Ett nytt år, 2017, är här. Därmed är det 100 år sedan hungerkravalls- och revolutionsåret 1917, sannolikt det enskilt mest betydelsefulla året under hela 1900-talet.
1917 gick första världskriget, som engagerade alla världens dåvarande stormakter och plågade en ansenlig del av dess befolkning, in på sitt fjärde år. I början av mars – eller slutet av februari enligt den julianska kalendern – kokade det över i ett av de huvudsakliga krigförande länderna, det jättelika Ryssland, och den ryske tsaren och hans välde störtades i en revolution. I Sverige rasade hungerdemonstrationer och -kravaller i ett otal städer, och fruktan för revolution även här ledde till parlamentarismens verkliga genombrott, med socialdemokrater i regeringen och början på en omfattande rösträttsreform.
Liknande dramatiska skeenden präglade stora delar av den industrialiserade världen. Den 7 november (25 oktober enligt den julianska kalendern) kulminerade förloppet i Ryssland i en andra revolution – bolsjevikerna grep makten, och grunden lades till såväl Sovjetunionens framväxt som den geopolitiska och idémässiga blockindelning som kom att prägla stora delar av 1900-talet.
I Sovjetryssland kom de revolutionära parollerna om demokratisk rådsmakt och arbetarklassens frigörelse snart på skam.
Det är mer regel än undantag att människor som reser sig mot missförhållanden blir brickor i ett spel som är mäktigare än de själva – det gällde 1917 och det gäller i dag. I Sovjetryssland kom de revolutionära parollerna om demokratisk rådsmakt och arbetarklassens frigörelse snart på skam, och folkliga försök att åter ta strid för revolutionens ideal dränktes i blod.
Närmare vår svenska utsiktspunkt reste sig finska arbetare och torpare mot fattigdomen och förtrycket i början av 1918, i kölvattnet av ryska revolutionen och Finlands självständighetsförklaring, i den väpnade konflikt vi känner som finska inbördeskriget.
Några månader senare var tiotusentals av dem döda – arkebuserade eller ihjälsvultna i fångläger.
Mellan 7 000 och 8 000 tillfångatagna finska rödgardister sköts ihjäl och mer än 11 000 dog av sjukdomar och svält i lägren efter att kriget tagit slut – en oerhörd siffra för ett land med bara drygt 3 miljoner invånare. De var till största delen vanliga fattiga människor som drömt om ett bättre liv, men i den segrande sidans historieskrivning kom de att bli ihågkomna som simpla bolsjevikkollaboratörer.
Mellan 7 000 och 8 000 tillfångatagna finska rödgardister sköts ihjäl och mer än 11 000 dog av sjukdomar och svält i lägren efter att kriget tagit slut.
Liknande saker utspelar sig i vår tid – efterspelet till den arabiska våren 2011 ger många exempel.
I Egypten övergick revolutionens förhoppningar gradvis i frustration, och besvikelsen tilltog under den Muslimska brödraskapet-anknutne Muhammad Mursis tid på presidentposten. Efter att Mursi störtats av militären efter ett år vid makten släppte alla fördämningar från den djupa statens sida. I samhällsstabilitetens namn har därefter politiska dödsdomar avkunnats på löpande band, människorättsorganisationer har hindrats från att verka, demonstrationer har slagits ned – samtidigt som det ekonomiska förtrycket rullar vidare, som om revolutionen 2011 aldrig funnits.
Ett än mer närliggande exempel är Syrien, där diktaturen med massivt våld mot den egna befolkningen lyckades förvrida det från början fredliga protestförloppet 2011 till en militär konfliktsituation, där till slut bara mängden vapen, hänsynslösheten i anfallen och tyngden i de militära allianserna tycks spela roll för utgången.
Förloppet i det syriska inbördeskriget och diskussionerna i samband med storstaden Aleppos fall för några veckor sedan har visat hur även betydande delar av vänstern tycks ha förträngt det centrala i 1900-talets folkliga revolter. Även om man allt som oftast beklagat dödandet och armodet har många dragit sig tillbaka från vidare engagemang i frågan med övertygelsen att ingen finns att hålla på i det kaotiska läget. Kanske, resonerar man, har de ”antiimperialistiska” kritikerna rentav rätt när de framhåller att det fanns västliga krafter som skissade på ett tillfälle att störta regimen redan flera år före den arabiska våren 2011? Spelar då det andra egentligen någon roll?
Det är som om stora delar av samhället, och då även vänstern, förlorat förmågan att se de sociala konflikternas kärna – plötsligt går det bara att tänka i termer av de stora militäraktörernas ekonomiska, strategiska och geopolitiska intressen, och dessas konsekvenser ”på marken”. Att det någonstans finns människor av kött och blod som närt en längtan efter ett annat liv, och som varit beredda att sätta det lilla de har på spel för hoppet om en bättre framtid, görs till ett ovidkommande sidofaktum.
Glömd tycks den basala insikten att statsledningar kan förtrycka och med våld underkuva även stora delar av den egna befolkningen.
Glömda tycks minnena – inte minst från 1917 och 1918 – av hur hoppet om en bättre och jämlikare samhällsordning kan få fattiga människor att tillsammans resa sig mot det ekonomiska och politiska förtrycket, precis som man i Syrien gjorde 2011. Glömd tycks den basala insikten att statsledningar kan förtrycka och med våld underkuva även stora delar av den egna befolkningen. ”Folkets” intressen antas i stället vara liktydiga med den politiska regimens, och de pösigaste talar, nu som förr, om hur det stiftats anslag mot ”den lagliga regeringen”.
Nästa gång vi ser Aleppos ruiner på tv kan vi skänka en tanke åt de människor – under 1900-talets andra decennium såväl som under 2000-talets – som längtade en gång, och som sårades och dog med sin längtan ouppfylld. De påminner oss i själva verket om allt det som borde vara viktigt i ett samhälle.
