Maria Johanssons memoarer – del 20

3.

Jag har vaknat nu.

Vaknat i och ur en feber, så ångande het, så dödens kall. Ja, jag har faktiskt varit i döden och återvänt. Som det anstår en Gud. Jag låg i evigt mörker och solen växlade och vinden tjöt och spöken tjöt ikapp med den, men nu har jag vaknat och jag mår ta mig fan toppen.

 

Jag har tagit igen all missad sömn, sovit bort alla mina synder. Det är som att till och med min kropp har renats. Antagligen gjorde den verkligen det, när jag låg där i minusgraderna men ändå svettades inuti plastpåsarna.

Jag luktar ingenting längre.

Jag är den eviga, den upplysta, jag står över liv och död.

Det känns bra att vara renad. Över att ha varit död känner jag inget särskilt. Ingen rädsla, ingen oro. Tvärtom. Jag är den eviga, den upplysta, jag står över liv och död. Det är skönt att få det bekräftat.

(Men, kom på en smart grej också: Jag har ställt en kopp med smält snö bredvid mitt enkla läger. Så länge vattnet inte blir is, är det ingen fara.)

 

Jag är ren och lycklig. Här finns allt en människa, eller en gud, behöver. Kakelugn, lite spindelvävig ved, skogen full av pinnar, ett gäng konserver i skafferiet, och dricksvattnet faller från himlen. Vet ni hur gott smält snö smakar? Nä, det vet ni inte. Jag fattar inte varför jag ens pratar med er längre.

Håll käften.

*

En litet fritidshus ute på landet – det är ett eget ekosystem, ett eget universum. Här finns vatten, om än i frusen form, och finns det vatten så finns det liv.

Det finns till och med el. Men inga element. Det är ju en sommarstuga.

En sommarstuga på vintern. Finns den ens? En vinterstuga. Kretsloppet har slutits. Väntar i dvala på att öppna sig mot våren igen. Ingen borde vara här.

Maria Johansson är här.

I ett ekosystem finns det liv. Förvirrade flugor börjar surra. Och finns det liv så finns det död. En skata i skorstenen, en stor sork i ett hörn av källaren.

De är inte ruttna. Mer frystorkade. När de grillas i öppna spisen luktar det gott, bakterierna dör och det är helt naturligt att äta djuren. Att inte göra det vore vansinnigt.

 

Vinter, Sverige

Tiden går. Jag har ingen aning om hur, och det är en enorm befrielse.

Det finns inga taggar i mitt bakhuvud längre, inga alls – bara en vackert blommande buske. Även om vintern fortsätter omkring mig.

Vissa dagar skriver jag lappar. Ibland skriver jag flera. Jag dekorerar väggarna med dem. Ibland numrerar jag dem, ibland inte. Oftast bränner jag dem inte i kakelugnen.

Det här är den sjunde lappen.

 

Skulle jag lita till magkänslan är det kanske tio dagar som gått sedan jag kom till mitt frusna paradis. Här i paradiset finns inga män, ingen Eva, inga Marior. Inga hippies eller konstnärer eller horor.

Apropå magkänsla. Det enda jag önskar mig nu är att jag skulle slippa känna hunger, detta meningslösa molande. Men antagligen kommer jag dit i nästa steg, jag har ju varit i närheten av att lyckas med det förut; att slippa ifrån alla kroppsliga behov.

Jag tror faktiskt jag är där snart. Hungern har mattats av, likaså behovet av sömn. Jag tittar på stjärnorna, på snöflingorna, på grenarna medan dag-natt-töcknet kring mig växlar. Jag tröttnar inte.

Allt är vackert och vackrast av allt är jag.

Jag har satt en liten, liten bit torr tortellini i råttfällan.

Men för att vara på den säkra sidan vad gäller det här löjliga matbehovet, har jag ändå gillrat några fällor. En snara, som jag är osäker på om den funkar, men även två fallgropar och två upp-och-nedvända, uppstagade lådor, samt en gammal råttfälla. Det är ont om bete, förstås, men jag tror det kommer funka ändå. Jag har satt en liten, liten bit torr tortellini i råttfällan, och under de väntande lådorna lockar doftande trasor, som jag torkat ur konservburkarna med.

 

Det har varit mycket intressant att gillra fällorna. Jag har skuttat omkring därute som om jag vore ett djur själv, ett mycket intelligent djur då, burit och pillat och byggt och sjungit för mig själv.

Jag tror aldrig jag varit så lycklig någonsin förr. Inget annat existerar. Bara jag.

Vad var det nu jag hette?

*

Maria Johansson går i cirklar runt huset. Inte stora cirklar, de får inte bli för stora. Hon har sitt kungadöme där hon härskar lyckligt oinskränkt, men granntomten är inte långt borta. Även om ingen annan nog är här ute vid den här tiden på året.

Hon går runt. Hennes vita kläder är inte så vita längre. Dessutom bär hon en brokig mantel över dem, en av trasmattorna från köket. Den värmer mer än man kan tro. Kanske har det att göra med decenniers smutsiga, flottiga fötter som trampat den, liksom impregnerat den, men det vill Maria inte tänka på.

Hon går i cirklar. Hon nynnar små skogsljud. Ljuden tröstar henne och djuren som måste dö.

Våga inte titta på henne och tänka att hon är en narr.

Hon är den mest rationella varelsen inom flera mils radie.

 

*

 

Lapp nummer 9

I dag när vandrade runt i mitt universum fick jag en märklig impuls. Jag ställde mig på ett ben mitt i en glänta.

Vad gör du, frågade hjärnan kroppen. Jag gör ju det du tänkte på, svarade kroppen. Du gick runt och filosoferade om vad som fanns kvar. Vad som finns kvar att göra, och om något finns kvar utanför den här världen. Så då tänkte jag: Att stå på ett ben i en skogsglänta, iklädd en trasmatta, det har nog ingen annan någonsin gjort. Det här är första gången i evigheten.

Jag fnös åt mig själv. Hur kan jag veta det? Att göra det är väl inte så otroligt.

Kroppen fortsatte jävlas. Okej, sa den, nyp dig själv i ena bröstvårtan och yla som en varg samtidigt som du står här på ett ben!

Ylet lät ganska ensamt där i skogen. Det var tillfredsställande i ungefär två sekunder, sedan kände jag mig bara tom.

Jaha, sa jag åt mig själv. Nu har jag gjort det. Och?

Allt är redan gjort. Det om något har jag väl insett den senaste tiden.

Saker kan vara mer eller mindre vanliga, men inte fan är de unika.

Om jag nyper mig i andra bröstvårtan och gnäggar som en häst i stället så kanske det är ännu ovanligare. Men vem bryr sig?

Det enda unika är jag. Och ingen annan finns kvar som bryr sig.

 

Jag tänker inte låta dig hitta på dumheter, kropp. Det är jag som bestämmer nu.

Jag vill lägga mig ned och titta på hur glöden falnar i brasan. Det har säkert miljarder människor gjort sedan tidernas begynnelse. Precis som de trott på en gud. Än sedan? Jag står över dem, och dig.

*

Lapp nummer 11

En råtta!!!

*

Vinter, fortsättning

Jag tycker att solen stannar några minuter längre för varje dag. Jag betraktar skådespelet från min tron, en fåtölj jag ställt upp på den lilla trappen upp till stugan. För att få den att stå stadigt har jag kilat fast staplade, urätna konservburkar under frambenen. På fåtöljen alltså. Där sitter jag insvept i filtar och betraktar och behärskar världen.

Djuren har vant sig vid mig. Rådjur strosar förbi och tittar mig milt men respektfullt i ögonen. Dem försöker jag inte äta upp. Hararna springer förbi, livrädda, och ja det har de ju anledning att vara.

Alla lämnar de spår i den vita snön. Själv lämnar jag inga spår längre. Jag svävar en liten bit över marken.

Snön är där, men det är ett tunt täcke. Frågan är om det kommer så mycket mer i år. Men det måste ändå vara långt till våren, långt till sommarvattnet sätts på den sista april. Alltså kommer det dröja länge innan någon kommer hit. Grannar. Andra.

Men antagligen kommer de andra inte alls. Ingen är ju där och packar och fixar och tjatar och planerar och lirkar så det faktiskt blir av.

Fast just det. Mamma och pappa. Brorsan och hans ungar. Det är ju deras hus också.

Kanske borde jag gillra några större fällor.

Eller kanske borde jag bara sitta här då, helt lugnt. Säga Hej, här är jag. Den nygamla Maria Johansson.

Nej, ha ha, jag sätter skrattet i halsen bara av att skriva det där namnet – hon finns faktiskt inte längre! Jag känner det nu. Vet det. Hon finns inte, och därmed finns inte de där andra människorna i SCB-pdf:en heller. Inte alls.

Det finns nog inga Johanssonar kvar i hela Sverige.

Fast kanske ska jag gillra några fällor ändå. För Andersson och Pettersson och Lundström och jag

*

I ett av hörnen i det rum som Maria Johansson lever i, och försöker hålla uppvärmt, ligger en stor, smutsig, röd handväska. Den har hängt med ända sedan Berlin. Minst. Det finns saker i den. Maria slängde in den i hörnet när hon kom och har inte velat röra den sedan dess. Hon minns inte varför.

Efter sin grillade måltid en sen kväll får hon plötsligt för sig att hon visst ska titta i den. Hon vet inte varför.

Hon närmar sig den respektfullt, rituellt. Öppnar locket med båda händerna.

Där stirrar en liten bok, röd som orent blod, upp på henne.

Hennes pass.

Ett ljud spräcker tystnaden men Maria blir inte rädd, trots att skrattet är ovant. Ja, skrattet är hest och sprucket men ändå rymmer det så mycket: Lugn, vetskap, triumf, återseende, fullbordan.

Maria Johansson. Svensk kvinna. Som inte finns längre.

Maria Johansson borta för alltid, upp i rök.

Något som däremot finns är meningen med att öppna väskan. Meningen var att hon skulle hitta den löjliga lilla boken och bränna den. Maria Johansson borta för alltid, upp i rök.

Kakelugnens eviga eld. Pärmen bubblar och svartnar, stanken av bränd plast cirklar upp mot taket.

Lemmarna pirrar. Hon blundar och njuter, andas djupt medan lukten skingras.

Att bränna saker är roligt. Med en lycklig suck tar hon tag i väskan igen. Fast, den är faktiskt för stor för att hel och hållen bli inknölad i kakelugnen. I alla fall när den är full med saker. Hon vänder ut innehållet på golvet.

Den fåniga kronan hon fick av Filip. Ha! Och Uppländska folksagor. Herregud, har hon kvar den? Har den varit i Thailand och Tyskland? Skrattet kommer igen. Främmande lyror. Tänk att hon läste den här skiten. Tänk att hon brydde sig.

Hon tar ett omilt grepp om böckerna, de ska in i kakelugnen. Tappar en av dem på vägen, folksagorna, och den landar och den bakre pärmen öppnar sig och något fångar hennes öga, fast hon inte vill. En sådan där sida med stämplar, från tiden innan det datoriserade lånesystemet.

Ja, 1976 står det på den senaste stämpeln. Och innan den finns en handfull andra, utspridda över decennierna.

1976 är inte aldrig. Maria Johansson levde 1976.

Det kommer ett skri och hon blir inte rädd nu heller, för hon märker det inte. Det bara hänger i luften som rök. Inte ens de där böckerna kunde de tala sanning om. De var visst inte aldrig utlånade. Ett skratt blandar sig med skriet, statens stämpel bränner i hennes själ.

De ville göra allt omöjligt från början.

Men jag är här nu. Jag är möjlig.

 

En sekund senare brinner biblioteksböckerna. Röken sprider sig med ny frid.

Hon slänger med håret hon inte längre har och kan inte låta bli att titta på nästa sak ur väskan. Det är en tjock anteckningsbok och flera mindre block hopsatta med gummisnoddar och på dem står skrivet med blått läppstift: MARIA JOHANSSONS MEMOARER.

Och kvinnan som inte längre är någon Maria Johansson, som just har renat och rensat den sista resten av sitt gamla jag, skrattar så hon gråter och gråter och gråter.

 

 

4.

Det har börjat lukta vår i luften. Men det är ingen anledning till att oroa sig över den sista april. Det är en evighet dit.

Och eftersom en evighet är evig, kommer den sista april aldrig komma.

 

Kvinnan som en gång var Maria Johansson går i lite vidare cirklar i naturen. Trivs i sitt kungadöme, njuter av solglimtarna mot huden, pratar med djuren.

Djuren svarar på sina sätt. De har respekt för henne. De frågar inte vad hon heter eller vad hon gör här. Hon är så nöjd med att inte längre äga ett namn. Hon bara är.

Hon har även börjat röra sig på ett helt nytt sätt. Från början var det medvetet, betvingande, men nu har också det blivit en naturlig del av henne. Hon rör sig glidande, mjukt, tar långsamma danssteg.

Kvinnans dans stannar upp mitt i en rörelse.

En dag har en hare äntligen, äntligen fastnat i snaran. Kvinnans dans stannar upp mitt i en rörelse. Triumf fyller hennes hjärta, men friden stannar också kvar.

Haren är redan död, kanske av utmattning, kanske av skräck. Den stirrar blint på kvinnan, men hon kan ändå se i djurets blick att det har förlåtit henne. Haren förstår.

Hon lossar långsamt snaran och bär den lilla kroppen mot sitt bröst, mot den öppna planen framför huset, mot elden och tallriken. Hon sjunger lågt om vinter och vår och hur haren förstår. Djuren har respekt för henne, hon har respekt för dem. Synd att alla måste dö ibland.

*

Vårvinter

i Mitt Universum

I dag har solen lyst nästan hela dagen.

Jag fryser inte längre. Jag tror inte jag KAN frysa längre. Dels har jag vant mig, dels har jag fått rutin på det här med att samla pinnar och låta dem torka lite inomhus innan det är dags att skyffla in dem i brasan.

Jag tog en paus i att skriva mina lappar. Har inte känt något behov av det. Jag bara är.

Men de senaste dagarna har ändå varit lite annorlunda. Jag har ätit hare i tre dagar. En fest. Jag tror att det var för att fira vårdagjämningen. Jag kände precis nyss, när jag svalt den sista tuggan, att natt och dag varit exakt lika långa i dag. Solen gick ned i takt med mina hjärtslag. Jag har lärt mig känna sådant, jag är en del av naturen och universum.

Så då kände jag för att skriva ned det. Och mina ögon kom att falla på den tjocka, slemmiga bunten som ligger bredvid kakelugnen, den med titeln MARIA JOHANSSON MEMOARER. Jag fnittrade lite åt den. Jag bryr mig inte längre. Maria? Johansson? Vem är hon? Nä, här finns ingen med det namnet. Du har kommit fel.

*

Tiden tickar vidare, hjärtat tickar med.

Varför måste dagarna bli längre.

*

Nästa dag

Solen skiner längre och längre. Snön är bländande vacker, vitare än något hotellrum. Men allra vitast är mitt inre. Så rent, så lugnt och skönt. Äntligen.

Hela dagen har jag varit ute och vandrat i mina marker. Varje fotsteg fyller mig med lycka. Jag känner varken köld eller hunger längre. Visst, jag ser till att hålla plusgrader inomhus och stoppa i mig lite näring ibland, men det är bara för att kroppen inte ska försöka lura mig igen. Jag är hjärna, sinne, själ, och de är helt förnöjda. Jag är evig och jag kan leva för evigt här.

 

Jag har vandrat och förundrats över naturens skönhet, och min hjärna har arbetat i takt med den smältande snön. Jag har insett att jag inte bör känna avsmak för det jag skrivit förut. Inte undvika det, som en rädd vit mör harunge som aktar var den sätter sina små tassar bara för att det kan finnas ett bråddjup någonstans.

Solen dalar och allt är frid. Jag ska sätta mig nu och läsa i skymningsljuset. Läsa det jag skrivit. Det hon skrev, den där Maria Johansson.

Jag ska läsa med min nya frid och utan rädsla.

 

Senare

All denna vrede – var kom den ifrån? Det är som att läsa en annans liv, och ja, det är ju det jag gör. Så missnöjd hon var med allt, Maria Johansson. Så mycket hon brydde sig om andra. När hon själv egentligen var det enda viktiga i hela världen.

Så skönt det är att vara här, nu, jag. Ingen religion, inga konstiga idéer. Ingenting. Bara jag. Det räcker bra så, tack.

Solen är sedan länge nedgången nu. Jag ska sova, här i mitt sakta tinande lilla kungadöme, och i morgon ska jag läsa vidare. Pussla ihop allt i rätt ordning, begrunda, se hela bilden.

Mitt sinne är milt och jag ska befriad sjunka in i mörkret, sova gott, låta mig väckas av gryningsljuset.

 

 

5.

Mörker.

Kanelbullar, SCB, veckopeng, siffror, kaffe, köttfärssås, bibliotek, Olof Palme, rödblanka könsorgan, sprit sprit sprit, dunk dunk dunk, suget när planet lyfter, suget efter mer. Queen of the World, julafton, Aftonbladet, morgonblodet. Filip. Fredrik. Livsmål. Dödsångest. Svart. Mer blod. Nålen mot pannan, pennan mot papperet, kuken i fittan. Das ist so cool. Dunk dunk dunk bananer dunk dunk Brandenburger Tor dunk dans dans dunk dunk knark dunk kärlek dunk dunk. Dunk. Hjärtat vägrar sluta slå. Kom ner annars skjuter vi. Isis Wulff Kit. Tina? Gud. Döden. Fallet. Livet. Siffror.

Mörker.

*

Nu vaknar jag igen

Å nej

*

HELVETE!

VAD GJORDE DE MOT DENNA KVINNA?

VAD GJORDE NI?

MOT MIG?

Allt gav ni henne, men inget var det egentligen. Allt tog ni ifrån henne. Inget finns kvar. Det finns inget hon inte har gjort, inget nytt hon kan göra. Allt har hon gjort, allt har hon förlorat, allt har hon funnit.

Men vet ni? Hon är fortfarande inte nöjd.

*

Jag är Maria Johansson och det här är min historia och den är fan inte slut än.

Jag har min röda peruk, min krona och min gamla smarttelefon. Solen står högt nu och jag har kommit på en sak. Är det något svenska kvinnor gör väldigt sällan, man skulle kunna säga aldrig, så är det att SJÄLVMORDSBOMBA STATISTISKA CENTRALBYRÅNS HUVUDKONTOR.

 

Jag går mot det flimrande mörkret.

Den ljusnande framtid är min.

 

Hej & hej då.

 

 

 

Sedan

 

 

Äh, jag bara skojade.

 

 

 

 

 

 

 

…………………………………………………………………………………..

 

 

 

 

 

Fotnot

När SCB så småningom gjorde en ny sammanställning, drygt ett år efter att dessa memoarer avslutats, fann man att Andersson, för första gången på 60 år, gått om Johansson som Sveriges vanligaste efternamn.

Publicerad
3 dagar sedan
Allt fler handelsanställd känner oro över hot och våld på jobbet
Mordet på en butiksanställd kvinna i Botkyrka har chockat branschen, där allt fler känner oro att utsättas för hot och våld. Foto: Christine Olsson/TT

Ökad oro bland butiksanställda efter mordet på Ica Maxi


Efter mordet på den butiksanställda kvinnan i Botkyrka tidigare i veckan växer nu oron bland handelsanställda runt om i landet. Allt fler upplever nämligen en betydligt större otrygghet på jobbet nu än för bara något år sedan, visar en facklig rapport från i höstas.

Det råder chock och sorg i de väldiga lokalerna inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Tisdagskvällens knivattack på en av de anställda, en kvinna i 60-årsåldern som senare avled till följd av sina allvarliga skador, har spätt på den redan ökade oron bland landets butikspersonal.

– Det är naturligtvis en fruktansvärd tragedi och våra tankar går till anhöriga och arbetskamrater just nu. Ingen ska behöva dö på sitt jobb, säger Martin Nyberg som är vice ordförande i fackförbundet Handels, som organiserar över 150 000 butiksanställda runt om i Sverige.

Enligt övervakningsfilmer inifrån butiken i Botkyrka så ska den misstänkta och nu häktade 26-åringen gått runt inne i affären och sett stressad ut innan han överföll kvinnan med sin kniv. Mannen har erkänt dådet. Och enligt hans advokat, Marcus Lodin, finns bakomliggande problematik kring psykisk ohälsa.

Dagen efter hölls butiken stängd och personalen fick hjälp genom krishantering.

Dådet är dock långt ifrån det första i sitt slag i Sverige och riktar än en gång strålkastarljuset på de handelsanställdas utsatta situation.

Bara under 2024 skedde ett flertal skjutningar på restauranger och köpcentrum i landet. Något som fått arbetsköparorganisationen Svensk Handel att ta fram en särskild checklista för rutiner vid pågående dödligt våld.

Martin Nyberg på fackförbundet Handels. Foto: Camilla Svensk

– Det är arbetsgivarnas ansvar att tillsammans med lokala eller regionala skyddsombud göra bland annat riskbedömningar och där upplever jag att det oftast finns ett gott samarbete. Men när det gäller den här typen av dåd som vi såg i Botkyrka så är det också en samhällsfråga där det gäller att förebygga våldet, säger Martin Nyberg.

Allt fler känner oro för våld

I en facklig rapport från slutet av oktober förra året visar siffror att Handels medlemmar känner en allt större oro för att gå till jobbet på grund av riskerna att utsättas för hot och våld. Vanligast är det bland butikspersonal, som arbetar ensamma, eller på jobb där arbetsmiljön redan brister.

– Den oron vi märker av bland våra medlemmar har gått upp ganska mycket det senaste året. Det är väldigt beklagligt och något vi måste ta på största allvar, säger Martin Nyberg.

Det här har fått Handels att reagera och facket kräver bland annat att arbetsköparna tar ett större ansvar för att arbetsmiljön och säkerhetsåtgärderna inne i landets butiker förbättras.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Jobbstress den vanligaste orsaken till att kvinnor blir sjukskrivna för psykisk ohälsa. Foto: Isabell Höjman/TT

Rekordmånga kvinnor sjukskrivna på grund av stress

Förra året tvingades ett rekordstort antal kvinnor sjukskriva sig på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Det framkommer i en lägesrapport från Försäkringskassan. Dålig arbetsmiljö är den vanligaste orsaken. Även unga kvinnor drabbas i ökande grad av jobbstress.

Kvinnor löper mer än dubbelt så hög risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa jämfört med män, enligt Försäkringskassans lägesrapport för 2024. Värst drabbade är mödrar i åldern 30 till 39 år.

Könsskillnaderna förstärks av att många kvinnor arbetar inom vård och omsorg där risken att utsättas för stress är högre än i andra branscher.

– Samhällets ständiga effektiviseringshets har skett på bekostnad av rätten till ett långt och hälsosamt arbetsliv. Det ser vi inte minst inom kvinnodominerade välfärdsyrken, säger Hanna Gedin, Europaparlamentariker för Vänsterpartiet till Arbetaren.

Hanna Gedin, sitter i arbetsmarknadsutskottet i EU-parlamentet för Vänsterpartiet. Foto: Agnes Stuber

Hon fortsätter:

− Grejen är att en stor del av den psykiska ohälsan och de stressrelaterade sjukdomar som kvinnor drabbas av på grund av jobbet är någonting som vi skulle kunna förhindra med ganska enkla medel om vi bara bestämde oss för det.

Samma slutsats drar Försäkringskassan i sin rapport och konstaterar att ökningen sker trots att det finns kunskap om hur stressrelaterade sjukskrivningar kan förebyggas.

Från våren 2019 till våren 2024 har antalet stressrelaterade sjukskrivningar ökat från 34 700 till 43 500, vilket är en ökning med 25 procent. Det är också en ny högstanivå för sjukskrivningar kopplade till stress.
Kvinnor tar också statistiskt mer ansvar än män för barn och hem, vilket leder till dubbla arbetsbördor.

Att stressrelaterade sjukskrivningar på grund av utmattning ökar har varit känt under en längre period.

Dålig arbetsmiljö främsta orsak

Framför allt jobbstress ökar risken för att bli sjukskriven. Kvinnor mitt i livet som upplever jobbrelaterad stress löper en högre risk att bli sjukskrivna under året som följer. Och det är framför allt två stressfaktorer som sticker ut, nämligen brist på inflytande och konflikter på jobbet. Det visar en forskningsstudie från Göteborgs universitet, publicerad i tidskriften Scandinavian Journal of Primary Health Care.

Förra året kom siffror från Försäkringskassan som visar att även andelen unga kvinnor som drabbas av utmattning och påföljande sjukskrivning är högre än någonsin. En oroande trend inför framtiden.

– Sjukskrivningarna går från att handla om kroppen till att handla om psykisk hälsa och hjärnfunktioner, sade Siri Helle, psykolog och författare, till Fempers nyheter i samband med att den rapporten kom.

– Och vi vet att unga som upplever psykiska besvär har fördubblats sedan 1980-talet, och nu när de är i början av arbetslivet och möter dåliga arbetsvillkor så leder det till ännu sämre mående.

Den främsta orsaken till de stressrelaterade diagnoserna och sjukskrivningarna är dålig arbetsmiljö.

– Det är ofta svåra arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken, som ofta är inom välfärden. Kraven ökar samtidigt som man har lägre kontroll över sin arbetssituation och har färre resurser.

Kvinnors ohälsa ett demokratiproblem

Kvinnors ohälsa överlag är i förlängningen också ett demokratiproblem. I en rapport från Jämställdhetsmyndigheten, som kom förra året, är det färre kvinnor som engagerar sig i lokalpolitiken jämfört med män på grund av just ohälsa.

Ohälsa utgör ett dubbelt så stort hinder för kvinnors engagemang i politiken på lokal nivå jämfört med mäns.

– Vi vet att kvinnor sjukskriver sig från sina arbeten i högre grad än män på grund av psykisk ohälsa. Det skulle även kunna spilla över på fritiden och försvårar för kvinnors engagemang, sade Anna-Karin Berglund, utredare på Jämställdhetsmyndigheten i samband med att rapporten kom.

Mer resurser till välfärd och sund arbetsmiljö

Enligt Ulrik Lidwall, analytiker på Försäkringskassan och författare till lägesrapporten för 2024, går det att bryta utvecklingen genom förebyggande arbetsmiljöarbete och ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Europaparlamentariker Hanna Gedin (V) säger till Arbetaren att det också måste tillföras resurser.

− En fungerande välfärd med bra arbetsmiljö måste få kosta, den kan inte effektiviseras fram. Vi måste ta oss bort från idén om att samhället har som högsta mål att klämma öret ur varje krona, säger hon och tillägger:

– Det är politikens ansvar att se till att människor har ett jobb att gå till som inte riskerar att göra dem utbrända, sjukskrivna och att dö i förtid.

Hanna Gedin konstaterar också att det är symtomatiskt att kvinnor glöms bort när arbetsrelaterade dödsfall diskuteras.

– I kvinnodominerade yrken ser nämligen döden på jobbet ofta annorlunda ut. Till skillnad från olyckorna inom industrin eller på byggarbetsplatser så sker inte döden plötsligt och därför saknas den också i statistiken. För många kvinnor som drabbas handlar det om långvarig stress, hög arbetsbelastning och uttjänta kroppar, säger hon och fortsätter:

– Över 3 000 personer om året dör i förtid på grund av sjukdomar som är direkt relaterade till stress och dålig arbetsmiljö. Många av dem är kvinnor. Det här är någonting vi pratar alldeles för lite om, avslutar Hanna Gedin.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
En butiksantsälld kvinna på Ica Maxi i Botkyrka söder om Stockholm har dött efter en knivattack
En man i 25-årsåldern greps strax efter attacken där en butiksanställd kvinnan dödades under tisdagskvällen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Butiksanställd kvinna mördad i Botkyrka

Kvinnan som dödades på Ica Maxi i Stockholmsförorten Botkyrka under tisdagskvällen var anställd på butiken, enligt uppgifter till Expressen. En man i 25-årsåldern är gripen misstänkt för dådet och händelsen utreds nu som mord.

Det var strax innan 20 på torsdagskvällen som larmet kom. En kvinna i 60-årsåldern hade då skadats svårt vid en knivattack inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Ambulans och polis kallades till platsen och kvinnan fick föras med helikopter till sjukhus där hon senare under kvällen avled till följd av sina svåra skador. Senare under kvällen rapporterade tidningen Expressen att kvinnan var anställd på Ica-butiken där hon mördades.

En man i 25-årsåldern kunde kort efter dådet gripas sedan han övermannats av väktare. Han är nu misstänkt för mord och enligt polisen ska mannen och den mördade kvinnan inte haft någon relation till varandra.

Enligt Expressen misstänker polisen att psykisk ohälsa kan ligga bakom knivdådet.

Dödsfallet är det första i år på svenska arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Den franska grundaren av högerextrema Front National, Jean-Marie Le Pen och hans dotter Marine Le Pen 2010, innan brytningen som gjorde att hon tog över och friserade partiet till mer rumsrent. Foto: Jaques Brinon/TT

Grundaren av högerextrema Front National död

Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen har avlidit efter sex decennier av intensiv politisk verksamhet. Han politiserades som frivillig fallskärmsjägare i efterkrigstidens koloniala bevarandekrig och var fram till sin död aktiv i den högerextrema partirörelse som fått starkt fäste i Europa.

Jean-Marie Le Pen har avlidit, 96 år gammal. Le Pen avpolletterades från det parti han själv grundade 1972, Front National. Det franska högerextrema partiet både vann och förlorade väljare på hans öppet fascistiska, för att inte säga nazistiskt färgade språkbruk. Under Jean-Marie Le Pens ledning var Front National ett parti som gapigt torgförde en patriarkal och moralistisk politik, som återinförande av dödsstraffet och en restriktivare abortpolitik. Till slut blev bland annat hans förminskning av tyska gaskamrar under andra världskriget, och uppmaning till att Frankrike och Ryssland skulle komma överens för att ”rädda den vita världen”, för magstarkt att marknadsföra och han ersattes mot sin vilja 2011 av sin dotter, juristen Marine Le Pen fram till hennes avgång 2021. Brytningen mellan grundaren och partiet blev allt öppnare med åren.

De stora nationella framgångarna för Front National har också kommit efter att Jean-Marie Le Pen avgick. Samtidigt har hans grundpolitik fortsatt svävat över partiet.

Jean-Marie Le Pens politiska övertygelse kom ur erfarenheter som (frivillig) fallskärmsjägare i Främlingslegionen, en stenhårt disciplinstyrd elitkår inom franska armén, i koloniala bevarandekrig som Indokinakriget och Algerietrevolten under 1950-talet. 

Stöttade Sverigedemokraterna

Front National var från början ett populistiskt missnöjesparti som genom träget arbete så småningom växte, från ett parti som snarast väckte beröringsskräck hos andra politiker till några att tvingas ta på allvar. Liksom hos sina framväxande broderpartier i Europa kom de stora framgångarna under sent 1980-tal. Bland annat har partiet stöttat svenska Sverigedemokraterna ekonomiskt under 1990-talet och samarbetat med dem i Europaparlamentet under 2000-talet.

Fokuset på invandringskritik har alltid varit en huvudfråga, och särskilt gentemot utomeuropeisk inflyttning. Det var just dessa folkgrupper som kom från utarmade länder, med rätt att bosätta sig i landet när de forna kolonierna i Afrika och Asien frigjorde sig ett efter ett under efterkrigstiden. Nationalismen, som skulle inge franskfödda medborgare hopp om att få mer av den skakiga statskassan gav så småningom framgång.

Under 2010-talet har partiet närmast fått status som rumsrent. Och den fattiga och underprivilegierade arbetarklassen går inte längre att ignorera. Författaren och sociologen Édouard Louis har i Vem dödade min far (2018) beskrivit logiken i att flera miljoner fattiga fransmän som tidigare röstat på Mitterands socialistparti gick över till Front National – det handlade om ett parti som de upplever ser dem, vilket den intellektuella partiöverklassen inte gjort på många år. 

Arvtagaren, dottern Marine Le Pen kunde efter faderns avgång ”modernisera” Front National, bland annat bytte man namn på partiet 2018 till det mindre aggressivt klingande Rassemblement National (Nationell Samling). Dock har hon till och från fortsatt haft Jean-Marie Le Pens stöd utifrån partiet Comité Jeanne som fadern startade 2016, och som kan beskrivas som ett anti-invandringsprojekt av vitt nationalistiskt märke, och som han ledde fram till sin död den 7 januari 2025.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Dödsögonblickets Navy SEAL

Dödsögonblickets Navy SEAL

I Kominterns tredje avsnitt från Arbetarens studio gästas de av skribenten och poddaren Myrna Lorentzson. Med hjälp av boken Radical Intimacy som karta stapplar de mellan teman som relationer, boende och döden.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Silas Aliki inklippt framför ett polisingripande
Silas Aliki, advokat och grundare av Folkets advokatbyrå, är ny krönikör i Arbetaren. Foto: Johan Nilsson/TT, Lo River Lööf, Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Demonstrationsfriheten äts upp från två håll

Åtal och domar mot personer som har anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster ökar kraftigt. ”Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten” skriver Silas Aliki.

I aktivistkretsar har det länge varit en sanning att det oftast är straffrättsligt riskfritt att arrangera demonstrationer utan tillstånd. De flesta vet att det är bra att söka tillstånd, men ibland hinns det helt enkelt inte med – något händer, människor vill samlas och uttrycka åsikter, tankar och känslor. Det har varit en oskriven regel att staten inte, såvida inte tillställningen blir stökig eller involverar alkohol, åtalar den som arrangerat demonstrationen.

I alla fall om man tittar på den praxis som finns. 

Demonstrationsfriheten är trots allt grundlagsskyddad. Den får inskränkas genom lag, till exempel genom ordningslagen, men inte ens den får tillämpas på ett sådant sätt att den de facto inskränker demonstrationsfriheten. Därför har nästan ingen åtalats. 

Ändrad inställning till demonstrationsfriheten

När jag i början av sommaren blev kontaktad av en person som fått en stämningsansökan hemskickad där han åtalades för att ha anordnat en otillåten demonstration blev jag därför förvånad. En snabb sökning i rättsdatabaserna gav inga träffar. Förutom någon enstaka person som arrangerat tillståndslösa, alkoholindränkta raggarträffar i bostadsområden hade i stort sett ingen dömts för brottet.

Ett enda mål behöver inte betyda något. Men som försvarsadvokat har jag följt hur åklagarmyndigheten sedan 2022 tycks ha ändrat inställning till demonstrationsfriheten. År 2022 kom det första åtalet mot en grupp demonstranter från klimatrörelsen för sabotage.

Sabotage är ett grovt brott, som tillkom i brottsbalken under andra världskriget för att komma åt personer som exempelvis försöker spränga dammar för att underminera försvarsförmågan eller orsaka kaos i samhället.

Att använda denna rubricering mot personer som uttrycker en åsikt var därför något nytt. I ett avsnitt av Sveriges Radios program Konflikt visades tidigare i år hur åtalen tillkom efter att Sverigedemokraterna opinionsbildat på Twitter att klimataktivister borde betraktas som terrorister. 

Rättssystemets kvarnar maler långsamt. Ett antal tingsrätter har sedan 2022 dömt klimataktivister för sabotage. Först under 2024 började domarna rivas upp i hovrätter som ansåg att straff för sabotage krävde betydligt större skada än ett kortvarigt avbrott i biltrafik. Därmed började dörren stängas för att använda sig av sabotagebrottet mot fredliga demonstranter. 

Det var därför jag anade ugglor i mossen när min klient kom med sitt mål om anordnande av demonstration. Om det finns en ambition hos åklagarmyndigheten att försöka nagga demonstrationsrätten i kanten genom offensiva åtal, och sabotagebrottet inte längre går att använda – är den nya strategin då att åtala anordnare? 

Anledning till oro

Tyvärr indikerar den fortsatta utvecklingen att jag hade anledning att oroa mig. Flera personer har nu dömts för att ha anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster, trots att inget pekar på att demonstrationen i sig varit ordningsstörande.

Ytterligare ett antal personer har delgivits misstankar om att de anordnat demonstrationer utan tillstånd, i de förhör jag deltagit i med dessa personer. Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten, sakta men säkert. 

Även fällande domar för brottet ”ohörsamhet mot ordningsmakten” har exploderat. 

År 2020 dömdes enligt Brottsförebyggande rådets statistik endast sju personer för det. År 2023 var det hela 187 personer. De flesta som döms får endast böter, ibland på väldigt låga belopp. Men samtliga får vad som i folkmun ibland kallas en prick i registret – du är dömd för brott. 

Förklaringen till att brottsrubriceringen knappt använts de senaste årtiondena finns hos Polismyndigheten. Polislagens 13 paragraf, hos vana demonstranter ofta kallad PL13, anger att polisen om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning får avvisa, avlägsna eller omhänderta personer som stör ordningen. Det har vanligtvis skett genom att polisen först säger till någon att lämna platsen. Om personen inte följer tillsägelsen får polisen helt enkelt köra iväg personen eller folksamlingen till en annan plats för att avbryta ordningsstörningen. 

Det är det här arbetssättet som myndigheterna – på eget bevåg – gått ifrån. 

I stället för att nöja sig med att avbryta hotet mot den allmänna ordningen genom att upplösa folksamlingen, väljer man nu dessutom att i efterhand polisanmäla och åtala den ordningsstörande för brott.

Mer repressivt förhållningssätt

Det handlar alltså inte om att antalet våldsamma protester ökat i Sverige, utan om ett nytt och mer repressivt förhållningssätt från statligt håll. Därmed är demonstrationsfriheten dubbelt straffad – du har inte bara tvingats sluta demonstrera, genom att polisen avvisat eller avlägsnat dig. Du straffas dessutom i efterhand, genom åtal och dom. Detta fick demonstranterna i Palestinagård i Lund erfara under försommaren 2024, många av dem avvisades och omhändertogs när deras tältläger upplöstes. Därefter lades omfattade resurser på att åtala dem alla individuellt för brott, till stor kostnad för samhället. 

Många av oss har de koranbränningar som ägt rum i Sverige de senaste åren i färskt minne. I den auktoritära tid vi befinner oss i har regeringen som respons på de starka reaktionerna på skändningarna av islams heliga skrift tillsatt en utredning som föreslår att kraftigt inskränka demonstrationsrätten. 

Om förslaget går igenom, blir det förbjudet att arrangera demonstrationer som påstås kunna “hota Sveriges säkerhet”. I praktiken innebär det ett slags förhandscensur, som Owe Nilsson beskrivit det i DN.

Demonstrationsfriheten äts därmed upp i båda ändar, från lagstiftaren och de verkställande myndigheterna, samtidigt. För att ha en fortsatt stark demonstrationsfrihet i Sverige måste denna utveckling vändas. 

Justitierådet Thomas Bull har kallat rätten att demonstrera utan att utsättas för straffrättsliga sanktioner från staten ”de resurssvagas opinionsfrihet”.

Åklagarmyndighetens agerande, där man tänjer på paragrafer så mycket som möjligt för att åtala människor som använder sin grundlagsskyddade rättighet att göra sin röst hörd, fyller därför samma funktion som polisvåld – att avskräcka personer från att göra just det. Myndigheterna sällar sig därför till den auktoritära utveckling vi ser i såväl Sverige som i vår omvärld, där demokratin sakta kvävs genom tusen små nålstick.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Flest dödsolyckor på jobbet 2024 skedde inom bygg- och transportbranschen
Av de som dog på sina jobb förra året var samtliga män och de värst drabbade branscherna var precis som tidigare år bygg- och transport. Björn Larsson Rosvall/TT

De dog på jobbet 2024

Minst 43 personer omkom på jobbet under 2024. En minskning jämfört med 2023, och den hittills lägsta siffran sedan det stora pandemiåret 2020 enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

2023 var mörkt med det högsta antalet dödsolyckor på 12 år där minst 65 personer omkom på sina jobb runt om i Sverige. 2024 minskade dock dödsolyckorna något men landar ändå på anmärkningsvärda 43 personer. Detta utöver alla de som omkommer i jobbrelaterade sjukdomar som exempelvis hjärtinfarkt till följd av stress och lungsäckscancer orsakat av bland annat asbest.

Av de som dog på sina jobb var samtliga män och de värst drabbade branscherna var precis som tidigare år bygg- och transport.

Samtidigt visar statistik från Vårdförbundet att kvinnor i betydligt höre grad än män sjukskrivs på grund av stress och utbrändhet. Vanligast är det inom de klassiska välfärdsyrkena som vård och omsorg där brister i arbetsmiljön och problem med schemaläggning spelar en avgörande roll.

De dog på jobbet 2024:

2 jan: 48-årig dykare, undervattensbygge, Skåne
14 jan: 52-årig hästuppfödare, klämd under hjullastare, Halland
15 jan: 65-årig lokförare, krock med lastbil, Västra Götaland
16 jan: 68-årig elkraftingenjör, kontakt med elektricitet, Västra Götaland
19 jan: 65-årig budbilschaufför, fallolycka, Kalmar
22 jan: 64-årig lastbilschaufför, påbackad av hjullastare, Västra Götaland
12 feb: 51-årig byggledare, omkom i brand på bygge, Västra Götaland
22 feb: 62-årig busschaufför, kollision med bil, Uppsala
6 mars: 60-årig radioloksoperatör, klämd mellan lok och vagn, Kronoberg
6 mars: 25-årig lantarbetare klämd av lastbil, Västra Götaland
13 mars: Lastbilschaufför från norskt företag, klämd när Lastbilen välte
13 mars: Lastbilschaufför från tyskt företag, körde av vägen och in i ett träd
30 mars: 75-årig egenföretagare, drunknar under arbete vid vattenkraftsstation, Sandviken
1 april: 42-årig chaufför klämd under lastbil, Örebro
2 april: 64-årig grävmaskinist, fallolycka, Västmanaland
12 april: 55-årig lastbilschaufför, klämd under kranbilens bom, Jönköping
18 april: 39-årig svetsare, fall från hög höjd, Gävleborg
24 maj: 32-årig astmasjuksköterska, fallolycka, Uppsala
24 maj: 59-årig maskinmekaniker, klämd av fallande lucka, Norrbotten
27 maj: 23-årig gipsmontör, fallolycka från byggställning, Stockholm
11 juni: 51-årig lastbilschaufför, klämd mellan bil och balk, Kalmar
18 juni: 46-årig byggnadssmed, kollision med lastbil, Stockholm
20 juni: Svetsare från slovakiskt företag faller genom hål i golv
17 juli: 65-årig anläggningsarbetare, hjullastare påkörd av tåg, Norrbotten
27 juli: 71-årig fordonsreparatör, klämolycka, Halland
5 aug: 29-årig slambilschaufför, omkom vid servicearbete i en brunn, Gotland
18 aug: 36-årig lantarbetare, klämd mellan släp och traktor, Östergötland
19 aug: 51-årig maskinförare, klämolycka med hjullastare, Norrbotten
23 aug: 61-årig byggnadsarbetare, klämolycka med skylift, Jönköping
19 sept: 36-årig turistguide, drunkning vid kajakolycka, Norrbotten
20 sept: 25-årig svetsare, i el-olycka, Uppsala
20 sept: Man i 40-årsåldern anställd vid utländskt företag kläms i hiss i Vindkraftverk, Piteå
23 sept: 47-årig underhållningsmekaniker, klämd i pelletsmaskin, Örebro
23 sept: 53-årig tidningsdistributör, bil kolliderade med häst, Piteå
3 okt: 45-årig arbetsledare inom byggindustrin, fall från tak, Stockholm
8 okt: 57-årig lastbilschaufför, träffad av tung last vid lossning, Västra Götaland
18 okt: 53-årig lastbilschaufför, klämolycka, Dalarna
7 nov: 46-årig anläggningsarbetare klämd mellan grävmaskin och vägg, Skåne
19 nov: 64-årig avfallsarbetare, fall ner i underjordsbehållare, Västra Götaland
24 nov: 47-årig lastbilschaufför, trafikolycka, Kalmar
2 dec: 41-årig rivningsarbetare, fall med lastare från hög höjd på bygge, Östergötland
15 dec: Man klämd under traktor, Jönköping
27 dec: Skogsarbetare i 70-års åldern, klämd under rotvälta, Ulricehamn

Siffrorna från Arbetsmiljöverket kan komma att justeras i efterhand . Dödsolyckor till och från arbetet samt dödsfall till följ av sjukdomar orsakade av jobbet ingår inte i statistiken. Källa: Arbetsmiljöverket

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Medicarrier strejk Emil Boss
Emil Boss, poet och facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Stockholms LS, Axel Green

Emil Boss:
Individuell lönesättning är urbota dumt

För ungefär trettio år sedan infördes individuell lönesättning i LO-yrkena, och med det lämnades makt över till cheferna. Det var urbota dumt av arbetarrörelsen, skriver Emil Boss.

”Jag har jobbat här i arton år. Vi gör samma arbetsuppgifter. Ändå får jag flera tusen kronor mindre i månadslön än de som är de nyanställda som jag lär upp.” Det säger Akram Mardan, lagerarbetare på Region Stockholms sjukvårdslager Medicarrier. Denna kalla decembermorgon står han tillsammans med en grupp kollegor utanför arbetsplatsen. Strejken har pågått i tre dagar. 

Arbetet på lagret är mätbart och standardiserat. Det är modernt på så sätt att arbetarna har ganska lite att säga till om. Lagerarbetarna gör samma sak, tillsammans. Ändå kan det skilja sju tusen kronor i månadslön mellan den ena lagerarbetaren och den andra.

Flera av de anställda som strejkade i december har arbetat mycket länge på Medicarrier: Femton år, tjugo år. Ändå har vissa av dem lägre löner än ingångslönerna för de nyanställda som de själva lär upp. Det är absurt, och det sätter fingret på en viktig fråga.

För ungefär trettio år sedan infördes individuell lönesättning i LO-yrkena. I stället för att löner sätts kollektivt genom fackligt inflytande (alltså att arbetarnas fackföreningar beslutar om avtalskrav som gäller lika för alla baserat på enkla variabler som erfarenhet och arbetsuppgifter), lämnades makten över till cheferna. Det var urbota dumt av arbetarrörelsen.

Tiden har gått. Managementkonsulterna har jobbat på. Lönekompendierna har blivit tjockare. I dag återspeglar det individuella löneläget – föga förvånande – i minst lika hög grad arbetarnas relation till sin lönesättande chef som själva arbetsprestationen. På många arbetsplatser är det numera tjänstefel att vara kritisk till ledningsbeslut. När det talas om ledarskap i lönekriterierna, betyder det bara en specifik typ av ledarskap: Den som säljer in chefsbeslut till arbetare. Du kan vara en alldeles enastående ledare, en sådan som får kollegor att gå samman och göra någonting tillsammans, ja till och med någonting så avancerat och ovanligt som att organisera en strejk – gissa om det ger individuellt lönepåslag?

Kommunal överger individuell lönesättning

På många arbetsplatser har arbetsglädjen blivit en uttalad arbetsuppgift, det vet jag av egen erfarenhet. Arbetare får högre lön om de inte klagar (och i stället utstrålar att allt är toppen). I lönekompendierna kan det heta ”tar du en aktiv del i att sprida arbetsglädje på arbetsplatsen?”. Eller: ”Målar du upp attraktiva framtidsbilder för dina kollegor och utstrålar en positiv attityd?”. De exemplen kommer från mitt eget lönehäfte på ett statligt butiksjobb för några år sedan. Denna förtryckande gegga måste få ett slut. 

Lagerarbetarna som strejkade på Medicarrier gör helt rätt. Fler borde protestera. Efter trettio år av orättvisor tycks till och med Kommunals ledning förstå att läget är ohållbart. ”Det har inte gynnat medlemmarna, det har lett till en skev maktbalans, säger Malin Ragnegård, Kommunals förbundsordförande till DN. ”Vi vill inte ha individuella lösningar på lön, de upplevs som godtyckliga och orättvisa”.  

Trettio år. Den lilla strejken på Medicarrier blev framgångsrik och kort. Det ligger inte i arbetarnas intresse att vänta på förbundsledningarna. 

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Edvin Alpros Kristall cykelstöld
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Foto: Janerik Henriksson/TT, Jessica Gow/TT, privat. Montage: Arbetaren

Hur många cykeltjuvar tål Sverige?

Edvin Alpros om hur en mindre genomtänkt tweet fick helvetets portar att öppna sig.

En märklig kedja av händelser inträffade nyligen när jag på väg till ett styrelsemöte noterar att min cykel inte står i cykelstället. Som ansvarsfull politiker gör jag det enda rätta och lägger ut ett inlägg på twitter där jag förklarar att om det är så att det är en invandrare som ligger bakom stölden så ska han ut ur mitt land!

Mitt inlägg delas snabbt av politikerkollegor, ledarskribenter och andra diplomerade källkritiker och innan mitt styrelsemöte ens hunnit börja har sverigedemokraterna startat en kampanj emot de svenskfientliga cykelstölderna.

En moderat politiker och tillika polis (inget av yrkena verkar vara en skyddad titel) kräver att få sätta in militären för att punktmarkera cyklarna längs med Strandvägen i Stockholm och kristdemokraterna har redan hunnit sätta upp affischer där de uppmanar muslimer att antingen anamma vårt judeo-kristna cykelvett eller återvända hem igen.

På väg hem från styrelsemötet blir jag lite full i skratt när det plötsligt slår mig att jag ju faktiskt inte har haft någon cykel på flera år. Jag försöker kontakta media för att berätta om missförståndet, men de har inte tid för mig, Sverige har gått upp i stabsläge på grund av de eskalerande cykelstölderna och det finns knappast utrymme för woke i det här läget.

Hela Sverige som visitationszon

Lite illa till mods kommer jag hem och slår på nyheterna, och döm om min förvåning när statsministern står och förklarar hela Sverige som en visitationszon. Skulle inte det råda bot på den pågående brottsvågen kan han rentav tvingas utfärda utegångsförbud för samtliga invandrare tills dom erkänner vad dom har gjort med våra cyklar. Vad har jag egentligen satt igång för något?

Därpå följer en extrainsatt debatt: ”Hur många cykeltjuvar tål Sverige”? Inte särskilt många ska det visa sig när en av debattörerna har klätt sig i cykelhjälm och skottsäker väst dagen till ära. Han har tidigare under dagen, till skillnad från PK-media, livebloggat ifrån ett cykelställ på Frölunda torg och säger sig nu frukta repressalier från de kriminella cykelstöldsnätverken.

En bekymrad kristdemokrat flikar in och förklarar att cykelägare måste ha rätt att använda självförsvar. Kärnvapen är inte helt otänkbart, och eventuella civila offer är på tjuvarnas samvete. Liberalerna bryter då in och förklarar att de på sin höjd kommer att gå med på taktiska kärnvapen, för att sedan teatraliskt vända blicken emot kameran för att deklarera ännu en liberal seger.

Hela helvetets portar verkar stå på vid gavel. Jag försöker undvika samvetskval över att jag lade ut det där ogenomtänkta inlägget genom att intala mig att man faktiskt måste ta människors oro på allvar.

Ingen rök utan eld, och tendenser tenderar ju som bekant att amplifieras utan motstånd. Jag bestämmer mig för att skaka av mig det dåliga samvetet och i stället åka och inhandla årets julklappar; cykellås och handeldvapen.

Men ställde jag inte bilen här någonstans…?

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Efter strejken: MediCarrier börjar betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Foto: Johan Apel Röstlund och Stockholms LS

Att strejka lönar sig

De strejkande arbetarna på MediCarrier vann en viktig delseger i form av höjda OB-tillägg. En kollektiv seger som alla arbetare på företaget kommer att gagnas av. Men vad var det som gjorde att man vann och hur viktig var egentligen strejkens tajming?

Som tidningen Arbetaren rapporterat om i maj och i december har syndikalistanslutna arbetare strejkat vid sjukvårdslaget MediCarrier i Stockholm. Lagerarbetarna strejkade för ett eget kollektivavtal och rättvisa löner. Idag är det fackförbunden Kommunal och Vision som har kollektivavtal på företaget. 

Ett eget kollektivavtal lyckades den syndikalistiska fackklubben inte vinna – men däremot tvingades arbetsköparen att börja betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Ett krav som bland annat Kommunal drivit.

När Arbetaren, som enda svenska tidning, intervjuade de strejkande arbetarna utanför lagret i förra veckan så sade dem också att:

”… ledningen har tagit bort alla våra tidigare förmåner. När det till exempel är obligatoriska medarbetardagar, ofta på helger, fick vi tidigare dubbelt betalt.”

Den här kritiken gav med andra ord resultat med tanke på att företaget nu kommer börja betala ut bättre tillägg för obekväma arbetstider.

Hur avgörande var strejkens tajming?

Förbättringarna slöts mellan MediCarrier och Kommunal, men det som är extra intressant att titta på är strejkens tajming och dynamiken mellan Kommunal och den syndikalistiska fackklubben. Kommunalklubben lade ett krav – syndikalisterna strejkade och sedan gick kravet igenom. 

Allt det här utspelade sig under tiden som företaget höll på att förbereda sig inför julen. 

När Arbetaren i förra veckan intervjuade Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska fackklubben, på Medicarrier så underströk han också:

”Nu är det snart jul och många röda dagar. Det kommer att bli kaos inne på lagret om vi fortsätter att strejka, så jag hoppas verkligen det här ger resultat.”

Huruvida det var Kommunals krav eller syndikalisternas strejk som tvingade Medicarrier till eftergifter – det kanske vi aldrig får reda på. Men vi vet att arbetarnas motstånd i slutändan gav dem bättre villkor.

Att strejka lönar sig.

Publicerad Uppdaterad