Fem mord på 36 timmar. Det är den dystra statistiken i Stockholm de senaste dagarna och polisen utesluter inte en upptrappning av det gängrelaterade våldet.
Visserligen har antalet våldsbrott i Sverige minskat, men ingen kan blunda för det uppenbara problemet med den senaste tidens dödsskjutningar. Unga män – det är ofta just män – vars liv tar slut innan de ens hunnit börja. En oroväckande situation som kräver betydligt mer än de populistiska utspelen om hårdare straff och ökade polisresurser.
I ett samhälle där resurserna försvinner ökar hopplösheten och apatin.
Självklart ska polisen ges resurser att utreda, inte minst för de anhörigas skull, och självklart ska vapen beslagtas och straff utdömas för de som beväpnar sig, men det är fullständigt naivt att tro att det räcker. I ett samhälle där resurserna försvinner ökar hopplösheten och apatin. Det är knappast raketforskning.
Vissa delar av landet mår alldeles utmärkt. Ett övergångsställe därifrån, däremot, breder fattigdomen ut sig. De ökade klasskillnaderna märks inte bara i plånboken. De lyser också igenom och flinar hånfullt mot dem med sämst förutsättningar. Där trångboddheten är större, där det sociala skyddsnätet behövs som mest och där uppgivenheten är allra mest förståelig.
Faktum är att få saker tycks vara så effektiva som att satsa på människor redan i unga år.
I de senaste två avsnitten av Uppdrag Granskning tar Janne Josefsson oss med tillbaka till Stockholmsförorten Fittja och undrar vad som hände med de där killarna han träffade i slutet av 1990-talet. En gripande reportageserie om ett Sverige som glidit isär allt mer. Om ett samhälle som svikit. Om skolor som såg men ingenting gjorde och om en socialtjänst som i dag bär ansvaret för många människors misär.
Politiska problem som, om än sent, givetvis går att lösa genom politiska beslut. Beslut om upprustning, satsningar och ekonomisk omfördelning. Men i stället möts vi av det uppenbart kortsiktiga om tuffare tag. Ett enkelt sätt att vinna röster på folks fullt begripliga oro, men knappast någon långsiktig medicin mot skiten som pågår.
Det är naturligtvis lätt att avfärda sådant här tugg med den gamla Lorry-sketchen om fler fritidsgårdar, men faktum är att få saker tycks vara så effektiva som att satsa på människor redan i unga år. På bra skolor och schysta fritidsaktiviteter. Fånga upp dem som fastnat utanför och erbjuda okej alternativ. Lyssna och höra efter. Våga omfördela – pengar saknas inte – och fatta beslut som håller i längden. Förbättra villkoren för socialsekreterarna och ge lärarna hyggliga löner. Anställa fler och tända lite jävla hopp.
Varje liv som sumpas är en tragedi inte bara på individnivå utan för hela samhället. Sverige är fortfarande ett av världens rikaste länder och har utan några problem råd att ta sig an problemen med utslagning och barnfattigdom. Ju längre samhället dras isär desto kostsammare kommer det bli att lappa ihop.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.