Maria Johanssons memoarer – del 17

8.

Dunk dunk dunk, blixt blixt blixt. Musiken är inte riktigt Maria Johanssons musik, nästan lika lite som punk eller Hare Krishna-bjällror är det, men stället utstrålar fest och överdåd och rus och glädje. Och intensitet. Maria vill göra något intensivt. Ha roligt. Det har hon förtjänat.

De senaste dagarnas meditation har inte varit riktigt så tillfredsställande som hon trodde. Och fan vad alla har bråkat med henne, både före och efter hennes kristliga ödmjukhet. Hon som är en så god människa. Att de som möter henne inte förstår det. Skenheliga horor hela bunten, oavsett om de sitter och leker goda i en källare eller pladdrar till Gud på gatorna.

Så mycket neonfärger, peruker, tatueringar, piercings. 

Men trots de tankarna bubblar Maria Johansson av upprymd, uppdämd glädje. Det är onsdag kväll och hon har klätt upp sig igen, lagt undan de vita kläderna. Hon kommer in på klubben utan problem. Känner sig med ens nästan oansenlig. Så mycket neonfärger, peruker, tatueringar, piercings. Hennes egna må vara mer udda, men de drunknar ändå i mängden. Och i de ständiga stötarna av rytm och ljus.

Hon köper en petflaska med vatten i baren. Hon har fortsatt med avhållsamheten från alkohol, förutom när hon råkade ta ett par öl till den där sega steken i fredags, då. Och nu ska hon ha riktigt roligt utan att dricka. Det är knappast vanligt, varken här eller i Sverige!

Just som hon vänder från baren griper någon tag i hennes axel.

– Are you Maria Johansen?

En mörk kille i trettioårsåldern med enorma ögon bakom tjocka bågar. Glasen förstorar dem än mer. En piercing mellan ögonen har han också.

Totalt okänd.

– I am Maria Johansson, svarar Maria Johansson.

– Ah, det var ju det jag sa!

Greppet om hennes arm hårdnar upphetsat.

Vem fan kan han vara? Någon från tatueringsstudion? Eller från Hare Krishna, han har en konstig tofs i nacken?

– Känner jag dig? frågar hon likgiltigt.

Killen har vänt sig bakåt, säger något till sina kompisar, musiken dränker vad. En av de andra kikar fram. Tyskt babbel babbel Brandenburger Tor, säger han.

– Va, säger Maria fast ett ljus börjar gå upp för henne.

– Are you the crazy … I mean are you the Swedish artist? skriker en tredje genom dunket, rakt in i Marias öra.

Hon rycker till, höjer armen till försvar.

– Du är så cool! säger den första killen. En svensk kompis har berättat om dig!

Maria sänker garden och dunket sjunker undan i bakgrunden. Suset i hennes huvud tar över. Jaha.

– Jo, säger hon nonchalant och tar en klunk vatten. Det är jag.

Killarna skrattar med varandra, nästan viskar. Maria vet fortfarande inte riktigt om hon ska placera dem i Fiender- eller Vänner-facket.

– Kan jag få din autograf? Här? säger en av dem, en rödhårig, och vänder sig tillbaka mot henne, med linnet uppdraget till hakan.

Framför Maria är plötsligt en ynglingakropp med en ring i vänstra bröstvårtan. Hans kompis flinar, tänderna lyser i det fluorescerande ljuset, håller fram en tjock penna.

Maria vill inget hellre än att ge honom det och mer därtill, men tänker efter en sekund.

– Ge mig din först, säger hon och lyfter upp sin egen tröja.

Gänget tjuter av förtjusning. Den rödhårige skriver ett skakigt BENNO på hennes vänstra bröst.

Sedan står de plötsligt tysta, som gripna av stundens allvar.

– Jag vill inte skriva nån autograf. Jag lurades, säger Maria och drar ned sin tröja.

Killarna verkar lyckliga ändå. Nästan ännu lyckligare än innan.

– Är det sant att du ordnade en stor orgie på stranden i Thailand? frågar den förste killen.

Maria rycker på axlarna.

– Kan det väl vara.

– Vad ska du göra nästa gång?

Maria rycker på axlarna. Hon känner att hon är kissnödig och hon känner att situationen inte är lika spännande som nyss.

– Nåt fantastiskt, svarar hon. Ni får väl vänta och se. Nu ska jag gå på toa, hej då.

Maria tar en ny klunk vatten och börjar tränga sig bort mot toaletterna. De beundrande blickarna värmer hennes rygg.

Tänk att allt är så enkelt nu för tiden. Maria drar sig undan med Gud en vecka, när hon kommer ut igen sitter världen och väntar, flåsande vid hennes fötter.

Maria Johansson tänker en halv sekund, sedan gapar hon utan att blunda och killen sprätter in ett litet blått piller.

Och när hon kommer ut från toaletten säger en kille med blått hår: Gapa! Maria Johansson tänker en halv sekund, sedan gapar hon utan att blunda och killen sprätter in ett litet blått piller, en nyans ljusare än håret, i hennes mun. Sekunden efter försvinner han in i pissoaren med ett skratt.

Intressant. Undrar vad som ska hända härnäst. Maria ser sig om i lokalen. Det allra mesta av den är ett enormt dansgolv. Ja, så klart hon ska dansa, ha roligt utan alkohol. Men hon ska förena nöjet med nytta också, dansen ska vara en rit, en frigörelse. Hon ska dansa med ett syfte, som en gud gör.

 

Musiken pumpar oavbrutet och Maria anstränger sig för att dansa helt i otakt och med de märkligaste rörelser hon kan komma på. Det här har hon tänkt på redan innan. Hur förväntas man inte dansa.

Men ingen verkar bry sig. De flesta runt omkring blundar faktiskt, verkar njuta, vara uppslukade.

Efter några låtar försvinner Maria i stället ned mot golvet. Ställer sig som om hon vore ett bord, magen uppåt, vaggar långsamt.

Det enda som händer är att det blir en liten tom cirkel runt henne.

Ställningen blir snabbt bara jobbig. Maria hoppar upp på fötter igen och bestämmer sig för att blunda, hon med. Det känns bra. Med ögonen slutna är det som att kroppen blir friare. Hon dansar på med slängiga, orgelbundna rörelser, i takt och otakt samtidigt.

Långsamt, dansande, tar hon av sig sin påfågelsfläckiga topp. Det känns rätt att klä av sig, helt rätt. Plötsligt njuter hon mer än hon tänker. Musiken letar sig in i varje skrymsle av kroppen med elektriska stötar. Och fötterna känns så lätta, de rör sig helt obekymrat.

Maria tittar ned. Det är otroligt att hon fortfarande har skor på sig. Hon sparkar av sig dem, och fötterna blir lättare än hon trott var möjligt. Hon sluter ögonen igen.

Något är underbart.

Tid går.

När Maria tittar upp igen har rummet ändrats. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men det är definitivt annorlunda. På ett bra sätt.

Trevlig liten tablett det där.

Fortfarande tittar ingen på Maria, som nu dansar med trosorna runt fotknölarna. Men det gör inget. Det här är ett bra ställe med goda människor. De ser henne ändå, på något sätt, känner hennes energi. Det måste de göra.

Tänk, i början av dansen planerade Maria Johansson att hon skulle kissa på golvet nästa gång hon behövde. Bara för att. Men nu har hon ångrat sig. De här människorna förtjänar bättre än att dansa i pisspölar. De är hennes beundrare, de älskar henne och hon älskar dem.

Timmarna går och Maria dansar. Allt är så lätt. Hon är fullkomlig. Det kommer komma nya stordåd. Allt kommer bli så bra, nej allt är redan bra. Nej inte bra, fantastiskt. Himmelskt. Hon berättar detta för alla som vill höra på. De ler tillbaka, förstår henne.

Timmarna går och Maria dansar och ingen slänger ut henne.

Nästa kväll är Maria Johansson tillbaka på klubben.

 

*

Blixt.

– Ja jag är Maria Johansson.

Dunk.

– Fast ändå inte, jag är ju en ny människa.

Blixt.

– Jag är pånyttfödd, en slags gud nästan.

Dunk.

– Ja så klart jag är konstnär!

Blixt.

– Men inte bara.

Dunk.

– Jag är allt.

Blixt.

– Har dina vänner sagt det? Var är dina vänner?

Dunk.

– Aha. Jag är här och nu.

Blixt.

– Och alla är ju vänner.

Dunk.

– Sa de det?

Blixt.

– Säg att jag älskar dem!

 

*

Maria Johanssons blogg, lördag den 6 februari, klockan 16.50:

 

Den Sanna Kärleken

Kära dagbok! Eller blogg menar jag. Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag – jag har försvunnit ut i rymden lite de senaste dagarna.

Jag har helt slutat dricka alkohol, som sagt. Det är en destruktiv drog. Jag har hittat nya saker. Sådant som svenskarna är livrädda för, sådant som staten säger åt en att man dör av och ska sitta i fängelse för.

Ni är så lurade.

Kom nu inte med något tjafs om att jag ska bli ”beroende” av de där små pillren. Beroende sitter bara i hjärnan, och jag vet precis var jag har min hjärna nu. Och mitt hjärta. De är ett.

Jag äter kärlek och ljus och väldigt många bananer. Jag dricker vatten, men jag har nya vänner som hindrar mig från att dricka för mycket. Vi tar hand om varandra. I går gav en tjej mig en flaska med något antibakteriellt mirakelmedel, till piercingen i min hand som inte riktigt velat läka. Den känns redan bättre.

Och jag, jag gav en rakad tjej en av mina peruker, eftersom hon såg ut att frysa.

 

Jag lever kärlek. I alla bemärkelser.

Tänk, jag trodde att jag gjorde något revolutionerande, när jag började koppla bort sex från kärlek – men det är ju precis det hela samhället bygger på, bara man tittar utanför sitt eget sovrum! Sälja sex, anspela på sex, trösta sig med sex, köpa sex. Från runtknullande flator i Stockholm till ladyboys i Thailand och slampiga tatuerare i Berlin.

Och sedan, sedan försökte jag koppla bort sexet helt och hållet. Trodde att Guds kärlek krävde det.

Men nu har jag kopplat ihop allt igen. Så som det är menat att vara. Sex är kärlek och kärlek är sex och jag älskar världen och jag ÄR världen. Gud är med mig och i mig. Varje kväll förvandlas jag till en stor, pulserande, inbjudande vagina. Tänk att jag faktiskt funderade på att byta bort den mot en tråkig kuk!

 

Ja, jag har många nya vänner. Jag har köpt ett tyskt kontantkort till min telefon så att jag kan ha kontakt med dem, men ni gamla svenska hatare kan inte få tag i mig.

Jag behöver inte akta mig för att göra det jag vill längre. Inte undertrycka impulser. Äntligen har min vilja blivit fri på riktigt. Ett bevis på det är att min mens aldrig kom igång – jag ville inte ha den, och då blev det så.

Jag har nått det nya stadiet, fullkomligt. Bra att jag testade era futtiga religioner innan, nu vet jag att svaren inte finns där!

 

För svaret är: Allt är kärlek i alla former. Maria Johansson har de senaste dagarna legat med fler människor än i hela sitt hittillsvarande liv. Inte sällan samtidigt. Jag tror jag har satt något slags rekord. Jag har dokumenterat delar av det och en av mina nya vänner har lovat att skicka alltihop till Guinness Rekordbok.

 

Puss & hej

 

*

Musiken tystnar aldrig. Den glider över i annan musik, man vet inte var den ena slutar och den andra börjar. Precis som ens kropp.

Ens kropp dansar och sjuder och lever på dansgolvet, och dansgolvet gör samma sak. Enda skillnaden är nog att musiken är tung och ens kropp är så lätt, så lätt. Allt är elektriskt.

Vi pratar med varandra men ord behövs inte alltid. Dans är kommunikation. Blickar, leenden, tankar, kärlek, samlag är kommunikation.

Vi vet inte var våra egna kroppar börjar och slutar. De glider in i varandra. Ibland med ett mjukt klafsande, ibland med ett knastrande. Då tar vi ett piller till.

*

– Jo men du måste sluta … jag förstår att det är härligt men allt som är du försvinner ju!

– Isis, Isis … Försök inte. Du är ingen hämndgudinna. Ingen moralens väktare. Du är en gudinna av kärlek och fest. Man ska inte försöka vara något man inte är.

– Men det är ju du som försöker vara något du inte är! Vad händer med din konst? Vad har du gjort senaste tiden egentligen?

– Jag samlar inspiration. Och kärlek. En människa är aldrig mindre än sin största last. Kyss mig!

*

Ett papper lyser vitt på bardisken. En tiondels sekund senare lyser det grönt. Nej blått, nej orange, nej rosa gult grönorangeblått. Maria Johanssons pupiller fixerar papperet. Hennes hand håller stadigt i en penna. Det är inte svårt, inte alls. Att skriva är inte heller svårt, handstilen flödar nästan automatiskt.

Men att sedan förstå vad det står, det är svårare. Att aldrig stanna är knepet. Om hon börjar tänka på hur ett ord stavas eller vad den där färgen egentligen heter tar det stopp. Allt är obegripligt om man låter medvetandet närma sig det, och det är faktiskt ganska skrämmande.

– Vad gör du? frågar en oerhört glad, nästan hurtig, röst.

Maria tittar inte dit, hon fortsätter fixera sin blick på de slingrande orden. Hon vet ändå att rösten tillhör en tjej med orange hår och klitorispiercing.

– Poesi, svarar Maria.

Då är tjejen redan borta.

Orden blinkar.

Fortsätt, säger Maria åt sig själv. Skriv ned kärleken, detta fantastiska!

Tänk om stroboskopet bara finns i min hjärna, tänker hennes hjärna i stället.

– Vilken fantastisk hjärna du måste ha, säger en annan röst bredvid.

Rummet börjar blinka svart.

Blinda blinka stjärna, skriver Maria. Tror hon.

– Maria, älskling! säger en ung kille och griper hennes hand, tvingar bort hennes blick från papperet. Kom, du måste hälsa på Bennos nya kompis, hon är också konstnär!

Varför skriva poesi när man kan leva den. Knepet är att aldrig stanna.

*

Flimrande ljus. Sega sekunder då du undrar var du är. Skavsår och blodfyllda blygdläppar, ryggskott och sår runt munnen. Staden ylar som en varg utanför.

Andetag nära. Kanske är det mina. En kroppsdel sticker mig obekvämt i sidan.

De här sekunderna är början på resten av mitt liv. Varje dag. De fyller mig med lycka.

Varje, varje dag.

 

Jag är Maria Johansson och det här är min historia.

*

Ännu en mörk källare. Maria Johansson har landat lite, eller nej det har hon inte alls, men hon glidflyger närmare marken. I går ville kroppen plötsligt gå hem och lägga sig redan klockan ett på natten, ensam. Sedan sov den längre än på mycket länge. Sedan åt den lagad mat för första gången på nästan lika länge.

Den Nya Maria glömmer snabbt. Hon mindes knappt hur solljus kändes. Skavande tacksamt följde hon med ned i den mörka källaren tidigt på eftermiddagen.

Källaren påminner lite om tatueringsstudion den där första dagen i Berlin, men det tänker inte Maria Johansson på nu. Hon är inne i ett samtal som just börjar ta en ny vändning.

Hon har träffat så många människor den senaste veckan att namn har blivit meningslösa. 

”Vaniljsex”, har en svarthårig, blek och storbystad tyska i korsett och väldigt mycket svart smink just fnyst. Maria vet inte vad tjejen heter. Hon har träffat så många människor den senaste veckan att namn har blivit meningslösa. Men den här unga kvinnan är i alla fall bekant till några av dem som brukar hänga på klubbarna där Maria dansar nätterna igenom. Tillhör väl någon slags besläktad subkultur. Fast Maria tycker att de allihop ser ganska lika ut: Något svart (hår, smink, ett plagg) i skarp kontrast mot lila, grönt, rött. Piercade, lite tatuerade, ganska blek hud nästan oavsett hudfärg.

Maria Johansson delar numer sitt liv med de här människorna, och livet är ett rus. Allt är ett rus, men det är inte alls som alkohol, man vet vad man gör. Eller, man är i alla fall medveten om vad man gör. Och även om de senaste dygnen är lika, flyter in i varandra, så är det här en ny källare, innan kvällens klubbande börjar, och det kvinnan säger är nytt.

– Vadå? säger Maria.

– Vaniljsex, upprepar en annan tjej med lila hår.

Maria tänker, känner igen ordet men fattar inte riktigt hur det kan användas om henne. Tittar på den lilahåriga. Var det inte hon som hade lila fitthår också?

– Ja … är inte det … tråkigt sex? Du verkade inte ha så tråkigt senast! säger Maria med ett skratt och en blinkning åt den lila.

Den svarthåriga himlar med ögonen. Henne har Maria inte legat med. Tror hon.

– Ni tror att ni är så frigjorda! utbrister de svartmålade läpparna. Men ni gör samma saker som alla andra, har samma syn på vad sexuell njutning är. Enda skillnaden är att ni gör det tillsammans, och att alla inte är helt hetero. Jag tror du har lika tråkigt sex som alla andra, bara mer. Vanilj, konstaterar hon med en snabb blick åt Marias håll.

Blicken är en liten tändsticka och Maria är inte så flamsäker som hon vill inbilla sig.

Den där överlägsna jävla låtsasvampyren – sitter hon inte och försöker sätta etiketter på Maria Johansson?

På MARIA JOHANSSON!

Maria längtar efter att känna Den Stora Kärleken igen, tänk om någon här kan bjuda på något litet piller? Sudda ut det svarta hatet som inte passar i den nya tiden.

Men hon hör sin mun svara utan vare sig hat eller kärlek, snarare är den nästan ursäktande:

– Men vadå, jag har använt strap-ons och ibland handklovar också …

Ny fnysning.

– Så kryddar varenda hemmafru sitt sexliv nu för tiden! Ni tänker fel från början. Allt sitter i hjärnan. I relationerna och spelet. Jag har aldrig kunnat bli sexuellt tillfredsställd på annat sätt än att dominera äldre kvinnor. Inga könsorgan inblandade.

– Det låter tråkigt om något, säger Maria på svenska och tar en klunk vatten.

– Vad sa du?

Den svarthåriga har hårda ögon. Kanske vill hon dominera mig, tänker Maria och fnissar till. Sällan, bruden!

Fnissningen får ögonen att hårdna ännu mer och den svarta munnen som redan är spänd börjar spotta ur sig något, men då bryter den lilahåriga in:

– Jo Melka, jag vet vad du menar. Själv går jag ju egentligen mest igång på läder. Men jag kan anpassa mig, det är roligt med variation!

– Min kompis tänder bara på träd, hon blir kär i dem, säger en grönhårig kille som dittills varit ganska tyst.

Melka himlar med ögonen igen, men de är lite mindre hårda nu.

– Ja ja. Jag vill bara att du, Maria, ska fatta att normerna är hårda och drabbar oss som inte alls känner oss hemma i vaniljsex. Jag har inte känt mig så välkommen bland dina flatkompisar direkt.

– Jag skiter väl i var du känner dig hemma, säger Maria återigen på svenska och går till baren.

 

*

 

Anteckningsbok, torsdag den 11 februari:

 

Vaniljsex. Jaha jaha jaha. Så vad ska jag göra? Jag tänker inte fråga några gamar om råd på min blogg. Kommentarsfunktionen är avstängd, Maria Johansson är trött på folk som låtsas förstå henne.

Använd din fantasi, kom på något själv.

Fetischer, det skrev jag ju i listan.

Finns det någon fetisch som ingen annan har?

Det finns så mycket. Djur. Barn. Träd. Bajs. Fy fan.

Jag kräks på dig, mänsklighet. Jag ska överträffa dig.

*

Maria Johanssons blogg, torsdag den 11 februari, klockan 20.23:

 

Frigörelsen Fortsätter

Min Odyssé av Sexuella Upptäckter pågår ännu för fullt, den tar mig och dem jag möter till nya höjder och nya avgrunder. Där finns mer att upptäcka än ni någonsin kunnat ana.

Tyskarna är ett frigjort folk. Kanske är de lite mindre trånga i hjärnan än ni hemma i Sverige. Ja, något annat går väl knappast att vara.

”Fetischism” skrev någon av er till mig förut, men det kan ju betyda vad som helst. Att man gillar lack och läder – som alla verkar göra här.

Jag ska bryta ny mark även här. Maria Johansson är inte bara frigjord, hon är så fri att ingen längre minns vad hon gjorde sig fri från. Hon är Gud och Gud är en sexgudinna och nu ska hon in och utföra sin magiska ritual på dansgolvet, omgiven av sina hängivna anhängare.

*

Rött orange gult grönt blått violett piller.

Isis har inte mitt nya telefonnummer.

*

Så länge jag dansar är det jag som bestämmer

Kom ska jag dominera er

Jag knullar era hjärnor OCH PRECIS ALLT ANNAT JAG VILL

*

Klockan 05.43 söndag den 14 februari ljuder ett billarm över Schönhauser Allee. Inte så många bryr sig i denna stora stad, och hade de brytt sig hade de nog ändå inte fått en skymt av gärningskvinnan. Hon försvann illa kvickt, då hon har utvecklat en stor skräck för lagens väktare.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund
Den svenska fackföreningsrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över. En historia vi vårdar bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Adam Ihse/TT, Axel Green

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundet fattade beslut om att blockera israeliskt krigsmateriel för att visa internationell solidaritet, något den svenska fackföreningsrörelsen har en lång och stolt tradition av. Dagen innan blockaden träder ikraft sparkas dock vice ordförande Erik Helgeson. Därför känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu visar att den egna historien vårdas bäst genom att sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund.

Det går fort nu och utveckligen är farlig.

Under måndagseftermiddagen kom nyheten att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varslats om uppsägning. Detta, dagen innan fackets blockad av israeliskt krigsmateriel inleds.

Arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals, GRT, hänvisar bland annat till ”illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen” och menar att uppsägningen görs med hänsyn till rikets säkerhet. Dessutom har arbetsköparen, av oklar anledning, även polisanmält Erik Helgeson.

Absurda anklagelser

Det är så klart absurda anklagelser. Och ytterst allvarligt. Inte minst för den samlade fackföreningsrörelsen i Sverige som nu måste lägga gammalt internt groll åt sidan och sluta upp bakom hamnarbetarna.

GRT har inte velat kommentera varslet när Arbetaren har kontaktat företaget, men det krävs knappast någon raketforskning för att lista ut vad det handlar om. Hamnarbetarförbundet har alltid varit stridbara och är en obekväm motpart.

Att arbetsköparsidan därför försöker göra sig av med en av fackets främsta och mest profilerade företrädare är därför både logiskt och skrämmande på samma gång.

Det är en attack mot demokratin, om ”brottet” Erik Helgeson anklagas för att ha begått är att följa medlemmarnas fullt rimliga beslut när de meddelat att de inte längre kommer att befatta sig med israeliska vapen under pågående folkmord.

Lång tradition av internationell solidaritet

Den svenska fackförenings- och arbetarrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över.

Från 1920-talets enorma protestvåg i solidaritet med de dödsdömda italiensk-amerikanska socialisterna Sacco och Vanzetti till kampen mot fascismen i inbördeskrigets Spanien och för en bojkott av Apartheidregimens blodiga diktatur i Sydafrika.

Det är en historia där handling ofta vägt mer än tomma ord och som vårdas bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet.

De har själva valt att på det sätt de funnit det möjligt stödja den sönderbombade och svårt utsatta civilbefolkningen i Gaza och på det ockuperade Västbanken. De ska inte lasta mer krigsmateriel. Inte lossa fler varor som används i Israels brutala krig.

En till stora delar symbolisk men samtidigt livsviktig handling och ett ekonomiskt slag, naturligtvis, även mot arbetsköparnas medlemsföretag.

Blockaden vår signal till regeringen

Eller som Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg själv sade till Arbetaren så sent som förra veckan, när beskedet om blockaden kom.

– Vi gör det här för att höja våra medlemmars röster och samtidigt skicka en signal till den svenska regeringen och deras beslut att inte införa några sanktioner kring handelsförbindelser med Israel.

För detta har, av allt att döma, nu förbundets vice ordförande, Erik Helgeson, alltså fått sparken. För att han, på medlemmarnas mandat, stod upp för anständighet och folkrätt.

Plötsligt känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu sluter upp och visar sin solidaritet med Hamnarbetarförbundet. En för alla, alla för en. Backa Erik!

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
I dag varslades Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Han har arbetat i Göteborgs hamn i 20 år. Foto: Adam Ihse/TT

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas


Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, har varslats med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen.
– Overkligt och ovärdigt, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Det var under söndagskvällens arbetsskift som Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, informerades om att han skulle infinna sig på ett möte utanför hamngrindarna måndag morgon gällande hans uttalanden och agerande.

– De ringde klockan åtta i går kväll och vägrade säga mer än att det handlade om uttalande och agerande, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Under måndagsmorgonen varslade arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) både Erik Helgeson och facket om att de avser att säga upp honom. Detta med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen och illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen.

Dessutom meddelade arbetsköparen att de polisanmält Erik Helgeson, skriver Hamnarbetarförbundet i ett pressmeddelande.

– Overkligt och ovärdigt. Jag är också överväldigad av alla arbetskamrater som hör av sig och är snälla, säger Erik Helgeson som jobbat i hamnen i tjugo år.

Arbetsdomstolen bifaller blockad

Erik Helgeson har under de senaste veckorna uttalat sig angående Hamnarbetarförbundets beslut om blockad av krigsmateriel på väg till och från Israel.

– Än så länge är vi fortfarande i chock. Erik har uttalat sig om den nationella blockaden på uppdrag av medlemmarna som vår valda fackliga representant, men vi kan inte uttala oss mer innan vi vet vad företaget faktiskt anklagar honom för, säger förbundsordförande Martin Berg i fackets pressmeddelande.

Beskedet om varsel om uppsägning kom bara några timmar innan Arbetsdomstolen meddelade att Hamnarbetarförbundet inte kan hindras att vidta blockaden. 

I en interimistisk prövning av lovligheten, som gäller tills målet slutgiltigt avgjorts eller annat förordnas, fann Arbetsdomstolen att verkningarna av blockaden skulle vara så ringa för arbetsköparens affärsledningsrätt att den därför skulle vara tillåten. 

– Det känns bra att den interimistiska processen nu är avslutad och att vi nu kan genomföra våra medlemmars beslut om att visa solidaritet med civilbefolkningen i Gaza, säger förbundsordförande Martin Berg.

Detta innebär att blockaden träder i kraft i morgon, tisdag den 4 februari, och varar i sex dygn.

Arbetaren har sökt arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) som avböjt att kommentera med hänvisning till att det är ett personalärende.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Silas Aliki om barn och kriminalitet och npf
Silas Aliki är advokat, grundare av Folkets advokatbyrå och krönikör i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/ TT, Lo River Lööf. Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Kriminalitet bland barn – en funktionsrättsfråga

”Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få”, skriver Silas Aliki.

”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.”

Beppe Wolgers och Olle Adolphsons låttext från sextiotalet har på många sätt väglett den svenska statens syn på barn. Under många år har det rått konsensus om att särskild hänsyn ska tas till att barns hjärnor inte är färdigutvecklade. När barn misstänks för brott, har de inte dömts på samma villkor som vuxna. Men något är på väg att hända. Sverige har aldrig häktat och dömt så många barn som nu.

Den explosionsartade ökningen av brottsmisstänkta barn har resulterat i en lavin av ny, repressiv lagstiftning. 

Regeringen vill sänka straffåldern till 14 år

I veckan överlämnades utredningen om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år över till regeringen. Remissinstanserna har vrålat om riskerna. I Danmark, som sänkte straffmyndighetsåldern för femton år sedan, har den höjts igen. Det visade sig nämligen att det befarade visade sig slå in. Den sänkta åldern ledde till att fler barn begick brott. 

Regeringen har också valt att tidigarelägga en lag som skulle göra det lagligt att avlyssna barn. Nästa år ska Sveriges första barnfängelse finnas på plats, om regeringen får som den vill.

Npf ökar risken att dras in i kriminalitet

Men vilka är barnen som ska avlyssnas, straffas och låsas in? 

Många av dem har diagnosticerats med olika former av funktionsnedsättning. 2023 visade en granskning som Ekot gjort att en majoritet av de barn och unga som dömts för brott relaterade till sprängdåd hade diagnosticerats med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf).

I somras släppte också researchföretaget Acta Publica en rapport som undersökte hur rättsväsendet hanterar personer med intellektuell funktionsnedsättning som misstänks för brott.

I rapporten kunde man visa att staten inte alltid tar hänsyn till funktionsnedsättningen när man gör bedömningar av vilket straff den tilltalade ska få. Dessutom framgick att det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning i olika brottsupplägg. 

Det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning.

I dag sker en stor del av nyrekryteringen till kriminalitet via sociala medier. Det sammanfaller med en kraftig ökning av antalet så kallade hemmasittare, alltså barn som inte över huvud taget går till skolan eller deltar i undervisning. En majoritet av eleverna som inte går till skolan har någon form av npf. Nedskärningar i stödinsatser i skolan, minskat stöd till föräldrar och ständigt ökande krav i skolan har skapat en giftig cocktail. De som i slutändan drabbas hårdast är barnen. 

Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör därför klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få.

Barn med funktionsvariationer ska få stöd att leva sina bästa liv, inte sitta i barnfängelser. Allt annat är ett monumentalt misslyckande. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den danska regeringen framhärdar med sina gettolagar. Medan många berörda invånare fortsätter bekämpa dem. Nu ska gettolagarna prövas i EU-domstolen. Foto: Johan Nilsson/TT

Danska gettolagarna prövas i EU-domstolen

I fem år har Danmarks bostadspolitik präglats av det så kallade ”gettopaketet”. Regeringen är nöjd, men motståndarna mot de ”rasbaserade bostadslagarna” har också varit välorganiserade och välartikulerade. Nu prövas gettolagarna i EU-domstolen, utfallet kan bli vägledande för alla EU-länder.

När Majken Felle inte är på skolan på ön Amager strax utanför Köpenhamns centrum, där hon arbetar och där vi ses en grå fredag i januari, ägnar hon sig åt aktivism. Nämligen åt att bekämpa Danmarks gettolagar och inte minst den byråkrati de många vräkta och tvångsförflyttade har hamnat i. 

För fem år sedan gick hon på sitt första aktivistmöte mot gettolagen. Sedan dess har i stort sett all hennes fritid gått åt till att kämpa för att få ha kvar sitt eget och grannarnas hem samt hjälpa de drabbade i kvarteret, Mjölnerparken i Köpenhamn.

Den danska regeringen införde den mycket kritiserade gettolagen år 2018. Lagen innebär att bostadsområden som uppfyller en rad kriterier klassificeras som getto av den danska regeringen.

Lagen har lett till tvångsförflyttningar och rivna hus. Men framför allt har den kritiserats för att vara diskriminerande. 

Enligt den danska regeringen har lagpaketet lett till att antalet ”parallellsamhällen” minskar. Enligt Majken Felle har det lett till diskriminering, rasprofilering och en utbredd rasism i det danska samhället. 

Det som avgör om ett bostadsområde hamnar på den danska statens så kallade gettolista är en rad kriterier: inkomst, utbildning, arbetslöshet, kriminalitet och etnicitet (icke-västerländska medborgare).

Sorterar ut områden efter majoritet av ”icke-västliga” invånare

Det mest kontroversiella kriteriet på listan är etnicitet, det vill säga att bostadsområden som har mer än 50 procent invånare med icke-västerländsk bakgrund och uppfyller ytterligare minst ett av de övriga fyra kriterierna ska klassas som getto. Eller parallellsamhällen, som den danska regeringen har övergått till att kalla dem.

– Mitt mål är noll parallellsamhällen. Så vi får ett mer enat Danmark, och att barn från utsatta bostadsområden får en bättre start i livet, sade den danska social- och bostadsministern Sophie Hæstorp Andersen (från motsvarande danska Socialdemokraterna) i samband med att den danska regeringens senaste rapport släpptes i slutet av 2024.

Enligt samma rapport har antalet utsatta bostadsområden sjunkit från 19 till 12 – och det finns inga nya områden som tillkommit under 2024.

Sedan 2002 sorterar Danmark in sina invånare som antingen ”västliga” eller ”icke-västliga”.

Även en som är född och uppvuxen i Danmark kan kategoriseras som ”icke-västlig ättling”, om inte båda föräldrarna är danska medborgare eller födda i Danmark. Även människor från en del europeiska länder som inte är med i EU kan räknas som icke-västliga.

Men lika länge som gettolagen har funnits har det funnits grupper som engagerat sig emot.
Tillsammans har en grupp personer också drivit frågan rättsligt. Först i Danmark, men nu alltså i EU-domstolen för att få lagen prövad, eftersom det är en viktig principiell fråga.

– Det vi menar är olagligt är just diskrimineringen. Att peka ut personer utifrån etnicitet, säger Majken Felle, som är en av dem som är målsägande mot den danska staten och som har arbetat med fallet som ska upp för prövning i EU-domstolen, och tillägger:

– Detta är något som EU-domstolen kommer att pröva med särskilt intresse.

”Lagen har spätt på rasismen i samhället”

Hon säger också att det i och med lagarna har blivit fritt fram för ett rasistiskt narrativ att ta plats. Att personer födda utanför ”väst” beskrivs på ett diskriminerande sätt. På så vis har lagen fått långt mer än praktiska konsekvenser för de drabbade. Det har spätt på fördomarna och rasismen i samhället. 

Majken Felle. Foto: Christin Sandberg

FN:s råd för mänskliga rättigheter har också sedan tidigare uttryckt oro över att gettolagstiftningen riskerar inskränka rätten till att förflytta sig och välja bostadsort. 

Och nu ska alltså EU-domstolen pröva om gettolagstiftningen och tvångsförflyttningarna strider mot EU:s direktiv om likabehandling.

– Det är en intressant juridisk fråga som kommer att kunna bli principiell i hela EU, sade invånarnas advokat Eddie Omar Rosenberg Khawaja, till TT förra hösten.

Majken Felle bor i Mjölnerparken i Köpenhamn, ett av de områden som tidigare fanns på den danska regeringens gettolista. 

I området fanns det för tio år sedan allmännyttiga flerfamiljshus där runt 2 000 personer bodde. Enligt den danska regeringen var det ett typiskt område där kriminella, låginkomsttagare och icke-västliga invandrare samlades, och området var därför med på gettolistan.

Omvandlingsområde: säljs eller rivs

Om ett område kategoriseras som ett parallellsamhälle fem år i rad så klassas det som ett så kallat omvandlingsområde – och då kräver lagen att bostadsrättsföreningen och kommunen tillsammans utformar en plan för att genomföra en avveckling av området, genom att riva eller sälja alla bostadshus till privata aktörer. 

Ett sådant område var Mjölnerparken i Köpenhamn. Där beslutade man att sälja hälften av bostäderna till privata aktörer, vilket tvingade många invånare att flytta. Målet var att minska antalet allmännyttiga familjebostäder i bostadsområdet, så att de uppgår till högst 40 procent av det totala antalet bostäder år 2023. 

Boende i bostadsområdet Mjölnerparken i Köpenhamn i en demonstration mot gettlagarna. Foto: Britta My Thomsen

Sedan 2023 klassas inte Mjölnerparken längre som ett parallellsamhälle. Detta eftersom turbulensen i området har lett till att många tvingats eller sökt sig bort. I dag bor det färre än 1 000 personer där.

Majken Felle som har bott drygt tio år i Mjölnerparken säger att det fanns renoveringsbehov och en plan för renoveringar – ett beslut som fattades flera år innan gettolagarna infördes. Men renoveringarna kom aldrig igång. Sedan kom de nya gettolagarna.

– Att staten bestämde att 60 procent av bostäderna skulle bli privata eller rivas är något helt annat. Eftersom det innebar att alla vi som bodde i bostäder som skulle säljas fick våra kontrakt uppsagda, säger Majken Felle och tillägger:

– Det har varit en väldigt lång process som är långt ifrån över för några, och där barn i området har levt under hot om vräkning och den stress det medför i flera år. Exempelvis har en del barn från 9 till 14 år flyttat runt mycket utan en varaktig bostad och tvingats byta skola flera gånger. Det mår man inte bra av. 

Det är också just i hennes kvarter som motståndet mot gettolagen har varit som mest organiserat.

– För vart ska de ta vägen? Många har bott här i området i 20–30 år. 

Allmännyttiga bostäder har reglerad hyra, och kötiderna för att få ett kontrakt är långa.

Majken Felle säger att när det kommer till kriterierna, så är det i princip bara kriteriet angående etnicitet som är avgörande för om människor ska tvingas flytta ut från området. Enligt henne finns det inget område där arbetslösheten och kriminaliteten är hög och utbildnings- och inkomstnivåerna låga, där någon tvingats bort från sina bostäder. För det avgörande är om antalet icke-västliga invånare uppgår till över hälften.

Underhållning under en manifestation mot gettolagarna i Mjölnerparken. Foto: Britta My Thomsen

Trasat sönder sociala nätverk

Nätverket Open Society Justice Initiative samlar allt som rör det organiserade motståndet och dokumentation gällande fallet som nu prövas i EU-domstolen.

Innan jul publicerade de rapporten ”Designad tvångsförflyttning: Att göra motstånd mot Danmarks rasbaserade bostadslagar” (Displacement by design: Resisting Denmark’s Race-based Housing Laws).

Där berättar de historien om några av de drabbade bostadsområdena, och ger även en bredare bild av konsekvenserna för antidiskrimineringsstandarder i hela Europa. 

– Många som bor eller bodde i Mjölnerparken är personer som när de kom till området inte hade någon familj eller nätverk i Köpenhamn eller ens Danmark, men som hittade en social gemenskap i bostadsområdet. För de familjer som har tvingats flytta är det helt söndertrasat nu, säger Majken Felle som ofta fick frågor av skolungdomar om hon kunde hjälpa dem med läxorna eller om hon ville ha något varmt att dricka när hon rörde sig genom området.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Abed Hajjar/TT

Isak Gerson:
Vapenvilan är en källa till hopp

Israels system för administrativt frihetsberövande är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret, och det bör avskaffas för att freden ska bli hållbar, skriver Isak Gerson.

Vapenvilan är ett litet steg, men ändå en stor källa till hopp. Den israeliska invasionen dödade över 46 000 palestinier, fördrev nio tiondelar av befolkningen från sina hem och förstörde bostäder, infrastruktur, sjukvård och kultur- och utbildningsinstitutioner som kommer att vara extremt svårt att bygga upp igen.

En övervägande majoritet av de dödade palestinierna beräknas vara civila. Gaza har nu världens högsta andel amputerade barn per capita. Varje dag utan vapenvila gör det värre.

Samtidigt meddelar Israel att de genom att dra ut på tidsplanen gällande tillbakadragandet av trupper inte kommer att hålla sin del av avtalet om vapenvila med Hizbollah. Vad värre är, verkar de ha flyttat sitt militära våld till Västbanken i vad som kallas en ”eftergift till de högerextrema”.

Cynismen i att använda dödligt militärt våld som en parlamentarisk spelpjäs är obeskrivbar.

En stor glädje med vapenvilan i Gaza är släppandet av gisslan och palestinska fångar från israeliska fängelser. Livet som gisslan – under vad som nu är femton månader – måste vara vedervärdigt och skräckfyllt. Det finns goda skäl att gisslantagande av civilbefolkning är förbjudet enligt Genèvekonventionen, och jag sörjer att Hamas ledare inte har möjlighet att prövas vid sidan av den israeliska regeringens ansvariga ministrar i ICC då Israel dödat dem innan rättegång.

Rörelsen för gisslan en del av israeliskt regeringsmotstånd

Livet för familjerna till gisslan har nog inte varit lättare. Det har funnits en udda diskrepans i att följa kriget genom både det svenska och det israeliska politiska samtalet. I Sverige diskuteras gisslan mestadels av de som försvarar Israel och dess krigföring. Men i Israel är rörelsen för gisslan, precis som många av familjerna till de som hålls gisslan, en viktig del i rörelsen mot regeringen. Många av dem insåg tidigt hur ointresserade den israeliska regeringen har varit av att rädda gisslan. De var upptagna med sin invasion.

Det finns många steg som behövs för en varaktig fred, och jag hoppas att den smärta gisslantagandet varit för det israeliska samhället kan påminna om det. Ingen ska behöva vara tillfångatagen och under ständigt hot under så här lång tid, helt utan vetskap om när man blir fri eller om man kommer att överleva fångenskapen.

Israel bör därför avskaffa sitt system för administrativt frihetsberövande.

Nästan 7 000 palestinier är just nu fångar. Ingen rättsprövning görs och det finns ingen tidsbegränsning. Tvärtom sker frihetsberövandena ofta godtyckligt. De pågår i snitt ett år, men många har suttit mycket längre än så. De förnyas var sjätte månad, men inget skäl behöver ges.

Kvarleva från brittiska kolonialstyret

Den israeliska försvarsministern Israel Katz har helt rätt när han säger att ”om det finns misstanke om brottsliga gärningar kan gärningsmännen åtalas, och om inte, finns det andra förebyggande åtgärder som kan användas än administrativt frihetsberövande”. Tyvärr pratade han specifikt om att förbjuda åtgärden för israeliska bosättare på Västbanken, men argumentet stämmer. 

Ingen värdig demokratisk rättsstat tillåter inlåsning utan prövning på obegränsad tid. Sverige får regelbundet kritik från FN:s tortyrkommitté för våra långa häktningstider, men i jämförelse med vad palestinier får utstå är det inte mycket. 

Systemet för administrativt frihetsberövande i Israel, såväl som i många andra asiatiska länder, är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret. När det infördes blev det höga protester bland judiska jurister i Palestinamandatet, det vill säga hela det område som i dag är Israel, Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Jordanien. En av dem formulerade det såhär: ”Lagarna strider mot de mest grundläggande principerna av rätt, rättvisa och rättsvetenskap. De ger administrativa och militära ledare makt att påtvinga straff som, även om de hade godkänts av en rättsinstans, bara kan ses som anarkistiska [tar såklart avstånd från det] och avvikande.” Återigen är det helt korrekt, när det skrevs som i dag.

Publicerad Uppdaterad