Förra helgen öppnade en kurdisk ”ambassad” tillfälligt upp dörrarna i centrala Oslo. Inuti stadens rådhus restes en klotrund träkonstruktion med 200 sittplatser, mitt i festsalen där Nobels fredspris varje år delas ut. Väggarna täcktes av tyger med röda stjärnor och flaggor för det kurdiska vänsterpartiet PYD och gerillastyrkorna YPG och YPJ, allihop välkända aktörer i det kurdiska självstyret Rojava i norra Syrien.
Arrangemanget kallades ”New World Embassy: Rojava” och var en fortsättning på en internationell seminariehelg om statslös demokrati, som kurderna först satte upp i nordöstra Syrien i oktober 2015, tillsammans med det holländska aktivistkollektivet Studio Jonas Staal.
Parallellt med sin uppmärksammade militära kamp mot Islamiska staten, IS, har kurderna i Rojava också påbörjat en revolution för att skapa ett nytt politiskt system. Målet är att decentralisera Syrien och stoppa dess etniska spänningar, genom att skapa små självstyren, folklig självorganisering och mångkulturella samarbeten.
Rojavas representanter beskriver systemet som en modell hela Mellanöstern borde ta efter.
– Alla länder i Mellanöstern bygger på starka centralmakter, där arabnationalism eller turknationalism också är vanlig. Kurder och syrianer/assyrier har länge varit marginaliserade och förtryckta i dessa stater. Nu försöker vi använda de erfarenheterna till att skapa något nytt. Som inte bygger på förtryck utan på ett erkännande av olika identiteter. Som baseras på inkludering och inte på marginalisering, sade syrianen Bassam Isaac, ordförande för den kristna Syrianska nationella koalitionen, som redan i flera år ingått i PYD:s diplomatiska delegationer.
Staten som system vill alltid förhindra att en folklig demokrati utvecklas.
Asya Abdullah, medordförande i PYD
Systemet i Rojava bygger till stor del på ideologin från Abdullah Öcalan, den i Turkiet fängslade grundaren av det vänsterrevolutionära Kurdistans arbetarparti PKK, som sedan 1984 legat i krig mot den turkiska staten.
Ett bärande tema i Öcalans ideologi är kritiken mot nationalstaten, vars makt uppifrån och styre över folket uppfattas grundmura diskriminering.
– Staten som system vill alltid förhindra att en folklig demokrati utvecklas. Den stora skillnaden är att statens makt kommer uppifrån och riktas nedåt, medan det vi skapar kommer nerifrån och riktas uppåt, säger Asya Abdullah, medordförande i partiet PYD, när Arbetaren träffar henne.
I Rojava ska folk i stället utöva direktdemokrati och rådsstyre utan att behöva skapa egna stater. Sådana idéer har väckt allt mer intresse utomlands och flera representanter för andra statslösa folkgrupper medverkade i Oslo.
Men mitt i ett brinnande krig står Rojava ännu inför stora utmaningar. Bredvid uppenbara externa hot, inte minst från ett allt mer aggressivt Turkiet, finns utmaningarna även på insidan.
Än så länge utövar Rojava inte ett, utan två olika politiska system på samma gång. Å ena sidan har invånarna uppmanats att organisera sig i utomparlamentariska strukturer för att styra sin egen vardag. Å andra sidan har Rojava behållit ett parlamentariskt system med kommunfullmäktige, regeringar och lagstiftande parlament. Det har varit förvirrande för vanligt folk att veta vart de ska vända sig för samhällsservice.
– Makten ska utövas nerifrån och upp, inte uppifrån och ner. Men det är för tidigt att säga om det byråkratiska systemet ska försvinna eller inte. Just nu arbetar de två systemen parallellt med varandra. Vi har en kommitté som arbetar med att skapa reglerna för vårt nya federala system och de ska föreslå en lösning, men vi ska definitivt behålla folkråden, säger Asya Abdullah.
En annan utmaning för Rojava har sannolikt också uppstått under många andra revolutioner: det finns folk som inte alls stödjer revolutionen. PYD är Syriens största kurdiska parti, men en majoritet av Rojavas andra kurdiska partier ingår ännu i det oppositionella Kurdiska nationella rådet, som inte vill erkänna PYD:s samhällssystem.
Samma hållning intar ADO, det största kristna partiet i regionen. Konflikterna är svårlösta eftersom flera oppositionella dessutom är knutna till utländska aktörer, som motsätter sig PYD.
– Systemet i Rojava är öppet för alla. Det är sant att alla inte tänker likadant, men vi kan samarbeta ändå och de som inte vill ha systemet kan vara en demokratisk opposition. Om de har bättre idéer kan vi lyssna på dem, men det har de inte, säger Asya Abdullah.
Det kommer att ta tid, men de kommer att förstå att deras säkerhet finns i vårat system.
Sinem Mohammed, Europarepresentant för Rojava
Men den kanske största, interna utmaningen för Syrienkurdernas samhällsbygge är i relationen till araberna. Araberna utgör majoritetsbefolkningen i Syrien, men har bara i enstaka fall uttryckt stöd till kurdernas självstyre och federalismprojekt.
– Det kommer att ta tid, men de kommer att förstå att deras säkerhet finns i vårat system. Vi har förklarat att vi annars riskerar ett krig. Araberna kommer att inse att det inte finns några alternativ, att de kan leva med oss eller annars måste ha en konflikt med oss i många år, säger Sinem Mohammed, Europarepresentant för Rojava som också deltog under seminariehelgen i Oslo.
Rojava är en revolution framför allt för de i decennier statligt diskriminerade minoriteterna i norra Syrien. Araberna har i stället lika länge matats med arabnationalistisk propaganda från Baathpartiets makthavare, som målat ut kurderna som separatister och säkerhetshot.
Många fruktar fortfarande att kurderna vill slita sig loss från resten av Syrien, vilket är misstankar Turkiet redan länge anspelat på i sin retorik, och som den syriska regimen sannolikt lär anspela mer på när IS väl är borta.
Sådana misstankar har ännu gjort det svårt för Rojava att hitta ett stort stöd av politiskt aktiva araber, som till exempel visar sig i att det nästan alltid är kurder eller kristna som representerar Rojava utomlands. Det håller Bassem Isaac med om.
– Vissa araber skulle gärna följa med oss, några skriver till mig hela tiden och ger stöd. Men de är rädda att visa det offentligt, eftersom de då kommer kallas förrädare. Araber hade alla privilegier innan och ser sig som de största förlorarna nu. Och vissa av dem presenterar sig som liberaler, men när man frågar dem om kulturell pluralism och federalism svarar de ändå att ”vi kan inte ge upp vad vi har ärvt av våra fäder”. Från vårt perspektiv vill de bara ha en falsk demokrati.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr