1896, då Henrik Ibsen skrev sitt drama John Gabriel Borkman, kunde en hel släkts trygghet och framtid vila på en mans status. En avslöjad yngkrygg till försingrare satte fru och barn i ekonomisk och social gungning. Det var gatan som gällde, utan fallskärm.
Av Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Regi: Dritëro Kasapi
Stockholms stadsteater
Före detta bankdirektören Borkman gömmer sig i familjens stora hus efter fängelsestraffet men han har varken det ena eller det andra kvar. Huset har räddats av svägerskan – hans en gång stora kärlek – och fru och barn honom efter sveket som nu tvingar dem att vara inhysingar. Borkmans svägerska har i kraft av sitt räddande kapital kunnat styra som hon velat, och det är gammal sviken kärlek och skulden över sveket som ligger som en bitter filt över alltsammans. Här finns inte en familjemedlem som inte i åratal drömt om den dagen då revanschen och lyckan äntligen ska infinna sig.
2017 har vi fått ord på den maktfullkomlige mannens sätt att ta plats och att vägra ansvaret. Mansplaining, manspread, martyrskap när övergrepp avslöjas, och ”har du ingen humor?” när de dumma skämten inte uppskattas. När Ibsens pjäs sätts upp på Stockholms stadsteater väljer man att göra det i sen 1900-talskostym och -scenografi, -språk och -spelstil.
Det svindlande höga priset för att släppa konventionen, som är ett så viktigt tema för Ibsen, försvinner när tiden förflyttas in i modern tid.
Det svindlande höga priset för att släppa konventionen, som är ett så viktigt tema för Ibsen, försvinner när tiden förflyttas in i modern tid. Den pösige patriarkens maktspråk blir ynkliga gester, mer löjeväckande än skräckinjagande. Hustruns bitterhet, mot allt och alla andra, blir svår att förstå; att hon sålt sonen till systern för att kunna fortsätta leva som innan kraschen blir inte en tragisk överlevnadsstrategi – som det säkert framstod när pjäsen skrevs – utan ännu ett av pjäsens små fula svek.
Det som en gång måste ha framstått som en serie fruktansvärda val blir här själviska och småsnåla försök att få behålla en plats i solen. Kanske vill man nu i stället berätta om samtidens skojare i bankernas och företagens styrelserum, om konsumismens fula ansikte som glömmer empati och samhällsintresse utan värre konsekvenser än förgrämdhet. Också det en viktig berättelse, men den blir här tyvärr historielös – och därmed irrelevant.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr