Den 5 oktober tecknade regeringen ett återvändandeavtal med Afghanistan. Målet är att det ska bli enklare att utvisa flyktingar med afghanskt ursprung. Mängder av lärare, präster och socionomer runtom i landet har protesterat mot att så många ungdomar nu riskerar att skickas till Afghanistan (”skickas tillbaka” vore en oegentlig beskrivning, eftersom många av dem aldrig satt sin fot i landet, utan kommit från andra länder där de nu inte är välkomna). Hundra barnboksförfattare har gått ut i ett offentligt upprop mot utvisningarna. Alltsammans utan att ansvariga politiker hittills backat en tum.
Återvändandeavtalet är bara den aktuellaste etappen i det senaste årets drakoniska försämringar av den svenska asylpolitiken. Men sällan har motsägelsefullheten i regeringens åtgärder framträtt i tydligare dager.
Sällan har motsägelsefullheten i regeringens åtgärder framträtt i tydligare dager.
Samtidigt som migrationsminister Morgan Johansson benämner det som ”en framgång för Sverige” att tusentals afghaner nu kommer att tvångsutvisas lägger regeringen fram en proposition om fortsatt svenskt deltagande i Natos “utbildnings- och rådgivningsinsats” Resolute Support Mission i Afghanistan. I propositionstexten återfinner vi formuleringar som:
”I likhet med säkerhetssituationen har även den humanitära situationen i Afghanistan fortsatt försämrats. Den pågående konflikten och naturkatastrofer är de främsta anledningarna till den svåra situationen. Under 2016 beräknas omkring 8,1 miljoner människor, varav 5,4 miljoner barn, vara i behov av humanitärt stöd. Möjligheten för de humanitära aktörerna att nå ut till de behövande begränsas till följd av särkerhetsläget och bristande infrastruktur.”
I propositionens brödtext framhålls också att FN rapporterat om drygt 5 100 civila offer under första halvåret 2016, den högsta totalsiffran döda och skadade sedan FN började redovisa civila offer 2009.
Klart svensk militär ska förlänga sin insats – och klart tusentals unga som vistats flera år i Sverige ska skickas till en tillvaro där de inte har någon framtid.
Samtidigt som Sverige tecknar sitt återvändandeavtal med Afghanistan har Pakistan på gång att utvisa samtliga afghaner från sitt territorium – en humanitär kollaps i sig, som ytterligare kommer att destabilisera situationen i området.
En cynism som utmärks av en djupgående kännedom om sakernas tillstånd och en lika djup beslutsamhet att låta människors liv förstöras i infernot.
Svensk asylpolitik har under de senaste 20 åren rymt många bottennapp. Men den befintliga rödgröna regeringens uselhet i dessa frågor saknar svenskt motstycke under efterkrigstiden. Man får sannolikt gå tillbaka till 1939 och det av Sverige utfärdade viseringstvånget för alla utomnordiska utlänningar, i syfte att lättare kunna avvisa flyende judar vid gränsen, för att hitta en motsvarighet i graden av cynism. En cynism som utmärks av en djupgående kännedom om sakernas tillstånd och en lika djup beslutsamhet att låta människors liv förstöras i infernot. Att dåtidens åtgärder var betingade av anpassningar till samma typ av bruna samhällsströmningar som de som nu griper omkring sig i Europa gör inte saken bättre.
Under andra världskriget lades den svenska asylpolitiken om när Nazitysklands krigslycka vänt och den flyktingfientliga hemmaopinionen förlorat i styrfart – då gjorde man sig äntligen redo att ta emot judar från de ockuperade skandinaviska länderna.
Det återstår att se om – och i sådana fall när och hur – den svenska flyktingpolitiken åter svänger i mer human riktning. Hur lågt Morgan Johansson och hans kollegor är beredda att sjunka när en solidarisk hållning behövs som mest vet vi dock redan.
