Härom veckan stod det klart att Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, tillsammans med arbetsköparorganisationen Pacta stämmer Brandmännens Riksförbund – ett från LO fristående fackförbund för räddningstjänstarbetare – för brott mot fredsplikten.
Bakgrunden är de massuppsägningar bland deltidsbrandmän som svept över landet den senaste tiden. Uppsägningar som i sin tur bottnar i att villkoren för brandmännen drastiskt försämras med det nya kollektivavtal som träder i kraft i maj.
Under pågående avtalsperioder råder på den svenska arbetsmarknaden fredsplikt mellan parterna – varken det fack eller den arbetsköparorganisation som undertecknat ett kollektivavtal får ta till stridsåtgärder så länge avtalet löper. Att hota med att avsluta sin anställning är exempel på en sådan otillåten stridsåtgärd, tycker Sveriges Kommuner och Landsting.
SKL:s agerande bygger på ett antal premisser som var och en för sig är orimliga. Sammantaget bildar de en sådan orimlighetsbonanza att det sätter hela organisationens arbetsmarknadssyn i fråga.
Det är knappast ägnat att förvåna att fler än enstaka individer känner att det nu är nog.
Till att börja med är det fullständigt orimligt att föreställa sig att inte deltidsbrandmän, precis som vilka arbetare som helst, skulle ha rätt att avsluta sina anställningar när de så önskar. Naturligtvis går det att hävda att en överenskommen uppsägning i grupp i högre grad har karaktären av en stridsåtgärd, om inte i juridisk mening så i praktiken, än vad en enskild missnöjd anställds beslut att säga upp sig från jobbet har. Men så är ju också en drastisk försämring av villkoren på jobbet en synnerligen kollektiv händelse – och det är knappast ägnat att förvåna att fler än enstaka individer känner att det nu är nog.
Därtill är det fullständigt orimligt att hålla brandmännens fack ansvarigt för att brandmännen har fått nog.
Och det är bottenlöst orimligt att göra det när facket, som i det här fallet, aktivt pläderat mot massuppsägningar som strategi.
Hur går då detta ihop enligt SKL:s logik? Ja, när det gäller bevisningsresonemanget är det hittills inte särskilt lättbegripligt – enligt SKL har Brandmännens Riksförbund ”direkt och indirekt har sanktionerat” uppsägningarna, som SKL kallar för ”utpressningsaktioner” – men hur detta skulle ha skett vill de avvakta till rättsprocessen med att redovisa.
Desto tydligare framträder SKL:s avtalssyn. I ett pressmeddelande säger SKL:s förhandlingschef Niclas Lindahl: ”Parternas, SKL:s, Pactas och BRF:s, uppgift är att stå upp för det gemensamma avtalet, och att vårda och värna det tillsammans med sina respektive medlemmar”. Bara att, som Brandmännens Riksförbund gjort, erkänna problemet, och förorda generösare lokala avtal som del av en möjlig lösning, är alltså med SKL:s synsätt en överträdelse.
”Vi anser också att [Brandmännens Riksförbund] inte agerat för att förhindra att massuppsägningarna sker som de är tvungna att göra”, säger Niclas Lindahl vidare till Arbetaren.
De anses vara skyldiga att göra vad de kan för att förhindra att medlemmarna slutar sina anställningar i protest.
Vad som framträder är alltså en arbetsmarknadssyn där facket inte bara förväntas sitta fullständigt stilla i båten när de skrivit på ett kollektivavtal – även om avtalets konsekvenser visar sig påverka hela medlemskåren negativt; de anses ha en plikt att försvara avtalet gentemot medlemmarna, och de anses vara skyldiga att göra vad de kan för att förhindra att medlemmarna slutar sina anställningar i protest.
Fackförbundet som arbetsköparens ordningsman – bilden kan knappast bli tydligare.
Om framväxten av denna typ av synsätt hos Sveriges Kommuner och Landsting bottnar i för många år av bekymmerslös samexistens med det vanligtvis beskedliga LO-facket Kommunal, eller om det har sin grund i att man ser sig själva som ett offentligt organ som står ovanför arbetsmarknadens konflikter, får vi låta vara osagt.
Men riktigt snett är det. Och riktigt viktigt är det att Brandmännens Riksförbund står på sig för sin sak.
