I dagens läge är det mer regel än undantag i Europas länder att politiska krafter i kontinuumet högerpopulism-högerradikalism-nyfascism har parlamentarisk representation. De nordiska länderna följer mönstret – i Danmark finns Dansk Folkeparti, i Norge regeringspartiet Fremskrittspartiet; i Sverige har vi Sverigedemokraterna och Finland har Sannfinländarna, som med sina 17,7 procent av väljarkåren i ryggen sedan 2015 även ingår i regeringen och bland annat innehar utrikesministerposten.
I likhet med sina systerpartier runtom i Europa har Sannfinländarna minskad invandring som en av sina paradfrågor.
I likhet med sina systerpartier runtom i Europa har Sannfinländarna minskad invandring som en av sina paradfrågor. I regeringsställning har de följdriktigt genomdrivit en än restriktivare asylpolitik. Men jämfört med till exempel Sverige har Finland redan sedan innan ett mycket blygsamt mottagande av utrikes födda, så radikalnationalismen tvingas här även rikta fokus åt andra håll. Som tur är – för Sannfinländarna – finns finlandssvenskarna.
Finland var en del av Sverige fram till 1809. Landet är ända sedan självständigheten officiellt tvåspråkigt, med finska och svenska som nationalspråk. Det är obligatoriskt för alla finska skolelever att i viss utsträckning studera även det andra nationalspråket. De som har svenska som modersmål är dock en ständigt krympande minoritet – numera handlar det om strax över fem procent av landets invånare.
På sista tiden har utfallen mot svenskans ställning tilltagit på många fronter i Finland, och inte sällan är Sannfinländarna och partiet närstående grupper ledande i angreppen.
En stor debatt under hösten har gällt den sjukvårdsreform som Finlands regering, där Sannfinländarna alltså ingår, lagt fram. Reformen innebär bland annat att fulljouren försvinner från det svenskspråkiga Vasa centralsjukhus. Därmed försvinner, enligt kritikerna, det enda sjukhus med omfattande jour där svensktalande kan garanteras vård på sitt modersmål.
För några veckor sedan publicerade Sannfinländarnas ungdomsförbund, Finsk ungdom, en våldsam video som går till attack mot ”tvångssvenskan”, det uttryck som man myntat för den obligatoriska svenskundervisningen i skolorna. I videon kravlar ungdomsförbundets ordförande Sebastian Tynkkynen halvt naken uppför trapporna till Helsingfors domkyrka samtidigt som han piskas av personer iklädda masker föreställande svenskvänliga finska politiker.
Budskapet är detsamma som moderpartiets: Det är en styggelse att finskspråkiga barn måste studera befolkningsminoritetens språk.
Samtidigt uppger många finlandssvenskar att de tvekar att prata sitt modersmål i det offentliga rummet på grund av rädsla för angrepp eller hot.
De politiska påhoppen på den obligatoriska skolsvenskan i Finland är försåtliga. Alla som någon gång gått i skolan kan vittna om att obligatorisk undervisning är ett tveeggat svärd när det gäller motivationen att lära sig – i bästa fall ger den en ingång till att upptäcka sådant man inte visste att man var kapabel att intressera sig för; i sämsta fall dödar den studielusten.
Kampanjer mot obligatorier väcker lätt genklang i människors inre. Och naturligtvis är det ingen naturlag som säger att alla invånare i ett land med två nationalspråk måste behärska båda språken.
Det är talande att det är just den obligatoriska svenskan som framställs som en människorättskränkning jämförbar med tortyr.
Men det är talande att det är just den obligatoriska svenskan, och inte till exempel den föreskrivna kemi- eller geografiundervisningen, som framställs som en människorättskränkning jämförbar med tortyr.
Precis som andra radikala nationaliströrelser exploaterar Sannfinländarna och deras likar nämligen människors rädslor, mindervärdeskomplex och ressentiment och kanaliserar skamlöst folks frustration över sociala problem till vad som framstår som lämpliga syndabockar.
Finlandssvenskarna är perfekta offer: Historiskt förknippade med den överhet som en gång hade makten i Finland – trots att de flesta av dem ingalunda tillhör överklassen – och obestämt kulturellt främmande, samt tillräckligt få för att kunna angripas utan att det straffar sig.
På ett plan ger det som händer i Finland ännu ett nedslående exempel på hur högerpopulismens och nationalismens triumfer kan se ut i vår tid. På ett annat kan det ge insikter, särskilt för oss i Sverige:
Politiska eftergifter och regeringsposter till högerpopulistister tenderar att göra att dessa stärker sitt inflytande och sin problemformulering ytterligare.
Högerradikalismen frodas minst lika bra i ett land med liten invandring som i ett med en mer omfattande.
Den dras dock med magnetisk kraft till att peka ut och skuldbelägga minoriteter.
Och lika gärna som en arabisktalande eller en muslim kan den som pekas ut vara en som råkar tala svenska – om det är Sverigedemokraternas systerparti på andra sidan Östersjön som håller i tömmarna.
