Tröttheten slår emot mig som en vägg. Tittar på de tre barnen i hallen och förstår inte hur jag ska lyckas lotsa ned alla tre för trappan och ta oss ut. Jag gör det flera gånger om dagen, men just den här morgonen kan jag inte för mitt liv förstå hur det ska gå till.
Trötthet har blivit en trogen följeslagare de senaste åren. Den var illa nog när jag hade ett barn, men efter att jag fick tvillingar förra sommaren är tröttheten ständigt närvarande.
Oftast går det att hålla det under kontroll, men efter en till natt med dålig sömn i senvintermörkret måste jag erkänna mig besegrad. Sätter mig ner i hallen och blundar ett tag, sedan går det över. Förskolan väntar och jag ska till mitt jobb.
Lämnar av barnen och cyklar mot jobbet och dagens första kopp kaffe. Tänker att jag nog inte ska ta itu med de mest komplicerade av mina arbetsuppgifter just den här dagen. Det finns nog av skitgöra som väntar, saker jag kan beta av i sömnen. Det får bli en sådan dag i dag.
Hur många beslut fattas inte i ett sådant tillstånd?
Sedan slår det mig. Hur många beslut fattas inte i ett sådant tillstånd? Börjar titta på nyhetsrapporteringarna från de senaste årens klimattoppmöten. Klockan 05.45 meddelar tidningarna att det nåtts en överenskommelse under klimatmötet COP 15 i Köpenhamn 2009, en överenskommelse som inte kan beskrivas som något annat än ett fiasko.
Tittar framåt i tiden. Läser olika blogginlägg från deltagare på klimatkonferens efter klimatkonferens. Hur trötta delegater sover i korridorerna, hur det är svårt att hålla ögonen öppna och lyssna vid förhandlingsbordet. Klimatavtalet i Paris som förhandlades fram under en lördagsnatt.
Läser på Wikipedia om konferensen Cop 18, där finns ett stycke som beskriver konferensens struktur: ”The conference will sometimes see light night (or all night) working sessions /… / The last several conferences have sufferd from impasses in the first week and a half of talks, followed by a series of rounds of very late night discussions, sometimes followed by an extention of the conference which finally yields a modest progress agreement.”
Ungefär som för mig där i hallen med andra ord. När jag är så trött att jag inte lyckas klura ut hur jag skall öppna en dörr och få ut tre barn. Jag skulle inte ens ta beslut om vad vi skall äta till middag i det tillståndet.
Det är inte så att politiker måste vakna. De måste helt enkelt gå och lägga sig.
Det förklarar rätt mycket, tänker jag. Den totala förnekelsen, att inget eller alldeles för lite görs år för år. Det förklarar varför jag på riktigt är orolig för om det ens finns en värld för mina eventuella barnbarn. Det är inte så att politiker måste vakna. De måste helt enkelt gå och lägga sig.
Kanske ta någon dag ledig för att vila ut. Ta en promenad till exempel. Gå längs med stranden som snart kommer försvinna. Eller varför inte åka på en liten weekendresa (gärna med tåg). Venedig är ju borta snart, det gäller att passa på.
Vaknar till igen över morgonens tredje kopp surt automatkaffe på jobbet. Klarar av att hålla tröttheten på avstånd några timmar till. Men kan inte släppa tanken på trötta miljöministrar.
Jag ska aldrig mer använda den lite slitna uppmaningen att politiker måste vakna, nu vet jag att det är precis tvärt om. Gå hem och lägg er. I vaket tillstånd gör ni ju ändå ingen nytta.
