Skapad av Peter Morgan
Netflix
”Håll dina vänner nära men dina fiender närmare” – ett citat som låter bra men som lätt kan leda till frossande av onyttigheter, som till exempel kungligheter och deras göranden och låtanden. De kungliga familjerna, historiska och samtida, har också förstås en ordentlig potential för drama med sitt hårda men sköra membran mellan offentlighet och det så stenhårt skyddade privatlivet.
Brittiske dramatikern Peter Mullan har skrivit och skapat flera kammarspel kring brittiska kungligheter, som den prisbelönade filmen The Queen 2006 om spelet bakom kulisserna när den skandalomsusade före detta kronprinsessan Diana omkom i en bilolycka och premiärminister Tony Blairs försök att övertyga drottning Elizabeth om att lyssna till ”folkets krav” på officiella sorgeuttryck från hovets sida.
Motvilligt erkände hon till slut att hennes egen popularitet, kanske existens, krävde några avsteg från protokollet vilket utformats under tidigt 1900-tal. Med hjälp av Helen Mirren lyckades också regissören Stephen Frears gestalta en ensam människa som kämpade med sig själv, och göra henne allmängiltig och berörande.
Serien är en amerikansk-brittisk produktion, vilket gör att den färgas av just det amerikanska sättet att skrika ut det som ska anas mellan raderna.
Morgans mycket uppmärksammade och likaledes prisade tv-serie The Crown i tio avsnitt handlar om Elizabeths trontillträde vid 25 års ålder, och hennes första tid som drottning.
Det är svårt att förstå den gränslösa entusiasm som serien har mottagits med bland de flesta kritiker. Scenerna är så fulla av planteringar och schabloner att allt blir förutsägbart – inte alls bara för den som har de brittiska kungalängderna på sina fem fingrar.
Serien är en amerikansk-brittisk produktion, vilket gör att den färgas av just det amerikanska sättet att skrika ut det som ska anas mellan raderna (vi har till exempel sett det i otaliga serier om den ”amerikanska kungafamiljen” Kennedy). Jag blir så besviken på det billiga tricket att låtsas findrama medan man drar i de enklaste trådarna.
Som tur är gestaltas centralpersonen Elizabeth av Claire Foy (som 2015 gjorde rollen som Henrik VIII:s sedermera halshuggna drottning Anne Boleyn i Wolf Hall) som man aldrig riktigt vet var man har. Hon kan blixtsnabbt gå från blyg och lydig flicka till iskall tyrann, det långsamt utdragna dramat passar perfekt för hennes spelstil.
Även Jared Harris, som spelar den motvillige kungen och fadern George VI vars tidiga död skylls på föregångaren den abdikerade storebrodern Edward VIII, har en egen nervig integritet som lyfter rummet så fort han kliver in i en scen. Ingenting är på riktigt – och ändå blir allt på liv och död kring dessa två.
Seriens vinjett visar ett stycke metall som smids till en krona – den är arvet och oket som Elizabeth väljer att underkasta sig. Och det är väl den stora behållningen egentligen: den långsamt frambevisade berättelsen om monarkins lögn om att den är ett kall och omöjlig att välja bort.
Till och med Elizabeth själv får i en scen förlöjliga idén att den skulle vara gudagiven. I det fallet framstår hon som den modernaste i hela samlingen.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr