Den senaste veckan har Colombia skakats av ett makabert brott. Ett brott där en sjuårig flicka från ett av Bogotás alla storstadsslumområden kidnappades och fördes till en lägenhet i huvudstadens mer välbärgade områden där hon sedan torterades, våldtogs och slutligen mördades.
Förövaren var en vit medelålders förmögen man, offret en liten flicka som tillhörde Colombias urfolk, vars familj kommit till Bogotá för att undfly den väpnade konflikten. Kontrasten kunde inte varit större och inte heller mer symbolisk.
Medan landets president, Juan Manuel Santos, under flärdfulla ceremonier mottog Nobels fredspris i Oslo blev sjuåriga Yuliana Andrea Samboni inte bara ett offer för en psykopats perversa fantasier utan också en symbol för de utmaningar som Colombia och dess sköra fred nu står inför.
I ett land där det koloniala arvet fortfarande ekar starkt i form av en påtaglig rasism, sexism och elitism, är mångfald inte en styrka utan snarare en ovälkommen avvikelse som bestraffas hårt i form av utanförskap och diskriminering.
Och låt oss börja där. Yuliana var inte vilken flicka som helst. Hon var utsatt som så många andra barn, kvinnor och minoriteter varit under Colombias 52-åriga inbördeskrig. Ett krig där barn tvångsrekryterats och gått från offer till förövare, där flickor och kvinnor utsatts för sexuellt våld och där minoriteter som hbtq-grupper och ur- och afrofolk konstant varit särskilt utsatta i krigets alla fronter.
Daniel S Ogalde är en svensk journalist och människorättsaktivist som bor och verkar i Bogotá i Colombia.
För i ett land där det koloniala arvet fortfarande ekar starkt i form av en påtaglig rasism, sexism och elitism, är mångfald inte en styrka utan snarare en ovälkommen avvikelse som bestraffas hårt i form av utanförskap och diskriminering.
Det förövaren Rafael Uribe Noguera var ute efter den dagen var inte vilket barn som helst. Hade så varit fallet hade han antagligen gett sig på någon närmare sina egna rikemanskvarter.
Men barn i välbärgade familjer rör sig inte ensamma på Bogotás gator, de har livvakter, chaufförer och hembiträden som lyder deras minsta vink. De har lyxen och säkerheten att växa upp i gated communitys, leka i inhägnade och övervakade lekplatser och förnöja sig i klubbarnas vip-sektion. Helt enkelt leva ett skyddat liv som är få förunnat i ett land som Colombia.
Så Yuliana var inte vilket barn som helst, hon var ett byte, ett enkelt sådant – och hade det inte varit för de slumpartade händelserna som ledde till gripandet av Rafael Uribe Nogueras så hade hon blivit en av alla de anonyma siffror som knappt når notisformat i dagstidningarna.
Yuliana var flicka, tillhörde en etnisk minoritet och var fattig. Hon tillhörde just de grupper som, även om de fått ett visst erkännande i det fredsavtal som slutligen skrevs under och godkändes av kongressen, till stor del fortsätter att hamna i skymundan. De grupper som av medfödda skäl inte har eller kan få tillgång till de resurser som kan köpa dem politiskt och juridiskt inflytande som är fallet med Rafael Uribe Nogueras familj.
Så även om nyheten om fred kavlades ut stort i världsmedierna så ligger den riktiga utmaningen för årets fredspristagare Juan Manuel Santos inte bara i att ro hem ett fredsavtal – där vissa hinder dessutom ännu återstår – utan framför allt att implementera dessa fina ord i verkligheten.
Det tycks som att colombianerna har fått nog. Nog av våld, död och orättvisor.
Det brutala övergreppet och mordet på Yuliana belyser inte bara konsekvenserna av de sociala och ekonomiska orättvisor som fortfarande existerar i Colombia utan också vad som sker när den privilegierade minoriteten hamnar i polemik med den utsatta majoriteten. En motsättning som en gång i tiden blev startskottet för den väpnade konflikt som tills i dag skördat hundratusentals liv och drivit miljoner på flykt.
Och det råder tyvärr ingen brist på exempel på just detta. Fallet med Rafael Uribe Noguera har inte bara rivit upp en enorm vrede i Colombia utan också gamla sår. Det var inte längesedan seriemördaren Luis Alfredo Garavito, även kallad ”besten”, bidrog till Colombias redan blodiga rykte när han erkände morden på 140 barn. Under en femårsperiod hade han lurat med sig pojkar från fattiga familjer för att därefter våldta och mörda dem.
När han slutligen arresterades blottlades en korruptionsliknande skandal inom polisen där mödrarnas anmälningar och oro hade bemötts med en skrämmande likgiltighet och passivitet. Något som antagligen inte hade skett om deras plånböcker varit mer välfyllda.
Fallet Yuliana har chockat och drivit Colombia in i ett brinnande ursinne. Det var med en imponerande poliseskort som Rafael Uribe Noguera fördes till arresten under flygande flaskor, stenar, hot och tillmälen från en rasande folkmassa.
Det tycks som att colombianerna har fått nog. Nog av våld, död och orättvisor. Något man tvingats genomlida i generationer och även förknippats med av en skeptisk och fördomsfull omvärld. När man nu skönjer och inte minst vågar hoppas på en ljusare framtid nöjer man sig inte med med mindre.
President Juan Manuel Santos landar i ett Colombia i uppror. Den närmaste tiden ligger hans största utmaning inte enbart i att hålla ihop denna sköra fred utan också visa att han menar allvar med att leda sitt land med alla dess medborgare mot en fredligare och framför allt mer rättvis framtid. Ett land som i dagsläget är i skriande behov av sociala och ekonomiska reformer med siktet inställt på den epidemiska korruptionen som kväver ett folk.
