Zamalka, en förort till Damaskus, augusti 2012. Abdulmalik Tello, far till fyra barn och arkitekt till yrket, har återvänt till sin lägenhet för att hämta några kvarglömda dokument. Familjen Tello har flytt Zamalka på grund av striderna mellan Assadregimen och Fria syriska armén, FSA.

Medan Abdulmalik är där förlorar FSA kontrollen över området. Han misslyckas med att ta sig ut ur Zamalka innan regimens soldater tar över. Dottern Nour och sonen Anas smyger efter några dagar in i förorten för att leta efter sin pappa. De hittar honom i en källare, torterad och avrättad. Han begravs i en massgrav tillsammans med 70 andra kroppar. Familjen Tello tvingas fly. Den yngste sonen Mohammed väntar nu i Bjärnum, Skåne, på att kunna ta emot resten av sin familj i Sverige.

Familjen Tellos skakande öde återges i Niklas Orrenius bidrag till antologin Syrien. Revolutionen, makten och människorna (nedan refererad till som Syrien­antologin). Det är en bok som är absolut nödvändig. Det syriska inbördeskriget är en av vår tids största humanitära katastrofer. Över 200 000 människor har i skrivande stund fått sätta livet till. Miljontals har drivits på flykt och Sverige kommer att ta emot flera tiotusentals av dessa flyktingar varje år. Det finns därför ett stort behov av att förstå inbördeskrigets bakgrund och verklighet.

Syrienantologin innehåller en rad olika välskrivna texter av svenska och internationella författare som analyserar inbördeskriget från flera olika perspektiv: från det utrikespolitiska stormaktsspelet till de lokala aktivisternas organisationsförsök, från revolutionen i Rojava i den norra delen av Syrien till regimens järngrepp i Damaskus i den södra, från arméns inre sönderfall till de flyktingvågor som rör sig ut över Syriens gränser.

Och i synnerhet får vi möta de människor som har kämpat och levt i inbördeskriget – människor som har sett sina familjemedlemmar dö eller bli kidnappade, som tvingats i exil på grund av sin kamp eller som fortsätter att kämpa och verka i Syrien.

Tidigare har Aron Lund i Drömmen om Damaskus och Syrien brinner ingående beskrivit utvecklingen i Syrien. Den förstnämnda boken går igenom perioden innan inbördeskriget, medan Syrien brinner beskriver inbördeskrigets förlopp fram till 2013. Vidare vigdes tidningen Brands temanummer ”Arabisk höst – kurdisk vår” åt situationen i mellanöstern och de islamistiska rörelsernas frammarsch. Tillsammans med Syrienantologin finns det således numera flera verk att tillgå för den som vill förstå den syriska utvecklingen.

Inbördeskriget började i kölvattnet av den arabiska våren. Det präglas till stor del av konflikten mellan stad och landsbygd, vilket har utgjort ett ständigt inslag i Syriens historia efter att landet utropades till självständig nationalstat 1946.

Baathpartiets maktövertagande innebar en drastisk förskjutning av maktförhållandena i det syriska samhället.

Den nuvarande regimens grepp om det syriska folket etablerades då Baathpartiet tog makten via en statskupp 1963. Allt sedan Syrien gjorde sig fritt från de franska kolonialherrarna hade statskupperna avlöst varandra i genomsnitt vartannat år. De härskande skikten, med bas i de rika affärsfamiljerna i de större städerna Damaskus och Aleppo, slogs sinsemellan om makten, samtidigt som befolkningen på landsbygden lämnades därhän.

Men Baathpartiets maktövertagande innebar en drastisk förskjutning av maktförhållandena i det syriska samhället. Man genomförde en rad progressiva reformer som syftade till att öka utbildningen och den ekonomiska nivån för landsbygdsbefolkningen. De politiska kadrerna rekryterades från armén, som hade blivit den enda möjliga karriärvägen för de fattiga. Inte minst alawiterna, som tillhörde det absoluta bottenskiktet i samhället, såg en möjlighet att via officerskåren avancera och etablera sig på ledande positioner.

För att behålla sin maktposition tog Baathpartiet över eller rensade ut andra politiska organisationer. Man förbjöd oppositionen och kontrollerade media. 1970 tog Hafez el-Assad, en alawitisk försvarsminister med bakgrund inom flygvapnet, makten över partiet. Han genomförde en ”korrigerande rörelse” som upphävde vissa av de progressiva reformer som tidigare etablerats, och konsoliderade snabbt sin maktbas genom ett klientelistiskt system övervakat av flera nybildade säkerhetstjänster.

Den eftersatta landsbygdens revansch mot de rika i Damaskus och Aleppo som Baathpartiet genomförde blev dock inte permanent. Då Hafez el-Assad avled år 2000 tog hans son Bashar el-Assad över.

Till skillnad från fadern, som hade vuxit upp under fattiga förhållanden, var Bashar el-Assad född in i den härskande urbana eliten. Och nu var det de rika i städerna som gynnades.

Inledande förhoppningar att Bashar el-Assad skulle lätta på det auktoritära trycket grusades snabbt. En rad privatiseringar av tidigare nationaliserade tillgångar genomfördes. Landets rikedomar koncentrerades i ett fåtal händer, såsom hos Assads kusin Rami Makhlouf, som efter ett tag ägde omkring 60 procent av landets tillgångar. Man införde en ”privatiserad diktatur”, där rikedomen hos enskilda urbana familjer försvarades av en alltmer auktoritär regim.

Förhoppningen hos de ledande skikten var att privatiseringarna skulle få fart på ekonomin och därigenom mildra folkets kritik av regimen. Resultatet blev det motsatta.

Omfattande torka till följd av ett eftersatt jordbruk, växande sociala klyftor på grund av privatiserin­garna, stegrande inflation och konstant repression – delar av den utarmade landsbygden behövde bara en förhoppning om att förändring var möjlig för att rusa efter den. Och den arabiska våren, som bröt ut i slutet av 2010, gav den en sådan förhoppning. Några ungdomar i staden Deraa skrev ”Folket kräver regimens fall” på en husvägg, arresterades, deras mammor krävde deras frisläppande, säkerhetstjänsten sade att de skulle glömma sina barn och i stället gå hem och göra nya, folkmassan utanför fängelset växte, säkerhetstjänsten sköt mot dem, folkmassan sköt tillbaka och inom några veckor revolterade hundratusentals män­niskor mot regimen.

Ett par hundratusen är inte tillräckligt många för att störta en regim – men när regimen beslöt sig för att krossa revolten växte den till en styrka mäktig nog för att kunna utmana de härskande skikten.

Inbördeskriget har i skrivande stund pågått i drygt fyra år. Rebellstyrkorna har tagit över flera områden på landsbygden. Regimen kontrollerar fortfarande Damaskus, medan den största staden Aleppo är uppdelad i regim- och rebellkontrollerade delar, vars gränser ständigt skiftar.

Rebel­lerna är dock inte enade. Å ena sidan finns FSA och den väststödda Syriska nationella koalitionen. FSA saknar dock en övergripande militär organisering av de olika stridande enheterna, och den nationella koalitionen har misslyckats med att ena oppositionen politiskt. Samtidigt har jihadistiska organisationer vuxit i styrka och inflytande. Stridigheter mellan FSA och jihadistiska grupper har utbrutit i flera städer.

Den splittrade oppositionen i kombination med regimens ovilja till något som helst avslut på inbördeskriget bortom det rent militära gör att Syriens framtid ser dyster ut.

Till slut kunde FSA och andra rebellgrupper mota bort regimen.

Waleed Tamer från Saraqeb i nordvästra Syrien vill dock inte ge upp hoppet. I Helena Gillingers bidrag till Syrienantologin får vi lyssna på hans erfarenheter som läkare i staden. Striderna mellan FSA och regimen var brutala. Tamer berättar hur alla civila som blev träffade av regimens kulor räknades som rebeller. En lastbilschaufför, vars skottskador Waleed Tamer vårdade, togs av regimens soldater direkt från operationsbordet medan han fortfarande var under narkos. Därefter torterades han till döds.

Till slut kunde dock FSA och andra rebellgrupper mota bort regimen. Denna kontrade då med att fälla oljefatsbomber över staden med jämna mellanrum. Under de svåra förhållanden som rådde i staden lyckades lokalbefolkningen ändå bygga upp en verksamhet. Särskild vikt lades vid att se till att barnen, trots att de måste arbeta och skolorna är sönderbombade, får något slags undervisning. Man vill inte att en generation av analfabeter efter krigets slut ska bygga upp det nya samhället.

Waleed Tamers berättelse är en av många som vi möter i antologin Syrien. Mer övergripande analyser ges också. Kjetil Selvik beskriver exempelvis arméns socioekonomiska struktur och Syriens roll i den regionalpolitiska maktkampen. Britta Hammargren ger en utmärkt bild av Saudiarabiens, Qatars och Turkiets roll för de islamistiska rörelsernas framväxt, medan Roland Dannreuther skildrar Rysslands komplicerade relation till Syrien. Somar Al Naher tar avstamp i sin egen uppväxt i Damaskus för att beskriva upprorets förlopp, och Razan Ghazzawi berättar om kvinnornas roll i den syriska kampen.

En av de längsta artiklarna i antologin är Joakim Medins ”Revolutionen i Rojava”. Han beskriver ingående kampen för ett autonomt område i den norra delen av Syrien, där inte bara kurder utan även flera andra minoritetsgrupper bor. Även Brands temanummer innehåller flera artiklar om utvecklingen i Rojava.

Rojava är en samlingsterm för tre kantoner – Efrîn, Kobanê och Jazira – som har utropat självständighet och i januari 2014 etablerade en egen konstitution. Området blev känt för omvärlden då den väpnade rörelsen Islamiska Staten, IS, belägrade staden Kobanê under hösten 2014. Efter intensiva strider och omfattande flyktingströmmar lyckades Folkets försvarsenheter, YPG, och Kvinnornas försvarsenheter, YPJ, driva bort de islamistiska styrkorna.

YPG och YPJ utgör den väpnade grenen av Demokratiska enhetspartiet, PYD, ett sekulärt vänsterparti som bildades 2003 och som har nära kopplingar till PKK. Via allianser med andra rörelser kunde PYD under sommaren 2012 ta kontrollen över flera områden, då Assadregimen tvingades flytta om sina styrkor från de norra delarna av Syrien till andra.

Redan 2004 hade en kurdisk intifada brutit ut mot Assadregimen, som dock brutalt slogs ner. Inbördeskriget gjorde det nu möjligt för den kurdiska minoriteten att kontrollera de lokala myndigheterna, utropa självständighet från Assadregimen och anta en ny konstitution. Men man ville inte att området skulle präglas av kurdisk nationalism. Alla de olika folkgrupperna – araber, assyrier, turkmener, armenier och tjetjener – som lever i området representeras nu i de folkvalda församlingarna. Kurdiska, arabiska och assyriska är officiella språk, och alla har rätt till modersmålsundervisning i Rojavas nya utbildningssystem.

I Rojavas omdaning är också den feministiska kampen framträdande, som syftar till att ge kvinnor representation och deltagande på samtliga nivåer av samhället. Denna feministiska kamp har pågått länge, vilket Dilar Dirik påpekar i artikeln ”Mer än bara postergirls” i Brand. Men det var först när bilder började spridas på de kvinnliga soldater som stred mot IS som omvärlden uppmärksammade den.

Utvecklingen i Rojava har gett den på segrar svältfödda vänstern ett visst hopp.

Utvecklingen i Rojava har gett den på segrar svältfödda vänstern ett visst hopp. Delar av Rojavas nya konstitution återges i Brand. I artikeln ”Rojava utan illusioner” hävdas dock att i denna cementeras klassamhället och den privata egendomsrätten. Vidare påpekar Arash Hakimnia att det finns auktoritära inslag i PYD:s behandling av andra sociala rörelser. Och Joakim Medin lyfter fram att den ”tredje väg” som Rojava valt att slå in på, där man inte vill välja mellan Assadregimen och oppositionen, har lett till kritik gentemot PYD att man ibland samarbetar med regimens styrkor. Detta skedde exempelvis i staden Hasakah hösten 2014, då YPG och regeringsarmén tillsammans stred mot IS.

Efter IS framfart, som stoppades i Kobanê, har mycket fokus legat på de växande jihadistiska grupperna. Dessa diskuteras också utförligt i Syrienantologin och i Brands temanummer. Som Aron Lund påpekar var Syrien egentligen ett ”perfekt mål” för de jihadistiska krigarna. Dessa kommer från den sunnimuslimska delen av islam, avskyr den sekulära kommunismen, det shiamuslimska Iran och det judiska Israel. I Syrien finns en sunnimuslimsk majoritet, ett sekulärt, tidigare socialistiskt parti vid makten i allians med det shiamuslimska Iran och landet har en gräns mot Israel.

Uppbackade av Qatar, Saudiarabien och olika affärsmän och islamiska samfund växte de jihadistiska gruppernas inflytande inom den syriska oppositionen. Då flödet av pengar och vapen till dessa grupper ökade blev det allt mer lönsamt att låta ”skägget växa”. De islamistiska grupperna dominerades initialt av dels det moderata och pragmatiska Muslimska brödraskapet, och dels den mer hårdföra wahhabitiska delen av islam med närmare band till Saudiarabien. Den senare delen är idag den dominerande, och har sitt största inflytande på den fattiga landsbygden.

De största jihadistiska grupperna, såsom Djabhat el-Nosra eller Ahrar el-Sham, har tagit kontrollen över flera sunnidominerade områden. De har delvis rykte om sig att vara omutbara och har försökt organisera delar av lokalsamhället. Därför har de också erhållit ett visst stöd från befolkningen, som har haft problem med lokala gäng som har tagit över i det vakuum som bildats då regimen dragit sig tillbaka.

Det rör sig ofta, med Aron Lunds ord, om ”skräckslagna unga män som fångats i ett fasansfullt brödrakrig för hembyn, hämnden eller överlevnaden”.

Men som Yasser Manif beskriver i ”Revolutionen bakom frontlinjerna” pågår en ständig kamp mellan sekulära och islamistiska krafter bland lokalbefolkningen. Och trots att de islamistiska grupperna kan tyckas växa i styrka betyder inte det att alla deras medlemmar delar deras ideologi. Tvärtom rör det sig ofta, med Aron Lunds ord, om ”skräckslagna unga män som fångats i ett fasansfullt brödrakrig för hembyn, hämnden eller överlevnaden”.

Det kommer att bli en avgörande fråga för den syriska utvecklingen i vilken utsträckning de jihadistiska grupperna lyckas etablera sig inte bara militärt, utan framför allt socialt, i de områden som de kontrollerar.

Waleed Tamer från Saraqeb, läkaren som varje dag riskerar sitt liv när han försöker hålla igång sjukvården i staden, berättar om oron hans barn känner då han åker till jobbet. De vet inte om han kommer komma tillbaka levande eller inte. För att hindra honom från att åka har de utvecklat ett knep: att berätta historier som saknar slut. Han lyssnar och blir försenad.

Inbördeskriget i Syrien har utvecklats till en sådan historia som tycks sakna slut. Det minsta vi kan göra är att lyssna på den historien, så som den berättas av Waleed Tamer eller familjen Tello. Syrienantologin visar tydligt på vikten av att dessa berättelser sprids. Eller som Waleed Tamer själv uttrycker det över en videolänk till publiken på ett ABF-seminarium: ”Jag vill prata med er så länge jag lever. Inshallah.”