Rubriker i nyhetsflödet: ”Transporttoppen bjöd på starksprit”. Ordföranden för Transportarbetareförbundet Lars Lindgren har gått utanför förbundets rekommendation och bjudit på sprit, inte bara öl och vin.
Min tanke: 25-öresskandal. Kan inte jämföras med Kommunalstrippor, gratissemestrar och spritfester.
Någon dag senare. En flash i mobilen: Lars Lindgren avgår. Min reaktion: Förvåning; ”för lite destillat?”. Fortsätter städa, eller vad jag nu höll på med.
Väl tillbaka i tankebanorna tar jag del av att det var lite mer bly i anklagelserna. Vuxen son som får bo i förbundets lägenhet, vänner som får åka med på tjänsteresor, tjänstebil som får åka med på privatresor. Notan till förbundet, pengarna ur medlemmarnas fickor. Ändå är jag inte övertygad.
Plötslig reality check: Står min cynism i vägen för en nykter bedömning? Slutsats: Ja, det verkar som att antalet skandaler tycks grumla omdömet. En smärre skandal efter en större passerar utan större notis.
Plötslig reality check: Står min cynism i vägen för en nykter bedömning?
Kontrollfrågor 1-2: Gör det faktum att toppar har en tendens till att börja köra på som om morgondagen inte kommer att det är mindre förkastligt när det bara är lite lyxande och det berör en facktopp? Gör det faktum att det sker, åtminstone nästan, i enlighet med interna riktlinjer och med styrelse och revisorers goda minne att det är mindre förkastligt? Svaret på dessa frågor, när jag tillåter mig stanna upp en sekund i det ständigt flödande kaoset, är utan tvekan två nej.
Men så här då, kontrollfråga 3: Gör det faktum att facken befinner sig i en än mer tillbakapressad situation i maktkampen om våra arbetsvillkor att det är mindre förkastligt när det är en fackpamp som kör hårt. Även denna gång: Nej.
Filosofisk undran: Är det så att till gången till makt över andra och deras medel oundvikligen korrumperar? Hypotes: Ja, nog verkar det finnas evidens för att, med några försumbara undantag, utgå ifrån det.
Men betala själv, för helvete.
Avslutande utbrott: Vafan, bjud på sprit! Åk bil! Ta med en polare att hänga med när arbetsdagen är slut därute i Europa! Men betala själv, för helvete. Du sitter där du sitter för att medlemmar har gett dig förtroende, eller ja, satt. Av 2015 års redovisade lönekuvert att döma kan det gå.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.
Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten.
Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.
Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad.
Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.
Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. [email protected]
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren
Ivan Semenov: Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?
Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.
Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.
С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.
Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.
Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.
Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.
Постепенные изменения, которые мы игнорируем
Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.
Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:
• соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
• рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
• стоимость обеда в соотношении с часом работы. Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.
Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.
Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.
Риски и решения
Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.
Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.
Коллективное сознание и действия
Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?
Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.
Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.
Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.
Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.
De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT
Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann.
Sambamusik och sport
Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!
Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.
Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.
Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.
Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT
I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden. Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum.
Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen.
Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga.
Normaliseringen till underkastelse
Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen.
Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT
Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.
Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.
Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.
Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film
Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.
När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid.
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner
I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.
Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.
När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.
Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.
Stor del av personalen har har gått med i CGT
CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras.
CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT.
– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.
Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.
CGT fördömer H&M
I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”
Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”.
– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon.
”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.
Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.
– Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.
När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.
“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.
Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.
Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.
Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.
Förhandling återupptas med sushirestaurangen
Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green
– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.
Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.
Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.
– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman
Röster från Skellefteå efter konkursbeskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”
Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.
Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.
– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.
Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT
Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.
– Där är det mycket oro, ångest och sorg.
Röda korset stärker upp med extra insatser
Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.
Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger
– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.
Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.
– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.
Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.
– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.
Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.
– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete.
Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur
Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.
– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.
Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT
Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.
– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:
Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman
– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.
Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.
– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon.
Skellefteå kommun ställer krav på staten
I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”
Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.
– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.
När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.
– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.
Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.
– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.
Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.
– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.
Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.
Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.
– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.
Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.
“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.
Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga.
I ett pressmeddelande skriver bolaget:
”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”
Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.
”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet.
Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar.
“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.
Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.
“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.
Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.
“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.
Största konkursen i modern svensk historia
Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett.
Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar.
I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren
Silas Aliki: Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”
Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.
Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?
I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.
Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna
Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet.
Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen.
Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort.
Utsattheten ökar med nya asylregler
Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige.
Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.
Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.
Större risk för exploatering på arbetsmarknaden
Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera.
Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof.
Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd.
Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.
I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.
Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.
Civila krigsoffer nekas vård
Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.
Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.
Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.
Avhumanisering av palestinska liv
Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.
För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.
Fråga om människosyn
Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.
Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.
Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.
Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.
Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Sead Busuladzic, Visionspartiet Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG! Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Erik Höjer, medlem i Solidaritet Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ Lovisa Kasström, läkare, Stockholm Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF) Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare Berit Larsen, medlem i Solidaritet Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet
