USA:s tillträdande president Donald Trump har – även om hans notoriska politiska svängningar måste tas med i bilden – under sin valkampanj utmärkt sig genom att förneka de av mänskliga verksamheter orsakade klimatförändringarna. Han har även framhållit kolutvinning som någonting som skapar arbetstillfällen och velat omförhandla det globala klimatavtal som slöts i Frankrike förra året, allmänt känt som Parisavtalet.
Enligt den officiella dramaturgin är dock lejonparten av världens länder fast beslutna att låta klimatarbetet rulla på och att Parisavtalets mål ska förverkligas: ökningen av jordens medeltemperatur ska hållas ”klart under” två grader, och insatser ska göras för att ökningen inte ska överskrida 1,5 grader. Under klimatmötet i Marrakech i Marocko, som avslutades nu i november, avhandlades hur världens länder kan gå vidare för att genomföra avtalet.
Vad som borde diskuteras är hur sjutton de högstämda utfästelserna ska omsättas i åtgärder som betyder någonting.
Men vad som borde diskuteras, helt oavsett vad som händer med Donald Trump som USA:s president, är hur sjutton de högstämda utfästelserna ska omsättas i åtgärder som betyder någonting.
Enligt en ny rapport från FN:s miljöprogram UNEP är vi i själva verket på väg mot över tre graders global uppvärmning. Själva ökningen av utsläppen har saktat in något, men den ligger ändå långt över vad som är acceptabelt om klimatmålen ska kunna nås. Enligt UNEP måste koldioxidutsläppen minska med mellan 12 och 14 miljarder ton om året till 2030 – 12 gånger EU-ländernas sammanlagda utsläpp från väg- och flygtrafik.
Men det riktigt nedslående är att se vilka typer av åtgärder som världens regeringar förlitar sig på för att försöka nå klimatmålen. Klimatforskaren Kevin Anderson, biträdande chef för Tyndall Center for Climate Change Research i Manchester, har påpekat att antaganden om lagring av koldioxid är inbyggda i alla scenarier i Parisavtalet. Planen är att i allt högre utsträckning fånga upp koldioxid ur atmosfären och försöka föra tillbaka den ned i marken, en teknik som hittills inte gått att få att fungera i större skala.
”I slutet av århundradet måste vi suga upp lika mycket som haven och alla växterna tar upp tillsammans – så det är nästan som att bygga en ny biosfär bredvid den vi har i dag. Det är den nivån det handlar om ifall vi ska klara oss inom 1,5 till 2 graders ökning om vi fortsätter som i dag med att bara göra små förändringar i utsläppen”, säger Kevin Anderson i en intervju med SVT Nyheter.
Hela scenariot ter sig som en farsartad parodi på efterkrigstidens teknikoptimistiska fantasier om att vi alla inom kort skulle ha varsin atomreaktor i källaren. Då var det framtidens energibehov som skulle fixas – nu är det dessvärre hela planetens framtid.
Vad som vill till är en kollektiv omläggning av vår livsstil.
Tyvärr kan vi inte sätta vår tillit till tekniksmarta genvägar. Vad som vill till är en kollektiv omläggning av vår livsstil, med en snabb och beslutsam minskning av användningen av fossila bränslen, en omställning av vår metan- och dikväveoxidutsläppande livsmedelsindustri och en i grunden förändrad transport- och energipolitik.
Vi kan – bevisligen – inte förlita oss på att politikerna och teknokraterna ska klara skivan, men vi kan heller inte skärma av oss med privatlösningar av modellen ”tack vare min personliga, medvetna livsstil är mitt koldioxidavtryck i alla fall nära noll”, ”alla gör vad de kan”.
Det behövs en massrörelse för klimatet, och den måste vara gränsöverskridande.
Det är tyvärr ingen överdrift att säga att det är hela vår framtid som står på spel.
