Jag kanske är skadad av ett gäng år som statligt anställd, men den första frågan jag ställer mig när jag hör talas om statsminister Stefan Löfvens förslag om att införa tiggarlicens är hur handläggningen kommer att se ut.
Hur kommer ansökningarna vara utformade. Finns det några särskilda fattigdomskriterier som skall uppnås och dokumenteras innan en tiggarlicens kan utfärdas eller är det fritt fram för alla att ansöka?
De bisarra utredningar som kommer följa om den väloljade svenska byråkratin skall sättas i sväng för att reglera fattiga snarare än att bekämpa fattigdom.
Fattigdomen minskade i takt med klassklyftorna genom en aktiv fördelningspolitik.
Vi har varit där förr, i en tid då statsmaktens byråkrater utfärdade så kallade tiggarpass. Vi har haft tiggeriförbud också, och lösdriverilag. Fullbordad kriminalisering av fattigdom. Inget av detta har gjort någon skillnad.
Fattiga kunde till viss del hållas borta från gator och torg genom att låsas in på fattighus så det dåtida borgerskapet slapp se fattigdomen, men lik förbannat var de fattiga just fattiga.
Sedan hände något, tiggeriförbud och lösdriverilag försvann, det gjorde även mycket av den fattigdom som tvingat människor att försörja sig genom tiggeri och daglönearbete eller någon kombination av dessa. Fattigdomen minskade i takt med klassklyftorna genom en aktiv fördelningspolitik.
Jag tycker generellt det är bra att se till historien för att försöka hitta lösningar på nutida problem. Hur generationerna innan oss har resonerat, hur de har hittat lösningar på sina samtida samhällsproblem, vad de har gjort som funkat och vad vi kan lära oss av deras misslyckanden.
Många möjliga lösningar på våra samhällsproblem ligger begravda i våra historieböcker och arkiv. Det är bara en fråga om hur vi letar.
Gamla, dammiga idéer som doftar av malkulor och en unken människosyn.
Vet inte om de letar aktivt, men strategier som är väl beprövade genom historien plockas just nu fram i rasande takt. Jag skulle vara den första att jubla om de nu för en gång skull valt något som visat sig funka. Men i stället är det misslyckanden som Sveriges politiker väljer att ge en ny chans. Gamla, dammiga idéer som doftar av malkulor och en unken människosyn.
Det gör, trots min skepsis mot Socialdemokraterna, extra ont i hjärtat att det är just de som väljer att bortse från det enda vi vet fungerar: att följa en politisk vision, att drömma stort och bygga samhällen som är inkluderande och som har plats för alla. Att kräva att även rika skall bidra till samhället.
Fattigdom bekämpas av bostäder, förskolor, skolor och universitet, en fungerande sjukvård, ett socialt skyddsnät, meningsfullt arbete för dem som kan och tusen andra sätt att satsa på det gemensamma, det som gynnar oss alla.
Om ändå den väloljade svenska byråkratin kunde sättas i verket för att skapa en plan för hur vi löser bostadsbristen och sedan genomföra den planen. Eller se över hur de EU-migranter som kommer hit skulle kunna hitta en säker försörjning och bostäder värda namnet och samtidigt verka för social förändring i deras hemländer.
Om byråkratin skulle kunna fokusera på en skola som inte slår ut människor tidigt i livet. Eller på hur vi skulle kunna rusta upp vård och omsorgssektorn och samtidigt skapa jobb. Om vi bara kunde säga “hör ni Sverige, nu satsar vi – börja bygga!”.
