUM

Hej kära läsare. Jag är kvar i paradiset. Jag är lycklig, och jag har fått tid att tänka.

Därute på nätet hatas det. Jag hatar er hjärtligt tillbaka, och jag älskar det. Men jag tänkte ändå vända andra kinden till och bemöta er med lite förnuft.

Ni säger att jag inte älskar mina barn. Att jag lämnade min man har ni mer förståelse för, men mina barn! Hur kan en människa göra så?

Jag svarar: Töm ditt sinne på allt – ta hjälp av en silikonhippie i Sörmland om du behöver – och fråga sedan dig själv:

Vad är kärlek?

Älskar jag?

Jag kan slå vad om din odödliga själ att du inte kan definiera det. Tänk efter. Vad är kärleken – ett skrymsle i den där själen? Vardå? Eller i din kropp? Blindtarmen kanske? Du rynkar på näsan.

Är kärleken en pirrande känsla i hjärttrakten? Det är världshistorien som placerat känslan där, hjärtat är bara en muskel. I könet? Ha ha, det är något annat.

Eller är kärleken något överjordiskt, något varmt och ljust som strålar ur din hjärna, svävar över ditt huvud? Det är också något som andras föreställningar placerat där. Precis som de placerat glorior på änglar.

Men okej, om just du nu skulle kunna definiera KÄRLEK på något av de här visen, och vi för diskussionens skull antar att det är sant: Visst. Du är unik. Grattis. Starta en kurs och locka till dig livskrisare.

Men din sanning är ingen annans.

Min sanning är denna: Jag kan inte definiera vad KÄRLEK egentligen är. Men jag har inget emot de där barnen som Den Gamla Maria födde. Jag tycker om dem, för det mesta. Vill inte att de ska fara illa.

Och det skulle de ha gjort om jag stannat hos dem.

Gå och lägg er nu.

Det här var fan riktigt, riktigt bra, ett litet mästerverk.

När Maria publicerat sprider sig en total ro i hennes lemmar. Det här var fan riktigt, riktigt bra, ett litet mästerverk. Och sant.

Hon lutar sig tillbaka och suckar nöjt.

Sedan börjar hennes fingrar knappa förstrött på tangenterna igen, vill kolla upp lite andra rubriker hon bara såg i förbifarten tidigare.

Maria Johansson är inte den enda skandalen som hänt Sverige de senaste veckorna. En kommunpolitiker verkar ha försvunnit med partikassan. Han är anonym överallt utom i Expressen. Maria fnissar åt hans dumma, rödbrusiga ansikte på ett gammalt privatfoto.

En halvkänd musiker har hittats död i sina egna spyor på ett hotellrum i Göteborg. Förlorare.

Sedan poppar en ny irriterande ruta upp. Vad vill den?

Den verkar räkna ned från en minut. 52 sekunder. Helvete.

Hon känner efter i fickorna, men så klart finns där inga fler mynt.

39 sekunder. Ja ja, hon måste faktiskt skicka ett mejl innan hon går. Den lille thailändaren i kassan går säkert att övertala.

 

Lugnet är borta ur fingrarna. De hoppar alldeles okontrollerat när de skriver till Kommunal-Karin, den 27 december klockan 13.03:

 

Hej, jag har inte fått pengarna än, ej heller månadslön december, vad fan är det som händer. antar att det blir 13 månadslöner jag får sen då? Jag behöver dem nu, snabbt. drar på mig skulder och hälsa mina chefer att jag kommer kräva ut dem med ränta

mvh Maria

 

0 sekunder och det finns ingen thailändare att övertala, skärmen blir bara svart.

Maria drar fingrarna genom håret, de fastnar i de blonda tovorna. Hon känner en skarp lukt från sin egen armhåla.

Ja ja. Hon kommer lyda mig. Folk gör det nu för tiden.

*

Mejl från Karin Svensson till Maria Johansson den 27 december kl 13.04:

 

Hej! Jag är ledig fram till den 4 januari.

Vid brådskande ärenden, var god ring avdelningsväxeln.

Med vänliga hälsningar,

Karin

*

– Å, skulle du kunna tanka på min telefon? Via internet. Du har väl abonnemang?

– Va, är dina pengar slut? Det var ju 750 kronor?

– Mm.

– Men hur har det gått till? Har du massa appar och sånt som går igång utan att du vet det?

– Jo, det måste ha varit nåt sånt. Plötsligt tog pengarna bara slut.

– Över sjuhundra kronor! Det är ju inte klokt. Får jag kolla.

– Va? Nä.

– Jo, men får jag kolla så du stängt av allt sånt?

– Nej! Jag menar jo, jag har stängt av allt sånt.

– Men får jag se.

– Men NEJ, fattar du trögt? Litar du inte på mig?

– Men Maria …

– Snälla, tanka på åt mig. Annars kan jag ju inte ringa dig om nåt händer.

– Okej. Jag laddar en lägre summa då.

– Å, tack!

– Mm.

– Förresten, kan du ge mig lite mer fickpengar också?

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
16 hours sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
21 hours sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Hanna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Hanna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Hanna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Hanna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad
21 hours sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren. Foto: Skärmdump från Turkish Aerospace Industries, Montage Arbetaren

Amalthea Frantz:
Sluta kryp för skurkstater – lämna Nato

Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.

Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA. 

Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019. 

Turkiet testar stridshelikoptrar ovanför våra huvuden

Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag

”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det. 

Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.

Lämna ”det tomma skalet” Nato

Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?

Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.

Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ascher, Lönnberg, Rosengrenska, papperslösa
Henry Ascher och Lina Lönnberg är båda aktiva inom Rosengrenska stiftelsen, som i år tilldelas Arbetarens Ottarpris. Foto: Volodya Vagner

Eldsjälar ger papperslösa vård på Rosengrenskas mottagning

I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.

Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.

Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.

Mottagning för papperslösa

Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.

Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.

På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.

– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.

Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.  

Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige

Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.

Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.

– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.

Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner

Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.

Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.

Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan

Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.

– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.

Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.

Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.

Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa. 

– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.

Uppmuntrar till egenmakt genom information

Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.

– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.

I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner

Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.

Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?

– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.  

– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.

Ny mottagning öppnar under våren

Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.

– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg arbetar för papperslösas rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och styrelsemedlem. Foto: montage Arbetaren, Konstnären till verket: Kasra Alikhan, Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen får Ottarpriset 2025

Ottarpriset tilldelas i år Rosengrenska stiftelsen för deras arbete för att papperslösa ska ha rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och har varit aktiv i 20 år. Hon berättar för Arbetaren om hur de arbetar för att papperslösa ska få tillgång till såväl blöjor som mediciner.

Rosengrenska stiftelsen i Göteborg började erbjuda vård för papperslösa 1998. På frivillig basis arbetar ett nätverk av vårdpersonal för att papperslösa ska få samma tillgång till vård som övriga invånare. 

Nu tilldelas de Ottarpriset, ett pris som Arbetaren delar ut årligen för att uppmärksamma personer eller organisationer som verkar i andan av Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Priset, som består av en summa på 10 000 kronor, instiftades 2017.

– Det är med stor glädje och stolthet, respekt och ödmjukhet som vi nåtts av beskedet att Rosengrenska stiftelsen tilldelas årets Ottarpris. I en tid när demokratiska fri- och rättigheter runt om i världen är under attack, och just nu mer än 122 miljoner människor är på flykt undan krig, konflikter och förföljelse, drabbas tyvärr som alltid kvinnor och barn ojämförligt hårdast, säger Gunnar Henning, ordförande för Rosengrenska stiftelsen. 

”Sedan 1998 har detta frivillignätverk av vårdarbetare i Göteborg ihärdigt stått upp för papperslösas rätt till vård. Likt Elise ’Ottar’ Ottesen-Jensen prövar de ständigt nya vägar för att nå de mest behövande med livsviktig vård och kunskap”, skriver Arbetaren i sin motivering.

– I dag är Ottar nog mest känd för sitt arbete med sexualupplysning, hon grundade ju RFSU. Men hon var också en aktiv antifascist som hjälpte flyktingar, bland annat genom att låta dem bo hemma hos henne. Hon gjorde skillnad i praktiken och nådde de mest utsatta, precis som Rosengrenska, säger Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. 

”Bristande kunskap tvingar fram absurda val”

Arbetaren träffar psykologen Lina Lönnberg som sitter i styrelsen för Rosengrenska och som varit aktiv i nätverket sedan 2005. Likt Gunnar Henning pekar hon på att papperslösa kvinnor är en särskilt utsatt grupp och att en stor andel av besökarna på Rosengrenska är kvinnor.

”Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta”, säger Lina Lönnberg. Foto: Volodya Vagner

Visserligen har papperslösa sedan den 1 juli 2013 rätt till viss subventionerad vård. Lina Lönnberg pekar på att bristande kunskap om papperslösas rätt till subventionerad vård och subventionerade mediciner tillsammans med den utsatthet och fattigdom som präglar ett liv i papperslöshet gör att människor ställs inför absurda val.

– En nybliven mamma kan tvingas välja mellan att ge mjölkersättning till sitt barn och att hämta ut antibiotika för lunginflammation till sig själv. En gravid kvinna kan tvingas välja mellan att avstå från att genomgå en medicinskt nödvändig sen abort och att sätta sig i skuld till personer som utnyttjar hennes utsatthet, säger Lina Lönnberg.

Lag ger papperslösa rätt till vård

Den 1 juli 2013 fick papperslösa laglig rätt till viss subventionerad vård, när det gäller vård ”som inte kan anstå”.

– Det blandas ibland ihop med akutsjukvård, men egentligen handlar det om en ganska omfattande tillgång till vård, säger Lina Lönnberg.

Regionerna, som har ansvar för sjukvården, har skyldighet att erbjuda papperslösa vård och tandvård ”som inte kan anstå”, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, samt läkemedel som förskrivs i samband med vården. Dessutom har regionerna även skyldighet att erbjuda hälsoundersökning om detta inte är ”uppenbart obehövligt”. Vad detta innebär behöver avgöras av den behandlande läkaren eller tandläkaren i varje enskilt fall, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.

Lina Lönnberg vill tillägga där att ”vård som inte kan anstå” innefattar: minst vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsinsatser.

Rosengrenskas arbete omfattar att kontakta vårdgivare som feldebiterar patienter. De ger även ersättning för läkemedelskostnader och delar ut vad de kallar barnpeng till nyblivna föräldrar.

– Vi hjälper till med barnpeng för att nyblivna föräldrar ska ha råd att köpa blöjor och mjölkersättning och samtidigt ha råd till mat och mediciner för egen del. Ingen ska behöva välja mellan blöjor och mediciner. Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta, säger Lina Lönnberg.

– Sverige har skrivit under de mänskliga rättigheterna. Det innebär att alla ska ha rätt till hälsa och samma rätt till vård, påpekar hon.

Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen som skett de senaste tio åren.

– I dag finns det fler som ifrågasätter mänskliga rättigheter, säger Lina Lönnberg.

Kamp mot angiveri

Något som präglat de senaste åren har varit diskussionen om en angiverilag, som befarades göra vårdpersonal skyldig att ange papperslösa som sökte vård. 

Rosengrenska stiftelsen har varit en av de aktörer som varit med och kämpat mot en angiverilag. De har deltagit i demonstrationer och tillsammans med representanter för 40 olika organisationer uppmanade de regeringen 2023 ”att dra tillbaka förslagen och respektera vårdens yrkesetik samt alla människors rätt till en trygg och säker hälsa- och sjukvård” i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Gunnar Henning menar att bara förslaget om angiverilag fick effekter. 

– Många trodde redan att det var lag, både papperslösa och inom vården. På så vis är syftet nästan uppnått. Det skapar oro och brist på tillit hos en grupp som ofta redan har svårt att lita på myndigheter, säger Gunnar Henning.

I november när regeringens utredare Anita Linder presenterade vad hon kommit fram till i Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, hörde vårdpersonal inte till den grupp som skulle omfattas av den så kallade informationsplikten. Förslaget i dess nuvarande form innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter om papperslösa till polisen.

I tider där mänskliga rättigheter ifrågasätts, anser Lina Lönnberg att det är viktigt att rikta strålkastaren mot verksamheter som verkar för att upprätthålla gemenskap och medmänsklighet.

– De mänskliga rättigheterna har inte bara en plats när alla håller med om dem, de kom till för att avslöja maktmissbruk och motverka att grupper ställs mot varandra. Rosengrenska är en plats där människovärdesprincipen gäller och inte bara är ord på ett papper, säger Lina Lönnberg.

Samarbetar med Västra Götalandsregionen

Under förra året inledde Västra Götalandsregionen ett samarbete med Rosengrenska stiftelsen och Röda korset, där organisationerna ska fungera som en brygga som kan se till att papperslösa får den vård de har rätt till av regionen, något som Dagens nyheter rapporterat om. Genom samarbetet ska kunskapen om papperslösas rättigheter stärkas hos vårdgivaren och dessutom anställs två sjuksköterskor, som ska säkerställa att papperslösa får den vård de har rätt till.

Gunnar Henning är positiv till att politikerna tar ansvar för att se till att de uppfyller lagen. Generellt anser han att det är viktigt att lyfta de positiva krafterna.

– Vi har utmärkta samarbeten där vi ser samma problematiska bild men också möjligheter till att förändra, säger Gunnar Henning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget
Ett trettiotal personer slöt upp för att delta i en facklig blockad mot en restaurang i Stockholm och därmed visa sitt stöd för de ukrainska kvinnor som ska ha utnyttjats på restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund och Håkan Gustafsson

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare


Med ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen ska ägaren för den populära sushirestaurangen i centrala Stockholm, enligt facket, ha utnyttjat ukrainska krigsflyktingar. Själv nekar han till alla anklagelser, men de fyra kvinnor Arbetaren pratat med vittnar om både trakasserier och utebliven övertidsersättning. Under onsdagen satte facket därför restaurangen i blockad.

Enligt fyra före detta anställda på en välbesökt sushirestaurang i Stockholm har de arbetat 12-timmarsdagar utan vare sig övertidsersättning eller intjänade drickspengar samt trakasserier från ägaren.

Det är mitt i lunchrusningen vid en tvärgata intill Hötorget mitt i centrala Stockholm. Här, på den populära sushirestaurangen, arbetade fram till alldeles nyligen Olga, Natalia, Alena och Victoria, som inte vill uppge sina efternamn, från Ukraina. De kom till Sverige vid krigsutbrottet för drygt tre år sedan och fick genom ett så kallat introduktionsjobb från Arbetsförmedlingen anställning på restaurangen. Tanken med introduktionsjobb är att genom statliga medel hjälpa nyanlända att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Jobbet blev dock en mardröm.

– Vi var hjälplösa, kände oss förnedrade och orättvist behandlade, säger Natalia i snålblåsten på väg mot sin före detta arbetsplats.

De fyra före detta kollegorna vittnar alla om trakasserier och diskriminering från arbetsköparen, en man som driver flera sushirestauranger i Stockholmsområdet, och som enligt facket Stockholms LS satt i system att utnyttja krigsflyktingar från just Ukraina. Bland annat genom 12-timmarsdagar utan lunchrast och beordrat övertidsarbete utan betalning.

Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat. Ägaren säger dock till Arbetaren att det de säger inte stämmer. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det de säger är inte rätt, mer än så vill jag inte uttala mig, säger restaurangägaren till Arbetaren och hänvisar i stället till sin advokat, som tillfälligt befinner sig på fjällresa.

Facket uppmanade dokumentera diskriminering

När de fyra kvinnorna vände sig till facket fick de uppmaningen att börja dokumentera den påstådda diskrimineringen och i en ljudinspelning hörs hur chefen förklarar att reglerna ser olika ut beroende på varifrån den anställda kommer.

– Så fort vi påpekade något fel blev han arg, säger Olga.

Efter att förhandlingarna mellan facket och restaurangägaren strandade tidigare i veckan försattes serveringen under onsdagen i blockad.

Solidariska byggare i blockaden

Ett trettiotal personer, många av dem ukrainska byggarbetare från det uppmärksammade facket Solidariska byggare, slöt upp med fanor, varselvästar och en stor banderoll framför entrén där de delade ut flygblad till förbipasserande. Många lunchgäster valde att vända i dörren sedan facket informerat om läget.

– Jag är glad att så många är med och att det förhoppningsvis innebär rättvisa för oss, säger Natalia.

Blockaden kommer enligt Stockholms LS att fortsätta fram tills dess att den obetalda övertidsersättningen samt drickspengarna har betalats ut.

Arbetsförmedlingen har stoppat sina utbetalningar till restaurangen och utreder nu missförhållandena.

Publicerad Uppdaterad