”Om Guy Debord hade kunnat förutse dagens mediala utveckling hade han tagit sitt liv redan på förskolan” inledde min professor en lektion under mitt första universitetsår i Nederländerna.
Den marxistiske författaren och regissören Debord tog faktiskt sitt liv 1994, men om det berodde på att media tog över våra liv alltmer är oklart. Han skonades i alla fall från uppfinnandet av de smarta telefonerna, vårt totala beroende av trådlösa nätverk, och framförallt så slapp han Facebooks live-sändning från Östra Aleppo medan bomberna faller över staden.
Allting uppträder inte bara för andra gången som fars, utan går att upprepa ad infinitum– som spektakel.
Debord menade att vi lever i ett medierat samhälle där allting vi upplever är representationer, ett spektakel för andra som föder och göder sig självt – matade med synintryck och stimuli blir vi passiva åskådare till samhället i stället för deltagare. I boken Skådespelarsamhället analyserar han hur det moderna samhället framställer alla upplevelser och relationer som ting, som konsumtionsvaror.
”The revolution will not be televised” sjöng Gil Scott Heron i sin låt från 1970, men om ett krig kan bli sänt live via Facebook varför skulle inte en revolution kunna bli det? Jag kan se det framför mig inför 2017 – ”Vinterpalatsen: en realityshow”. Tittarna får rösta fram en deltagare som ska leda partiet in i Rosenbad; den som lyckas vinner en elbil.
Allting uppträder inte bara för andra gången som fars, utan går att upprepa ad infinitum– som spektakel.
På sätt och vis är det naturligtvis bra att detta inte sker i skymundan; det är ju trots allt Östra Aleppos egna civila som skickar bilderna till våra flöden – fråga vilken Palestinier som helst och de talar om för dig att det faktum att Israel är så konstant observerat gör en skillnad. Se på Jemen, där slakten går förbi obemärkt.
Men vad gör bilderna med oss, mottagarna? Som Debord påpekade så framstår inte Syrienkriget som en mänskligt skapad angelägenhet, som en politisk händelse, utan det framstår som ett simulerat ting, en representation av lidande – en händelse som konkurrerar med söta katter och Leif GW i luciakrona.
Sarajevo belägrades i nästan fyra år på världens TV-skärmar. Massmord som dramaturgi? Varför inte.
Vi ser alla med fasa på det som pågår i Aleppo samtidigt som vi förfärat mumlar ”aldrig igen”. Och igen, och igen, och igen. Detta ”aldrig igen” följs alltid av bilder från mitt eget hemland Bosnien med lemlästade kroppar och ledsna mödrar med förvridna ansikten.
Eller något annat helvete på jorden – människor ser rätt lika ut när de lider – så det är svårt att avgöra. Vad betyder ”aldrig igen”? Det är en mediabild som simulerar Rwanda, Bosnien, Sudan, Jemen; Sarajevo belägrades i nästan fyra år på världens TV-skärmar. Massmord som dramaturgi? Varför inte. Tittarna förväntar sig en upplösning, ett dramatiskt slut.
Det hela är så groteskt. Under en reklamruta för en matkasse när jag scrollar ned på mobilen dyker ännu en liten ruta upp, fast i den pågår en masslakt, bomberna faller och människor flyr i panik. Men Syrien är inte ännu ett ”aldrig igen” – inte ens Bosnien eller Rwanda var det, för i varje fasansfull slakt finns det något som vi inte sett tidigare.
I dag ser vi allting via en kameralins och våra barriärer för vad som är hemskt förskjuts in i det overkliga. Vi har aldrig tidigare kunnat följa sönderfallet av ett land och slakten av dess människor i realtid samtidigt som vi irriteras över att någon hostar för högt på kollektivtrafiken.
Det minsta vi som åskådare kan göra är att inte titta bort, men det räcker inte med att göra det minsta när bomberna faller. Donera dina pengar till Läkare utan gränser till att börja med, nästa steg är att engagera sig politiskt i de partier och organisationer som aktivt verkar för att förhindra att det sker igen.
Och som min mamma sade: vi trodde aldrig att kriget skulle komma till oss, inte ens när de stod i vår trädgård trodde vi att det var här. Innan kriget kom till vår stad såg vi det på TV – åskådare kan snabbt förvandlas till deltagare.