Maria Johanssons memoarer – del 11

5.

Torsdagskväll i Patong, Bangla Road. Den trettioförsta december. Västerlandet håller andan för att börja om på nytt, och spyr i sin egen mun medan det väntar.

Stadens centrum är fullt av turister och inhemska näringsidkare. Unga, gamla, barn. Även turister med annan tideräkning dras med i yran. Allt är glitter och neon, som vanligt, men i kväll lyser det liksom ännu starkare.

Maria Johansson glittrar ikapp. Hon har fått sitt fuskhår behandlat och uppsatt på en salong, och kronan tronar högt på det. Dessutom är frisyren sprejad med just glitter. Några korn har letat sig ända ned till urringningen där brösten ligger som på en bricka. Det känns som om de har blivit större senaste tiden. Klänningen är en liten svart, men snittet för tankarna snarare till underkläder än till något klassiskt.

På höger överarm blänker fem nya, rosa blommor. De gjorde Queen of the world sällskap i går, trots att den gamla tatueringen inte är riktigt läkt och faktiskt ömmar ganska oroväckande.

Hon har redan druckit mycket. Massor. Liksom i går. Kanske ville hon ta igen de mellandagar när hon inte riktigt orkade, och i stället slösade sprit på att tvätta tatueringen och fickpengar på att hänga på internetkaféet.

Maria är bubblande, övermodig, glittrig och vulgär, och mycket medveten om det – men hon gör vad hon kan för att skilja sig från omgivningen, som ju är likadan.

Och, hon har nyligen tappat bort Filip.

Det oroar henne inte för tillfället.

Ovanför hennes huvud simmar en neonlysande lila haj.

Natten pulserar runt henne. Ovanför hennes huvud simmar en neonlysande lila haj. Den blinkar med varje pulsslag. Två unga australiensiskor börjar prata med henne, berömma hennes uppenbarelse. Maria förstår inte allt de säger, men svarar glatt. Skålar i något som liknar champagne.

En av dem börjar hänga på hennes axel, tala lägre. Maria undrar förvånat om tjejen stöter på henne. Men vad är det hon säger egentligen? Vilken jävla engelska. Maria försöker koncentrera sig, irriterat. Det bubblande övermodet dämpas. Men hon skrattar automatiskt och svarar ”yeah”. Tjejen frågar om hon kan få Marias telefonnummer. Ja, varför inte. Maria lösgör sig, bokstavligen, en hårslinga har fastnat i tjejens ena örhänge. Tjejen fnittrar och säger något mer obegripligt. Maria ler igen och ger henne en lapp med numret. Hon orkar inte konversera mer, men visst, vill de ses igen så.

Maria krånglar sig, så snabbt hon kan, ut ur uteserveringen. Fortsätter nedåt gatan. Röster skriker, musik dunkar, många dansar, andra spyr i gathörn.

Från ett annat hörn tittar två unga thailändskor på henne. En av dem blinkar förföriskt, den andra tuggar tuggummi. Vad är det med alla kvinnor i kväll? Vill de knulla? Ni får vänta lite, mina damer, just nu vill jag bara supa.

En av tjejerna ropar något gällt. Maria kastar en slängkyss men fortsätter gå. Tjejerna tjuter förtjust.

Maria svänger över gatan, struntar i att hon tumlar in i folk. Trycker sina armbågar och knän och bröst i dem. En kvinna fräser åt henne, en man skrattar teatraliskt bullrande. På andra sidan köper hon en ny drink. Tar stora klunkar.

– Hej, säger Filip.

Plötsligt står han bara där.

– Hej, säger Maria, inte surt men inte överdrivet glatt heller.

– Vart tog du vägen?

Filip håller en öl i handen, men ser misstänkt nykter ut.

Maria knycker på huvudet, kronan vickar.

– Varit runt lite bara. Tiden går fort när man har roligt!

Filip svarar inget. Maria smyger sig närmare, kysser hans örsnibb.

– Men jag saknade dig.

– Snart är det tolvslag, säger Filip, och rösten är lite stel men hans kropp blir mjuk, välkomnar hennes.

– Å, kuttrar Maria. Ska vi gå ner till stranden eller stanna här?

 

Det blir ett mellanting. De letar sig bort mot gatans ände, som nästan vetter ut mot vattnet. Andra har börjat göra samma sak, en seg rörelse. Maria vinglar. Sveper sin drink och hinner köpa en ny i farten, allt går ändå så långsamt.

Hav. Natthimmel. Fyrverkerier. Skrik.

Maria kysser Filip. Hon tror att det är på tolvslaget.

Men en bitter smak sitter i munnen. En smak hon känt förr.

Maria kysser Filip och spyr sedan över hans axel.

*

Gott nyt åt era jäva HORUNGAr

om jag är en hora r ni mina lydiga ungar, ja

nu börhar vi om

ANNO DOMINI MARIA JOHANSSON, sug på det

*

Framåt kvällen den andra januari började jag äntligen kunna äta normalt igen, utan att få maten i retur. Måste ha åkt på någon turistsjuka.

Filip hade tagit hand om mig. Gett mig tabletter och mineralvatten. Men jag hade saknat den där verkliga glöden i hans lydnad.

Vi satt på en restaurang nere vid den norra änden av stranden, inte långt från vår egen bungalow. Jag åt långsamt, kände efter hur magen reagerade för varje tugga. Drack varannan klunk mineralvatten, varannan öl. Mycket små klunkar. Filip var tyst. Jag kände att jag själv också var tystare än vanligt.

Hur länge hade vi varit här nu? Sextonde december. Sjutton, arton, nitton … Andra januari. Sjutton dagar? Herregud, kunde det stämma. Så länge. Så lite.

Jag kände att jag levde drömmen, och den kändes evig. Samtidigt kändes allt innan jag kom till paradisön också som en dröm, fast otydlig, overklig – skilsmässan, den där nya lägenheten, de där nya människorna.

Allt innan dess kändes inte alls.

Men jag misstänkte att han trots det bokat biljetter.

Filip hade först planerat att åka hem den andra januari. Som han brukade. Det hade jag tagit ur honom. Men den femte då, hade han sagt. Vi väntar och ser, hade jag sagt.

Men jag misstänkte att han trots det bokat biljetter. Kanske ombokningsbara, men ändå. För att vara på den säkra sidan. Där var inte jag.

Hem. Han skulle hem snart, sa han. Jaha, och vart skulle jag? Sverige kändes inte som hemma.

Vad vill jag?

Jag vill vara kvar här.

Måste få honom att stanna. Åtminstone tills jag får mina tolv årslöner.

Jag hade tappat aptiten. Tittade ned på tallriken, såg att jag trots allt fått i mig ungefär två tredjedelar av maten. Duktigt gjort. Lutade mig tillbaka och försökte återigen att inte tänka på magen, för nu satt där ett annat sug, av oro.

Just då surrade min smarttelefon till i handväskan. Konstigt, vem kunde det vara, som hade det numret. Och hörde av sig nu. Här. Tina..? Jag beslöt att inte titta efter.

Förrän Filip några minuter senare med en kort nick gick till herrarnas.

”Hey lady! Hope u r fine. How about doing that business tonight, before we hit the town? Love, Jes”

What the fuck, tänkte jag. Vem var detta och vad skulle jag svara? Helst innan Filip hann tillbaka, dessutom. Jes?

Samtidigt som jag såg hans kalufs återigen närma sig bortifrån toabåsen klickade det till. Jessica – australiensiskan! Men vilken jävla ”business”? Var det en invit?

Jag ursäktade mig och gick själv på toa. Kastade en slängkyss åt Filip samtidigt som han satte sig. Tog med mig handväskan. Med telefonen i.

Några minuter senare sa jag till Filip att jag ville ta en liten promenad själv. Han kunde väl stanna här? Jag skulle snart vara tillbaka.

Inne i den sötsura lukten på damtoaletten hade alla orden fallit på plats. Dumma jävla naiva brudar, kommer nog inte gå så bra för er i livet. Men visst. Maria Johansson ställer upp.

*

Tre timmar senare. En öl i utkanten av stan. Maria hänger på bardisken, Filip hänger bredvid henne. Ett hjärta blinkar rosa och gult snett ovan dem. Musik pumpar, men på uthärdlig nivå. Luften har just slutat dallra.

De är trötta, men inte fulla, trots att de varit på restauranger och pubar flera timmar nu. Det är som att alkoholen inte har effekt längre, kropparna vägrar.

 

Maria tar en klunk, sveper med blicken åt höger, längs den svängda disken. Där blinkar ett öga. Blinkar vant, precis som neonljusen. Maria rycker till. Ett nytt igenkännande. Har hon inte sett de där två thailändskorna förr? Någonstans?

Kanske. Maria måste erkänna att det är svårt att se skillnad på dem. Inte bara på infödingarna, utan på alla jävla människor i den här stan. Hon hade varit tveksam även när hon mötte upp de unga australiensiskorna ett par timmar tidigare. Tills hon hörde den bräkande rösten.

Nu flyttar sig blinkerskan närmare. Ler. Den andra böjer huvudet, verkar titta på något bakom Maria. Fnittrar.

Vad fan?

Sedan, insikt: Hon tittade så klart på tatueringen! Världens drottning. På deras språk.

Maria knycker stolt på huvudet, hoppas att hon inte ofrivilligt rodnar. Svårt att känna här i tropikerna, huden är liksom konstant varm och spänd.

Tar en klunk öl. Filip verkar försjunken i sin.

Plötsligt är den första thailändskan ännu närmare.

– How’s business?

Maria höjer ögonbrynen. Det stramar. Det var ett jävla tjat om business i dag. Kan de känna varandra, de här och australiensiskorna?

– Good, svarar hon nonchalant efter ett att ha tagit en ny klunk.

– That your man?

En nick åt Filip, som sneglar. Antagligen hör han inte riktigt. Bara undrar.

– Yeah, säger Maria och sneglar hon med.

– Big daddy! säger den andra tjejen, som smugit upp bakom den första, och fnittrar gällt.

– No, I’m big mama, svarar Maria i ett infall.

Skrattar sedan högt för att visa att hon är vänligt inställd – lite otäcka är de ju, infödingarna. Men tjejerna stämmer förtjust in.

Den första lägger handen på hennes axel.

– Very pretty lady, lady queen, säger hon.

Maria får ännu ett infall. Sneglar åt vänster på Filip som tyst låtsas titta åt andra hållet.

– How about some fun with me and my man? säger hon så lågt hon kan i den närmaste tjejens öra.

Hon lyser upp.

– Ooh, you do that? Sure!

Sedan tisslar de med huvudena tätt ihop. Den andra tjejen glider graciöst upp på en barstol och korsar sina långa ben, ler hon med.

Båda tittar förväntansfullt på Maria. Vad vill de?

Leendena stannar kvar och kvar, de borde börja se stela ut, men gör det inte.

Bartendern glider fram, frågar tjejerna något. De svarar, fortfarande leende, med en kort sidoblick på Maria. Eller kanske på Filip.

Bartendern ställer fram två drinkar.

Aha.

Någonstans i medvetandet har Maria så klart undrat om de faktiskt är betalhoror, men hon blev osäker när de sa ja utan att prata om pengar. Fast drinkar verkar de vilja ha. Ja, varför inte. Vi är säkert rika jämfört med dem.

Maria vänder sig mot Filip, ger honom en lätt puss på kinden.

– De här flickorna verkar intresserade av dig, viskar hon.

Filip rycker till, knappt märkbart, men får sedan en märkbart intresserad glimt i ögonen. Så klart. Han är ju ändå man.

Maria känner sig storsint. Det här kan han behöva. Han varit lite tyst och sur sedan Annette och Gustav.

Maria vänder sig tillbaka, till tjejerna som börjat sippa på sina drinkar, och blinkar åt dem med ena ögat, precis som de startade konversationen med henne.

– Nice surprise for my man, säger hon.

Tjejerna fnittrar okontrollerat.

Lite väl fnittriga är de, kan Maria tycka. Men nu är hon ju en gång storsint. Det ska bli spännande det här.

Hon har svårt att få ned alkoholen, och ruset fortsätter att lysa med sin frånvaro. 

Nästan en timme går, flera drinkar rinner förbi i takt med fnittret. Ja, flera drinkar till dem. En enda till Maria. Hon har svårt att få ned alkoholen, och ruset fortsätter att lysa med sin frånvaro. Bara tröttheten ökar, och med den en retlighet och en oro att inte orka.

Fan vad de där brudarna var törstiga.

Maria går in till toaletterna. Försöker blaska lite kallt vatten på tinningarna. Men vattnet är ljummet.

Hon stirrar i spegeln, försöker se Världens drottning, inte en misslynt grisögd Maria Johansson. Svarta Madam kom fram, tänker hon.

Just då snubblar en tjej, lika blond som Maria men kanske hälften så gammal, in genom dörren. Trampar Maria på tårna. Helvetes jävla kukfitta, fräser Maria som börjar bli less på den här kvällen.

– Förlååt! säger tjejen. Men å det är ju du! fortsätter hon sedan med stora ögon. Du är så cool! Kom, vi kan dela!

Maria fattar först ingenting och hon fortsätter att fatta ingenting i nästan en minut, men sedan fattar hon och när hon efter ytterligare ett par minuter kommer ut ur toabåset igen är hon mycket nöjd. Fantastiskt nöjd. Inte trött längre. Nu jävlar vände kvällen till det bättre.

Hon går tillbaka till baren och nu är hon bestämd. Får tjejerna att sätta drinkarna i halsen, lovar dem mer om de går nu, sveper med sig de två thailländskorna och den förväntansfulle svensken hem till bungalowen, i ett moln av glitter, stjärnor, löshår och kokain.

Maria kommer orka hela natten.

*

Inte kunde jag ana att de skulle dra fram två penisar. Eller dra fram och dra fram, jag tyckte de skötte det rätt diskret, skyltade knappast med dem. Filip hann sätta på den ena bakifrån innan han märkte något.

Otacksamma jävla människa.

Han började skrika massa på svenska, som jag är glad att tjejerna, eller vad man nu ska kalla dem, inte förstod.

Jag insåg att det inte var någon idé att fortsätta. Hade ett jävla sjå att få dem därifrån. Jag sa att min kille hade fått ett anfall eller något, ville inte såra dem. Men en av dem – den påsatta – blev riktigt aggressiv och otäck. De gick inte förrän jag gett dem lite av pengarna jag fått av autraliensiskorna.

Kvar stod jag, med en Filip som slutat skrika. Knäpptyst satt han i sitt hörn av dubbelsängen. Stirrade. Men inte på mig.

 

Jag kände att jag inte skulle stå ut med hans sällskap. Inte kunna sova. Kände hur många ord som ville ut ur mig, hur förbannad jag var.

Jag gick.

*

Tusen stjärnor som blinkar retsamt. Maria Johansson vandrar ensam i norra Patong.

Klockan är bara ungefär midnatt, och nattlivet sjuder som alltid, men det sjuder mer några kvarter söderut. Här är det sällsamt stilla, bara ekon av andras festande och då och då ett prasslande i mörkret. Och så cikadorna förstås, en jämn ljudmatta hon nästan vant sig vid.

Hennes hjärna är full av helt andra saker, så överfull och så snabb att hon själv har svårt att hänga med.

Det finns många tankar en kvinna skulle kunna tänka i den här situationen. Kanske är det farligt att gå här själv. Ensam. Utmanande. Kanske förutsätter alla som ser henne att hon är prostituerad. Kanske gör det allt ännu farligare. Eller tvärtom. Maria Johansson vet inte, för hon tänker inte alls på det och skulle hon tänka på det skulle hon inte bry sig.

Hennes hjärna är full av helt andra saker, så överfull och så snabb att hon själv har svårt att hänga med. En märklig blandning av glädje och ilska. Hon går och går. Snabbare och snabbare.

Jag ska göra mig av med Filip. Fan har jag hängt mig fast vid honom så länge för. Tina var en mycket roligare människa, och henne lämnade jag.

Drinkar. Bad. Mat. Stjärnor. Tatueringar. Nya människor. Sex sex sex. Sol. Dans. Vad fan har han haft med det att göra egentligen? Ja, sexet då. Det hade jag kunnat fixa själv. Falska jävla fitt-Filip från Falun som egentligen heter Fredrik. Är det pengarna? Jag kan reda mig själv. Inga problem. Fan, är det pengarna han surar över?

Klackarna skrapar, Maria går på och det gör nattens timmar också.

Jag ska ge honom vad han vill ha. Fast jag redan gett honom allt. Otacksamma tråkiga sura jävla Fredrik. Fan vad kul jag ska ha sen när jag slipper honom.

Till slut måste hon sätta sig. Försöka koncentrera sig, få in tankarna i en fålla. Blunda.

 

Tills någon petar på henne.

– Hello?

Klarvaken med ett ryck. Vadå vaken, jag har inte sovit. Var fan är jag?

Strand. En trasig solstol. Böjd över henne, en åldrad thailändsk man med en märklig hatt.

– Are you all right?

– Va?

– Rape?

– Fuck you! spottar Maria.

Mannen muttrar något obegripligt och försvinner ur hennes synfält. Där är plötsligt i stället solen, bländande och total. Maria kvider. Studsar upp.

Mannen är på väg bort, vänder sig inte om.

Var fan är jag?

En välkänd silhuett av ett stort hotell nära stranden.

Hon är bara några minuter hemifrån ju. Hur gick hon i natt egentligen? Allt såg bara likadant ut.

Hjärtat pickar snabbare än vad som borde vara möjligt. Helvete, hon måste hem.

Tänk om Filip stuckit. Tänk om jag inte kommer in och kan hämta mina saker. Fan fan fan.

Solglasögonen är borta. Men där, handväskan. Tur som en tokig. Hem nu.

Filip, snälla var kvar. Lämna mig inte. Inte precis nu.

 

Solen är nyvaken. Det måste vara tidig morgon bara. Maria kollar mobilen. Ja, strax efter sju, och inga missade samtal. Det bådar inte gott. Faktiskt.

 

Några minuter senare, som känns mycket längre, rycker hon i dörren. Den är låst. Ett skri letar sig ut mellan torra läppar.

Skärp dig nu kvinna. Du har en egen nyckel.

Hon fumlar upp den.

Rummet är mörkt och luktar illa.

Maria kliver in. Varför darrar benen så.

Men där, en mörk hög i sängen. Den rör på sig nu.

– Filip!

Maria blir lättad men högen blir orörlig. Hon sjunker ned bredvid den.

– Filip … Förlåt att det blev så fel i går kväll.

Tystnad.

– Filip?

Hon rör vid hans skuldra. Han rycker till.

– Jag ville bara göra nåt för dig, två snygga tjejer! Jag visste inte att de var transvestiter, jag lovar.

Mer tystnad.

Fan, har han inte surat klart än. Jag är ju tillbaka!

– Kom igen, det var för din skull!

Tystnaden fortsätter och fortsätter och den är olidlig, och just när hon ska explodera kommer där livstecken underifrån täcket:

– Var har du varit hela natten?

– Jag – jag har bara gått runt, säger Maria och sväljer svordomar. Bara gått runt och tänkt.

– Visst.

– Vadå visst?

Tystnad igen. Det här går inte.

– Titta på mig nu, för fan.

Rösten är sammanbiten. Han lyder, kanske av vana, vrider sig mot henne. Ögonen lyser blodsprängda i dunklet.

– Jag mår inte bra, säger Filip hest nedifrån täcket. Jag vill åka hem.

Jaha, så klart. Förutsägbare Filip-Fredrik. Tillbaka till Sverige.

Lugn nu. Få honom att stanna ett par dagar, så man hinner reda ut det praktiska.

Kanske hinner man få tolv månadslöner.

Maria tvingar sin röst mild.

– Jag förstår att du vill det. Men vi …

– Jag tänkte åka själv, säger Fredrik och blundar igen.

– Jaså, det tänkte du? tjuter Maria.

Hennes röst skär genom den unkna luften. Mannen i sängen kniper ihop ögonen. Maria andas in mörkret, tar sats, men då sätter sig Fredrik hastigt upp. Kasar bakåt i sängen, bort från henne. Ser ut att skaka, som av köld.

– Ja, säger han darrigt. Jag orkar inte med dig längre.

Rummet svartnar än mer.

– Du orkar inte med mig? Efter allt jag gjort! Du har haft de roligaste månaderna i ditt jävla Svenssonliv sen du träffade mig!

Fredrik gör ett ljud, ungefär som en hickning.

Maria flyger upp. Hennes kropp skakar också, i otakt med hans.

– Är det pengarna? Är det det, va? Det enda som betyder nåt för dig! Men snart är jag rik, då kommer du ångra dig!

– Nej, det är inte-

– Jag har egna pengar nu också, vill du ha lite ersättning för i går? Hälften har jag blivit av med redan, det fick jag ge till tjejerna som ursäkt för att du inte fick upp kuken!

Fredrik drar sig ännu längre bakåt i sänghörnan. Nu tittar han på henne igen, men ögonen har smalnat, och de har en ny glöd.

– Vadå för pengar? Du har sålt dig, eller hur? Dina jävla ensamma promenader! Du är ingen drottning, du är en billig jävla hora!

Örfilen träffar kinden hårt, och egentligen är det mer knytnävsslag än örfil.

Fredrik blir tyst. Stilla. Blicken viker undan igen, in i dunklet.

– Nej, säger Maria återhållet darrande. Jag behöver inte ta betalt för att få knulla. Däremot sålde jag lite tabletter till några dumma brudar som betalade alldeles för mycket.

Fredrik sitter kvar, till synes orörlig, blicken någonstans bortom hennes knän, men Maria ser ändå hur ögonen vidgas och hur huden bleknar under solbrännan.

– Jag smugglade hit dem i din väska förresten. Kul, va. Synd att du inte åkte dit din dumme fan. Här, här har du en första återbetalning, Fredrik.

Maria slänger etthundrafemtio skrynkliga dollar på täcket.

Mannen i sänghörnan rör sig inte. Han bara darrar. Han rör sig inte på hela tiden som Maria stökar i rummet: packar, slår upp fönstren på vid gavel, spottar på golvet.

Han rör sig inte och hon tittar inte på honom.

Sedan går hon.

 

6.

Maria Johansson är en överlevare. Det kan ni skriva upp.

Och man gör vad man kan för att överleva och det viktiga är att man lever. Lever livet.

Jag gick ifrån den äckliga bungalowen och den patetiske mannen där. Bara en sak ångrade jag en aning – att jag slängt de där pengarna på honom. Dem kunde jag ha behövt.

Samtidigt hade jag i min handväska kvar nära 3 000 bath. Fickpengar från Filip, nej Fredrik. Så det jämnade väl ut sig.

Bara runt knuten låg nya bungalows och andra sorters turistboenden. Så klart. Men jag gick längre. Vandrade söderut, längs stranden, förbi stans centrum, vidare. Jag kan inte minnas vad jag tänkte. Antagligen inte så mycket alls. Något satt i min strupe, en stor propp, och jag var rädd för att tårar skulle börja rinna om den lossnade. Tårar av ilska, skulle det ha varit.

Jag tittade in på flera mindre hotell. De såg billiga ut. Jag ville ha dem billiga, men med en fri gästdator. Inte läge att göra av med pengarna på internetkaféer nu, och mobilens kontantkort var tomt igen.

Som ni ser, jag fungerade rationellt. Agerade. Löste det. Som överlevare gör.

Mindre än två timmar efter att jag lämnat bungalowen befann jag mig i ett enkelt rum drygt fyra kilometer söderut. Väggar, tak, fläkt, persienner. En säng. Jag somnade.

 

Och drömde massor. Inte direkt mardrömmar, men besvärande, stressande drömmar. Saker jag måste göra. Först stretade jag mig igenom en halv skog av svarta, taggiga buskar, sedan var det något med ett rött garn med massor av knutar, och så lösa tänder. Det var väldigt viktigt att vira garnet åt rätt håll och det hängde på något sätt ihop med om jag skulle tappa mina tänder. Fast i drömmen ville jag tappa tänderna. En rynkig asiatisk man lovade mig att jag skulle få nya, perfekta löständer, bara jag såg till att tappa mina gamla själv, för han fick inte dra ut dem. Jag virade och virade men tappade gång på gång bort mig i vilket håll han sagt var det rätta.

Usch.

Medan jag blinkade mot mörkret insåg jag till slut var jag var.

Sakta segade jag mig upp ur sömnen, hjärnan fortsatte att kännas som ett garnnystan. Medan jag blinkade mot mörkret insåg jag till slut var jag var och vad jag drömt och vad som var verkligt.

Klockan var kväll. Munnen var torr och smakade illa. Både tänder och tunga hade samma textur – sandpapper. Jag ruskade på mig, gick ut till det minimala badrummet. Dåligt tryck i takduschen. Jag stod där, droppande, tittade ned. Mens. Ha ha, det var nog vad det röda garnet betytt. Det och en ovanligt äcklig käft. Jag kanske borde slå mig på drömtydning.

 

Borstade tänderna. Tänkte på att mensen måste ha varit sen. Jag hade tappat räkningen, men det verkade som evigheter sedan sist.

Jag borstade klart. Gurglade och spottade grundligt. Kände irriterat att jag var väldigt törstig men inte hade något mineralvatten. Var väl tvungen att gå och skaffa det.

I min necessär fanns inga tamponger. Märkligt. Jag gick ut i rummet för att hämta handväskan. Sparkade till den tomma papperskorgen, hårt, på vägen.

Tillbaka i badrummet, med vänstra benet på toastolen, insåg jag att inte heller den jävla väskan innehöll några tamponger. Eller bindor. Inget sådant alls. Hur kunde det vara möjligt? Sådant har man ju alltid, någonstans.

Nästa insikt: att blodet stadigt sipprade längs mitt högra ben, och hade gjort så ett tag. Det började redan levra sig runt vristen.

Jag stirrade en sekund, sedan fnös jag föraktfullt och marscherade ut i rummet igen.

 

Jag föredrar att tänka på dessa första nyvakna minuter i mitt nya rum, mitt eget rum, som det tillfälle då proppen gick ur. Väldigt fysiskt i form av det forsande blodet, så klart. Men även på andra sätt. Inga tårar, mina ögon var lika torra som munnen varit, men något mer än blodet började sippra. Det svarta i min hjärna, som samlats där under alla minnesluckor. Jag insåg det inte riktigt då, men snart nog.

 

Ute i rummet rotade jag igenom allt i min packning. Ingenting. Vände tillbaka. Nya blodspår blandades med gamla på det slitna golvet. Jag lät dem vara.

Torkade av benet så gott det gick med toapapper, och sedan ännu mer papper, hopknölat, ned i trosorna.

Jaha, ut och handla.

Jag lindade sarongen om midjan så den nästan släpade i marken, för att dölja min blodiga nederdel. Ett infall fick mig att inte dra på mig det solkiga linne jag tänkt. Brösten bara – än sen då? Det här hotellet hade nog sett värre saker. Jag lät mitt långa hår hänga framför brösten, lite lagom kyskt.

Luften var fortfarande klibbig, kväljande. Jag kände mig likadan.

Jag bodde en trappa upp. Nere i det som jag antar måste kallas reception var det tomt. Svaga ljud hördes från ett rum bakom den lilla disken men ingen syntes. Däremot fanns där en halvfull kyl. Jag slet åt mig en flaska vatten och fortsatte ut.

Luften var fortfarande klibbig, kväljande. Jag kände mig likadan.

Jag var nära en större väg som verkade leda ut ur staden, men det var ju ingen idé att gå ditåt. Trafik dundrade förbi, den tycktes aldrig stå stilla. Fullsatta motorcyklar, stillastående bussar. Jag rös och styrde in mot centrum fast jag helst sluppit. Snart lyste en blå skylt mot mig. Pharmacy.

Apotekargubbjäveln därinne hade svårt att fatta vad jag behövde. Men han log väldigt välvilligt och tittade mycket på mig. Till slut lyfte jag på sarongen och fick honom att titta där. Blodet mellan mina lår, den svarta vreden för mina ögon.

Jag kunde inte avgöra om han bleknade, men han blev tyst och slutade le och vände snabbt mot en hylla längre in, kom tillbaka med massor av blandade mensskydd. Jag betalade. Inte mycket, kanske tyckte han synd om mig. Så fort transaktionen var klar gav jag honom en liten uppläxning om att kunden alltid har rätt, på mitt modersmål, och stegade sedan ut. Såg i ögonvrån att jag fått sällskap i butiken utan att märka det – ett ungt par (blonda och blåögda, kanhända var de svenskar) tittade förskrämt på mig från ett hörn. Men jag sket väl i dem.

Inte kände jag för att ge mig ut och festa heller. Magen var svullen och värkte, jag kände hur det pumpade därinne, och med jämna mellanrum hörde jag till och med kluckandet när nytt blod stöttes ut. Jag vände tillbaka. Mina flipflops hade börjat säga klafsklafs i stället.

 

Flickan i receptionen tittade storögt på mig, först på vattenflaskan jag höll i handen, sedan gled ögonen kvickt förbi mina bröst och stannade på blodspåren som följde mig. Hon började säga något men jag avbröt henne:

– Chips?

– Sorry?

– Chips? To eat. Snacks.

– Uh, sa flickan, fortfarande lika storögt, och svepte med handen mot ett litet ställ med påsar.

Mitt framför näsan på mig. Ja ja. Jag tog två påsar, sa ”I pay later” och stapplade upp för trappan. Hon sa inget mer bakom mig, vad jag hörde.

 

Jag tvingade mig in i och ut ur duschen igen, fick äntligen på mig både en tampong och en binda, dråsade ned i sängen. Tryckte i mig en påse chips och en av de Tramadoltabletter från Tinas och Kits badrumsskåp som jag sparat, inte sålt till australiensiskorna. Drack upp nästan allt vatten, innan jag kom på att jag borde spara lite till morgonen.

Ville sova, vakna till en ny dag, börja om på riktigt. Men jag hade ju nyss vaknat.

Jag släckte lampan, blundade. Men det var som en fjädermekanism i ögonlocken, de gled hela tiden upp, med ett knappt hörbart klickande.

Det svaga, flackande skenet från den relativt lugna gatan kröp sakta över väggen, silat av persiennerna. Ibland blinkade det till. Precis som mina ögonlock. Ljudet från dem äcklade mig. Ljuset kröp vidare.

Precis när jag börjat komma in i någon slags dvala tyckte jag plötsligt att jag hörde annat som kröp också. I hörnen. Rasslande och vidrigt. Jag gav upp ett frustrerat skri och sparkade av mig täcket. Tände lampan med en svordom.

Spara på mina egna pengar, dra ut på paradisvistelsen så långt det gick, med lite hjälp.

I lampans sken kändes allt lite bättre igen. Jag bestämde mig för att vara logisk och klartänkt, så jag återvände till en tanke, som jag ärligt talat hade haft i bakhuvudet det senaste dygnet: Att jag nog kunde hitta en ny karl att haka på, få drinkar och god mat av. Nästla mig in i hans hotellrum. Spara på mina egna pengar, dra ut på paradisvistelsen så långt det gick, med lite hjälp.

Men det svarta i min skalle fortsatte sippra upp och fördunkla mitt sinne. Tanken på min smarta plan skavde plötsligt, kändes inte lika lockande. Dessutom, i mitt nuvarande tillstånd, störtblödande och uppsvullen, var nog marknadens efterfrågan inte lika stor.

Marknad. Efterfrågan. Är det vad jag är? De ska komma till mig. De ska fan komma till mig och krypa och be för att få slicka Maria Johanssons blodiga fitta.

Blodet och det svarta. Just då ville jag sätta dit proppen igen.

För att få lite perspektiv på saker bestämde jag mig för att skriva några rader, för hand, nu när internet inte var tillgängligt.

När jag satte pennan mot papperet kände jag hur det svarta slutade sippra, för stunden i alla fall.

Var nog bra att det gjorde det – allt händer av en anledning.

*

Någonstans i Patong, långt från stranden, tidig morgon måndag den 4/1.

Jag har färdats en fantastisk sträcka. Jag var en uttråkad menlös Medelsvensson och mitt liv var på väg mot slutet. Genom viljekraft återföddes jag. Nu är jag Drottningen av Patong, jag är åtrådd, jag är fri, jag väntar på att några hundra tusen ska droppa in på mitt konto. Jag har dumpat en älskare som slutade veta sin plats – han förtjänar mig inte längre.

Jag ska skaffa mig en ny, vilken jag vill. Jag ska hålla mig kvar här så länge jag kan, och då är alla medel inte bara tillåtna, utan rentav tillrådliga.

I slutet kommer Den Nya Maria stå kvar och vara ensam vinnare.

Jag ska skratta åt er, och sedan ska jag spotta er i ansiktet.

 

Knogarna vita. Orden plötsligt slut. Pennan har skrapat hål i papperet.

Det dröjer länge innan sömnen slutligen infinner sig. Lampan lyser natten igenom.

*

När solen går upp igen är det mitt i måndagen. Hemma i Sverige börjar vardagen efter nyårshelgen. Men inte här.

Maria Johansson går upp, hon duschar igen, tvagar sig så omsorgsfullt hon kan i det strilande vattnet. Tvättar håret med det sinande specialschampot. Dubbla bindor för säkerhets skull. Mascara, läppglans. Vågar inte ta den vita klänning hon först vill ta – för sin inre syn ser hon röda, kväljande rosor slå ut på den – utan väljer en rosamönstrad. Toppar med de billiga guldsandaletterna, inköpta förra veckan. Slukar en ny påse chips, tillsammans med vanliga Ipren denna gång. Sista klunkarna vatten. Borstar tänderna. Ny läppglans.

Hon saknar sina solglasögon, men känner sig ändå som en människa igen. Eller en kvinna, i alla fall.

Nickar vänligt åt flickan i receptionen. Titta, jag är en civiliserad människa trots allt. Nick nick. Ut i solen. Sol, sol, alltid sol.

Ganska mycket folk ute, men färre blonda huvuden på gatorna än hon vant sig vid. 

Hon sneddar mot det håll som borde innebära havet. Ganska mycket folk ute, men färre blonda huvuden på gatorna än hon vant sig vid. Kanske börjar turisterna droppa av? Sådana som Filip-Fredrik, som innerst inne bara längtar hem till vardagen. Eller så är det helt enkelt för att hon är i en annan del av staden.

Plötsligt går en hägring förbi henne på trottoaren.

Hägringen är inte blond, men väl västerländsk, med långt brunt lockigt hår uppsatt i nacken. En kvinna i Marias ålder, solbränd och smal, klädd i vit sarong. Något slags orientaliskt hänge dinglar mellan hennes bröst, som anklagande pekar på Maria.

Maria stirrar och kvinnan stirrar tillbaka. Innan Maria hinner hejda sig spottar hon tre gånger framför hägringen, som efter en svart katt.

Den försvinner. Allt försvinner. Solen måste ha släckts, under en oviss tid är allt svart för Marias ögon.

Hon blinkar förvirrat när solen tänds igen. Hon är på andra sidan gatan nu. Hur fan kom hon över, genom den kaotiska trafiken?

Hon plockar upp sin fickspegel och kontrollerar. Sminket sitter kvar. Kan inte ha gått så lång tid. Hon ser helt okej ut. Nej nej, hon är skitsnygg! Men fan vad hon saknar sina solglasögon.

Maria lyfter huvudet mot världen igen, skakar av sig det svarta, och anar plötsligt havet, bortom nästa kvarter. Skönt.

Horisonten, vågorna, stranden. Nya solglasögon säljs villigt av en ung man med stelt leende.

Maria känner sig lättad bakom de mörka glasen. Tittar bort mot raden av serveringar. De är inte knökfulla, fast knappast tomma heller. Hon slår sig ned i utkanten av en, under ett blårandigt parasoll.

Stolen är skön att sjunka ned i. Ett visst lugn sprider sig i hennes kropp.

Grillade dofter svävar emot henne. Chipspåsarna tidigare nära på tvingade hon i sig, aptiten var inte vad den varit. Men nu börjar den återvända. Nästan så munnen vattnas.

Vad kan klockan vara? Inte mycket. Jag borde hålla mig lite. Äta senare så jag står mig.

Pengar. Fan ska man behöva bry sig om pengar för.

Maria köper en gin och tonic i stället, billigt. Solen kryper. Hon håller sig under parasollets skugga.

Människor. Så många, även om mängden kanske tunnats ut något. De går där på stränderna. Ler. Par, hand i hand. Familjer med barn. Något enstaka ungdomsgäng.

Maria hatar dem intensivt.

Men hon slänger med håret och tar en klunk av drinken och intalar sig att hon ska ha det trevligt och vara glad, för hon tror ännu inte helt på hatet. Nästa glas blir vatten i stället. För att må bättre, säger Maria till sig själv. Nej, för att du inte har råd, din snåla subba, säger en ovan röst. Den låter nästan som Den Gamla Maria.

Just när Maria Johansson trots allt tänker beställa en ny drink faller en stor skugga över bordet.

– Goddag, säger en tjock röst.

Alla sinnen med ens på helspänn. Vem är detta?

Man. Glasögon. Bakåtkammat, lätt grånat hår. Shorts. En aning korpulent. Drygt femtio.

Verkar svensk.

Maria märker att hon ler. Men det är ingen hon känner igen. Ett ögonblick var hon rädd att det skulle vara fete Gustav.

– Hej hej, säger hon.

– Jag visste väl att fröken var svensk! Får man slå sig ner?

Något svart väller upp och vill kräkas ut men Maria sväljer. Nickar.

Mannen pustar lite när han sätter sig.

– Det börjar bli tunnsått med svenskar nu. De flesta ska väl hem till sina jobb, säger han och tittar mot horisonten.

– Mm, säger Maria.

– Inte du?

Ögonen vilar på henne en sekund.

– Nä, säger Maria. Inte än, i alla fall.

Uppskattande grymtning.

– Skönt. Själv är man ekonomiskt oberoende, som det heter, så jag har inga kontorstider att passa. Det sköter andra åt mig!

Han skrattar. Maria ler.

Plötsligt är en servitör där med en ny gin och tonic. Hur gick det till egentligen.

– Är du här själv?

– Ja, säger Maria snabbt.

Ångrar sig genast, men kommer vid närmare eftertanke inte på vad annars hon skulle ha svarat. ”Skit i det du”, kanske. Men något lägger band på Den Nya Maria.

Mannen grymtar gillande igen. Plötsligt har hon hans stora hand i höjd med brösten.

– Jakob, säger han.

Maria stirrar på handen.

Skärp dig människa, du har väl inte glömt hur man hälsar. Knulla kan ni göra senare.

– Tessan, säger Maria och fattar handen.

Solen vandrar vidare. De samtalar. Maria är inte säker på vad hon egentligen säger, det känns som om hon pratar liksom automatiskt, men han verkar inte ha något emot det. Han är från Göteborg. Äger något halvstort företag. Unnar sig solsemestrar rätt ofta. Fru och vuxna barn hemma, de är vana vid att han reser. Lite frihet måste man ju få ha. Sjätte gången i Thailand. Vad fint hår hon har.

Egentligen är det nog mest han som pratar.

 

De flyttar sig till en restaurang lite längre uppåt stranden. Solen står lägre. Han beställer in mat till dem båda, västerländsk mat, hamburgertallrik med pommes frites. Hutlösa priser. Men ölen är billigare.

Han lägger handen på hennes lår. Klänningen är kort. Något ilar till i Maria, hon är osäker på vad. Men hon ler som i samförstånd.

Maten kommer in. De äter. Maria känner sig inte helt avslappnad men vet inte varför. Något med mannen irriterar henne. Fast han verkar gudasänd; rik och generös och säkert kåt. Fan vad hungrig hon var.

Han bor nog ståndsmässigt, på något lyxhotell. Kanske kan hon slippa hans svettiga kropp mot sig och i sig – smiska honom lite i stället, det har man ju hört att höga chefer gillar, bakom stängda dörrar.

Hon sväljer den sista tuggan. Inser att hon missat en fråga som hänger i luften.

– Va?

– ”Va?” Så säger väl inte en väluppfostrad flicka? Mannens ögon spelar och ler. ”Ursäkta”?

Maria ler tillbaka, det är som om hon har ett jävla gummiband i mungiporna.

– Ursäkta? säger hon retsamt men med en förförisk blick.

– Jag frågade bara hur länge mitt vackra sällskap varit på resande fot?

– Öhm, säger Maria. Sedan … den trettonde december. Nej, sextonde menar jag.

– Å, ja själv kom jag ju strax innan nyår, som sagt. Tänkte stanna en vecka till.

– Mm.

En vecka. Kan man ha hunnit få sina välförtjänta tolv jävla månadslöner tills om en vecka?

– Det är så härligt att se en kvinna som vet att njuta av livet, fortsätter mannen som heter Jakob. Du saknar inte Sverige då?

Maria skrattar till, lite för gällt.

– Ha ha, nä, säger mannen avvärjande. Det var en så kallad retorisk fråga. Vet du, på flyget hit köpte jag en Aftonbladet, jävla skitblaska, men det var lite lustigt för löpet handlade just om Thailand.

– Hm.

Jakob vinkar in ny öl och dessertmenyn i en enda handrörelse. Fortsätter prata, han har inget emot sin egen röst han.

– Det stod att tre svenskar eftersöks här just nu – en politiker och en fackpamp som är misstänkta för förskingring! De har snott åt sig miljoner och nu lever de livet på beachen. Fast inte tillsammans, alltså. Och så nån annan kvinna, hon var inte efterlyst för brott men familjen är orolig, säger att hon bara stuckit ifrån dem. Snyfthistoria.

Det svarta väller upp för Marias ögon.

– Det är inte utan att man avundas dem, vem fan skulle inte göra nåt sånt om man hade chansen, fortsätter mannen.

Han skrattar och han tar en klunk öl. Marias drinkhand och hennes blick har fastnat i luften. Jakob verkar inte lägga märke till något. Han ser sig nöjt omkring, tar nya klunkar och pratar på.

– Thailand kommer snart vara det populäraste resmålet av alla, om det fortsätter klättra i topplistorna så här snabbt, och man förstår ju varför! Fast en annan var ju här innan det var så populärt. Two banana splits, tillägger han åt servitören.

– Va, säger Maria.

Läpparna är torra. Hon plockar blint efter läppglansen i handväskan.

– Och så stod det en annan lustig sak, säger Jakob och låter handen falla på hennes bara skuldra. Att stockholmarna nu är världens mest tatuerade folk, i relation till befolkningsmängden. Ha, ha! Det kanske har att göra med vart de reser? Den där kostade inte många kronor va?

Utan att veta hur det gått till står Maria plötsligt upp. Stolen ligger vält bakom henne.

– Vad hände? Jag skämtade bara, det är charmigt med små tatueringar, bara de är kvinnliga!

Han ler fortfarande.

– Helvete, säger Maria lågt med blicken i fjärran.

– Sätt dig nu, säger Jakob myndigt.

Det svarta har stigit och stigit och hon är fylld till brädden. Med ens skvalpar det över.

– Jag måste gå nu, hör hon sina torra läppar säga.

För första gången under deras femtimmarsbektanskap verkar Jakob bragd ur fattningen.

– Ta dig samman Therese, nu sätter du dig! Vi ska väl umgås mer du och jag?

Maria Johansson går.

– Billiga jävla gratishora! ropar Jakob efter henne.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Allt fler handelsanställd känner oro över hot och våld på jobbet
Mordet på en butiksanställd kvinna i Botkyrka har chockat branschen, där allt fler känner oro att utsättas för hot och våld. Foto: Christine Olsson/TT

Ökad oro bland butiksanställda efter mordet på Ica Maxi


Efter mordet på den butiksanställda kvinnan i Botkyrka tidigare i veckan växer nu oron bland handelsanställda runt om i landet. Allt fler upplever nämligen en betydligt större otrygghet på jobbet nu än för bara något år sedan, visar en facklig rapport från i höstas.

Det råder chock och sorg i de väldiga lokalerna inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Tisdagskvällens knivattack på en av de anställda, en kvinna i 60-årsåldern som senare avled till följd av sina allvarliga skador, har spätt på den redan ökade oron bland landets butikspersonal.

– Det är naturligtvis en fruktansvärd tragedi och våra tankar går till anhöriga och arbetskamrater just nu. Ingen ska behöva dö på sitt jobb, säger Martin Nyberg som är vice ordförande i fackförbundet Handels, som organiserar över 150 000 butiksanställda runt om i Sverige.

Enligt övervakningsfilmer inifrån butiken i Botkyrka så ska den misstänkta och nu häktade 26-åringen gått runt inne i affären och sett stressad ut innan han överföll kvinnan med sin kniv. Mannen har erkänt dådet. Och enligt hans advokat, Marcus Lodin, finns bakomliggande problematik kring psykisk ohälsa.

Dagen efter hölls butiken stängd och personalen fick hjälp genom krishantering.

Dådet är dock långt ifrån det första i sitt slag i Sverige och riktar än en gång strålkastarljuset på de handelsanställdas utsatta situation.

Bara under 2024 skedde ett flertal skjutningar på restauranger och köpcentrum i landet. Något som fått arbetsköparorganisationen Svensk Handel att ta fram en särskild checklista för rutiner vid pågående dödligt våld.

Martin Nyberg på fackförbundet Handels. Foto: Camilla Svensk

– Det är arbetsgivarnas ansvar att tillsammans med lokala eller regionala skyddsombud göra bland annat riskbedömningar och där upplever jag att det oftast finns ett gott samarbete. Men när det gäller den här typen av dåd som vi såg i Botkyrka så är det också en samhällsfråga där det gäller att förebygga våldet, säger Martin Nyberg.

Allt fler känner oro för våld

I en facklig rapport från slutet av oktober förra året visar siffror att Handels medlemmar känner en allt större oro för att gå till jobbet på grund av riskerna att utsättas för hot och våld. Vanligast är det bland butikspersonal, som arbetar ensamma, eller på jobb där arbetsmiljön redan brister.

– Den oron vi märker av bland våra medlemmar har gått upp ganska mycket det senaste året. Det är väldigt beklagligt och något vi måste ta på största allvar, säger Martin Nyberg.

Det här har fått Handels att reagera och facket kräver bland annat att arbetsköparna tar ett större ansvar för att arbetsmiljön och säkerhetsåtgärderna inne i landets butiker förbättras.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Jobbstress den vanligaste orsaken till att kvinnor blir sjukskrivna för psykisk ohälsa. Foto: Isabell Höjman/TT

Rekordmånga kvinnor sjukskrivna på grund av stress

Förra året tvingades ett rekordstort antal kvinnor sjukskriva sig på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Det framkommer i en lägesrapport från Försäkringskassan. Dålig arbetsmiljö är den vanligaste orsaken. Även unga kvinnor drabbas i ökande grad av jobbstress.

Kvinnor löper mer än dubbelt så hög risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa jämfört med män, enligt Försäkringskassans lägesrapport för 2024. Värst drabbade är mödrar i åldern 30 till 39 år.

Könsskillnaderna förstärks av att många kvinnor arbetar inom vård och omsorg där risken att utsättas för stress är högre än i andra branscher.

– Samhällets ständiga effektiviseringshets har skett på bekostnad av rätten till ett långt och hälsosamt arbetsliv. Det ser vi inte minst inom kvinnodominerade välfärdsyrken, säger Hanna Gedin, Europaparlamentariker för Vänsterpartiet till Arbetaren.

Hanna Gedin, sitter i arbetsmarknadsutskottet i EU-parlamentet för Vänsterpartiet. Foto: Agnes Stuber

Hon fortsätter:

− Grejen är att en stor del av den psykiska ohälsan och de stressrelaterade sjukdomar som kvinnor drabbas av på grund av jobbet är någonting som vi skulle kunna förhindra med ganska enkla medel om vi bara bestämde oss för det.

Samma slutsats drar Försäkringskassan i sin rapport och konstaterar att ökningen sker trots att det finns kunskap om hur stressrelaterade sjukskrivningar kan förebyggas.

Från våren 2019 till våren 2024 har antalet stressrelaterade sjukskrivningar ökat från 34 700 till 43 500, vilket är en ökning med 25 procent. Det är också en ny högstanivå för sjukskrivningar kopplade till stress.
Kvinnor tar också statistiskt mer ansvar än män för barn och hem, vilket leder till dubbla arbetsbördor.

Att stressrelaterade sjukskrivningar på grund av utmattning ökar har varit känt under en längre period.

Dålig arbetsmiljö främsta orsak

Framför allt jobbstress ökar risken för att bli sjukskriven. Kvinnor mitt i livet som upplever jobbrelaterad stress löper en högre risk att bli sjukskrivna under året som följer. Och det är framför allt två stressfaktorer som sticker ut, nämligen brist på inflytande och konflikter på jobbet. Det visar en forskningsstudie från Göteborgs universitet, publicerad i tidskriften Scandinavian Journal of Primary Health Care.

Förra året kom siffror från Försäkringskassan som visar att även andelen unga kvinnor som drabbas av utmattning och påföljande sjukskrivning är högre än någonsin. En oroande trend inför framtiden.

– Sjukskrivningarna går från att handla om kroppen till att handla om psykisk hälsa och hjärnfunktioner, sade Siri Helle, psykolog och författare, till Fempers nyheter i samband med att den rapporten kom.

– Och vi vet att unga som upplever psykiska besvär har fördubblats sedan 1980-talet, och nu när de är i början av arbetslivet och möter dåliga arbetsvillkor så leder det till ännu sämre mående.

Den främsta orsaken till de stressrelaterade diagnoserna och sjukskrivningarna är dålig arbetsmiljö.

– Det är ofta svåra arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken, som ofta är inom välfärden. Kraven ökar samtidigt som man har lägre kontroll över sin arbetssituation och har färre resurser.

Kvinnors ohälsa ett demokratiproblem

Kvinnors ohälsa överlag är i förlängningen också ett demokratiproblem. I en rapport från Jämställdhetsmyndigheten, som kom förra året, är det färre kvinnor som engagerar sig i lokalpolitiken jämfört med män på grund av just ohälsa.

Ohälsa utgör ett dubbelt så stort hinder för kvinnors engagemang i politiken på lokal nivå jämfört med mäns.

– Vi vet att kvinnor sjukskriver sig från sina arbeten i högre grad än män på grund av psykisk ohälsa. Det skulle även kunna spilla över på fritiden och försvårar för kvinnors engagemang, sade Anna-Karin Berglund, utredare på Jämställdhetsmyndigheten i samband med att rapporten kom.

Mer resurser till välfärd och sund arbetsmiljö

Enligt Ulrik Lidwall, analytiker på Försäkringskassan och författare till lägesrapporten för 2024, går det att bryta utvecklingen genom förebyggande arbetsmiljöarbete och ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Europaparlamentariker Hanna Gedin (V) säger till Arbetaren att det också måste tillföras resurser.

− En fungerande välfärd med bra arbetsmiljö måste få kosta, den kan inte effektiviseras fram. Vi måste ta oss bort från idén om att samhället har som högsta mål att klämma öret ur varje krona, säger hon och tillägger:

– Det är politikens ansvar att se till att människor har ett jobb att gå till som inte riskerar att göra dem utbrända, sjukskrivna och att dö i förtid.

Hanna Gedin konstaterar också att det är symtomatiskt att kvinnor glöms bort när arbetsrelaterade dödsfall diskuteras.

– I kvinnodominerade yrken ser nämligen döden på jobbet ofta annorlunda ut. Till skillnad från olyckorna inom industrin eller på byggarbetsplatser så sker inte döden plötsligt och därför saknas den också i statistiken. För många kvinnor som drabbas handlar det om långvarig stress, hög arbetsbelastning och uttjänta kroppar, säger hon och fortsätter:

– Över 3 000 personer om året dör i förtid på grund av sjukdomar som är direkt relaterade till stress och dålig arbetsmiljö. Många av dem är kvinnor. Det här är någonting vi pratar alldeles för lite om, avslutar Hanna Gedin.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
En butiksantsälld kvinna på Ica Maxi i Botkyrka söder om Stockholm har dött efter en knivattack
En man i 25-årsåldern greps strax efter attacken där en butiksanställd kvinnan dödades under tisdagskvällen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Butiksanställd kvinna mördad i Botkyrka

Kvinnan som dödades på Ica Maxi i Stockholmsförorten Botkyrka under tisdagskvällen var anställd på butiken, enligt uppgifter till Expressen. En man i 25-årsåldern är gripen misstänkt för dådet och händelsen utreds nu som mord.

Det var strax innan 20 på torsdagskvällen som larmet kom. En kvinna i 60-årsåldern hade då skadats svårt vid en knivattack inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Ambulans och polis kallades till platsen och kvinnan fick föras med helikopter till sjukhus där hon senare under kvällen avled till följd av sina svåra skador. Senare under kvällen rapporterade tidningen Expressen att kvinnan var anställd på Ica-butiken där hon mördades.

En man i 25-årsåldern kunde kort efter dådet gripas sedan han övermannats av väktare. Han är nu misstänkt för mord och enligt polisen ska mannen och den mördade kvinnan inte haft någon relation till varandra.

Enligt Expressen misstänker polisen att psykisk ohälsa kan ligga bakom knivdådet.

Dödsfallet är det första i år på svenska arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Den franska grundaren av högerextrema Front National, Jean-Marie Le Pen och hans dotter Marine Le Pen 2010, innan brytningen som gjorde att hon tog över och friserade partiet till mer rumsrent. Foto: Jaques Brinon/TT

Grundaren av högerextrema Front National död

Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen har avlidit efter sex decennier av intensiv politisk verksamhet. Han politiserades som frivillig fallskärmsjägare i efterkrigstidens koloniala bevarandekrig och var fram till sin död aktiv i den högerextrema partirörelse som fått starkt fäste i Europa.

Jean-Marie Le Pen har avlidit, 96 år gammal. Le Pen avpolletterades från det parti han själv grundade 1972, Front National. Det franska högerextrema partiet både vann och förlorade väljare på hans öppet fascistiska, för att inte säga nazistiskt färgade språkbruk. Under Jean-Marie Le Pens ledning var Front National ett parti som gapigt torgförde en patriarkal och moralistisk politik, som återinförande av dödsstraffet och en restriktivare abortpolitik. Till slut blev bland annat hans förminskning av tyska gaskamrar under andra världskriget, och uppmaning till att Frankrike och Ryssland skulle komma överens för att ”rädda den vita världen”, för magstarkt att marknadsföra och han ersattes mot sin vilja 2011 av sin dotter, juristen Marine Le Pen fram till hennes avgång 2021. Brytningen mellan grundaren och partiet blev allt öppnare med åren.

De stora nationella framgångarna för Front National har också kommit efter att Jean-Marie Le Pen avgick. Samtidigt har hans grundpolitik fortsatt svävat över partiet.

Jean-Marie Le Pens politiska övertygelse kom ur erfarenheter som (frivillig) fallskärmsjägare i Främlingslegionen, en stenhårt disciplinstyrd elitkår inom franska armén, i koloniala bevarandekrig som Indokinakriget och Algerietrevolten under 1950-talet. 

Stöttade Sverigedemokraterna

Front National var från början ett populistiskt missnöjesparti som genom träget arbete så småningom växte, från ett parti som snarast väckte beröringsskräck hos andra politiker till några att tvingas ta på allvar. Liksom hos sina framväxande broderpartier i Europa kom de stora framgångarna under sent 1980-tal. Bland annat har partiet stöttat svenska Sverigedemokraterna ekonomiskt under 1990-talet och samarbetat med dem i Europaparlamentet under 2000-talet.

Fokuset på invandringskritik har alltid varit en huvudfråga, och särskilt gentemot utomeuropeisk inflyttning. Det var just dessa folkgrupper som kom från utarmade länder, med rätt att bosätta sig i landet när de forna kolonierna i Afrika och Asien frigjorde sig ett efter ett under efterkrigstiden. Nationalismen, som skulle inge franskfödda medborgare hopp om att få mer av den skakiga statskassan gav så småningom framgång.

Under 2010-talet har partiet närmast fått status som rumsrent. Och den fattiga och underprivilegierade arbetarklassen går inte längre att ignorera. Författaren och sociologen Édouard Louis har i Vem dödade min far (2018) beskrivit logiken i att flera miljoner fattiga fransmän som tidigare röstat på Mitterands socialistparti gick över till Front National – det handlade om ett parti som de upplever ser dem, vilket den intellektuella partiöverklassen inte gjort på många år. 

Arvtagaren, dottern Marine Le Pen kunde efter faderns avgång ”modernisera” Front National, bland annat bytte man namn på partiet 2018 till det mindre aggressivt klingande Rassemblement National (Nationell Samling). Dock har hon till och från fortsatt haft Jean-Marie Le Pens stöd utifrån partiet Comité Jeanne som fadern startade 2016, och som kan beskrivas som ett anti-invandringsprojekt av vitt nationalistiskt märke, och som han ledde fram till sin död den 7 januari 2025.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Dödsögonblickets Navy SEAL

Dödsögonblickets Navy SEAL

I Kominterns tredje avsnitt från Arbetarens studio gästas de av skribenten och poddaren Myrna Lorentzson. Med hjälp av boken Radical Intimacy som karta stapplar de mellan teman som relationer, boende och döden.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Silas Aliki inklippt framför ett polisingripande
Silas Aliki, advokat och grundare av Folkets advokatbyrå, är ny krönikör i Arbetaren. Foto: Johan Nilsson/TT, Lo River Lööf, Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Demonstrationsfriheten äts upp från två håll

Åtal och domar mot personer som har anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster ökar kraftigt. ”Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten” skriver Silas Aliki.

I aktivistkretsar har det länge varit en sanning att det oftast är straffrättsligt riskfritt att arrangera demonstrationer utan tillstånd. De flesta vet att det är bra att söka tillstånd, men ibland hinns det helt enkelt inte med – något händer, människor vill samlas och uttrycka åsikter, tankar och känslor. Det har varit en oskriven regel att staten inte, såvida inte tillställningen blir stökig eller involverar alkohol, åtalar den som arrangerat demonstrationen.

I alla fall om man tittar på den praxis som finns. 

Demonstrationsfriheten är trots allt grundlagsskyddad. Den får inskränkas genom lag, till exempel genom ordningslagen, men inte ens den får tillämpas på ett sådant sätt att den de facto inskränker demonstrationsfriheten. Därför har nästan ingen åtalats. 

Ändrad inställning till demonstrationsfriheten

När jag i början av sommaren blev kontaktad av en person som fått en stämningsansökan hemskickad där han åtalades för att ha anordnat en otillåten demonstration blev jag därför förvånad. En snabb sökning i rättsdatabaserna gav inga träffar. Förutom någon enstaka person som arrangerat tillståndslösa, alkoholindränkta raggarträffar i bostadsområden hade i stort sett ingen dömts för brottet.

Ett enda mål behöver inte betyda något. Men som försvarsadvokat har jag följt hur åklagarmyndigheten sedan 2022 tycks ha ändrat inställning till demonstrationsfriheten. År 2022 kom det första åtalet mot en grupp demonstranter från klimatrörelsen för sabotage.

Sabotage är ett grovt brott, som tillkom i brottsbalken under andra världskriget för att komma åt personer som exempelvis försöker spränga dammar för att underminera försvarsförmågan eller orsaka kaos i samhället.

Att använda denna rubricering mot personer som uttrycker en åsikt var därför något nytt. I ett avsnitt av Sveriges Radios program Konflikt visades tidigare i år hur åtalen tillkom efter att Sverigedemokraterna opinionsbildat på Twitter att klimataktivister borde betraktas som terrorister. 

Rättssystemets kvarnar maler långsamt. Ett antal tingsrätter har sedan 2022 dömt klimataktivister för sabotage. Först under 2024 började domarna rivas upp i hovrätter som ansåg att straff för sabotage krävde betydligt större skada än ett kortvarigt avbrott i biltrafik. Därmed började dörren stängas för att använda sig av sabotagebrottet mot fredliga demonstranter. 

Det var därför jag anade ugglor i mossen när min klient kom med sitt mål om anordnande av demonstration. Om det finns en ambition hos åklagarmyndigheten att försöka nagga demonstrationsrätten i kanten genom offensiva åtal, och sabotagebrottet inte längre går att använda – är den nya strategin då att åtala anordnare? 

Anledning till oro

Tyvärr indikerar den fortsatta utvecklingen att jag hade anledning att oroa mig. Flera personer har nu dömts för att ha anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster, trots att inget pekar på att demonstrationen i sig varit ordningsstörande.

Ytterligare ett antal personer har delgivits misstankar om att de anordnat demonstrationer utan tillstånd, i de förhör jag deltagit i med dessa personer. Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten, sakta men säkert. 

Även fällande domar för brottet ”ohörsamhet mot ordningsmakten” har exploderat. 

År 2020 dömdes enligt Brottsförebyggande rådets statistik endast sju personer för det. År 2023 var det hela 187 personer. De flesta som döms får endast böter, ibland på väldigt låga belopp. Men samtliga får vad som i folkmun ibland kallas en prick i registret – du är dömd för brott. 

Förklaringen till att brottsrubriceringen knappt använts de senaste årtiondena finns hos Polismyndigheten. Polislagens 13 paragraf, hos vana demonstranter ofta kallad PL13, anger att polisen om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning får avvisa, avlägsna eller omhänderta personer som stör ordningen. Det har vanligtvis skett genom att polisen först säger till någon att lämna platsen. Om personen inte följer tillsägelsen får polisen helt enkelt köra iväg personen eller folksamlingen till en annan plats för att avbryta ordningsstörningen. 

Det är det här arbetssättet som myndigheterna – på eget bevåg – gått ifrån. 

I stället för att nöja sig med att avbryta hotet mot den allmänna ordningen genom att upplösa folksamlingen, väljer man nu dessutom att i efterhand polisanmäla och åtala den ordningsstörande för brott.

Mer repressivt förhållningssätt

Det handlar alltså inte om att antalet våldsamma protester ökat i Sverige, utan om ett nytt och mer repressivt förhållningssätt från statligt håll. Därmed är demonstrationsfriheten dubbelt straffad – du har inte bara tvingats sluta demonstrera, genom att polisen avvisat eller avlägsnat dig. Du straffas dessutom i efterhand, genom åtal och dom. Detta fick demonstranterna i Palestinagård i Lund erfara under försommaren 2024, många av dem avvisades och omhändertogs när deras tältläger upplöstes. Därefter lades omfattade resurser på att åtala dem alla individuellt för brott, till stor kostnad för samhället. 

Många av oss har de koranbränningar som ägt rum i Sverige de senaste åren i färskt minne. I den auktoritära tid vi befinner oss i har regeringen som respons på de starka reaktionerna på skändningarna av islams heliga skrift tillsatt en utredning som föreslår att kraftigt inskränka demonstrationsrätten. 

Om förslaget går igenom, blir det förbjudet att arrangera demonstrationer som påstås kunna “hota Sveriges säkerhet”. I praktiken innebär det ett slags förhandscensur, som Owe Nilsson beskrivit det i DN.

Demonstrationsfriheten äts därmed upp i båda ändar, från lagstiftaren och de verkställande myndigheterna, samtidigt. För att ha en fortsatt stark demonstrationsfrihet i Sverige måste denna utveckling vändas. 

Justitierådet Thomas Bull har kallat rätten att demonstrera utan att utsättas för straffrättsliga sanktioner från staten ”de resurssvagas opinionsfrihet”.

Åklagarmyndighetens agerande, där man tänjer på paragrafer så mycket som möjligt för att åtala människor som använder sin grundlagsskyddade rättighet att göra sin röst hörd, fyller därför samma funktion som polisvåld – att avskräcka personer från att göra just det. Myndigheterna sällar sig därför till den auktoritära utveckling vi ser i såväl Sverige som i vår omvärld, där demokratin sakta kvävs genom tusen små nålstick.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Flest dödsolyckor på jobbet 2024 skedde inom bygg- och transportbranschen
Av de som dog på sina jobb förra året var samtliga män och de värst drabbade branscherna var precis som tidigare år bygg- och transport. Björn Larsson Rosvall/TT

De dog på jobbet 2024

Minst 43 personer omkom på jobbet under 2024. En minskning jämfört med 2023, och den hittills lägsta siffran sedan det stora pandemiåret 2020 enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

2023 var mörkt med det högsta antalet dödsolyckor på 12 år där minst 65 personer omkom på sina jobb runt om i Sverige. 2024 minskade dock dödsolyckorna något men landar ändå på anmärkningsvärda 43 personer. Detta utöver alla de som omkommer i jobbrelaterade sjukdomar som exempelvis hjärtinfarkt till följd av stress och lungsäckscancer orsakat av bland annat asbest.

Av de som dog på sina jobb var samtliga män och de värst drabbade branscherna var precis som tidigare år bygg- och transport.

Samtidigt visar statistik från Vårdförbundet att kvinnor i betydligt höre grad än män sjukskrivs på grund av stress och utbrändhet. Vanligast är det inom de klassiska välfärdsyrkena som vård och omsorg där brister i arbetsmiljön och problem med schemaläggning spelar en avgörande roll.

De dog på jobbet 2024:

2 jan: 48-årig dykare, undervattensbygge, Skåne
14 jan: 52-årig hästuppfödare, klämd under hjullastare, Halland
15 jan: 65-årig lokförare, krock med lastbil, Västra Götaland
16 jan: 68-årig elkraftingenjör, kontakt med elektricitet, Västra Götaland
19 jan: 65-årig budbilschaufför, fallolycka, Kalmar
22 jan: 64-årig lastbilschaufför, påbackad av hjullastare, Västra Götaland
12 feb: 51-årig byggledare, omkom i brand på bygge, Västra Götaland
22 feb: 62-årig busschaufför, kollision med bil, Uppsala
6 mars: 60-årig radioloksoperatör, klämd mellan lok och vagn, Kronoberg
6 mars: 25-årig lantarbetare klämd av lastbil, Västra Götaland
13 mars: Lastbilschaufför från norskt företag, klämd när Lastbilen välte
13 mars: Lastbilschaufför från tyskt företag, körde av vägen och in i ett träd
30 mars: 75-årig egenföretagare, drunknar under arbete vid vattenkraftsstation, Sandviken
1 april: 42-årig chaufför klämd under lastbil, Örebro
2 april: 64-årig grävmaskinist, fallolycka, Västmanaland
12 april: 55-årig lastbilschaufför, klämd under kranbilens bom, Jönköping
18 april: 39-årig svetsare, fall från hög höjd, Gävleborg
24 maj: 32-årig astmasjuksköterska, fallolycka, Uppsala
24 maj: 59-årig maskinmekaniker, klämd av fallande lucka, Norrbotten
27 maj: 23-årig gipsmontör, fallolycka från byggställning, Stockholm
11 juni: 51-årig lastbilschaufför, klämd mellan bil och balk, Kalmar
18 juni: 46-årig byggnadssmed, kollision med lastbil, Stockholm
20 juni: Svetsare från slovakiskt företag faller genom hål i golv
17 juli: 65-årig anläggningsarbetare, hjullastare påkörd av tåg, Norrbotten
27 juli: 71-årig fordonsreparatör, klämolycka, Halland
5 aug: 29-årig slambilschaufför, omkom vid servicearbete i en brunn, Gotland
18 aug: 36-årig lantarbetare, klämd mellan släp och traktor, Östergötland
19 aug: 51-årig maskinförare, klämolycka med hjullastare, Norrbotten
23 aug: 61-årig byggnadsarbetare, klämolycka med skylift, Jönköping
19 sept: 36-årig turistguide, drunkning vid kajakolycka, Norrbotten
20 sept: 25-årig svetsare, i el-olycka, Uppsala
20 sept: Man i 40-årsåldern anställd vid utländskt företag kläms i hiss i Vindkraftverk, Piteå
23 sept: 47-årig underhållningsmekaniker, klämd i pelletsmaskin, Örebro
23 sept: 53-årig tidningsdistributör, bil kolliderade med häst, Piteå
3 okt: 45-årig arbetsledare inom byggindustrin, fall från tak, Stockholm
8 okt: 57-årig lastbilschaufför, träffad av tung last vid lossning, Västra Götaland
18 okt: 53-årig lastbilschaufför, klämolycka, Dalarna
7 nov: 46-årig anläggningsarbetare klämd mellan grävmaskin och vägg, Skåne
19 nov: 64-årig avfallsarbetare, fall ner i underjordsbehållare, Västra Götaland
24 nov: 47-årig lastbilschaufför, trafikolycka, Kalmar
2 dec: 41-årig rivningsarbetare, fall med lastare från hög höjd på bygge, Östergötland
15 dec: Man klämd under traktor, Jönköping
27 dec: Skogsarbetare i 70-års åldern, klämd under rotvälta, Ulricehamn

Siffrorna från Arbetsmiljöverket kan komma att justeras i efterhand . Dödsolyckor till och från arbetet samt dödsfall till följ av sjukdomar orsakade av jobbet ingår inte i statistiken. Källa: Arbetsmiljöverket

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Medicarrier strejk Emil Boss
Emil Boss, poet och facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Stockholms LS, Axel Green

Emil Boss:
Individuell lönesättning är urbota dumt

För ungefär trettio år sedan infördes individuell lönesättning i LO-yrkena, och med det lämnades makt över till cheferna. Det var urbota dumt av arbetarrörelsen, skriver Emil Boss.

”Jag har jobbat här i arton år. Vi gör samma arbetsuppgifter. Ändå får jag flera tusen kronor mindre i månadslön än de som är de nyanställda som jag lär upp.” Det säger Akram Mardan, lagerarbetare på Region Stockholms sjukvårdslager Medicarrier. Denna kalla decembermorgon står han tillsammans med en grupp kollegor utanför arbetsplatsen. Strejken har pågått i tre dagar. 

Arbetet på lagret är mätbart och standardiserat. Det är modernt på så sätt att arbetarna har ganska lite att säga till om. Lagerarbetarna gör samma sak, tillsammans. Ändå kan det skilja sju tusen kronor i månadslön mellan den ena lagerarbetaren och den andra.

Flera av de anställda som strejkade i december har arbetat mycket länge på Medicarrier: Femton år, tjugo år. Ändå har vissa av dem lägre löner än ingångslönerna för de nyanställda som de själva lär upp. Det är absurt, och det sätter fingret på en viktig fråga.

För ungefär trettio år sedan infördes individuell lönesättning i LO-yrkena. I stället för att löner sätts kollektivt genom fackligt inflytande (alltså att arbetarnas fackföreningar beslutar om avtalskrav som gäller lika för alla baserat på enkla variabler som erfarenhet och arbetsuppgifter), lämnades makten över till cheferna. Det var urbota dumt av arbetarrörelsen.

Tiden har gått. Managementkonsulterna har jobbat på. Lönekompendierna har blivit tjockare. I dag återspeglar det individuella löneläget – föga förvånande – i minst lika hög grad arbetarnas relation till sin lönesättande chef som själva arbetsprestationen. På många arbetsplatser är det numera tjänstefel att vara kritisk till ledningsbeslut. När det talas om ledarskap i lönekriterierna, betyder det bara en specifik typ av ledarskap: Den som säljer in chefsbeslut till arbetare. Du kan vara en alldeles enastående ledare, en sådan som får kollegor att gå samman och göra någonting tillsammans, ja till och med någonting så avancerat och ovanligt som att organisera en strejk – gissa om det ger individuellt lönepåslag?

Kommunal överger individuell lönesättning

På många arbetsplatser har arbetsglädjen blivit en uttalad arbetsuppgift, det vet jag av egen erfarenhet. Arbetare får högre lön om de inte klagar (och i stället utstrålar att allt är toppen). I lönekompendierna kan det heta ”tar du en aktiv del i att sprida arbetsglädje på arbetsplatsen?”. Eller: ”Målar du upp attraktiva framtidsbilder för dina kollegor och utstrålar en positiv attityd?”. De exemplen kommer från mitt eget lönehäfte på ett statligt butiksjobb för några år sedan. Denna förtryckande gegga måste få ett slut. 

Lagerarbetarna som strejkade på Medicarrier gör helt rätt. Fler borde protestera. Efter trettio år av orättvisor tycks till och med Kommunals ledning förstå att läget är ohållbart. ”Det har inte gynnat medlemmarna, det har lett till en skev maktbalans, säger Malin Ragnegård, Kommunals förbundsordförande till DN. ”Vi vill inte ha individuella lösningar på lön, de upplevs som godtyckliga och orättvisa”.  

Trettio år. Den lilla strejken på Medicarrier blev framgångsrik och kort. Det ligger inte i arbetarnas intresse att vänta på förbundsledningarna. 

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Edvin Alpros Kristall cykelstöld
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Foto: Janerik Henriksson/TT, Jessica Gow/TT, privat. Montage: Arbetaren

Hur många cykeltjuvar tål Sverige?

Edvin Alpros om hur en mindre genomtänkt tweet fick helvetets portar att öppna sig.

En märklig kedja av händelser inträffade nyligen när jag på väg till ett styrelsemöte noterar att min cykel inte står i cykelstället. Som ansvarsfull politiker gör jag det enda rätta och lägger ut ett inlägg på twitter där jag förklarar att om det är så att det är en invandrare som ligger bakom stölden så ska han ut ur mitt land!

Mitt inlägg delas snabbt av politikerkollegor, ledarskribenter och andra diplomerade källkritiker och innan mitt styrelsemöte ens hunnit börja har sverigedemokraterna startat en kampanj emot de svenskfientliga cykelstölderna.

En moderat politiker och tillika polis (inget av yrkena verkar vara en skyddad titel) kräver att få sätta in militären för att punktmarkera cyklarna längs med Strandvägen i Stockholm och kristdemokraterna har redan hunnit sätta upp affischer där de uppmanar muslimer att antingen anamma vårt judeo-kristna cykelvett eller återvända hem igen.

På väg hem från styrelsemötet blir jag lite full i skratt när det plötsligt slår mig att jag ju faktiskt inte har haft någon cykel på flera år. Jag försöker kontakta media för att berätta om missförståndet, men de har inte tid för mig, Sverige har gått upp i stabsläge på grund av de eskalerande cykelstölderna och det finns knappast utrymme för woke i det här läget.

Hela Sverige som visitationszon

Lite illa till mods kommer jag hem och slår på nyheterna, och döm om min förvåning när statsministern står och förklarar hela Sverige som en visitationszon. Skulle inte det råda bot på den pågående brottsvågen kan han rentav tvingas utfärda utegångsförbud för samtliga invandrare tills dom erkänner vad dom har gjort med våra cyklar. Vad har jag egentligen satt igång för något?

Därpå följer en extrainsatt debatt: ”Hur många cykeltjuvar tål Sverige”? Inte särskilt många ska det visa sig när en av debattörerna har klätt sig i cykelhjälm och skottsäker väst dagen till ära. Han har tidigare under dagen, till skillnad från PK-media, livebloggat ifrån ett cykelställ på Frölunda torg och säger sig nu frukta repressalier från de kriminella cykelstöldsnätverken.

En bekymrad kristdemokrat flikar in och förklarar att cykelägare måste ha rätt att använda självförsvar. Kärnvapen är inte helt otänkbart, och eventuella civila offer är på tjuvarnas samvete. Liberalerna bryter då in och förklarar att de på sin höjd kommer att gå med på taktiska kärnvapen, för att sedan teatraliskt vända blicken emot kameran för att deklarera ännu en liberal seger.

Hela helvetets portar verkar stå på vid gavel. Jag försöker undvika samvetskval över att jag lade ut det där ogenomtänkta inlägget genom att intala mig att man faktiskt måste ta människors oro på allvar.

Ingen rök utan eld, och tendenser tenderar ju som bekant att amplifieras utan motstånd. Jag bestämmer mig för att skaka av mig det dåliga samvetet och i stället åka och inhandla årets julklappar; cykellås och handeldvapen.

Men ställde jag inte bilen här någonstans…?

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Efter strejken: MediCarrier börjar betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Foto: Johan Apel Röstlund och Stockholms LS

Att strejka lönar sig

De strejkande arbetarna på MediCarrier vann en viktig delseger i form av höjda OB-tillägg. En kollektiv seger som alla arbetare på företaget kommer att gagnas av. Men vad var det som gjorde att man vann och hur viktig var egentligen strejkens tajming?

Som tidningen Arbetaren rapporterat om i maj och i december har syndikalistanslutna arbetare strejkat vid sjukvårdslaget MediCarrier i Stockholm. Lagerarbetarna strejkade för ett eget kollektivavtal och rättvisa löner. Idag är det fackförbunden Kommunal och Vision som har kollektivavtal på företaget. 

Ett eget kollektivavtal lyckades den syndikalistiska fackklubben inte vinna – men däremot tvingades arbetsköparen att börja betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Ett krav som bland annat Kommunal drivit.

När Arbetaren, som enda svenska tidning, intervjuade de strejkande arbetarna utanför lagret i förra veckan så sade dem också att:

”… ledningen har tagit bort alla våra tidigare förmåner. När det till exempel är obligatoriska medarbetardagar, ofta på helger, fick vi tidigare dubbelt betalt.”

Den här kritiken gav med andra ord resultat med tanke på att företaget nu kommer börja betala ut bättre tillägg för obekväma arbetstider.

Hur avgörande var strejkens tajming?

Förbättringarna slöts mellan MediCarrier och Kommunal, men det som är extra intressant att titta på är strejkens tajming och dynamiken mellan Kommunal och den syndikalistiska fackklubben. Kommunalklubben lade ett krav – syndikalisterna strejkade och sedan gick kravet igenom. 

Allt det här utspelade sig under tiden som företaget höll på att förbereda sig inför julen. 

När Arbetaren i förra veckan intervjuade Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska fackklubben, på Medicarrier så underströk han också:

”Nu är det snart jul och många röda dagar. Det kommer att bli kaos inne på lagret om vi fortsätter att strejka, så jag hoppas verkligen det här ger resultat.”

Huruvida det var Kommunals krav eller syndikalisternas strejk som tvingade Medicarrier till eftergifter – det kanske vi aldrig får reda på. Men vi vet att arbetarnas motstånd i slutändan gav dem bättre villkor.

Att strejka lönar sig.

Publicerad Uppdaterad