Fidel Castro är död. Men den svenska debatten om Kuba lever i allra högsta grad, om än sunkig och nedsolkat ensidig från såväl höger som vänster. Själv står jag över att varken hissa eller dissa utan nöjer mig med att påpeka att många viktiga poänger gått förlorade.
Det gick inte många timmar från det att nyheten kablades ut över världen till dess att de mest hårresande jämförelserna började droppa in från både politiker och ledarskribenter. Liknelser med Pinochets skräckregim i Chile och den fullkomligt absurda och genomvidriga diktaturen i Nordkorea – och fan vet vad jag mer glömt – gör en mörkrädd.
Få tyckare lyckades nämligen undvika det kanske allra viktigaste att ha i huvudet när man debatterar eller tänker högt: Två bollar i luften samtidigt. De tafatta analyserna om landet och revolutionen 1959 är slående endimensionella.
Vid beaktandet av Fidel Castros politiska gärning kan man omöjligen blunda för landets blodiga historia innan hans makttillträde.
Ur et svenskt perspektiv är det givetvis lätt att se bristerna och allt som inte blev av. Att en och samma person sitter vid makten i drygt 50 år är knappast sunt för någon. Makt korrumperar såväl här som där och det kommunistiska systemet på Kuba har fortfarande omfattande brister som inte går att vifta bort.
Men, och här kommer felet; det går inte att, som många gör, jämföra Kuba med diverse västerländska demokratier, som visserligen både blir färre och allt mer bristfälliga.
Vid beaktandet av Fidel Castros politiska gärning kan man omöjligen blunda för landets blodiga historia innan hans makttillträde; för marionettdockan Fulgencio Batista och hans USA-stödda, bokstavligt talat, gangsterstyre.
Kuba (miss)sköttes av maffiabossar och amerikanska storföretag innan Fidel Castro – som för övrigt vid revolutionen inte var kommunist – kom till makten och omfördelade de tillgångar som inte hann smugglas ut efter kuppen. Den mycket stora majoriteten fattiga behandlades innan 1959 som skräp på en av USA:s många bakgårdar i den latinamerikanska delen av världen. Revolutionen ingav hopp och stöddes av ett kuvat folk.
Hopplösheten i Latin- och Centralamerikas många slumområde är total och framtidsutsikterna ofta inte längre än en gevärspipa.
I dag saknas både press- och yttrandefrihet på Kuba och mycket tycks gå på tomgång samtidigt som ledarna fortsätter att prata om en pågående revolution. Det är därför lätt att förstå varför köande kubaner rycker uppgivet på axlarna och hellre tycks titta framåt.
Det går heller inte att blunda för öns geografiska läge och situationen i övriga regionen utan att samtidigt göra jämförelser. På Haiti dör folk som flugor och på Jamaica, i Honduras, El Salvador och i delar av Mexiko är våldet, orättvisorna och fattigdomen nästan obeskrivlig. Hopplösheten i Latin- och Centralamerikas många slumområde är total och framtidsutsikterna ofta inte längre än en gevärspipa.
Och så var det ju det där med handelsblockaden. Inte så konstigt att Castro tvingades närma sig Sovjet för pengar som tidigare strömmade in från USA.
I dag hålls tack och lov prideparader både i Stockholm och Havanna. I andra delar av världen, även i Europa och USA, är det på många håll en omöjlighet.
Kuba, har trots stora brister, en medelålder högre än USA (79 år mot 78) och ett erkänt fungerande och väl utbyggt utbildnings- och sjukvårdssystem. Det säger långt ifrån allt, men ändå en del om läget.
Debatten här hemma har också handlat om den kubanska statens historiska jakt på homosexuella. Under 60-talet skickades folk till arbetsläger för sin sexuella läggning. Vidrigt, och något som inte under några som helst omständigheter går att försvara, men dessvärre knappast unikt. I Sverige var homosexualitet klassat som en psykisk störning så sent som 1979 och i andra europeiska länder, som Skottland och Nordirland, var det fortfarande olagligt en bit in på 1980-talet.
I dag hålls tack och lov prideparader både i Stockholm och Havanna. I andra delar av världen, även i Europa och USA, är det på många håll en omöjlighet.
Problemen på Kuba är omfattande, men jag törs påstå att svårigheterna för den fattiga och hårt exploaterade befolkningen i många av regionens övriga länder är betydligt värre.
Kuba ska ha kritik – även från ett vänsterhåll – men att som flera politiker och ledarskribenter nu hetsar är bara pinsamt. Framför allt i det fall de samtidigt fortsätter försvara de pågående förbindelserna med riktiga skurkstater som Saudiarabien, Turkiet och Filippinerna.