I våras presenterade EU-kommissionen ett förslag om att införa smart borders – smarta gränser. Med hjälp av biometrisk information vill man registrera utomeuropeiska resenärers resor in i och ut ur EU och förhopp­ningen är att förslaget ska träda i kraft redan nästa år. Arbetaren har undersökt en plan som hemsökt maktens korridorer i över tio år och en marknad som växer i takt med Europas gränser.

”Det här handlar om massor av pengar, megabucks. Ska vi prioritera den här sortens projekt, som alltid går långt över budget, mitt bland nedskär­ningar, arbetslöshet och flyktingströmmar?
Klockan är fem på eftermiddagen, men den nederländska EU-parlamentarikern Sophie in ’t Velds arbetsdag är långt ifrån över.

Bilden skakar på min datorskärm; vi pratar via videolänk medan hon tågar igenom korridorerna i Bryssel, förbi myllret av parlamentskollegor och tjäns­tepersoner, mellan ett möte och nästa. Hon är vice ordförande för liberala gruppen i EU-parlamentet och starkt kritisk till ett av EU-kommissionens senaste förslag för att stärka unionens gränser: att införa så kallade ”smarta gränser” – smart borders.

Enligt kommissionen är de datasystem som används för att kontrollera resor in i och ut ur EU otillräckliga. 2013 föreslog kommissionen därför att ett nytt system ska skapas, större och mer omfattan­de än något av dem som redan finns – som samlar in både personuppgifter och biometrisk data om alla som korsar EU:s gränser utan uppehållstillstånd eller europeiskt medborgarskap.

Det nya systemet ska automatiskt be­räk­na hur många dagar som kvarstår av en godkänd vistelse inom EU och hjälpa medlemsländernas myndigheter att identifiera dem som inte gett sig av i tid, så kallade overstayers. Det för att därefter vidta ”lämpliga åtgärder”, som det står i kommissionens förslag.

Men kommissionen fick ta tillbaka pla­nen efter ett brett motstånd bland parlamentariker och medlemsländer. Konse­kvenserna för privatliv och asylrätt ansågs mycket betydande och datainsamlingen bedömdes vara för omfattande. Dess­utom var den kostsam: 1,1 miljarder euro låg i potten.

Tre år och en flyktingkris senare togs den dock upp igen. Kommissionen presenterade ett omarbetat förslag i april i år som, trots en mer än halverad budget, snarare ger kritiker än mer fog för sin oro. Ansiktsigenkänning, utökade datalagringstider och möjlighet att använda systemet för terrorism- och brottsbekämpning är några av de nyheter som kom­­missionen kommit med.

”Frågan om huruvida ett in- och ut­resesystem är nödvändigt och önskvärt är inte längre i centrum för den politiska debatten. Den verkliga frågan (…) är hur ett sådant system bör utvecklas”, konsta­terade kommissionen i konsekvensanalysen.

Men för Sophie in ’t Veld, som följt utvecklingen av smart borders i flera år, är det fortfarande långt ifrån självklart att det behövs.
– Kommissionen sade först att det här skulle underlätta för resenärer, sedan att man ville komma åt overstayers, sedan att det handlar om säkerhet. Så vad handlar det om egentligen? Det är inte trovärdigt.

EU:s insatser för att stärka gränserna de senaste åren har skett utan att man först definierat vad man vill uppnå och utan att kartlägga vad som redan fungerar, säger Sophie in ’t Veld. Vid det här laget är det så många åtgärder som vidtagits att det inte går att få någon överblick, menar hon.

Men en sak säger sig Sophie in ’t Veld  vara säker på:

– Det är kristallklart att det finns ett enormt ekonomiskt intresse för säkerhetsfrågor. Jag är inte emot att företag tjänar pengar och tror inte heller att det finns olagliga band mellan kommissionen och affärslivet. Men vi får inte vara naiva, mer transparens behövs.

I början av nästa år förväntas EU-parlamentet rösta om förslaget. Bland de svenska EU-parlamentariker som Arbetaren varit i kontakt med är det få som hunnit ta ställning. Lars Adaktusson, KD, säger att han är försiktigt positiv.

–  Det kommer att förenkla inresa för tredjelandsmedborgare, samtidigt som det blir lättare att kontrollera terrorister och brottslingar. Biometrisk information är unik för varje människa. Det innebär att efterlysta får svårare att gömma sig bakom falska papper, men också att rättssäkerheten ökar, genom färre miss­tag och fall med förväxlad identitet, säger han.

Men Bodil Va­le­ro, MP, är starkt kritisk till det argumentet.

– Det här är ännu ett försök av EU att bekämpa terrorism genom att automatiskt massregistre­ra tredjelandsmedborgare utan grund för miss­tanke. Jag ser endast problem med förslaget, säger hon till Arbeta­ren.

Hon menar att förslaget är integri­tetskränkande och strider mot grund­läg­gande rättigheter.

Malin Björk, V, är inne på samma spår. Hon menar att något förändrades efter terroristattackerna i Frankrike förra året. De som fortfarande stöttade förslaget efter att det lagts ned 2013 var snabba att lyfta fram det igen efter attackerna, säger hon.

– Det sker en avsiktlig sammanblandning mellan flyktingar och terrorister för att misstänkliggöra flyktingar. Det spelar ingen roll hur många gånger man påpekar att säkerhetsriskerna kommer inifrån. Smart borders handlar inte om en teknisk fråga, det handlar om grundläggan­­de fri- och rättig­he­ter. Det här är inte proportio­ner­ligt med att skapa en funge­rande gräns­kontroll.

Även EU:s data­till­synsman EDPS och europeiska da­ta­­inspek­ti­oner har flera gån­ger uttalat sig om problem med proportionalitet när det gäller smart borders-förslaget. Kommissionen har inte bevisat att vare sig systemet eller de lagringstider som föreslås är nödvändiga, enligt organisationerna.

– Grundtanken i data­skydds­lag­stift­­ning är att alla personer själva ska kunna styra över uppgifter som finns om dem i olika sammanhang. Det handlar om rätten till privatliv, säger Elisabeth Jilderyd, jurist vid svenska Datainspektionen, till Arbetaren.

Hon säger att begränsade intrång ibland behöver göras, men att ett berättigat ändamål i så fall måste bevisas. I kommissionens förslag har man inte lyckats göra detta, säger hon. Hon påpekar ock­så att införandet av biometrisk data i systemet innebär att det handlar om ett särskilt känsligt register.

Men den svenska regeringen gör mot­­­satt bedömning: datainsamlingen är proportionerlig med de mål kommissionen säger sig vilja uppnå. Det säger Karin Thormann, handläggare vid justitiedepartementet och ansvarig för att framföra regeringens ståndpunkter i de pågående smart borders-­för­­handlingarna med­lems­­länder emellan.

– Man anser att det kommer förenkla och effektivisera resandet till och från EU och att det bidrar till att ordning och reda upprätthålls i gränskontrollen, säger hon.

Att det skulle finns en risk att användningsområdena i framtiden utökas för de data som samlas in tar Karin Thormann inte för troligt. Hon menar att det måste finnas laglig grund för det och säger att en utvidgning inte kan ske bara för att datasystemet existerar.

Men EU-kommissionen har redan ut­tryckt planer på att undersöka möj­lig­heterna till att sammankoppla olika datasystem, som för närvarande uppfyller olika syften och därmed också har olika tillämpningsområden.

Smart borders baseras på ett ”in- och utresesystem”, EES. Enligt förslaget ska detta vara sammankopplat med visumsystemet VIS, som sattes i drift förra året. Kommissionen har sagt att den fram­över ska se över möjligheterna att sam­manlänka dessa med Schen­gens informationssystem, såväl som EURODAC, polis­register och framtida datasystem.

Det här sammankopplandet av databaser kallas i kommissionens uttalanden för interoperabilitet. Och det verkar vara av högsta vikt. Ju mer information som finns tillgänglig, desto mer effektiv blir både brottsbekämpning och gränskontroll, skriver kommissionen. Och desto tryggare blir medborgarna i det EU som kommissionen har börjat kalla för ”Säkerhetsunionen”.

Ordet interoperabilitet, som dyker upp i alla möjliga EU-dokument, har ett militärt ursprung, enligt den holländska forskaren Marijn Hoijtink. Efter kalla kriget har säkerhetshot i USA och Europa alltmer kommit att definieras enligt det som på engelska kallas för emergence; fokus ligger på framväxten av hot som ännu inte existerar.

Att genom data och statistik förutspå och hitta avvikande mönster har blivit en framträdande strategi för att bemöta okända men möjliga hot. Interoperabilitet är i sammanhanget tänkt att möjliggöra tillgång till, och skapa ett flöde mellan, data i olika system.

Under samma historiska skede har krym­pande för­svars­mark­na­der inneburit att försvarsindustrin sökt sig allt närmare den civila mark­naden, till exempel genom utvecklingen av teknologi för dubbel användning, både inom den militära sektorn och den civila säkerhetssektorn.

Men likt hoten är även säkerhetsmark­naden, där gräns­kontroll ingår, un­der framväxt och svår att förutsäga. Därför är det en marknad som är spekulativ i dubbel bemärkelse, enligt Marijn Hoijtink; den är baserad både på spekulationer om framtida hot och på spekulationer om framtida pro­duktion och vinst.

Det är viktigt att inse att det finns fler intressen än nationalistiska bakom ökad gränskontroll. Globala aktörer framställs ofta som antinationalistiska och för ökad rörlighet, men säkerhetsindustrin är ett bra exempel på att globala intressen snarare kan bidra till att blockera rör­lighet.
Martin Lemberg-­Pedersen, migrationsforskare vid Aalborg universitet i Danmark

Och EU verkar stå inför kolossala hot de närmaste åren. Åtminstone om man ska tro marknads­analytiker, som förutspår en minst sagt ljus fram­­tid för europeisk gräns­kon­troll.

EU-finansi­erad säkerhetsforskning, skriver Ma­rijn Hoijtink i tidskriften Security Dialogue, är en av de huvudsakliga verksamheterna som driver utvecklingen av marknaden. Sedan början av 2000-talet har EU-kommissionen initierat omfattande forskningsprogram, bland annat inom just säkerhet. Statewatch, en frivillig­organisation som granskar EU:s institutioner, be­skri­­ver i rapporten ”Neo­Con­Opti­con”, från 2009, framväxten av ett ”säkerhets-industriellt komplex” där forsknings­pro­­gram och euro­peisk säkerhetspolitik utformas med be­tydande in­­flytande från de största europeiska försvars-, säkerhets- och IT-profilerna.

Industrins lob­byorganisa­tio­ner fram­­­­­häver ock­­så gärna själ­­va de starka band de har till nyckelpersoner inom EU. 2012 organiserade till exempel European Or­ga­­nisation for Security, EOS, en konferens om just gränssäkerhet. Organisationens medlemmar utgörs av för­­svars­giganter som Thales, Safran, Indra och Saab.

Enligt rapporten från konferensen ”spons­rades” den av EU-kommis­sio­nä­rerna Antonio Tajani och Cecilia Malm­ström, som höll konferensens öpp­nings­tal. Under sammankomstens gång påpekade flera talare att den interna europe­iska marknaden ger industrin en viktig möjlighet att visa upp sina produkter inför framtida export.

Gränskontroll skulle dessutom kunna utgöra ett område där upphandling kan ske utan kontroversiella diskussioner om subsidiaritet, menade den tyska EU-parlamentarikern Christian Ehler. Eller mer tydligt uttryckt: här är ett område där medlemsländerna inte behöver blandas in.

Flera av EOS’ förslag ingår i de senaste årens policys om gränsbevakning inom EU, om än i urvattnat format, enligt organisationen Transnational Institute.

– Det är viktigt att inse att det finns fler intressen än nationalistiska bakom ökad gränskontroll. Globala aktörer framställs ofta som antinationalistiska och för ökad rörlighet, men säkerhetsindustrin är ett bra exempel på att globala intressen snarare kan bidra till att blockera rör­lighet, säger Martin Lemberg-­Pedersen, migrationsforskare vid Aalborg universitet i Danmark, till Arbetaren.

Julien Jeandesboz, som forskar om EU:s säkerhetspolitik vid belgiska Université Libre de Bruxelles, tror att EU-­kommissionens täta band med säkerhetsindustrin för kommissionens del handlar om att stärka sin legitimitet.

Att arbetsområdet ”frihet, säkerhet och rättvisa” – rättsliga och inrikes frågor – hamnade under kommissionens ansvar vid millennieskiftet är inte okontroversiellt bland medlemsstater, berättar han. Han menar att relationerna med industrin i sammanhanget handlar om att mobilisera stöd, en sorts valkrets.

– Det är en ömsesidig process mellan kom­missionen och den privata sektorn, sä­ger han till Arbetaren.

Och utan vare sig en EU-gemensam brottsbalk eller tvångsmakt att luta sig mot, är åtgärder som handlar om att underlätta utbytet av information och data de mest högprofilerade som kommissionen kan föreslå för att förmedla känslan av att EU faktiskt gör något på området.

Men Julien Jeandesboz menar att tröghet, snarare än ekonomiska intressen, bättre kan förklara just smart borders, den ”zombieåtgärd” som han kallar idén som nu cirkulerat i minst 12 år. Dessutom tror han att kommissionen är rädd att ett tillbakadragande skulle vara vägledande för framtida diskussioner om databaser.

– Frågan är om man ska lägga ned idén eller fortsätta, med tanke på hur mycket som har investerats. Men att man lagt så mycket resurser på detta innebär samtidigt att vi vid det här laget verkligen vet att det inte är ett bra förslag. Det är dags att släppa det, säger han.