Regi: Aki Kaurismäki
När alla klockor stannat och världen spottar en i ansiktet med sin cynism redan på morgonen är Aki Kaurismäkis universum en av få saker som återstår. Han är den som visar på de sprickor som, enligt det slitna ordspråket, släpper in ljuset i det kompakta mörkret och tystnaden.
Sedan början av 1980-talet har Kaurismäki regisserat ett tjugotal långfilmer, inte alla toppnummer men de flesta med ett ovanligt djup som bland annat kommer av en självironisk glimt i ögat parad med det hundraprocentiga erkännandet av sentimentalitet som en av livets och konstens bästa kryddor. Och med humanismen som en tjock, värmande filt kring alltsammans. Här finns inget kringsnack eller krimskrams; i en krispig scenografi i rent vacker ljussättning räcker det långt med bara bilderna – när vi dessutom får en historia som håller hela vägen skapas magi.
Temat i Ljus i natten är, liksom i så många av Kaurismäkis filmer, att lämna allt och starta från noll igen.
En favorit som fick mitt hjärta att klappa extra var Moln på drift (1996), en litet drama om ett par som blir arbetslösa och satsar på att starta en restaurang. Den utspelar sig i en tidlös finsk stad, samma miljö som hans nya Ljus i natten (där även den glimrande Kati Outen dyker upp i en underbar liten biroll).
Till denna hamnstad kommer en man på flykt från krigets Syrien, för att söka asyl. Samtidigt lämnar en handelsresande i herrskjortor både äktenskap och yrke och satsar i stället på restaurangverksamhet. Han hittar syltan Gyllene stopet och tar över en ganska trött och småfuskande personal.
Temat i Ljus i natten är, liksom i så många av Kaurismäkis filmer, att lämna allt och starta från noll igen, något som jag misstänker att de flesta biobesökare plötsligt kan relatera till som en hemlig dröm – världen ligger öppen som en oprövad sommarmorgon, utan gamla unkna vanor och normer som vi väl alla kan känna oss dödligt trötta på ibland. Vem vill inte söka asyl i det drömlandet? I den, för både Wikström och Khaled, nya miljön finns så många möjligheter att verkligen hitta nya ingångar i hur långt det går att sträcka sig för att finnas för en medmänniska i nöd.
Det är inte lätt att förstå hur Kaurismäki lyckas fånga sin publik med sin långsamma, eftertänksamma stil. Här finns några utdragna scener som blir gastkramande i sin koncentration; som intervjun hos migrationsverket med alla detaljer kring flykten från Aleppo, via Makedonien, Grekland, Serbien och Polen med ständiga utbrott av våld och rädsla, eller ett nattligt parti poker där buden och blickarna sker under stark spänning.
Visst finns här några passager där undertexterna blir manér – som passagen med sushirestaurangförsöket som blir lite väl flabbigt – men det finns ingen anledning att inte bjuda på det när Kaurismäki i övrigt använder sin trollerilåda så att mörkret skingras.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr