Maria Johanssons memoarer – del 16

7.

Nätter sänker sig över allt och alla. Januari slutar blicka bakåt och vänder sig mot framtiden.

Maria Johansson har varit vaken och tänkt så länge att hon tappat tideräkningen. Hon letar febrilt efter dagens datum. Till sist måste hon knacka på hos grannen och fråga.

Sedan återvänder hon till sin anteckningsbok.

Söndag 31 januari

Kära dagbok!

De fortsätter försöka jävlas med mig – när ska de fatta att det inte lönar sig? Jag är på en annan nivå, jag står över er, ert spott rinner av mig men jag spottar gift tillbaka om ni inte passar er.

Hur som helst, jag fortsätter utvecklas. Jag har blivit asexuell. DET måste fan vara det ovanligaste. Passar rätt bra också, för jag ska nog snart ha mens igen.

Jag har inte haft sex på nästan tre dygn. Inte rört vid mig själv. Knappt ens tänkt på sex. Kan inte minnas när jag var avhållsam så här länge senast!

Det har ju blivit rätt mycket senaste månaderna. Det var som om Den Nya Maria släppte lös en förträngd urkraft. Öppnade Pandoras Vagina. Ja en hel del har det blivit, även efter att jag slutade slampa runt i Thailand. Den senaste var Isis så klart. Herregud vad jag knullat henne sedan jag kom hit. Och så han den där piercade – honom hade jag nästan glömt! Det var en oväntat trevlig upplevelse, hade faktiskt tänkt gå dit igen, men det hände så mycket annat …

Nej. Inte tänka på sex.

Sex är bara en del av Den Pånyttfödda Maria, och just nu är det ingen del alls. Jag är hjärna, hjärta, spott och svett och lungor; fittan är bara en av de centrala knutpunkterna, inte det som styr.

Fan, bara för att jag bestämt mig ska kroppen börja trilskas. Pockar på uppmärksamhet, vill gnida sig mot kontorsstolen jag sitter på.

Nej.

En människa är aldrig starkare än sin starkaste drift. (Är det jag som myntat det?)

Nej, en människa, nej. Men nu ska jag vända mig till Gud. Att testa olika religioner – det har ju varit planen hela tiden! Bara glömde det lite. Gud kan säkert hjälpa mig med avhållsamheten också. Både från sex och alkohol.

Det kan nog behövas.

Och så måste jag meddela resten av världen.

 

Maria Johanssons blogg, söndag 31 januari, klockan 10.47:

 

DEN NYA TIDEN FORTSÄTTER

Hej världen!

Maria Johansson har blivit asexuell. DET är ta mig fan ett stordåd i dessa tider.

Vill inte höra några av era kommentarer på detta. Jag har äntligen hittat hur man stänger av kommentarsfunktionen här – ha!

Maria Johansson är asexuell, hon varken har eller vill ha sex, och ni kan inte locka henne med era små bedjande kön och falska jävla ord.

Jag ska passa på att finna Gud samtidigt, precis som jag meddelade i min tabell förut.

 

Ni kanske tänker att jag svär för mycket för att vara religiös. Jodå, jag är medveten om det, det är en av de saker jag har tänkt på senaste dagarna. Maria Johansson är medveten om ALLT och hon tänker snabbare än ni någonsin kan greppa. Och ibland pratar hon ännu snabbare än hon tänker – de så kallade fula orden har sprutat ur min mun och mina fingertoppar. Det började samtidigt som Den Gamla Maria dog (hon svor i stort sett aldrig, och ganska sällan var det hon hävde ur sig fåniga omskrivningar som ”jäklar” eller ”attans” också).

Sedan var det något som släppte.

 

Men Gud sitter inte där. Gud är större än våra ord, det vet ju alla. Så jag skiter i att vårda mitt språk.

Och nu ska jag prova på lite kristlig ödmjukhet.

Inled mig icke i frestelse att göra nåt annat.

 

*

Steg ekar. Annars är den väldiga kyrkan tyst. Tyst och kall och nästan tom och ganska mörk.

Maria Johansson slår sig ned på en bänk. Lutar sitt rödperukshuvud i händerna. Försöker tänka på inget särskilt, särskilt inte sex. Hon är klädd i vitt, det har på något sätt känts passande.

Bänken är hård och obekväm. Tiden krälar långsamt. Det sticker i fötterna, som om de ville gå därifrån. De är det enda som inte är vitt på henne, för skorna är bruna och dessutom leriga. Stilla, ni har ingen vilja, säger Maria åt sina fötter.

Blunda. Tänka på inget. Känna Gud. Luta pannan mot det svala trät på bänkryggen framför.

Jaha, det kanske ändå är rätt vanligt att gå i kyrkan här?

Hon vaknar med ett ryck av att kyrkklockorna dånar.

Ser sig förvirrat omkring. Plötsligt är där massor av folk. Jaha, det kanske ändå är rätt vanligt att gå i kyrkan här?

De är överallt. Sitter på de lediga bänkarna. Framför henne, bakom, runt om. Skär av alla flyktvägar.

Fast, noterar Maria, precis runt omkring henne själv är det en tom cirkel.

En sidoblick glänser till några meter bort men vänds kvickt framåt igen.

Där framme vid altaret har präster och deras underlydande samlats. Guld blänker i dunklet. Än så länge har de flesta av dem ryggen mot församlingen. Alla väntar på något.

En av de vitklädda tänder rökelse.

Vad är det här för religion egentligen, tänker Maria. Katoliker? Tysk-ortodoxa, finns det?

Jävligt många är de i alla fall. För många. Tysta. Tusen ögon som sneglar men inte vågar möta hennes blick. Vad gör Den Pånyttfödda Maria här? Hon kan aldrig vara en i fårskocken.

Maria rätar lite mer på ryggen. Den knakar.

Plötsligt blixtrar det till. En sekund tänker Maria att det är Guds vrede, men inser sedan att det är en tjock tant i ful hatt. Med en kamera. Ute i sidogången.

Maria kisar. Ser att det står fler människor ute i sidogångarna. Vad gör de egentligen?

Hon rycker till igen när den väldiga stensalen börjar vibrera av sång. Fler kameror knäpper. Svett väller fram.

Omgiven av en fårskock, betittad av turister. Nej, detta är inte Maria Johanssons plats.

Intellektet hinner inte med, kroppen hoppar upp på bänken. Rösten ekar högre än den någonsin gjort, skär tvärt av den entoniga sången.

– Kan ni inte låta mig vara ifred ens i kyrkan? Era jävla fittor! I Guds hus!

Rösten låter ovanligt gäll. Svett i pannan nu också.

– Och ni är inte bättre, era jävla får! kan Maria inte låta bli att fräsa åt människorna närmast.

Hon börjar kravla ned. Varför darrar benen? Ser sig omkring i det väldiga rummet som plötsligt ekar av tystnad.

Många är de, de jävla fåren. Stirrar, och alla ser inte helt ödmjuka ut längre.

Maria ändrar sig, tvingar benen stadiga och reser sig igen, upp på bänken, marscherar längs den – fåren drar sig undan, utom en kärring. Henne trampar Maria på vänstra knät.

Snabbt är hon ute i mittgången, och där närmar sig en stor karl, och då springer Maria.

Ingen springer efter henne, men blickar av stinkande kristet medlidande klibbar på hennes rygg.

 

Mörka gator. Helvete helvete helvete. Vad fan hände därinne egentligen? Månglarna ur templet och turisterna ur kyrkan.

Maria går på. Ett lätt duggregn börjar falla. Tack gud, tänker Maria ödmjukt, spola mig ren från synd.

Det här är okända kvarter. Hon vet inte ens åt vilket väderstreck hon går. Gatorna är anmärkningsvärt tomma. De är väl i kyrkan allihop. Maria fnyser föraktfullt rakt ut. Uppenbarligen var det fel religion hon hittade. Vad var det nu det stod i listan? Naturreligioner. Kristdemokrater, Sveriges minsta parti.

Maria är den sista kvinnan på jorden, eller den första.

Mörkret tilltar med regnet. Maria försöker orientera sig, men hon känner inte igen något, varken i horisonten eller här på gatan. En stor byggnad till vänster. Graffiti. Ett enda hörnfönster lyser svagt. På andra sidan gatan sovande småbutiker. Maria är den sista kvinnan på jorden, eller den första.

Men när hon svänger runt nästa hörn är gatan inte längre helt tom. En kvinna lösgör sig ur skuggorna, kommer mot henne på trottoaren. Nästan lika mörk som skuggorna är hon. Mörk hud, svart huvudduk, svart kappa. Och mörkt blånade tatuerade mönster i pannan, ser Maria strax.

Hon möter intresserat kvinnans blick, men dennas ögon viker undan, vill passera obemärkt.

– Entschuldigung, säger Maria kvickt och griper tag i hennes arm, what is your religion?

Kvinnan rycker till, hårt, ser livrädd ut.

Maria ler stort, och säger lugnt, ödmjukt:

– Godkväll, damen, vad är er religion? Jag tycker om er.

Kvinnan sliter sig lös – så mycket oanad kraft det fanns i den kroppen! – och rusar. Kastar sig in i en port.

Svart vrede väller upp i Maria. Men nej, den måste betvingas. Kanske förstod stackarn inte engelska.

Lugn, Pånyttfödda Maria. Gå hem och meditera. ”Ha tråkigt med flit”, som du också skrev i din lista. Det passar nog bra nu, sätter stämningen för din frälsning.

I morgon ska jag fan bli kristdemokrat.

*

Heligt förbannad, heter det ju. Det får man vara ibland, även som religiös.

Jag börjar tröttna på det här. Det är gammalt. Att ni hela tiden försöker lura mig, blåsa mig.

Skillnaden är att nu upptäcker jag det på en gång. Den Pånyttfödda Marias Nya Medvetande är inte att leka med. Så lägg ner!

På väg ned i trappen frågade jag en av kukkvinnorna var man kunde gå med i Kristdemokraterna.

Jag gick ut kristen och ödmjuk i morse. På väg ned i trappen frågade jag en av kukkvinnorna var man kunde gå med i Kristdemokraterna. På internet, sa hon och glodde. Nej, jag vill ha den där personliga kontakten, sa jag vänligt. Hon undrade vad jag skulle göra. Bli medlem, sa jag. Hennes ögon blev stora, sedan smalnade de.

– Säkert, du ska bara bli medlem? Ja, det är väl ingen hemlighet. De har ett kontor här i närheten, på Schönhauser Allee.

Sedan glodde hon igen, jag sa tack och vände andra kinden till.

 

Hittade en skylt med Christlich Demokratische Union relativt enkelt. Det var öppet. Jag gick in.

För enkelt, ja jag vet.

– Hej, sa jag på engelska, jag vill gå med i partiet.

Damen framför mig lyste upp.

– Willkommen! Einen Moment bitte.

Hon hämtade en yngre man. Antagligen på grund av språket. Jag har kommit att tycka mycket om Berlin, men inte har invånarna varit snabba på att lära sig engelska, inte. Eller svenska.

Mannen log han med. Såg ut som en typisk politiker. Fast jag tyckte att blicken han gav mig inte var helt kristlig, jag kände den kittla i mina lössläppta bröstvårtor under linnet.

Jag andades lugnt och upprepade att jag ville gå med. Han log ännu mer, frågade om jag ville veta lite mer om partiet först. Nädå, jag vet, sa jag. Jag tänkte gå med bara, för jag tycker lite synd om er.

Han såg förvirrad ut men fortsatte le, plockade med papper. Hoppas han inte blev förolämpad av att jag sa så, tänkte jag. Men medlidande är väl en dygd.

Jag fick en blankett att fylla i. Insåg att jag glömt läsglasögonen någonstans. Jag använder dem sällan nu för tiden, jag lever och skriver på känn i stället.

Den första damen hjälpte mig lite, hon hade själv glasögon. Blanketten var på tyska förstås. Namn. Födelseort. Civilstånd. Jag skrev i allt, sanningsenligt. Yrke? ”Självständig” kunde man kryssa i, det kändes bra. Inkomst – tja, ingen. Eller ett par hundra för tavlorna jag sålt, bara. De där hundratusennånting var det ju inte Den Pånyttfödda Maria som jobbat ihop, så de räknades inte tyckte jag.

Eftersom jag hade så låg inkomst skulle jag bara betala fem euro i månaden. Bra.

Jag insisterade på att få betala kontant, med en gång. De log lite mer och utbytte blickar och sedan tackade de.

– Så, jag är medlem nu? sa jag när jag tog emot en kopia på blanketten.

– Javisst, log de båda.

Jag kände den gudomliga friden fylla mitt bröst. Maria Johansson är Kristdemokrat, detta föraktade lilla parti som ligger och guppar, försöker hålla sig ovanför 4%-spärren.

De prackade på mig några broschyrer, vi log i samförstånd mot varandra, jag gick.

Köpte frukt på gatan, satte mig på en refug och åt. Ännu kände jag den gudomliga friden. Och ja, ni som läser det här kanske anar vad som kommer. Kul för er då.

Jag bläddrade i broschyrerna. De var ganska påkostade. Försökte tränga igenom tyskan – minnas skolåren, jämföra med svenska ord.

Partiets idéer: Folket, kristet-socialt, liberalt, konservativt. Snacka om att helgardera sig, tänkte jag och spottade försiktigt ut en aprikoskärna.

Historia. Bundeskanzler. 1949–63. 1966. 1969. 1982. 1998. 2005 …

Vad fan stod det egentligen? Jag fastnade med en banan halvvägs in i munnen. Reste mig, knackade ödmjukt en fotgängare, som väntade på grönt, på axeln.

– Ursäkta, vad står det här?

– Va, sa fotgängaren förvirrat.

Men sedan hjälpte hon mig. Hjälpte. Tittade och läste. Berättade att Kristdemokraterna haft makten nästan ända sedan andra världskriget. Även nu.

Jag var förstummad. Övertygad om att det varit Socialdemokraterna, svensk som jag är.

– Nja, sa kvinnan, Socialdemokraterna är ju med i koalitionen men …

Jaha. Så går det till i det här landet. Kungar, Hitler, Stalin och KD, inte konstigt att de blivit så jävla märkliga! Det sa jag åt henne. Trodde hon skulle springa, som de brukar göra. Men hon blev förbannad, började skälla ut mig.

Jag insåg att även detta hände av en anledning. Gud prövade mig. Jag vände andra kinden till.

När jag stått tyst med vänsterkinden mot henne i någon minut gav hon upp och bara gick.

Det är det här jag menar med heligt förbannad. Jag var arg som satan och är det fortfarande, men jag kontrollerar mig. Den heliga vreden är vit och kall, inte röd och spottande. Det svarta hatet ligger tryggt nere i fötterna, gör mig stadig. På det en fernissa med kristen kärlek. Det är så de gör.

Mannen var borta, kanske hade han gått på lunch, tanten var kvar.

Jag gick tillbaka till kontoret. Mannen var borta, kanske hade han gått på lunch, tanten var kvar.

– Jag vill gå ur partiet, sa jag.

– Ursäkta?

– Ni är ju Tysklands största parti, jag ville gå med i en sekt!

Dumt stirrande bakom glasögonen.

– Ursäkta?

– Jag vill gå ur!

– Du vill … inte medlem?

– Ja! Inte medlem, inte kristdemokrat.

Jag gestikulerade så gott jag kunde, men försökte att hålla rörelserna lugna, inte aggressiva.

Damen log nervöst.

– Det är okej, du är inte medlem.

– Jag är visst medlem, jag gick med och betalade!

– Ah, Bezahlung …

Hon plockade bakom disken, räckte mig fem euro tillbaka. Handen darrade.

– Jag bryr mig inte om pengarna! Jag vill bara inte vara medlem. Ta bort mitt namn.

Damen svalde något, fick inte fram ett ljud. Låtsades som om hon inte förstod.

Jag böjde mig över den lilla disken. Hon hickade till igen, sträckte sig efter telefonen.

– Nej! sa jag, bestämt men vänligt. Jag vill bara ha tillbaka min inträdesansökan.

Där låg den. Ensam i ett hörn, inte i en korg eller mapp. Kanske hade de inte ens tänkt registrera mig. Bara sno mig på pengar. Sådana är de.

Jag grep papperet och då grep hon min hand. Hon var blekare än förut, och hennes ögon var enorma bakom glasen. I andra handen höll hon telefonluren.

– Nein, sa hon hest.

Då kände jag att det räckte. Maria Johanssons personuppgifter tillhör henne, och hennes fem euro med, tack så mycket. Jag placerade så stilla jag kunde en örfil på tantens bleka kind, vände och gick.

Ute på gatan började jag skratta. Från början ett resignerat fniss, sedan växte det, jag skrattade så rutorna skallrade runt mig. Nej, jag är inte lättlurad längre. Men jag kan se humorn i att ni försöker.

*

Maria Johanssons blogg, måndag 1 februari, klockan 12.34:

 

Jag fortsätter på den Rätta Vägen

Ni försöker få mig att bli arg och oregerlig, lämna lugnet. Ni lyckas inte! Jag är numer avfälling från Kristdemokraterna. Ni lyckades inte med det heller.

Nej, jag gick inte som ett får in i det största partiet. Däremot är jag fortfarande fylld av Gud, och fri från orena tankar.

Ni förstår, man hittar inte Gud i stora hus. Man finner Gud på gatan och dit ska jag nu.

Vreden är min drivkraft, mig skall intet fattas.

Kram på er!

 

Maria Johanssons blogg, tisdag 2 februari, klockan 08.03:

GUD PRÖVAR MIG OCH LEDER MIG RÄTT

Efter nederlaget hos KD gav jag mig ut på gatorna igen i går eftermiddag. Och se, som en besvarad bön kom Hare Krishna runt ett hörn på en vimlande turistgata och jag följde dem, som en självklarhet. De tog emot mig med öppna armar. De gav mig mat och kärlek.

Sedan gick de hem, men de bjöd inte med mig. Det gör inget. Jag dansar ensam.

 

Ja, jag dansade längs gatorna hela dagen. Framåt kvällen kastade några skinheads en ölburk på mig. Jag dansade vidare, ända tills det blev ljust igen.

Så länge jag dansar är det jag som bestämmer.

Fast nu måste jag nog sova lite.

*

Dunk dunk dunk DU-DUNK DUNKDUNK.

Det bultar i mörkret.

Det bultar trummor, hammare, kön, baksmälla, det slutar inte och mörkret är inte tropisk natt, bara en filt, och till slut måste Maria vakna fast hon inte vill.

Hon stapplar upp. Utanför hennes dörr står Isis. Hon är svartklädd och ser allvarlig ut.

– Maria, hur är det med dig? Du har väl inte glömt?

– Vilken dag är det?

– Tisdag! Hur är det med dig? Har du druckit?

Maria gillar inte alls Isis ton, men hon undertrycker lusten att bita i de små händerna som försöker ta på henne och mana henne mot badrummet. Benen är tunga av all dans och huvudet värker. Hjärnan vaknar ännu långsammare än kroppen, och försöker förgäves reda ut vilken situation den stackars kroppen befinner sig i. Tisdag? Och?

Maria sjunker ned på toastolen.

– Vi pratade ju massor om det här i torsdags, och bestämde, det är dags att träffa Nishe, hörs Isis röst utifrån rummet.

Ett minne är nästan uppe vid ytan, men försvinner igen. Marias kiss skvalar ned på toahyllan och stänker upp lite. Urinen luktar skarpt, ja, hela hon gör det. Men nä, hon ska nog inte tvätta sig i dag. Heller.

Maria kikar ut i rummet.

– Jag vet att du har velat vara i fred några dagar, säger Isis rygg medan hon ryckigt rotar i röran av kläder på golvet, och det är helt okej, Maria, men det här är ju viktigt. Det är inte bara dig det gäller.

Maria undertrycker en ny impuls: att fråga mer. Det är ju faktiskt fantastiskt spännande det här. Och synnerligen oväntat, att ge sig iväg till ett viktigt möte utan att ha en aning om vad det gäller.

Hon står stilla medan Isis klär på henne de anständigaste kläder hon lyckats hitta och drar en svart peruk över Marias skalle och långt ned i pannan.

Men på väg ut genom dörren hejdar hon Isis, hon måste kyssa den stora munnen, trots att Maria Johansson är strängt asexuell. Isis stannar till, stel i sin stress, men efter en sekund besvarar hon kyssen.

– Maria, du är en fantastisk människa, säger Isis och Maria nickar tyst instämmande.

*

Det här borde vara en angelägenhet mellan två människor. Eller, helst borde bara en människa vara involverad, den viktiga. Maria Johansson. Men det går ju inte.

Minnet har sakta krupit tillbaka. På den vindlande vägen hit, denna tisdagsmorgon, frågade Maria om det var något kristet det här, och Isis svarade tvekande att ja, lite, och Maria svarade kort: Okej då. Sedan var Isis tyst resten av vägen. Maria var tyst hon med, och försökte minnas.

Det känns som en evighet sedan hon pratade med Isis om det här – sa hon att det var i torsdags? En evighet sedan dess, en Guds evighet. Nästan som om det var en annan människa, inte Maria Johansson, som börjat prata om att det var svårt att byta namn i Sverige, och om skilsmässor, och om en hel massa saker som kom med av bara farten, medan Isis ögon lyste av entusiasm. Maria minns mest de där ögonen, det och den fuktiga värmen mellan Isis ben där de stod och hängde i baren.

Hans ansikte är litet men slitet.

Nu sitter Maria Johansson i en blanknött soffa i en källare. Mannen mittemot henne är yngre än hon. Tror hon, det är svårt att veta. Hans ansikte är litet men slitet.

Fukt kryper längs källarväggarna, blandar sig i talet. Precis som personerna i rummet gör:

En stammande tolk.

En annan, ännu yngre man, som väser ibland och stirrar mycket. Han är någon sorts släkting till den det gäller.

Den det gäller, tystast av alla, lätt darrande, liten och sliten.

En Isis, som Maria efter mycket övertalning lyckats få att vänta i hallen utanför, inte sitta med och lyssna, ta över.

Men ändå känns Isis på något sätt närvarande. Som väggarnas fukt. Fast varmare.

– Ni känner båda Isis? säger tolken på engelska.

Maria nickar. Hur skulle de annars ha hamnat här.

– Isis har hjälpt oss förut, fortsätter tolken. Så vi räknar med att du vet vad du ger dig in på? Hon har förklarat?

– Ja, halvljuger Maria och lutar sig tillbaka i soffan,

Hon tvingar den fuktiga luften långt ned i lungorna. Det är lugnt. Hon har inget att vara nervös för. Det är inte hon som är en gömd flykting.

Tolken säger något på ett annat språk. Ljuden hon formar låter inte som att de över huvud taget skulle gå att stava med det latinska alfabetet. Maria har ingen chans att förstå något. Hon tittar runt väggarna. Undrar mot vilken Isis lilla rosenöra ligger tryckt.

Tolken vänder sig till Maria igen.

– Har du planerat vad du ska säga till myndigheterna?

Maria Johansson vaknar till, fnyser högt.

– Myndigheterna ska skita i vem jag ligger med! Eller vem jag gifter mig med, menar jag.

Tolkens ögon blir isiga.

– Det tycker vi med. Men det gör de inte, säger hon kort.

Tystnad kryper ikapp med fukten. Maria känner sig ovant obekväm. Hon tittar in i tolkens ögon och av någon anledning kommer hon att tänka på grå stenkulor i fuktigt sandlådegrus. Kanske är det lukten här nere. Betong, murbruk.

Kom igen Maria. Fokusera.

– Nå? säger tolken utan att stamma.

Maria knycker på nacken och drar hårt efter andan för att komma tillbaka till verkligheten.

– Okej, säger hon. Jag vill ha hans efternamn. Kanske ta hans religion också, det beror på vad den är. Jag vill fortsätta ligga med vem jag vill. Egentligen gillar jag mest kvinnor nu, synd att han inte var det, men det är bara bra om han vill byta kön. Någon sådan har jag inte provat. Tror jag.

De isiga ögonen verkar på något sätt ha varit förberedda. De glimtar till av svadan, men inte mer.

– Och det där vill du att jag ska översätta? säger tolkmunnen torrt.

– Luften är fri, säger Maria Johansson och drar ett djupt andetag.

Bakom sig hör hon ett svagt knäppande, som av en dörr som öppnas på glänt.

Tolken vänder sig mot den hopsjunkne men hårt koncentrerade lille mannen i soffan och utstöter sina ljud. Efter några sekunder blandar sig ett nytt ljud i. Maria sliter blicken från väggarna och tittar mot soffan. Jo, han skrattar faktiskt. Karln sitter och skrattar. Ja ja, bra att han kan ta livet med humor, stackars sate.

Sedan går en kall kåre, kallare än källaren, genom Maria. Den yngre mannen bredvid den skrattande stirrar på henne, intensivt men helt tyst, utan att röra en min. Det är hat i hans ögon.

Tolken vänder sig tillbaka igen. Hennes ansikte är stelt. Situationen förvirrar Maria till vansinnets gräns, hon biter sig själv hårt i kindens insida för att påminna sig om att hon är större än så, att hon inte bryr sig om gränser.

– Vi undrar, säger tolken lika stelt, om de svenska myndigheterna brukar acceptera sådana historier bättre? Till exempel, om din blivande make skulle säga att han måste byta kön, är det lättare att få stanna då?

Maria spärrar upp sina osminkade ögon.

– Svenska myndigheter? Men jag ska inte tillbaka till Sverige! I helvete heller!

– Men …

Tolken verkar för första gången förvirrad hon med, tystnar. I gengäld utbryter den unga släktingen i arga ord. Maria Johanssons tilltänkte make stirrar uttryckslöst i golvet.

Maria stirrar upp i taket. Ögonen svider. Jävla människor. Hur svårt kan det vara.

Sedan står tolken plötsligt bredvid henne och uppenbarligen försöker hon hindra den yngre mannen från att attackera, och utan att Maria vet hur är Isis där, och alla skriker på tyska och andra obegripliga språk och Isis drar Maria ut ur källarrummet och hennes naglar är väldigt vassa i Marias axel.

*

Maria Johanssons blogg, tisdag 2 februari, klockan 20.23:

 

Den Gudomliga Maria har nått fram till SANNINGEN

Jag har mediterat i dag.

Jag har gjort andra saker med, men de ska ni skita i. Jag har gått hem och stängt min dörr och inte öppnat den för några bultningar. Jag behövde lite lugn, förstår ni. Och nu tänker jag behålla mitt lugn. Och inte prata med en enda jävel förrän jag själv känner för det.

 

Nå. Meditationen. Jag tror att Hare Krishna, som jag gick med i i går, mediterar. Sjukt tråkigt är det, men känns ändå bra på något sätt. Efter ett tag börjar hårbotten krypa och alla små hår på din kropp börjar klia. Men du får inte röra dig. Sedan tänker du på ingenting och sedan prövas du igen, med sexuella tankar. Men du sitter stilla. Du följer inte dina impulser.

Men efter ett tag kan man behöva en paus. Jag googlade lite om Hare Krishna. Bedöms ha 1 miljon medlemmar, sa Wikipedia.

 

Jag mediterade lite till och kom rätt snabbt fram till Sanningen. Den Pånyttfödda Maria kan inte tillhöra någon sekt. Alla sekter växer. Blir till siffror som kan mätas.

Alla följare är får.

Jag är en herde.

Jag är Maria Johansson och jag har haft ett enskilt samtal med Gud. Vi har upprättat en överenskommelse: Gud är på min sida och jag är hans/hennes ställföreträdare på jorden. Jag har grundat en ny religion. Men det finns, och får bara finnas, en enda utövare i världen. Jag. Alla andra som försöker konvertera till Den Sanna Tron kommer att slås döda till marken av Guds vrede.

Jag är den enda som kommer överleva domedagen.

Okej, nu vet ni det, ha så kul tills dess!

Fortsättning följer i nästa nummer.

 

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Allt fler handelsanställd känner oro över hot och våld på jobbet
Mordet på en butiksanställd kvinna i Botkyrka har chockat branschen, där allt fler känner oro att utsättas för hot och våld. Foto: Christine Olsson/TT

Ökad oro bland butiksanställda efter mordet på Ica Maxi


Efter mordet på den butiksanställda kvinnan i Botkyrka tidigare i veckan växer nu oron bland handelsanställda runt om i landet. Allt fler upplever nämligen en betydligt större otrygghet på jobbet nu än för bara något år sedan, visar en facklig rapport från i höstas.

Det råder chock och sorg i de väldiga lokalerna inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Tisdagskvällens knivattack på en av de anställda, en kvinna i 60-årsåldern som senare avled till följd av sina allvarliga skador, har spätt på den redan ökade oron bland landets butikspersonal.

– Det är naturligtvis en fruktansvärd tragedi och våra tankar går till anhöriga och arbetskamrater just nu. Ingen ska behöva dö på sitt jobb, säger Martin Nyberg som är vice ordförande i fackförbundet Handels, som organiserar över 150 000 butiksanställda runt om i Sverige.

Enligt övervakningsfilmer inifrån butiken i Botkyrka så ska den misstänkta och nu häktade 26-åringen gått runt inne i affären och sett stressad ut innan han överföll kvinnan med sin kniv. Mannen har erkänt dådet. Och enligt hans advokat, Marcus Lodin, finns bakomliggande problematik kring psykisk ohälsa.

Dagen efter hölls butiken stängd och personalen fick hjälp genom krishantering.

Dådet är dock långt ifrån det första i sitt slag i Sverige och riktar än en gång strålkastarljuset på de handelsanställdas utsatta situation.

Bara under 2024 skedde ett flertal skjutningar på restauranger och köpcentrum i landet. Något som fått arbetsköparorganisationen Svensk Handel att ta fram en särskild checklista för rutiner vid pågående dödligt våld.

Martin Nyberg på fackförbundet Handels. Foto: Camilla Svensk

– Det är arbetsgivarnas ansvar att tillsammans med lokala eller regionala skyddsombud göra bland annat riskbedömningar och där upplever jag att det oftast finns ett gott samarbete. Men när det gäller den här typen av dåd som vi såg i Botkyrka så är det också en samhällsfråga där det gäller att förebygga våldet, säger Martin Nyberg.

Allt fler känner oro för våld

I en facklig rapport från slutet av oktober förra året visar siffror att Handels medlemmar känner en allt större oro för att gå till jobbet på grund av riskerna att utsättas för hot och våld. Vanligast är det bland butikspersonal, som arbetar ensamma, eller på jobb där arbetsmiljön redan brister.

– Den oron vi märker av bland våra medlemmar har gått upp ganska mycket det senaste året. Det är väldigt beklagligt och något vi måste ta på största allvar, säger Martin Nyberg.

Det här har fått Handels att reagera och facket kräver bland annat att arbetsköparna tar ett större ansvar för att arbetsmiljön och säkerhetsåtgärderna inne i landets butiker förbättras.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Jobbstress den vanligaste orsaken till att kvinnor blir sjukskrivna för psykisk ohälsa. Foto: Isabell Höjman/TT

Rekordmånga kvinnor sjukskrivna på grund av stress

Förra året tvingades ett rekordstort antal kvinnor sjukskriva sig på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Det framkommer i en lägesrapport från Försäkringskassan. Dålig arbetsmiljö är den vanligaste orsaken. Även unga kvinnor drabbas i ökande grad av jobbstress.

Kvinnor löper mer än dubbelt så hög risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa jämfört med män, enligt Försäkringskassans lägesrapport för 2024. Värst drabbade är mödrar i åldern 30 till 39 år.

Könsskillnaderna förstärks av att många kvinnor arbetar inom vård och omsorg där risken att utsättas för stress är högre än i andra branscher.

– Samhällets ständiga effektiviseringshets har skett på bekostnad av rätten till ett långt och hälsosamt arbetsliv. Det ser vi inte minst inom kvinnodominerade välfärdsyrken, säger Hanna Gedin, Europaparlamentariker för Vänsterpartiet till Arbetaren.

Hanna Gedin, sitter i arbetsmarknadsutskottet i EU-parlamentet för Vänsterpartiet. Foto: Agnes Stuber

Hon fortsätter:

− Grejen är att en stor del av den psykiska ohälsan och de stressrelaterade sjukdomar som kvinnor drabbas av på grund av jobbet är någonting som vi skulle kunna förhindra med ganska enkla medel om vi bara bestämde oss för det.

Samma slutsats drar Försäkringskassan i sin rapport och konstaterar att ökningen sker trots att det finns kunskap om hur stressrelaterade sjukskrivningar kan förebyggas.

Från våren 2019 till våren 2024 har antalet stressrelaterade sjukskrivningar ökat från 34 700 till 43 500, vilket är en ökning med 25 procent. Det är också en ny högstanivå för sjukskrivningar kopplade till stress.
Kvinnor tar också statistiskt mer ansvar än män för barn och hem, vilket leder till dubbla arbetsbördor.

Att stressrelaterade sjukskrivningar på grund av utmattning ökar har varit känt under en längre period.

Dålig arbetsmiljö främsta orsak

Framför allt jobbstress ökar risken för att bli sjukskriven. Kvinnor mitt i livet som upplever jobbrelaterad stress löper en högre risk att bli sjukskrivna under året som följer. Och det är framför allt två stressfaktorer som sticker ut, nämligen brist på inflytande och konflikter på jobbet. Det visar en forskningsstudie från Göteborgs universitet, publicerad i tidskriften Scandinavian Journal of Primary Health Care.

Förra året kom siffror från Försäkringskassan som visar att även andelen unga kvinnor som drabbas av utmattning och påföljande sjukskrivning är högre än någonsin. En oroande trend inför framtiden.

– Sjukskrivningarna går från att handla om kroppen till att handla om psykisk hälsa och hjärnfunktioner, sade Siri Helle, psykolog och författare, till Fempers nyheter i samband med att den rapporten kom.

– Och vi vet att unga som upplever psykiska besvär har fördubblats sedan 1980-talet, och nu när de är i början av arbetslivet och möter dåliga arbetsvillkor så leder det till ännu sämre mående.

Den främsta orsaken till de stressrelaterade diagnoserna och sjukskrivningarna är dålig arbetsmiljö.

– Det är ofta svåra arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken, som ofta är inom välfärden. Kraven ökar samtidigt som man har lägre kontroll över sin arbetssituation och har färre resurser.

Kvinnors ohälsa ett demokratiproblem

Kvinnors ohälsa överlag är i förlängningen också ett demokratiproblem. I en rapport från Jämställdhetsmyndigheten, som kom förra året, är det färre kvinnor som engagerar sig i lokalpolitiken jämfört med män på grund av just ohälsa.

Ohälsa utgör ett dubbelt så stort hinder för kvinnors engagemang i politiken på lokal nivå jämfört med mäns.

– Vi vet att kvinnor sjukskriver sig från sina arbeten i högre grad än män på grund av psykisk ohälsa. Det skulle även kunna spilla över på fritiden och försvårar för kvinnors engagemang, sade Anna-Karin Berglund, utredare på Jämställdhetsmyndigheten i samband med att rapporten kom.

Mer resurser till välfärd och sund arbetsmiljö

Enligt Ulrik Lidwall, analytiker på Försäkringskassan och författare till lägesrapporten för 2024, går det att bryta utvecklingen genom förebyggande arbetsmiljöarbete och ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Europaparlamentariker Hanna Gedin (V) säger till Arbetaren att det också måste tillföras resurser.

− En fungerande välfärd med bra arbetsmiljö måste få kosta, den kan inte effektiviseras fram. Vi måste ta oss bort från idén om att samhället har som högsta mål att klämma öret ur varje krona, säger hon och tillägger:

– Det är politikens ansvar att se till att människor har ett jobb att gå till som inte riskerar att göra dem utbrända, sjukskrivna och att dö i förtid.

Hanna Gedin konstaterar också att det är symtomatiskt att kvinnor glöms bort när arbetsrelaterade dödsfall diskuteras.

– I kvinnodominerade yrken ser nämligen döden på jobbet ofta annorlunda ut. Till skillnad från olyckorna inom industrin eller på byggarbetsplatser så sker inte döden plötsligt och därför saknas den också i statistiken. För många kvinnor som drabbas handlar det om långvarig stress, hög arbetsbelastning och uttjänta kroppar, säger hon och fortsätter:

– Över 3 000 personer om året dör i förtid på grund av sjukdomar som är direkt relaterade till stress och dålig arbetsmiljö. Många av dem är kvinnor. Det här är någonting vi pratar alldeles för lite om, avslutar Hanna Gedin.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
En butiksantsälld kvinna på Ica Maxi i Botkyrka söder om Stockholm har dött efter en knivattack
En man i 25-årsåldern greps strax efter attacken där en butiksanställd kvinnan dödades under tisdagskvällen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Butiksanställd kvinna mördad i Botkyrka

Kvinnan som dödades på Ica Maxi i Stockholmsförorten Botkyrka under tisdagskvällen var anställd på butiken, enligt uppgifter till Expressen. En man i 25-årsåldern är gripen misstänkt för dådet och händelsen utreds nu som mord.

Det var strax innan 20 på torsdagskvällen som larmet kom. En kvinna i 60-årsåldern hade då skadats svårt vid en knivattack inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Ambulans och polis kallades till platsen och kvinnan fick föras med helikopter till sjukhus där hon senare under kvällen avled till följd av sina svåra skador. Senare under kvällen rapporterade tidningen Expressen att kvinnan var anställd på Ica-butiken där hon mördades.

En man i 25-årsåldern kunde kort efter dådet gripas sedan han övermannats av väktare. Han är nu misstänkt för mord och enligt polisen ska mannen och den mördade kvinnan inte haft någon relation till varandra.

Enligt Expressen misstänker polisen att psykisk ohälsa kan ligga bakom knivdådet.

Dödsfallet är det första i år på svenska arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Den franska grundaren av högerextrema Front National, Jean-Marie Le Pen och hans dotter Marine Le Pen 2010, innan brytningen som gjorde att hon tog över och friserade partiet till mer rumsrent. Foto: Jaques Brinon/TT

Grundaren av högerextrema Front National död

Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen har avlidit efter sex decennier av intensiv politisk verksamhet. Han politiserades som frivillig fallskärmsjägare i efterkrigstidens koloniala bevarandekrig och var fram till sin död aktiv i den högerextrema partirörelse som fått starkt fäste i Europa.

Jean-Marie Le Pen har avlidit, 96 år gammal. Le Pen avpolletterades från det parti han själv grundade 1972, Front National. Det franska högerextrema partiet både vann och förlorade väljare på hans öppet fascistiska, för att inte säga nazistiskt färgade språkbruk. Under Jean-Marie Le Pens ledning var Front National ett parti som gapigt torgförde en patriarkal och moralistisk politik, som återinförande av dödsstraffet och en restriktivare abortpolitik. Till slut blev bland annat hans förminskning av tyska gaskamrar under andra världskriget, och uppmaning till att Frankrike och Ryssland skulle komma överens för att ”rädda den vita världen”, för magstarkt att marknadsföra och han ersattes mot sin vilja 2011 av sin dotter, juristen Marine Le Pen fram till hennes avgång 2021. Brytningen mellan grundaren och partiet blev allt öppnare med åren.

De stora nationella framgångarna för Front National har också kommit efter att Jean-Marie Le Pen avgick. Samtidigt har hans grundpolitik fortsatt svävat över partiet.

Jean-Marie Le Pens politiska övertygelse kom ur erfarenheter som (frivillig) fallskärmsjägare i Främlingslegionen, en stenhårt disciplinstyrd elitkår inom franska armén, i koloniala bevarandekrig som Indokinakriget och Algerietrevolten under 1950-talet. 

Stöttade Sverigedemokraterna

Front National var från början ett populistiskt missnöjesparti som genom träget arbete så småningom växte, från ett parti som snarast väckte beröringsskräck hos andra politiker till några att tvingas ta på allvar. Liksom hos sina framväxande broderpartier i Europa kom de stora framgångarna under sent 1980-tal. Bland annat har partiet stöttat svenska Sverigedemokraterna ekonomiskt under 1990-talet och samarbetat med dem i Europaparlamentet under 2000-talet.

Fokuset på invandringskritik har alltid varit en huvudfråga, och särskilt gentemot utomeuropeisk inflyttning. Det var just dessa folkgrupper som kom från utarmade länder, med rätt att bosätta sig i landet när de forna kolonierna i Afrika och Asien frigjorde sig ett efter ett under efterkrigstiden. Nationalismen, som skulle inge franskfödda medborgare hopp om att få mer av den skakiga statskassan gav så småningom framgång.

Under 2010-talet har partiet närmast fått status som rumsrent. Och den fattiga och underprivilegierade arbetarklassen går inte längre att ignorera. Författaren och sociologen Édouard Louis har i Vem dödade min far (2018) beskrivit logiken i att flera miljoner fattiga fransmän som tidigare röstat på Mitterands socialistparti gick över till Front National – det handlade om ett parti som de upplever ser dem, vilket den intellektuella partiöverklassen inte gjort på många år. 

Arvtagaren, dottern Marine Le Pen kunde efter faderns avgång ”modernisera” Front National, bland annat bytte man namn på partiet 2018 till det mindre aggressivt klingande Rassemblement National (Nationell Samling). Dock har hon till och från fortsatt haft Jean-Marie Le Pens stöd utifrån partiet Comité Jeanne som fadern startade 2016, och som kan beskrivas som ett anti-invandringsprojekt av vitt nationalistiskt märke, och som han ledde fram till sin död den 7 januari 2025.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Dödsögonblickets Navy SEAL

Dödsögonblickets Navy SEAL

I Kominterns tredje avsnitt från Arbetarens studio gästas de av skribenten och poddaren Myrna Lorentzson. Med hjälp av boken Radical Intimacy som karta stapplar de mellan teman som relationer, boende och döden.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Silas Aliki inklippt framför ett polisingripande
Silas Aliki, advokat och grundare av Folkets advokatbyrå, är ny krönikör i Arbetaren. Foto: Johan Nilsson/TT, Lo River Lööf, Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Demonstrationsfriheten äts upp från två håll

Åtal och domar mot personer som har anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster ökar kraftigt. ”Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten” skriver Silas Aliki.

I aktivistkretsar har det länge varit en sanning att det oftast är straffrättsligt riskfritt att arrangera demonstrationer utan tillstånd. De flesta vet att det är bra att söka tillstånd, men ibland hinns det helt enkelt inte med – något händer, människor vill samlas och uttrycka åsikter, tankar och känslor. Det har varit en oskriven regel att staten inte, såvida inte tillställningen blir stökig eller involverar alkohol, åtalar den som arrangerat demonstrationen.

I alla fall om man tittar på den praxis som finns. 

Demonstrationsfriheten är trots allt grundlagsskyddad. Den får inskränkas genom lag, till exempel genom ordningslagen, men inte ens den får tillämpas på ett sådant sätt att den de facto inskränker demonstrationsfriheten. Därför har nästan ingen åtalats. 

Ändrad inställning till demonstrationsfriheten

När jag i början av sommaren blev kontaktad av en person som fått en stämningsansökan hemskickad där han åtalades för att ha anordnat en otillåten demonstration blev jag därför förvånad. En snabb sökning i rättsdatabaserna gav inga träffar. Förutom någon enstaka person som arrangerat tillståndslösa, alkoholindränkta raggarträffar i bostadsområden hade i stort sett ingen dömts för brottet.

Ett enda mål behöver inte betyda något. Men som försvarsadvokat har jag följt hur åklagarmyndigheten sedan 2022 tycks ha ändrat inställning till demonstrationsfriheten. År 2022 kom det första åtalet mot en grupp demonstranter från klimatrörelsen för sabotage.

Sabotage är ett grovt brott, som tillkom i brottsbalken under andra världskriget för att komma åt personer som exempelvis försöker spränga dammar för att underminera försvarsförmågan eller orsaka kaos i samhället.

Att använda denna rubricering mot personer som uttrycker en åsikt var därför något nytt. I ett avsnitt av Sveriges Radios program Konflikt visades tidigare i år hur åtalen tillkom efter att Sverigedemokraterna opinionsbildat på Twitter att klimataktivister borde betraktas som terrorister. 

Rättssystemets kvarnar maler långsamt. Ett antal tingsrätter har sedan 2022 dömt klimataktivister för sabotage. Först under 2024 började domarna rivas upp i hovrätter som ansåg att straff för sabotage krävde betydligt större skada än ett kortvarigt avbrott i biltrafik. Därmed började dörren stängas för att använda sig av sabotagebrottet mot fredliga demonstranter. 

Det var därför jag anade ugglor i mossen när min klient kom med sitt mål om anordnande av demonstration. Om det finns en ambition hos åklagarmyndigheten att försöka nagga demonstrationsrätten i kanten genom offensiva åtal, och sabotagebrottet inte längre går att använda – är den nya strategin då att åtala anordnare? 

Anledning till oro

Tyvärr indikerar den fortsatta utvecklingen att jag hade anledning att oroa mig. Flera personer har nu dömts för att ha anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster, trots att inget pekar på att demonstrationen i sig varit ordningsstörande.

Ytterligare ett antal personer har delgivits misstankar om att de anordnat demonstrationer utan tillstånd, i de förhör jag deltagit i med dessa personer. Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten, sakta men säkert. 

Även fällande domar för brottet ”ohörsamhet mot ordningsmakten” har exploderat. 

År 2020 dömdes enligt Brottsförebyggande rådets statistik endast sju personer för det. År 2023 var det hela 187 personer. De flesta som döms får endast böter, ibland på väldigt låga belopp. Men samtliga får vad som i folkmun ibland kallas en prick i registret – du är dömd för brott. 

Förklaringen till att brottsrubriceringen knappt använts de senaste årtiondena finns hos Polismyndigheten. Polislagens 13 paragraf, hos vana demonstranter ofta kallad PL13, anger att polisen om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning får avvisa, avlägsna eller omhänderta personer som stör ordningen. Det har vanligtvis skett genom att polisen först säger till någon att lämna platsen. Om personen inte följer tillsägelsen får polisen helt enkelt köra iväg personen eller folksamlingen till en annan plats för att avbryta ordningsstörningen. 

Det är det här arbetssättet som myndigheterna – på eget bevåg – gått ifrån. 

I stället för att nöja sig med att avbryta hotet mot den allmänna ordningen genom att upplösa folksamlingen, väljer man nu dessutom att i efterhand polisanmäla och åtala den ordningsstörande för brott.

Mer repressivt förhållningssätt

Det handlar alltså inte om att antalet våldsamma protester ökat i Sverige, utan om ett nytt och mer repressivt förhållningssätt från statligt håll. Därmed är demonstrationsfriheten dubbelt straffad – du har inte bara tvingats sluta demonstrera, genom att polisen avvisat eller avlägsnat dig. Du straffas dessutom i efterhand, genom åtal och dom. Detta fick demonstranterna i Palestinagård i Lund erfara under försommaren 2024, många av dem avvisades och omhändertogs när deras tältläger upplöstes. Därefter lades omfattade resurser på att åtala dem alla individuellt för brott, till stor kostnad för samhället. 

Många av oss har de koranbränningar som ägt rum i Sverige de senaste åren i färskt minne. I den auktoritära tid vi befinner oss i har regeringen som respons på de starka reaktionerna på skändningarna av islams heliga skrift tillsatt en utredning som föreslår att kraftigt inskränka demonstrationsrätten. 

Om förslaget går igenom, blir det förbjudet att arrangera demonstrationer som påstås kunna “hota Sveriges säkerhet”. I praktiken innebär det ett slags förhandscensur, som Owe Nilsson beskrivit det i DN.

Demonstrationsfriheten äts därmed upp i båda ändar, från lagstiftaren och de verkställande myndigheterna, samtidigt. För att ha en fortsatt stark demonstrationsfrihet i Sverige måste denna utveckling vändas. 

Justitierådet Thomas Bull har kallat rätten att demonstrera utan att utsättas för straffrättsliga sanktioner från staten ”de resurssvagas opinionsfrihet”.

Åklagarmyndighetens agerande, där man tänjer på paragrafer så mycket som möjligt för att åtala människor som använder sin grundlagsskyddade rättighet att göra sin röst hörd, fyller därför samma funktion som polisvåld – att avskräcka personer från att göra just det. Myndigheterna sällar sig därför till den auktoritära utveckling vi ser i såväl Sverige som i vår omvärld, där demokratin sakta kvävs genom tusen små nålstick.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Flest dödsolyckor på jobbet 2024 skedde inom bygg- och transportbranschen
Av de som dog på sina jobb förra året var samtliga män och de värst drabbade branscherna var precis som tidigare år bygg- och transport. Björn Larsson Rosvall/TT

De dog på jobbet 2024

Minst 43 personer omkom på jobbet under 2024. En minskning jämfört med 2023, och den hittills lägsta siffran sedan det stora pandemiåret 2020 enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

2023 var mörkt med det högsta antalet dödsolyckor på 12 år där minst 65 personer omkom på sina jobb runt om i Sverige. 2024 minskade dock dödsolyckorna något men landar ändå på anmärkningsvärda 43 personer. Detta utöver alla de som omkommer i jobbrelaterade sjukdomar som exempelvis hjärtinfarkt till följd av stress och lungsäckscancer orsakat av bland annat asbest.

Av de som dog på sina jobb var samtliga män och de värst drabbade branscherna var precis som tidigare år bygg- och transport.

Samtidigt visar statistik från Vårdförbundet att kvinnor i betydligt höre grad än män sjukskrivs på grund av stress och utbrändhet. Vanligast är det inom de klassiska välfärdsyrkena som vård och omsorg där brister i arbetsmiljön och problem med schemaläggning spelar en avgörande roll.

De dog på jobbet 2024:

2 jan: 48-årig dykare, undervattensbygge, Skåne
14 jan: 52-årig hästuppfödare, klämd under hjullastare, Halland
15 jan: 65-årig lokförare, krock med lastbil, Västra Götaland
16 jan: 68-årig elkraftingenjör, kontakt med elektricitet, Västra Götaland
19 jan: 65-årig budbilschaufför, fallolycka, Kalmar
22 jan: 64-årig lastbilschaufför, påbackad av hjullastare, Västra Götaland
12 feb: 51-årig byggledare, omkom i brand på bygge, Västra Götaland
22 feb: 62-årig busschaufför, kollision med bil, Uppsala
6 mars: 60-årig radioloksoperatör, klämd mellan lok och vagn, Kronoberg
6 mars: 25-årig lantarbetare klämd av lastbil, Västra Götaland
13 mars: Lastbilschaufför från norskt företag, klämd när Lastbilen välte
13 mars: Lastbilschaufför från tyskt företag, körde av vägen och in i ett träd
30 mars: 75-årig egenföretagare, drunknar under arbete vid vattenkraftsstation, Sandviken
1 april: 42-årig chaufför klämd under lastbil, Örebro
2 april: 64-årig grävmaskinist, fallolycka, Västmanaland
12 april: 55-årig lastbilschaufför, klämd under kranbilens bom, Jönköping
18 april: 39-årig svetsare, fall från hög höjd, Gävleborg
24 maj: 32-årig astmasjuksköterska, fallolycka, Uppsala
24 maj: 59-årig maskinmekaniker, klämd av fallande lucka, Norrbotten
27 maj: 23-årig gipsmontör, fallolycka från byggställning, Stockholm
11 juni: 51-årig lastbilschaufför, klämd mellan bil och balk, Kalmar
18 juni: 46-årig byggnadssmed, kollision med lastbil, Stockholm
20 juni: Svetsare från slovakiskt företag faller genom hål i golv
17 juli: 65-årig anläggningsarbetare, hjullastare påkörd av tåg, Norrbotten
27 juli: 71-årig fordonsreparatör, klämolycka, Halland
5 aug: 29-årig slambilschaufför, omkom vid servicearbete i en brunn, Gotland
18 aug: 36-årig lantarbetare, klämd mellan släp och traktor, Östergötland
19 aug: 51-årig maskinförare, klämolycka med hjullastare, Norrbotten
23 aug: 61-årig byggnadsarbetare, klämolycka med skylift, Jönköping
19 sept: 36-årig turistguide, drunkning vid kajakolycka, Norrbotten
20 sept: 25-årig svetsare, i el-olycka, Uppsala
20 sept: Man i 40-årsåldern anställd vid utländskt företag kläms i hiss i Vindkraftverk, Piteå
23 sept: 47-årig underhållningsmekaniker, klämd i pelletsmaskin, Örebro
23 sept: 53-årig tidningsdistributör, bil kolliderade med häst, Piteå
3 okt: 45-årig arbetsledare inom byggindustrin, fall från tak, Stockholm
8 okt: 57-årig lastbilschaufför, träffad av tung last vid lossning, Västra Götaland
18 okt: 53-årig lastbilschaufför, klämolycka, Dalarna
7 nov: 46-årig anläggningsarbetare klämd mellan grävmaskin och vägg, Skåne
19 nov: 64-årig avfallsarbetare, fall ner i underjordsbehållare, Västra Götaland
24 nov: 47-årig lastbilschaufför, trafikolycka, Kalmar
2 dec: 41-årig rivningsarbetare, fall med lastare från hög höjd på bygge, Östergötland
15 dec: Man klämd under traktor, Jönköping
27 dec: Skogsarbetare i 70-års åldern, klämd under rotvälta, Ulricehamn

Siffrorna från Arbetsmiljöverket kan komma att justeras i efterhand . Dödsolyckor till och från arbetet samt dödsfall till följ av sjukdomar orsakade av jobbet ingår inte i statistiken. Källa: Arbetsmiljöverket

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Medicarrier strejk Emil Boss
Emil Boss, poet och facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Stockholms LS, Axel Green

Emil Boss:
Individuell lönesättning är urbota dumt

För ungefär trettio år sedan infördes individuell lönesättning i LO-yrkena, och med det lämnades makt över till cheferna. Det var urbota dumt av arbetarrörelsen, skriver Emil Boss.

”Jag har jobbat här i arton år. Vi gör samma arbetsuppgifter. Ändå får jag flera tusen kronor mindre i månadslön än de som är de nyanställda som jag lär upp.” Det säger Akram Mardan, lagerarbetare på Region Stockholms sjukvårdslager Medicarrier. Denna kalla decembermorgon står han tillsammans med en grupp kollegor utanför arbetsplatsen. Strejken har pågått i tre dagar. 

Arbetet på lagret är mätbart och standardiserat. Det är modernt på så sätt att arbetarna har ganska lite att säga till om. Lagerarbetarna gör samma sak, tillsammans. Ändå kan det skilja sju tusen kronor i månadslön mellan den ena lagerarbetaren och den andra.

Flera av de anställda som strejkade i december har arbetat mycket länge på Medicarrier: Femton år, tjugo år. Ändå har vissa av dem lägre löner än ingångslönerna för de nyanställda som de själva lär upp. Det är absurt, och det sätter fingret på en viktig fråga.

För ungefär trettio år sedan infördes individuell lönesättning i LO-yrkena. I stället för att löner sätts kollektivt genom fackligt inflytande (alltså att arbetarnas fackföreningar beslutar om avtalskrav som gäller lika för alla baserat på enkla variabler som erfarenhet och arbetsuppgifter), lämnades makten över till cheferna. Det var urbota dumt av arbetarrörelsen.

Tiden har gått. Managementkonsulterna har jobbat på. Lönekompendierna har blivit tjockare. I dag återspeglar det individuella löneläget – föga förvånande – i minst lika hög grad arbetarnas relation till sin lönesättande chef som själva arbetsprestationen. På många arbetsplatser är det numera tjänstefel att vara kritisk till ledningsbeslut. När det talas om ledarskap i lönekriterierna, betyder det bara en specifik typ av ledarskap: Den som säljer in chefsbeslut till arbetare. Du kan vara en alldeles enastående ledare, en sådan som får kollegor att gå samman och göra någonting tillsammans, ja till och med någonting så avancerat och ovanligt som att organisera en strejk – gissa om det ger individuellt lönepåslag?

Kommunal överger individuell lönesättning

På många arbetsplatser har arbetsglädjen blivit en uttalad arbetsuppgift, det vet jag av egen erfarenhet. Arbetare får högre lön om de inte klagar (och i stället utstrålar att allt är toppen). I lönekompendierna kan det heta ”tar du en aktiv del i att sprida arbetsglädje på arbetsplatsen?”. Eller: ”Målar du upp attraktiva framtidsbilder för dina kollegor och utstrålar en positiv attityd?”. De exemplen kommer från mitt eget lönehäfte på ett statligt butiksjobb för några år sedan. Denna förtryckande gegga måste få ett slut. 

Lagerarbetarna som strejkade på Medicarrier gör helt rätt. Fler borde protestera. Efter trettio år av orättvisor tycks till och med Kommunals ledning förstå att läget är ohållbart. ”Det har inte gynnat medlemmarna, det har lett till en skev maktbalans, säger Malin Ragnegård, Kommunals förbundsordförande till DN. ”Vi vill inte ha individuella lösningar på lön, de upplevs som godtyckliga och orättvisa”.  

Trettio år. Den lilla strejken på Medicarrier blev framgångsrik och kort. Det ligger inte i arbetarnas intresse att vänta på förbundsledningarna. 

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Edvin Alpros Kristall cykelstöld
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Foto: Janerik Henriksson/TT, Jessica Gow/TT, privat. Montage: Arbetaren

Hur många cykeltjuvar tål Sverige?

Edvin Alpros om hur en mindre genomtänkt tweet fick helvetets portar att öppna sig.

En märklig kedja av händelser inträffade nyligen när jag på väg till ett styrelsemöte noterar att min cykel inte står i cykelstället. Som ansvarsfull politiker gör jag det enda rätta och lägger ut ett inlägg på twitter där jag förklarar att om det är så att det är en invandrare som ligger bakom stölden så ska han ut ur mitt land!

Mitt inlägg delas snabbt av politikerkollegor, ledarskribenter och andra diplomerade källkritiker och innan mitt styrelsemöte ens hunnit börja har sverigedemokraterna startat en kampanj emot de svenskfientliga cykelstölderna.

En moderat politiker och tillika polis (inget av yrkena verkar vara en skyddad titel) kräver att få sätta in militären för att punktmarkera cyklarna längs med Strandvägen i Stockholm och kristdemokraterna har redan hunnit sätta upp affischer där de uppmanar muslimer att antingen anamma vårt judeo-kristna cykelvett eller återvända hem igen.

På väg hem från styrelsemötet blir jag lite full i skratt när det plötsligt slår mig att jag ju faktiskt inte har haft någon cykel på flera år. Jag försöker kontakta media för att berätta om missförståndet, men de har inte tid för mig, Sverige har gått upp i stabsläge på grund av de eskalerande cykelstölderna och det finns knappast utrymme för woke i det här läget.

Hela Sverige som visitationszon

Lite illa till mods kommer jag hem och slår på nyheterna, och döm om min förvåning när statsministern står och förklarar hela Sverige som en visitationszon. Skulle inte det råda bot på den pågående brottsvågen kan han rentav tvingas utfärda utegångsförbud för samtliga invandrare tills dom erkänner vad dom har gjort med våra cyklar. Vad har jag egentligen satt igång för något?

Därpå följer en extrainsatt debatt: ”Hur många cykeltjuvar tål Sverige”? Inte särskilt många ska det visa sig när en av debattörerna har klätt sig i cykelhjälm och skottsäker väst dagen till ära. Han har tidigare under dagen, till skillnad från PK-media, livebloggat ifrån ett cykelställ på Frölunda torg och säger sig nu frukta repressalier från de kriminella cykelstöldsnätverken.

En bekymrad kristdemokrat flikar in och förklarar att cykelägare måste ha rätt att använda självförsvar. Kärnvapen är inte helt otänkbart, och eventuella civila offer är på tjuvarnas samvete. Liberalerna bryter då in och förklarar att de på sin höjd kommer att gå med på taktiska kärnvapen, för att sedan teatraliskt vända blicken emot kameran för att deklarera ännu en liberal seger.

Hela helvetets portar verkar stå på vid gavel. Jag försöker undvika samvetskval över att jag lade ut det där ogenomtänkta inlägget genom att intala mig att man faktiskt måste ta människors oro på allvar.

Ingen rök utan eld, och tendenser tenderar ju som bekant att amplifieras utan motstånd. Jag bestämmer mig för att skaka av mig det dåliga samvetet och i stället åka och inhandla årets julklappar; cykellås och handeldvapen.

Men ställde jag inte bilen här någonstans…?

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Efter strejken: MediCarrier börjar betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Foto: Johan Apel Röstlund och Stockholms LS

Att strejka lönar sig

De strejkande arbetarna på MediCarrier vann en viktig delseger i form av höjda OB-tillägg. En kollektiv seger som alla arbetare på företaget kommer att gagnas av. Men vad var det som gjorde att man vann och hur viktig var egentligen strejkens tajming?

Som tidningen Arbetaren rapporterat om i maj och i december har syndikalistanslutna arbetare strejkat vid sjukvårdslaget MediCarrier i Stockholm. Lagerarbetarna strejkade för ett eget kollektivavtal och rättvisa löner. Idag är det fackförbunden Kommunal och Vision som har kollektivavtal på företaget. 

Ett eget kollektivavtal lyckades den syndikalistiska fackklubben inte vinna – men däremot tvingades arbetsköparen att börja betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Ett krav som bland annat Kommunal drivit.

När Arbetaren, som enda svenska tidning, intervjuade de strejkande arbetarna utanför lagret i förra veckan så sade dem också att:

”… ledningen har tagit bort alla våra tidigare förmåner. När det till exempel är obligatoriska medarbetardagar, ofta på helger, fick vi tidigare dubbelt betalt.”

Den här kritiken gav med andra ord resultat med tanke på att företaget nu kommer börja betala ut bättre tillägg för obekväma arbetstider.

Hur avgörande var strejkens tajming?

Förbättringarna slöts mellan MediCarrier och Kommunal, men det som är extra intressant att titta på är strejkens tajming och dynamiken mellan Kommunal och den syndikalistiska fackklubben. Kommunalklubben lade ett krav – syndikalisterna strejkade och sedan gick kravet igenom. 

Allt det här utspelade sig under tiden som företaget höll på att förbereda sig inför julen. 

När Arbetaren i förra veckan intervjuade Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska fackklubben, på Medicarrier så underströk han också:

”Nu är det snart jul och många röda dagar. Det kommer att bli kaos inne på lagret om vi fortsätter att strejka, så jag hoppas verkligen det här ger resultat.”

Huruvida det var Kommunals krav eller syndikalisternas strejk som tvingade Medicarrier till eftergifter – det kanske vi aldrig får reda på. Men vi vet att arbetarnas motstånd i slutändan gav dem bättre villkor.

Att strejka lönar sig.

Publicerad Uppdaterad