Sveriges migrationspolitiska omsvängning berövar de ensamkommande barnen deras livslust. De får besked om utvisning som ska verkställas på 18-årsdagen, de skrivs plötsligt upp i ålder eller omplaceras i nyckfulla processer som ingen förstår. Politiken orsakar ett mänskligt lidande som förändrar bilden av Sverige.
Debattören, Ida Hansen, är lärare på språkintroduktionsprogram och med i #vistårinteut.

Men vi som arbetar med dessa unga ser fortfarande deras oerhörda styrka och kapacitet. Vi ser också hur vanliga människor räcker ut handen, bjuder på läxhjälp och öppnar sina hem för att en ung person ska ha någonstans att bo. Vi ser fortfarande en chans att reparera och läka. Men det krävs politiska beslut som låter det ske. #vistårinteut kräver nu därför amnesti åt de ensamkommande barnen!
Det är våren 2017 och dags för lunchrast. Han dröjer kvar medan klassrummet töms på elever. Han tittar ner, trycker ihop händerna hårt och börjar trevande formulera sin vädjan. Jag kan väl se till att videon på striderna i Syrien som han kommit över visas på tv? Jag kan väl ordna så att alla får se vilket liv han och hans vänner riskerar att utvisas till?
Han som tillhör folkgruppen hazara och som inte kan leva i Afghanistan måste försöka skrapa ihop de möjligheter till liv som finns utomlands. Exempelvis genom att betala med militärtjänst för ett uppehållstillstånd i Iran. Genom att åka till Syrien och gå i första ledet mot Daesh. Han ber mig sprida sina filmbevis till media och det fort, för han har inte så mycket tid kvar, som han säger. Han säger att han inte orkar mer.
Han var ett av de barn som inte hade något annat val än att fly ett liv med noll människovärde.
Han tog det otroligt tunga beslutet att lämna sin familj och söka en framtid i ett land långt, långt borta. Han var ett av de barn som inte hade något annat val än att fly ett liv med noll människovärde.
Några år senare än han ännu inte välkommen i något land. Där står han, lutad mot en skolbänk och griper efter hopp. Jag tänker på hans uppskrivna ålder, på hur han skickades till en anläggning för vuxna i en helt annan del av landet med mycket kort varsel och jag tänker på hans avslag. Men jag minns också att han är så fäst vid skolan att han kom tillbaka till oss. Och att ett nätverk av människor håller honom med boende och tillräckligt mycket vänlighet för att han ska orka leva.
Det är beviset för att Sverige står starkare än den politiska retoriken vill påskina. Vi bevittnar inte en systemkollaps utan en politisk kris.
Min elevs limbo är ett uttryck för den politiska krisen. Makthavare verkar ha glömt sina egna gräsrötter och motarbetar civilsamhället när vi mobiliserar medmänsklighet och väver skyddsnät.
Över 8 000 av oss som arbetar professionellt eller har uppdrag kring de ensamkommande barnen har nu samlats i rörelsen #vistårinteut. En del var med redan hösten 2015 och välkomnade de tusentals migranter som nådde Sveriges gränser. De senaste åren har vi hållit i skakande händer, lärt oss asylrätt, argumenterat mot myndigheterna och hämtat kraft hos varandra för att fortsätta hävda barnets bästa. Men när polisen ringer på dörren mitt i natten för att rycka upp en ung människa ur sängen och verkställa utvisning förstår vi att nya politiska beslut behövs akut.
Vi kan fortfarande läka.
I #vistårinteut leds vi av synen på människan som resurs. Som samhälle har vi inte råd att slösa mer på våra resurser. Makthavare måste nu lyssna på oss som arbetar med de ensamkommande barnen och ta tillvara styrkan i vårt civilsamhälle. Vi kan fortfarande läka. Men för att det ska lyckas kräver #vistårinteut:
- Att stat och kommuner omedelbart stoppar omflyttningarna av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess i suicidpreventivt syfte.
- Att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.
- Att våra politiker tar beslut om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.