Det kapitalistiska produktionssättet ter sig i dag som självklart. Kapitalismens relationer – grundade i pengar, profit och ackumulation – utgör en sorts horisont för vår politiska föreställningsförmåga som det verkar nästan omöjligt att överskrida.
Kapitalismen framstår som Naturlig, Normal och Nödvändig (den ideologiska maktens tre typiska ”N”), och därför omöjlig att förändra. Samtidigt finns det inget naturligt med kapitalismen. Som samhällsordning är den en historiskt specifik företeelse, och som sådan är den ytterst sett förgänglig.
Tycks inte de flesta människor i dag mer villiga att arbeta passionerat för kapitalet än för sin egen frigörelse?
Ändå krävs oerhörda ansträngningar för att tänka utanför dess ramar. Eller borde vi kanske säga ”känna” utanför dess ramar? För är inte det mest slående med kapitalismen dess förmåga att forma våra känslor och preferenser – kanske framför allt preferensen att inte begära något annat än vad kapitalismen erbjuder?
Tycks inte de flesta människor i dag mer villiga att arbeta passionerat för kapitalet än för sin egen frigörelse?
Svaret på gåtan med kapitalismens stabilitet måste delvis sökas här, i gränslandet mellan det mänskliga psykets struktur och samhällets institutioner. Vad är det kapitalismen har som får oss att bete oss som dess lojala undersåtar?
Denna fråga har nyligen utforskats i böcker som Frédéric Lordons Willing Slaves of Capital, och Todd McGowans Capitalism and Desire. Böckerna har olika utgångspunkter men båda sätter fingret på något lika centralt som obehagligt, nämligen att människor på något plan gillar sin underordning.
Underkastelsen under kapitalet går ofta hand i hand med en mörk, omedveten tillfredsställelse – eller i alla fall en känsla av att en fullständig tillfredsställelse är möjlig, bara vi jobbar lite till, bara vi konsumerar lite till…
Kapitalismen återskapas genom att våra begär formas och orienteras i linje med kapitalets mål – oändlig ackumulation – snarare än mot att förverkliga våra egna potentialer.
Samtidigt behövs det också känslor för att en alternativ samhällsvision ska engagera.
Den tillbakapressade vänstern har länge talat om vikten av en ny ”berättelse” som kan mobilisera människor. Detta är helt nödvändigt. Samtidigt behövs det också känslor för att en alternativ samhällsvision ska engagera. Frågan gäller alltså inte bara vilken berättelse om jämlikhet och frihet som vänstern ska föra fram.
Lika viktig är frågan om hur människors känslomässiga bindningar till kapitalismen kan lösas upp och sedan återinvesteras i något annat. Detta är en utmaning som sträcker sig tvärs över allt vi gör. Vilka organisationsformer, praktiker, institutioner och reformer kan väcka människors önskan efter något annat? Hur kan vi odla och underblåsa människors postkapitalistiska begär?
Dessa frågor blir alltmer akuta, men likväl drar sig vänstern ofta för att närma sig känslorna i politiken. Det är en begriplig tvekan. Känslor är eldfarliga. Det kyliga förnuftet framstår ofta som en bättre allierad. Samtidigt behöver den som vill förstå vilken avgörande roll känslorna spelar i politisk mobilisering bara göra en sak.
Titta på högern.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.